Fabienne Cherisma sköts ihjäl av polisen på Haiti den 19 januari 2010. Fjorton månader senare fick DN-fotografen Paul Hansen utmärkelsen “Årets nyhetsbild” för att ha avbildat liket. Samtidigt uppmärksammades via bloggen Prison Photography – som lagt ner ett oerhört grundligt grävarbete på fallet Fabienne Cherisma – hur själva fotosituationen hade sett ut. Nathan Weber har fotograferat fotografflocken, med Paul Hansen i mitten:
Andreas Ekström resonerar om sanning och pressetik, men snuddar också vid medieteori:
Ett fotografi kan inte täcka in 360 graders vinkel. Det kan faktiskt inte ens en människa göra.
Nej, det ligger väl i den tvådimensionella bildens natur. Vad som kan täcka in 360 graders vinkel, i någon mening, är ljud. Frågan kan då ställas om radio är ett “sannare” medium än fotografi. Å andra sidan går ljudinspelningar att klippa i, på ett annat sätt – och med en annan pressetisk acceptans – än fotografier.
Jämförelsen är nyttig mest för att fotomediet behöver ställas i perspektiv. Det handlar inte om att en enskild ljudinspelning eller ett enskilt fotografi kan vara mer eller mindre “sann”. Däremot kan den journalistiska insatsen – ett samspel av texter och bilder – vara mer eller mindre bra på att leva upp till vissa journalistiska ideal. Syftet med Årets bild är dock inte att utveckla bildjournalistiken, enligt Pressfotografernas klubb, utan att “stärka den journalistiska bilden i Sverige”. Det är en annan sak.
Att prisbelöna enskilda fotografier är lika seriöst som att dela ut pris till skribenter för snärtigaste formulering. Varför är då ändå “Årets bild” ett ansett pris? Jo, för att varje enskild bild redan har ett pris – som vara på en marknad. Upphovsrätten garanterar detta. Enskilda formuleringar i text är däremot inte handelsvaror, utan tillåts leva vidare utanför skribentens kontroll. Här tror jag vi hittar en viktig del av bakgrunden till bildjournalistikens underliga status i den etablerade pressen.
40 kommentarer ↓
“Jämförelsen är nyttig mest för att fotomediet behöver ställas i perspektiv. ”
– Jämförelsen är nyttig mest för att fotomediet behöver ställas på stativ.
(jag har copyright på årets snärtigaste formulering bara så ni vet)
Man skulle väl iofs kunna föreställa sig ett slags cirkulär kamera med flera objektiv arrangerade i en cirkel, och en dator som analyserar input från varje objektiv och sammanfogar dem till en 360-gradig, tvådimensionell remsa.
Jag hävdar att bild säger hela sanningen. Till exempel det en makthavare säger (ljud) stämmer sällan överens med det makthavare gör (bild).
En petitess i sammanhanget naturligtvis, men Prison Photography publicerade sina inlägg för ett år sedan, knappast samtidigt med prisutdelningen.
Allmän reflektion:
Fotografier och tv-bilder är mera djupgående än radio och text. De har en otäck förmåga att skicka ett kraftfullt extrakt av en situation rakt in i vad vi för effektens skull kan kalla själen på tittaren.
Radio är mycket ytligare. Den skummar av ett tunt lager av verkligheten och tillåter lyssnaren (som inte var med på plats) att i hög grad själv konstruera sin bild av den.
Detta är följaktligen mycket mer en fråga om makt över journalistik-användaren än en fråga om sanning.
Jag tycker det estetiska tar överhanden i Paul Hansens fotografi. På så sätt blir bilden något mer, något mer än själva döden som det avbildar. Att det stör mig behöver inte betyda något.
Bilden på bloggen är inte lika estetiskt tilltalande, men det skildrar istället fotograferna – t.ex. Paul Hansen som gamarna som cirkluerar liket. Det är verkligen vedervärdigt, nästa lika hemskt som döden. Och ändå lika sant, ändå lika falskt.
“Att prisbelöna enskilda fotografier är lika seriöst som att dela ut pris till skribenter för snärtigaste formulering.”
Det lustiga i sammanhanget är just att Andreas Ekström delar ut sådana priser: http://aretsnotis.wordpress.com/
Vi är inte vana med fotokritik (jfr litteratur-, teater-, film-, musikkritik). Vilém Flusser försökte utveckla en fotokritik i den behändiga essän “En filosofi för fotografin” (på svenska 1983, Korpen). Bilder måste dechiffreras, menade han, för att vi inte ska lockas att se bilder som ”frusna händelser”.
Bildens generella syfte är att göra världen föreställbar för människan. Men bilden presenterar inte världen, utan re-presenterar den – bilden sätter sig i världens ställe och människan blir en funktion av de bilder människan producerat. Det kan med Flusser tolkas som “idolatri” – världen blir identisk med människans bilder. Mot bakgrund av Flusser är fotograferingsprocessen djupt problematisk.
För den som gillar kontinentala filosofer i marginalen kan Flusser rekommenderas. Se även recension av Thomas Karlsohns avhandling om Flusser: http://bit.ly/eA7mq9
Ja, Flusser! Snubblade på Thomas Karlsohns avhandling av en slump häromveckan, läste en del och noterade att där fanns mycket att återvända till vid senare tillfälle.
Flusser…jag är inte såker på att jag skulle kalla hans bok ‘behändig’ annat än till själva omfånget (tänk om fler böcker var så ljuvligt tunna). Och Karlsohn gör en fin fördjupning av denne mångsidige tänkare. Om man inte aktar sig blir man sittande vid Flusser Archives och laddar ner seminariepapers från lärljungar spridda över världen. Men vad som slår mig med Flusser är hans förmåga att kombinera mäktiga tankeförflyttningar med poetiskt uttryckssätt. När jag läser hans “En filosofi för fotografi” för tredje, fjärde gången så uppfattar jag det i första hand som poesi. Samma sak med Heidegger förstås. Frågan är om somligt alls kan uttryckas utanför poesin, inklusive sådant som vi vanligen tror befinner sig på motsatta stranden. Omvänt blir Kyrklund inte enbart litteratur utan även ontologi, ett slags vetenskap. Den institutionaliserade vetenskap som produceras vid våra högskolor kan aldrig bli angelägen om ingen vill sjunga den.
Kommentera