Första cirkeln: Jaget

Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris; det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser bland varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött.

“Svartspinozism” kanske är ett lämpligt ord för att beskriva filosofin i första cirkeln av Det stundande upproret. När vi annars läser om hur Spinoza tänkte sig individen som inbegripen i en mångfald av affektiva förbindelser så är vi vana vid att det utmynnar i en oförblommerad glädje. En av flera varianter på detta är hyllningarna till det “generella intellektet” från spinozistiskt lagda postmarxister. Osynliga Kommitténs analys av vår samtid domineras snarare av ett mörker som är djupt, om än inte kompakt.

Kontrollerandet av jaget i ett permanent stadium av nerbrytande, i ett kroniskt stadium på gränsen till kollaps är den bäst dolda hemligheten i den nuvarande ordningen.
/…/
“VAD ÄR JAG” då? Sedan barndomen har jag varit involverad i flödet av mjölk, lukter, historier, ljud känslor, barnvisor, substanser, gester, idéer, intryck, blickar, sånger och mat. Vad är Jag? På varje sätt bunden till platser, smärtor, förfäder, vänner, älskare, händelser, språk, minnen, till alla sorters ting som uppenbarligen inte är jag.

Vi kan jämföra med Fredrika Spindlers utmärkta bok om Spinoza som kom förra året. Alldeles i början understryker hon hur kollektiv samexistens alltid måste vara utgångspunkten. Individen inte är given på förhand, utan är inbegripen i en mångfald av affektiva förbindelser. Människan kan inte tänkas utanför sitt sammanhang, lika lite som kroppens delar kan tänkas i isolation från varandra eller från de andra omkringliggande kroppar som de står i relation till. Denna kollektiva dimension omöjliggör idéer om samhällskontrakt, så som hos Hobbes, skriver Fredrika Spindler.

Även om ingen är så främmande till samhällskontraktet som Osynliga Kommittén, får Det stundande upproret den “ljusa” spinozismen att framstå som en smula idealistisk. Det räcker inte med att inse vilka idéer som är inadekvata. Det räcker inte med att konstatera att individualiseringen av livets alla aspekter skiljer kraften från det som den förmår, som om vi hade en fri vilja att ställa oss utanför “den galna idén om Jagets permanens”.
Eftersom varje människa “oundvikligen determineras av utomstående faktorer vars krafter vida överstiger hennes egna” (Spindler, s. 23) är ingen människa fri att välja – Spinoza ger ingenting för Descartes’ fantasier om medvetandet som den fria viljans boning.
Vår samtid tenderar att likställa “valfrihet” med den tomma sökrutan (Google, Spotify, YouTube, Adlibris, The Pirate Bay…) som ger envar tillgång till vad hon vill ha – under förutsättning att hon på förhand vet vad hon vill ha. Sådan frihet förutsätter att vi redan har koll på alla bloggar, läst alla böcker, sett alla filmer och hört all musik.

I det borgerliga samhället härskar den fictio juris, att varje människa såsom varuköpare besitter en encyklopedisk varukännedom.

Vem ligger bakom masspersonifieringen? Vi kontrollerar oss själva, skriver Osynliga Kommittén. Klamrar oss fast vid en trött föreställning om jaget. Bygger upp den gång på gång när den rivs ner. Ju mer vi försöker fylla igen det där tomma hålet, desto mer tomhet känner vi.

Vi har blivit våra egna representanter i en märklig kommers, garanter av en personifikation som i slutändan känns mycket mer som en amputation. /…/
Sökandet efter jaget, min blogg, min lägenhet, den senaste trendiga skiten, vem knullar med vem, relationsdrama… vilka hjälpmedel som än krävs för att hålla fast vid ett “Jag”! /…/
Den ständiga uppmaningen att “vara någon” uprätthåller det sjukliga tillstånd som gör det här samhället nödvändigt. Uppmaningen att vara stark skapar den svaghet som den stöder sig på, till den grad att allt blir terapi, även arbete, även kärlek. Alla dessa “hur är läget?” som vi utväxlar ger intrycket av ett samhälle sammansatt av patienter som undersöker varandra. Det sociala utgörs nu av tusen små nischer, tusen små tillflyktsorter där man kan söka skydd. Där det alltid är bättre än den bitande kylan utanför. /…/ Snart kommer det här samhället enbart att hållas ihop genom en spänning som uppstår av att alla sociala atomer dras mot ett inbillas botemedel.

Osynliga Kommittén ställer inte jaget mot samhället, utan vill tvärtom peka på hur en viss typ av förfrämligande samhälle hålls samman av en viss slags atomiserade jag. Motsägelsen mellan individen och gruppen, mellan tillhörighet och frihet, betecknar de som västvärldens “trojanska favorithäst”. Vi skulle också kunna tala denna motsättning som en “double-bind“.
Även här rör vi oss på spinozistisk mark. Spinoza underströk att frihet och lydnad inte kan ställas mot varandra, eftersom den helt fria viljan är en illusion. Osynliga Kommittén skriver att frihet inte kan vara frihet från relationer, “utan den användbara möjligheten att arbeta på dem, att flytta runt i dess utrymme, att forma eller upplösa dem.”

Social produktion och psykisk produktion är oskiljaktiga, i Det stundande upproret liksom i Anti-Œdipus. Första cirkeln avslutas med en maning att göra mental ohälsa till politik, en tanke som Osynliga Kommittén idag inte är ensamma om att vilja återutforska. Mark Fisher skriver i Capitalist Realism att mental ohälsa måste omvandlas “från medikaliserade tillstånd till verksamma antagonismer”. Osynliga Kommittén uttrycker sig i termer av exodus snarare än antagonism:

Sjukdom, trötthet och depression kan alla ses som individuella symptom på det som måste botas.
/…/
Vi är inte deprimerade, vi är i strejk. För de som vägrar kontrollera sig själva är “depression” inte ett stadium utan en genomfart, bugandet på väg ut från scenen, ett steg mot ett politiskt avståndstagande.

Vilka är förresten “de” som vill avskärma våra jag? De andra jagen, är ett fullt rimligt svar, även om det inte visar på någon utväg.

Bör vi helt enkelt sluta att säga “hur är läget?” till varandra? Antagligen, för den hälsningsfrasen är ett uttryck för “masspersonifierin”. Men att prata annorlunda löser ingenting utan är på sin höjd ett uttryck för ett sökande efter ett annat språk, som ännu inte är oss tillgängligt.

23 kommentarer ↓

#1 Första cirkeln – the all singing, all dancing crap of the world « Alamut – inget är sant, allt är tillåtet on 25 June 2010 at 8:09 am

[…] Läs även: Copyriot – Jaget. […]

#2 Gabriel on 25 June 2010 at 11:52 am

Man botar nog inte ett symptom genom att låtsas som att det inte finns. Jag tror knappast att lösningen är KBT – terapi, utan snarast tvärtom. Man skulle kanske däremot kunna gå till attack mot det befintliga språket. Det nya springer inte ur intet. Ren negering (reaktivitet, nihilism, osv) är inte ett alternativ. Däremot poesi: typ “haur e leget” Knappast som totaliserande strategi, utan som en lokal bot på ett lokalt sjukdomuttryck.

#3 Johan on 25 June 2010 at 5:59 pm

Intressant.

Fick boken idag och har bara hastigt läst den första cirkeln. Var inte helt övertygad. Men jag ska läsa igen och återkomma med kommentarer. Jag hoppas att även ifrågasättande kommentarer uppskattas, så till vida att de hålls inom rimliga gränser (vilket jag avser göra).

#4 fredrik on 25 June 2010 at 11:44 pm

ah, det är fantastiskt! vad kan man tillägga? Jag vill tillägga en väldigt positiv speulering kring följderna av jagets död: typ posthumanismens inneboende medmänsklighet. Eftersom vi är samma materia, en del av samma köttiga (!) flöde, men inte formstöpta eller belönade med någon Individ inne i huvudet som ger oss fullständig överblick och som “känner till all musik” så är frånvaron av individer den enda möjliga grunden till människors lika värde. Utan lika förutsättningar – hur kan vi sträva efter något annat än fullständig rättvisa?

Inspirerat av alamut ovan: “You are a beautiful and unique snowflake. You are the same decaying organic matter as everyone else, and we are all part of the same compost pile.” http://tusenpekpinnar.wordpress.com/2010/02/09/you-are-all-beautiful-and-unique-snowflakes/

#5 Fahlström on 26 June 2010 at 4:24 am

Jag (sic) tror Descartes träffade rätt med klassikern “Cogito, ergo sum”. Det finns något som upplever de intryck som kroppen får, något som lagrar, analyserar och reagerar – tänker. Är jag fel ute om jag anser att detta något, denna någon, kan kallas för jag? Även om det ju såklart inte går att komma ifrån att detta jag är en del av ett oss, och att man inte kan försöka förklara det utan att ta hänsyn till vad det interagerar med så innebär inte att delen av helheten upphör att existera.

#6 Karl on 26 June 2010 at 12:23 pm

Fahlström, jag menar att Descartes har fel. D:s fantasm om det suveräna Jaget beskriver en rörelse där Jaget liksom en fotograf springer runt i en stad och samlar intryck, vilka sedan blir till de upplevelser, till de tankar som befäster denne som ett existerande jag när han kommit in i sitt Jags slutna mörkerrum och kan framkalla dem. Men, det finns inget “förlopp” mellan våra erfarenheter och oss själva, vi är alltid-redan i världen, alltid-redan utanför oss själva, alltid-redan med de andra. Och man kan ju som de spinozistiska post-marxisterna som Rasmus talar om bli helt nippriga och religiösa över denna multitud som visar att allt är en stor gemenskap av affektiv kommunikation på olika nivåer, eller som vissa andra visa hur denna gemenskap allt som oftast tar sig i uttryck i ett av vanan reglerat babbel, eller prat, eller som Deleuze peka på hur detta faktum är bortom gott och ont och att vad vi snarare bör göra med det är att gripa oss an det utifrån ett frågade rörande formerna för sammankopplingarna av “det generella intellektet”, “substansen”, “maskinen” som ett frågande längs en axel med parametrarna bra och dåligt – att tänka multituden (jag kan aldrig bestämma mig för vilket ord jag hatar mest för att beskriva oss), inte som fast form utan som både form- och regellös och som föremål för ett experimenterande och ett skapande. Hur detta experimenterande ska se ut kan jag inte börja babbla om här.

Jag tror också att vi måste akta oss för att som Fredrik, dra dessa på ytan harmlöst egalitära slutsatser i stil med denna universalistiska “we are all one and the same”-metafysik, varken i dess positiva bestämning av människorna som lika vackra eller eller dess diminutiva motsats att vi alla är lika mycket tillhörande samma ruttnande komposthög. Detta leder så lätt till en typ av det som Nietzsche kallade för den europeiska buddhismen, en flock med åsnor som säger “I-A [ja]” (eller “Nej”) till allt, utan åtskillnad. Det finns fulare och sämre konstellationer eller assemblage som är formade ur denna geggamoja av begär som är vi.

Ursäkta mitt dravel, jag vet inte riktigt hur man kommenterar på en blog.

#7 fredrik on 26 June 2010 at 1:58 pm

karl: jag förstår inte riktigt din kritik. Jag tror att om det är någt som behövs idag så är det “på ytan harmlösa” men under ytan verkligt radikala slutsatser. Motsatsen är ju att sitta på ett murrigt kafé och läsa teorietiker som ingen förstår. Vi måste omformulera betydelsen av de här diskussionerna på ett användbart sätt.

Jag är inte ute efter att vara orimligt positiv till allt (även om vänstern osv idag har oändligt mycket större problem med att vara negativ till allt) – det jag ville göra var bara att peka på en filosofisk grund till att säga nej till den individfokuserade kravliberalism som ligger som en äcklig filt över all (parti)politik i sverige idag, inför ett val som kanske är i stort meningslöst men vars tonläge ändå påverkar. Att säga att alla människor är lika mycket värde är inte samma sak som att säga att alla handlingar eller åsikter är lika mycket värda – tvärtom måste vi bortom individen för att kunna fördömma handlingar snarare än bygga agg och ressentiment mot de individer som råkat bli spelplan för de aktuella krafterna.

#8 Fahlström on 26 June 2010 at 4:46 pm

Jag känner att jag ligger i lä vad gäller kunskap vad olika filosofer teoretiserat om. Men jag kan från min naiva utgångspunkt försöka kommentera det jag kan få ut nån mening från.

Karl, jag har faktiskt ingen koll alls på vad Descartes filosofi i helhet gick ut på, jag vet bara att jag tänker, och att det kändes som ett lämpligt ankare att fästa jagets varande i. Och ja, jag skulle vilja påstå att tanken är ett förlopp, fortgående i tiden, och att förenkla sönder det med paralleller till fotografi tror jag inte räcker för att avfärda idén.

Om det finns ett jag i den mening att det finns en diskret beslutsfattare har jag åsikt om, men har det egentligen någon betydelse? Det finns en upplevare bakom tanken, och det är just i upplevandet som jag anser jaget kommer till. Sen är det ju, för mig i alla fall, en fråga om själsfrid vad gäller den “fria viljan”.

Men som sagt, jag vet inte om jag förstått fullt ut, antagligen inte, och jag vet inte om jag gör mig förstådd heller, men det är en intressant diskussion.

#9 Den stundande studiecirkeln | eval.nu blog on 26 June 2010 at 6:14 pm

[…] något perifert, i studiecirkeln runt Det stundande upproret som några av mina favoritbloggar (copyriot, Tusen pekpinnar och Guldfiske) har dragit igång. Tyvärr är jag väldigt dålig på att läsa […]

#10 Karl on 27 June 2010 at 2:05 pm

Fred, jag menar att slagordet om allas lika värde är ett helt tomt påstående, precis som de mänskliga rättigheterna – något som vem som helst kan gripa tag i för att skänka legitimitet bakom sina argument. För vad är ett värde utöver en ren mystifikation? Vad vill man ha sagt med att alla är lika värda? Ofast att man (vilket du säkert vet) har samma rätt till att taga del i den fria konkurrensen på marknaden . En rimligare sak att strida för – förvisso fortfarande rörande sig inom värderandets parametrar – vore att peka på att då (i Jüngers fotspår) varenda liten rörelse ända ner på den mest infinitesimala nivån har mobiliserats av arbetet (så förstår jag de första orden i det stundande upproret “det finns ingen väg ut…” eller vad det nu står) vore det ett mer passande krav att be om en ersättning för denna oändliga uppsjö av oavlönat arbete som följer i denna argumentations kölvatten – d v s garanterad inkomst (ett litet förslag :P ). Du kan säkert ha varit inne på något dylikt, vet ej? men att bara åberopa sig på allas lika värdefullhet eller värdelöshet kan man göra likaväl när man kräver allas lika rätt inför lagen, inför den fria marknaden osv, i denna mening är det på ytan helt harmlöst – medan det under denna insmickrande klädedräkt gömmar den rena ondskan själv! :D

#11 » Första cirkeln: Unga brudar i liberalismens öken | Guldfiske on 27 June 2010 at 4:40 pm

[…] Copyriot: Första cirkeln – Jaget Almut: Första cirkeln – The all-singing, all-dancing crap of the world: Lisa Magnusson: I am what I am […]

#12 Det stundande upproret: första cirkeln « Skumrask on 27 June 2010 at 8:10 pm

[…] Copyriot Lisa Magnusson eval.nu Guldfiske från → Det stundande upproret ← Style […]

#13 COPYRIOT | Första cirkeln, igen on 28 June 2010 at 7:47 am

[…] Kanske liknande Första cirkeln: Jaget […]

#14 Trick on 29 June 2010 at 11:50 am

Det där Rasmus kallar “double-bind” skulle jag gärna dröja lite vid.
Det verkar vara en återkommande figur i DSU att de visar fram hur våra liv är organiserade utifrån ett slags skenbar motsättning (eller “delning”). Kanske kunde man kalla avslöjandet av motsättningen som skenbar för “dialektik”? Man erbjuds så att säga ett färdigt subjektiverings-paket där både problem och lösning medföljer. Dialektiken skulle då ligga i att avslöja att jämfört med ett tredje (här: brukandet, användandet, leken med uppdelningarna), så är de förmenta motsatserna (jaget och samhället) bara två aspekter av samma maskin.
Så uppfattar jag den första cirkelns resonemang om hur vi svarar på en interpellation som talar till vår “svaghet” och “depression”, och som naturligtvis också erbjuder allehanda “terapier” för detta. Med DSU:s totalisering: “allt blir terapi, även arbete, även kärlek”.
När jaget interpelleras som svagt, i behov av terapi, blir “samhället” bara en plats där man knuffar sig fram för att få tag i resurser att “stärka” sig eller “skydda” sig genom att “vara någon”.
Agamben, som är en viktig samtalspartner för Den osynliga kommittén, tror jag försöker beskriva samma struktur i termer av en “inneslutande uteslutning”.

Hela första cirkelns resonemang om svaghet tycker jag är provocerande och intressant. Det där med att vara stark och kompetent etc är jag van vid att tänka som en fallisk identitet (manligheten som maskerad, som vore makten på något vis naturlig). Framvisandet av svaghet har många gånger kunnat ges ett subversivt bruk. Jag läser första cirkeln som ett försök att visa hur det skett en förskjutning av dessa termer i subjektiveringen. Spelet mellan styrka och svaghet är fortfarande centralt, men har tagit en ny vändning. Kanske kan man se det som att det skett en rekuperation av ännu ett kritiskt instrument? Och se DSU:s appell för politisera svagheten som något aktivt, som en “strejk”, som ett försök till ett nytt bruk av den? Politisering genom totalisering: Det är inte avvikande att vara deprimerad, svag, etc – detta är normen, det är det som driver oss in i “samhället” idag. Som jag förstår DSU vill de alltså med en sådan synvända få oss att betrakta vårt lidande på ett sätt som inte sitter fast i den där skenbara motsättningen, utan som gör den till “en startpunkt, en mötesplats”.

#15 Første cirkel: Jeg’et der overvåger selvet / Commoniser on 1 July 2010 at 4:12 pm

[…] betegnelsen “mørk spinozisme” beskriver Copyriot hvordan første cirkels antropologi betoner de affektive forbindelser som mennesker indgår i. […]

#16 Det Stundande Upproret, första cirkeln Del II : Filosofibloggen on 4 July 2010 at 10:24 am

[…] samhällskontrakt är nog det intressantaste i första cirkeln. Och det blir intressantare när Rasmus Fleischer, Lisa Magnusson och Guldfiske skriver om det. Spinozismen som det refereras till här är det […]

#17 COPYRIOT | Cirkel två: Sammanhangen on 4 July 2010 at 8:15 pm

[…] Första cirkeln: Jaget […]

#18 MULTITUNES :: proletarian, funkadelicparliamentarian, pro revolt-in-the-21st-centurian :: Second circle: We don’t need no Bildung :: July :: 2010 on 18 July 2010 at 2:54 pm

[…] (Finnish): Harhautuksia | Hedelmiä | Multitunes First circle (Swedish): Alamut | Commoniser | Copyriot | Guldfiske | Lisa Magnusson | Skumrask | […]

#19 Karin on 19 July 2010 at 1:08 am

“Vilka är förresten “de” som vill avskärma våra jag? De andra jagen, är ett fullt rimligt svar, även om det inte visar på någon utväg.”
Den här frågan letade sig fram hos mig också, både i den här cirkeln men även i inledningen (A point of clarification i den engelska utgåvan) . Jag anar att detta kommer utkristallisera sig tydligare i följande cirklar och i samtalen runt dem.
Vill också knyta an till Tricks funderingar kring resonemanget om svaghet. Tanken att svagheten är något aktivt, att svagheten endast ses som det utifrån de normer som gäller i dag.
“Contrary to what has been repeated to us since childhood, intelligence doesn’t mean knowing how to adapt – or if that is a kind of intelligence, it’s the intelligence of salves. Our inadaptability, our fatigue, are only problems from the standpoint of what aims to subjugate us.”
Även här vrids tankesättet om. Det som så ofta efterfrågas och hyllas på dagens arbetsmarknad – flexibiliteten (detta ett av mina hatord) – det är inte en styrka, det är det som förslavar oss.

#20 COPYRIOT | En stundande pjäs on 28 November 2010 at 8:55 pm

[…] Första cirkeln: Jaget […]

#21 Gaaaah! Bibliomaniker! *gör korstecknet* *bakar molotovvitlöksbröd* « >> hannes2peer on 1 March 2011 at 4:15 am

[…] som arbetskritiker gärna avfärdas som deprimerade, avfärdas det politiska bokhatet som en fobi. ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk” → Vi är inte bibliofober, vi är i strejk. Vi erkänner inte booooken som viktigare än bloggen, […]

#22 Det Stundande Upproret, första cirkeln Del II | copy is right on 28 May 2013 at 10:57 pm

[…] samhällskontrakt är nog det intressantaste i första cirkeln. Och det blir intressantare när Rasmus Fleischer, Lisa Magnusson och Guldfiske skriver om det. Spinozismen som det refereras till här är det […]

#23 COPYRIOT | K255: “Samhällskontraktet är brutet” on 3 February 2016 at 8:23 pm

[…] Första cirkeln: Jaget […]