“Att leva är att ta ställning”, skrev Antonio Gramsci. “Jag hatar likgiltiga människor.”
Citatet utgör idag föga mer än en existensialistisk klyscha. Som om vår samtid genomsyrades av likgiltighetens tyranni! Snarare förväntas vi ständigt “ta ställning” till stort och smått, politiskt och privat. Tack vare s.k. sociala medier kan vi ägna oss åt det nästintill oupphörligen. Därmed garanteras en ohotad tillväxt i produktionen av åsikter, fortsatt ruljans i debattindustrin och att ingenting av vikt sätts i rörelse.
Glöm Gramsci. Låt oss hellre parafrasera Marx: Att ta ställning är folkets opium.
Om något är subversivt idag så är det att inte ta ställning på beställning. Tvärtom. Det gäller att hushålla med sina affekter.
Vi är inte likgiltiga – vi är i strejk. Ännu en parafras, nu på första cirkeln i Det stundande upproret. En bok som även betonar hur meningslöst det är “att reagera på de senaste nyheterna”. Tvärtom gäller det att lära sig konsten att avkoda kedjorna av reaktioner för att kunna bibehålla det engagemang som inte går att abstrahera till åsikter att cirkulera i debattindustrin.
Det här inlägget var tänkt att bli en kommentar över fenomenet “plakatvänster” mot bakgrund av kriget i Libyen. Men efter att ha skrivit ovanstående som en inledning går det inte längre att referera till en massa olika bloggposter och debattartiklar från olika svenska vänsterföreträdare (som nästan undantagslöst är av manligt kön). Nästan alla uttrycker för övrigt tankar som i sig är tänkvärda.
Problemet är ett annat – plakatvänsterns orubbade övertygelse om hur viktigt det är att antingen “stödja” bombningarna eller “göra motstånd” mot dem. För det är mest av allt ett självbedrägeri. Inga storvulna ord i någondera riktning, inga krav på att skicka JAS-plan eller stoppa JAS-plan, förtjänar att kallas för “stöd” eller “motstånd”.
“Plakatvänstern” syftar inte på någon tydlig grupp, utan mer på en logik som på beställning kristalliserar sig i anslutning till internationella konflikter. Delaktiga i att frammana denna logik är inte bara individer och organisationer som räknar sig till vänstern, utan även massmedier och i högsta grad även “högern”.
(Framför allt syftar detta inte på Ali Esbati, vilket kanske ska påpekas eftersom många nog känner igen ovanstående Gramsci-citat från hans blogg. Det hedrar Ali Esbati att han hittills inte har “tagit ställning” till bombningarna, men däremot har länkat till en artikel om vad Libyen betyder för Latinamerikas vänster.)
Själv jublar jag när bomberna tränger undan regimens styrkor och drar en suck av lättnad över en massaker som kan ha undvikits. Samtidigt beklagar jag att den folkliga resningen i en mening redan har misslyckats, saknar all entusiasm över en eventuell svensk militär insats och är djupt misstänksam mot de allierade ländernas motiv. Allt detta på en gång. Kalla det likgiltigt, kalla det ambivalent eller kalla det för ett ställningstagande. Jag tror tyvärr inte att det spelar någon större roll för vad som kommer att ske i Libyen.
Låt mig ändå avsluta med att citera en sällsynt klok röst från Socialism.nu.
Som jag ser det är innebär detta behov av utländsk militär intervention att upproret i någon mån redan lidit nederlag. Jag är själv rätt förvånad över Khadaffi-regimens ståndaktighet. Trodde vi skulle få se ett scenario liknande det i Ceausescus Rumänien 1989: lite väpnade konfrontationer innan regimens totala brist på folkligt stöd gjorde sig gällande och hela den ruttna skiten kollapsade. Uppenbarligen har jag, och säkert många med mig, underskattat den Libyska regimens styrka, och därmed också dess samhälleliga bas.
Hur som. Frågan är varför man måste se detta som “bra” eller “dåligt”. Varför man alltid måste resa realpolitiska krav åt det ena eller andra hållet? /…/
i den mån man inte har någon som helst möjlighet att faktiskt påverka situationen på marken, duger det gott att helt enkelt betrakta det hela och se vart det leder. Jag har i alla fall svårt att se att vi kan omvandla den nuvarande situationen till plakatpolitik.
62 kommentarer ↓
Du har en poäng i det du skriver, men jag vet inte om Libyen är ett så bra exempel. Sveriges agerande kan t ex få ganska rejäla konsekvenser för hur svensk militär
utvecklas, och då kan det plötsligt spela ganska stor roll även hur vänstern tar ställning. Det är stor skillnad på att en borgerlig regering agerar ensam, och att den gör det med stöd hela vägen från vänster.
Micke vK: Jag kritiserar egentligen ingen som tar ställning. Om man t.ex. sitter i riksdagen är det ganska ofrånkomligt :)
Men fenomenet “plakatvänster” överskattar betydelsen av ställningstagaganden, särskilt gentemot andra delar av vänstern – alldeles oavsett om partipolitiska representation ställer krav på ställningstaganden eller inte.
Yep, så långt är jag med dig :) Ställningstagandet måste ofta förstås som drivkraft snarare än ändamålsenligt medel (“someone is wrong on the internet!”), lite som du tidigare skrivit om demonstrationer. I båda fallen skulle vi ha en hel del på att vinna på att hitta en tankestruktur som drar in oss i andra praktiker.
[…] militära positioner om det hade kunnat rädda den spanska revolutionen.Intressant? Bloggat: Lasse, Copyriot, Aronsson, Borgarmedia: SVD1, 2, 3, 4, 5, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, AB1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, 4, Läs […]
Vad man bör syssla med för aktivism beror ju på vad man tror det är möjligt att man kan påverka. Men är det alltså omöjligt att “plakatvänstern” påverkar den svenska debatten och i förlängningen det svenska deltagandet?
Hadar Svan: Omöjligt är det definitivt inte. Fast det är väl tveksamt om en sådan påverkan går tillräckligt fort för att ha betydelse för annat än möjligheten att vara efterklok, hur tillfredsställande sådant än är.
Jag säger inte att realpolitiska ställningstaganden är fel, bara att de inte får ske “på beställning” och att verbalt tyckande inte bör ses som det primära i en rörelse.
När man väljer att framföra åsikter bör man fundera inte bara på om de är “rätt” utan också dess roll i den allmänna åsiktscirkulationen. Att enbart snacka om Libyen just nu innebär t.ex. att bidra till skuggan över Bahrain.
Intressant artikel, från en av de “realpolitiskt” inblandade.
Läsning för den som tror att etiken bara finns på vissa håll, och då särskilt bland åsiktstrupperna.
Länken som Gud glömde:
http://www.dn.se/debatt/ar-vi-beredda-pa-att-ta-ansvar-for-libyens-framtid
Och så glömde jag förstås att säga att DIN artikel var intressant. Men det är ju bara som vanligt det.
Det är för lite ställningstagande, bara massa löst tyckande. Ingen tar ställning för någonting numera, likgiltigheten är total. Ta en till kopp kaffe och tyck till om några händelser långt bort. Ibland händer något seriöst även i våra breddgrader här. Tex FRA eller vad det nu är, eller rättsrötan som är thepiratebay rättegången. Bäst är att ta en kopp kaffe till och tyck till.
För vem ska egentligen ut på gatan och göra något? Göra något alls? Likgiltigheten är total.
Wow, Fleischer. Rekord. Mest åsikter uttryckta per rad utan att blanda in någon form av faktabaserad analys överhuvudtaget (i och för de facto standard i bloggvärlden). Drömmerier, rena spekulationer och komplett flum. Och så den obligatoriska Marx-referensen, så klart. Ingen Fleischer-text är f-n komplett utan den. Suck. Helvete. Tröttnar du aldrig på dig själv?
Joakim: Du som tydligen vet vad “faktabaserad analys” kan ge, och hur den kan skiljas från “rena spekulationer”, ombedes leverera en sådan. Posta gärna länk här sen.
Jag gick i liknande tankar för någon dag sedan så är glad att du tar upp det i skriftlig form. Risken som jag ser det är att endast dårar uttalar sig i frågan då det egentligen inte finns något värt att ta ställning till, dårar vars drivkraft är att sätta dit någon för dubbel moral, dolda agendor eller svaghet i uttryck/form. Detta är tydligt om man analyserar t.ex. Aftonbladets kommentarfält, drivkraften är att driva debattindustins hjul, aldrig en givande diskution, därmed försvinner alla nyanserade resonemang.
Joakim här ovan är ett ypperligt exempel på ett debattroll som vill sätta dit någon för bristande formspråk, ur debattindustrisynpunkt kan man inte ha åsikter utan faktareferenser.
Det största hotet emot demokratin, att form går före innehåll. Jan Guillou har uttryckt det bra, enligt dagens logik så klandras den som bor integrerat bland invandrare och använder fel benämningar (blattar) mer än de som bedriver en rasistisk politik men putsat fasaden (SD).
Förövrigt har jag lovat mig själv att om jag någonsin får en Vi5-fråga så ska jag svara: “Det har jag inte tillräckligt kunskapsunderlag för att kunna ta ställning till, liksom de flesta av svenska folket.”
Är i sjukligt behov av en vettig källa till Gramsci-citatet du inleder med. Drygt 12 h från deadline är jag djupt tacksam om jag kan få något vettigt att hänvisa till.
E: Tyvärr kan jag inte hjälpa dig. Gjorde några försök innan att hitta det i engelsk språkdräkt, utan framgång. Men det finns säkert andra som är mer Gramsci-kännare än jag.
Tack för försöket!
“Tvärtom gäller det att lära sig konsten att avkoda kedjorna av reaktioner för att kunna bibehålla det engagemang som inte går att abstrahera till åsikter att cirkulera i debattindustrin.”
– Konsten att avkoda, sparas som framtida citat. Länge trodde jag högre studier skulle “lära mig” kritiskt tänkande, att vara skeptisk, se mönster. Insåg senare att detta inte uppmuntrades, utan mera att slutföra saker oavsett insikter etc. Jag tycker så, bra, vad tycker ni andra? Normen ska fastställas.
Frågan kommer då, hur kan man uppmuntra “avkodningen” hos folk? Tänker ännu en gång på William Gibsons “Pattern Recognition”.
Väl skrivet ännu en gång Rasmus!
The Coming Insurrection är en mycket intressant skrift.
Har för mig att vår gemensamma idol Robert Musil skriver någonstans i Mannen u. E. ungefär att om man inte vet vad man skall göra, så skall man vänta till omständigheterna ändras och gör alldeles klart vad man skall göra.
Fools rush in where angels fear to thread.
För övrigt är jag emot ett svenskt deltagande för att återställa Libyens oljeexport, eftersom det sätter ett prejudikat för Ryssland att militärt ingripa för att säkra gasflödet i Nordstream, eller allmänt handeln i Östersjön, om Sverige inte kan upprätthålla ordningen där. Vilket historien om den kapade(?) båten på svenskt territorialvatten häromåret visade att Sverige inte kan.
Skuggan över Barhrain som kontrast till mediabevakningen av Libyen beror förstås på att Bahrains oljeexport flyter på tämgen obehindrat, därtill säkrad av en saudisk militär intervention, som ombud för väst.
Märk väl att jag i mitt inlägg som du länkar till innehar en liknande slutsats/resonemang som du har i detta inlägg Rasmus. Vill bara påpeka det, så att det inte framstår som om jag är en del av plakatvänstern eller bombvänstern.
Vilket sammanträffande, så här kommer det att stå i ledaren jag skrivit till nästa veckas Internationalen:
“Den snabba och massiva bombattacken mot Khadaffis styrkor i Libyen tog de flesta på sängen, och vänstern kastade sig yrvaket in i en debatt som till största delen redan var postfaktisk.
På några timmar gjordes frågan om vi skulle vara ”för” eller ”mot” en flygförbudszon överflödig – som Carl Bildt uttryckte det: ”det finns helt enkelt ingenting kvar i Libyen som kan flyga”.
Nästan lika snabbt blev kravet på JAS till Medelhavet meningslöst. Att efter ett par veckor skicka åtta svenska bombplan för att bomba ett land där inga mål finns kvar vore i bästa fall den tommaste av alla tomma gester. Ståndpunkten hann knappt intas innan den var passerad av händelseutvecklingen.
Flygförbudszonen är ett faktum, huruvida det påskyndar eller hindrar den arabiska revolutionen är en fråga för historien, inte för politiska aktivister.”
och
“Vår andra uppgift blir att bevaka de imperialistiska makternas försök att kontrollera den arabiska revolutionens förlopp. Det innebär inte att vi ska förvandla oss till recensenter, att vi behöver vara ”för” eller ”mot” varje enskilt taktiskt drag som USA/EU gör i regionen.”
Jörgen Hassler: Väl formulerat!
Apropå att ta ställning så är det sällan som någon blir mer upprörd än när man berättar (som svar på en direkt fråga) att man inte röstar i riksdagsval och liknande tillställningar. Jag har funderat på att säga att jag röstar på nationaldemokraterna istället. Det skulle förmodligen vara mer accepterat.
Huvet på spiken. Man kan ju som vänster omöjligen vara emot interventionen i det här läget, samtidigt som jag precis som du är djupt oroad över följderna för densamma. Problemet med att ta ställning ligger väl också i den polära (massmedie)logik som präglar ställningstagandet. (Tänk Kvällsöppets separerade läktare. Även om det är milsvida bättre än Debatt.) Men att ställning på riktigt borde ju innebära så mycket mer än så, att ta ställning på riktigt kräver ju att själva ställningstagandet som sådant ifrågasätts, eller åtminstone grunderna för det. (Kants reflekterande omdöme är ett exempel på det.)
Jag har inte sett varken Kvällsöppet eller Debatt på flera år. Men separerade läktare är en typ av debattspektakel som jag bara kan förakta, även om jag föredrar att ignorera.
För varje flaska Spitfire jag sänker blir kommentartrollen här roligare. Diggar den där Joakim. Hela han är som filmen The Room.
Du får det till att det är något nytt med att vänstern har åsikter om saker de i realiteten har väldigt lite förmåga att i praktiken påverka. Så är det inte. Det är faktiskt tvärtom. Vänstern är i dag betydligt mindre aktiv i att ta ställning om vi går några decennier tillbaka.
I din kritik av att man tar ställning tycker jag mig se att du missat vad vi har att göra med. Detta är ett av VÄRLDSHISTORIENS största revolutionära utbrott. Ingen ung aktivist under 30 år har NÅGONSIN sett något liknande. Vi kommer minnas 2011 som vi minns 1989 eller 1968, och då kommer du och pratar om “plakatvänstern”. Det anser jag helt enkelt är att totalt underskatta händelserna.
När vi tar ställning till saker gör vi det dels för att visa att vi är revolutionärer och solidariska till det som händer, men vi gör det också för att orientera oss i en riktning där vi om möjligt själva kan stödja upproret. Vi vet inte än var detta ska sluta. Det senaste landet att skriva in sig på upprorskartan är Syrien. Upproret – revolutionen – permanentas just nu i Egypten och är på inga sätt avgjord. Libyen tillhör denna process, och kan inte separeras, och det är väl fullt naturligt att vänstern på detta frontavsnitt försöker förstå vad som händer? Precis som vi gjorde när det kom till Iran 2009 eller Tunisien 2010 eller Egypten 2011.
Röda Lund: Tagga ner. För det första har jag inte hävdat att något är “nytt”. För det andra har jag VERKLIGEN inte nedvärderat betydelsen av upprorsvågen i Arabvärlden (som jag f.ö. var bland de första i Sverige att lyfta fram).
Syrien gör mig uppspelt och orolig. Däremot får det mig inte att vilja “ta ställning” annat än för ett kompromisslöst motstånd mot Assads slaktargäng.
Finns ingen anledning för dig, Rasmus, att tolka det jag skrev som om jag är uppspelt eller på något sätt arg på dig. Det var en kommentar – varken mer eller mindre. Jag tycker helt enkelt att det är fullt naturligt och bra att vänstern diskuterar frågan och tar ställning och anser inte att man behöver använda nedsättande epitet som “plakatvänster” på de som gör det.
Vad gäller att jag tolkade dig som att detta är något “nytt” så var det utifrån meningen “Tack vare s.k. sociala medier kan vi ägna oss åt det nästintill oupphörligen.”.
Okej. Jag tror att mitt inlägg här kan sägas ha två delar. Den första delen handlar inte om vänstern utan om debattindustrin. Andra halvan handlar väl mer om vänstern. Sen råkar det vara så, upplever jag, att den leninistiska vänsterns förkärlek för partilinjer idag hamnar i samspel med debattindustrin, vilket leder till allmän fördumning. Däremot vill jag inte påstå att det är dåligt att vänsterns olika aktörer diskuterar frågan om militära ingrepp. Det är jättebra. Problemet är att diskussionen genast tog karaktären av två motsatta linjer, som båda överskattade de egna ställningstagandenas politiska betydelse.
Jag håller med om att det kan verka lite löjligt att en massa vänstermänniskor debatterar Libyen som om det hade någon större praktisk betydelse vad den svenska vänstern tycker. Men man kan ju lära sig en del nyttigt genom att tal del av debatten, t.ex. vilka personer som lätt tycks tappa huvudet och vilka som har is i magen.
Rasmus: Men, motsäger du dig inte nu? Debatten om militära ingrepp reproducerar rimligtvis debattindustrin mer än försöken att stoppa diskussionen genom ett tydligt ställningstagande. Svaret dödar alltid frågan, och jag ser ingen poäng i att dyrka frågan i en värld som, precis som du skriver, tvingar oss in i evinnerliga debatter och diskussioner som enbart skjuter upp “försoningen”, slutet på debatten.
Vanligtvis brukar ställningstagandet, dvs. beslutet, uppfattas som ett slut på debatten. Jag tänker exempelvis på Donoso Cortés kritik av de diskuterande klasserna. Tycker inte att det finns goda skäl att revidera den “sanningen” utifrån faktumet att debatten/diskussionen, snarare än det definitiva ställningstagandet, populariseras via sociala medier, dåliga debattprogram och dylikt. Uppmaningen att hysa en mer eller mindre välgrundad åsikt, är trots allt något annat än att fatta ett politiskt beslut (eller beslutet att vägra fatta ett politiskt beslut).
När en libyer som Saoud Salem – http://libcom.org/library/signs-defeat-libyan-revolution – säger nej till västmakternas invasion, visar han förvisso upp vanmakt, men det vore fel att hävda att han hamnar i samspel med debattindustrin (eller regimen han avskyr för den delen).
Om frånvaron av realpolitiska krav bara kamouflerar en implicit realliberalism, reproducerar man ju debattindustrin (och realpolitiken!) än mer, man föder ett slags tredje alternativ som just är giltigt för diskussionen/debatten. En tredje position, ett varken ja eller nej, som inte leder fram till någon försoning eller upphävning, utan tvärtom står kvar som en mitt mellan de positioner som uppfattas som förenklade.
Jag uppfattar att din kritik lätt leder till en dyrkan av frågan, ett vågspel utan risk, eftersom beslutstagandet uppfattas som vulgärt och förenklat, en del av debattindustrin. Men effekten av en dylik kritik av diskussionen blir i värsta fall reaktionär, i bästa fall gemytlig. Den leder blott till slutsatsen att man inte ska försvära sig åt något, för det är världen alldeles för dynamisk. Dvs., man låter andra fatta beslutet åt en och blir på det sättet oförmögen att hålla huvudet kallt och ex. inse att ett nej till invasionen inte behöver innebära ett stöd till mördarregimen.
Jag är medveten om att jag tolkar din kritik alltför tillspetsat, men det är ju för att jag uppfattar din kritik av tydliga ställningstaganden som orättvis och förenklad, i värsta fallet som liberal. Och jag tänker i extremer, en gammal skada.
Kommentera