Entries Tagged 'krisen' ↓

I detta inlägg tänkte jag återge en diskussionstråd på e-postlistan Nettime, med tankar kring den spekulationsbubbla i kryptovaluta som har vuxit fram kring så kallade NFTs, eller “kryptokonst”.
Själv har jag redan behandlat ämnet i en kort krönika i ETC, då mest om den vansinniga energiförbrukningen:

Precis som vanliga pengar förr var förankrade i guld eller andra ädelmetaller, har även Bitcoin sin koppling till en begränsad naturresurs, nämligen elektricitet. Enda sättet att skapa nya Bitcoins är genom att låta datorer lösa ytterst avancerade matteproblem och varje liten datorberäkning kräver energi. Sammantaget förbrukar nu Bitcoin nästan lika mycket elektricitet som hela Sverige, i storleksordningen 130 TWh per år. Lägg till detta alla andra kryptovalutor som bygger på motsvarande princip, inklusive Ethereum, som dominerar den växande marknaden för kryptokonst.

(Vissa som läser detta kommer genast att invända att Ethereum inte alls är som Bitcoin. Men det är det visst. Båda bygger på principen proof-of-work, det vill säga en sorts energimyntfot. Att sedan Ethereum i åratal sagt att man snart ska gå över till proof-of-stake betyder ingenting förrän det faktiskt sker och om så någonsin alls kommer att ske kan betvivlas.)

Nu till tråden på Nettime, som öppnas av Felix Stalder med två frågor, varav den första lyder:

What – after a decade of quantitative easing and crypto-currencies rising into the stratosphere – monetary value is indicating for the segment that profited the most from these developments and what does that mean for the rest of us?

Utgångspunkten är alltså det omtalade fall där konstnären Beeple har sålt ett stycke metadata för 70 miljoner dollar (eller snarare: för kryptovaluta motsvarande detta dollarvärde). Själva konstverket – en digital bildfil – är allmänt tillgängligt. Metadatan som sålts är i princip bara en garanti för att köparens kopia av filen har status som “originalkopia”. Frågan gäller vad detta kan lära oss, inte om konst, utan om pengar och om värdering.

Brian Holmes är först ut med sitt svar på Felix första fråga:

I believe that there are three distinct forms of money that currently operate in a hierarchy:

• Infinite money which is produced and deregulated in the financial markets through the manipulation of information
• Institutional money which is produced and regulated within national frames by governments seeking to stabilize social reproduction
• Sweat money which is produced on the ground through the exploitation of labor paid at the bear minimum of survivability

The last form of money is the most extensive one, it’s the most common coin, the basis of most livelihoods on earth. Institutional money, however, has been carefully decoupled from sweat money; and infinite money has been decoupled from institutional money in its turn. Institutional money began to be produced through Keynesian management of national economies from the 30s onward, it’s inseparable from social democracy. Infinite money started up after the postwar gold standard was abandoned in 1971, and became what it is today with the introduction of computerized trading.

What does infinite money mean to its owners? Financial capital is power when it is applied to institutions or labor processes. However it can also be used for status displays, what Veblen called “conspicuous consumption.” So you have to bring art back in. For better and mostly worse, “high” culture remains the noisy ghost at the top of the capitalist pyramid.

Konst har länge fyllt funktionen att förvandla pengar till prestige. Men det finns otaliga sätt att köpa prestige. Varför, frågar Felix, strömmar så mycket pengar just nu till blockkedjad metadata som hänvisar till bildfiler?

Why has NFT art become an object of prestige? I mean, for this amount of money, one could have bought a pretty mean yacht. So, what does it tell us about this social milieu that such a purchase confers bragging rights? And, since money is power, what are they planning to use this power for?

Rachel O’ Dwyer hör till de mycket få forskare som på allvar har undersökt det här fenomenet, närmare bestämt dess föregångare i form av “cryptokitties”, som hon skrev om i två artiklar redan 2018. Det handlar i förlängningen om hur konsten förvandlas till ett finansiellt derivat.

This shift from commodity to financial instrument also implies a different economic relationship to the artwork, where the certificate of ownership and authenticity, rather than the formal manifestation of the work itself, are what is most significant. The idea that economic value resides in a certificate of authenticity as opposed to in an artistic image, performance or experience chimes with the marketing of much conceptual and experiential art.

En köpare kan köpa ett konstverk som en tillgång, i hopp om att marknadsvärdet ska stiga över tid. Men köpet kan också vara köparens investering i sitt personliga varumärke, ett sätt att visa att man är en person som äger just denna konst. Pengar som “expressivt medium” är inget nytt, påpekar Rachel O’ Dwyer.
Nu ser vi dock ett närmande från två håll, menar hon. Å ena sidan: kommunikation som pengar (sociala medieföretag som blir till de nya bankerna). Å andra sidan: pengar som kommunikation (en explosion av antalet valutor, “coins”, tokens, poäng).

I’m interested in why now though, beyond growing the speculation in crypto.
The past five years has seen a huge rise in art as an asset class and art is seen as a good hedge against market volatility. Tokens create situations where these art investments have greater liquidity.
But I’m interested in why everyday users are interested in NFTs. Is it pure desperation and precarity – you’re in debt, you probably won’t own a house so why not make a bet and invest in a token that might win big.

Felix tar också upp detta med expressiva pengar:

Or, perhaps, something different, money has somehow morphed into an expressive medium in its own right. During the game-stop saga, I was struck by people saying that they don’t care if they would be losing money because they were here to make a point. This is a very unusual investment intention. Of course, this might well be a cynical strategy where somebody told others they shouldn’t care about losing money, so s/he could gain more, and more easily, but even then, the fact that a lot of people believed that somebody would think about investing in this way, tells us something.

Den andra av Felix inledande frågor handlade mer om vad för slags bedrägerier som kan tänkas spela in i dessa spekulationsbubblor:

And, assuming that this is not a cartoon version of a potlatch where wasting resources serves to put rivals to shame, how many different scams – money laundering would be an obvious contender – are being layered on top of one other to create this?

Apropå detta skriver Stefan Heidenreich (som skrivit den roliga boken Geld och medverkat på Transmediale i ämnet).

could it be, that it’s a kind of hoax?
Like: two bubbles trying trying to keep each other up by leaning against one another: a fragile bitcoin market on the one side and a dysfunctional art market on the other side.

with the simple idea idea to create those crazy prices and to to lure luring real world money into the game.

Ontologiskt talat så kan man inte säga att pengar är, skriver Stefan. Det handlar om en “rekursiv numerisk operation under risk”. Så snart operationen har initierats, kan pengarna flöda. Man kan försöka att hålla på pengarna och i vissa fall kan det gå att stanna upp flödet, men pengarna blir inte operationella förrän de återgår i cirkulation (förutsatt att det finns någon som är villig att ta emot dem).

Angående lukten av bedrägeri så hänvisar Felix till en rafflande artikel av Amy Castor om den uppmärksammade rekordnoteringen inom kryptokonstbubblan när Beeple sålde en NFT för uppemot 70 miljoner dollar. Felix sammanfattar artikelns tes:

I suspect there is more to it, more layers of scamminess, but so far the story goes like this:

The buyer, MetaKovan, and the seller, Metapurse, are entities controlled by the same person, Vignesh Sundaresan.

Metapurse is a fund which owns digital art works. It’s mission is to “democratize access and ownership to artwork.” Quite a statement to make in relation to digital art, but the entire story is full of scammy rhetoric.

You can buy into this fund, called B20, then you own a tiny portion of its art works. You do this by buying special B.20 tokens. The value of these tokens reflects some speculative position on the underlying value of the art works held by the funds or profits to be made from selling these works.

There are 10 million tokens minted. 56% of these are owned by Metapurse/MetaKovan who thus controls the entire process in terms of writing to the blockchain. 2% are owned by Beeple himself (oh!). In December, Metapurse bought Beeple’s art work for 2.2 million. On January 23, Metapurse sold 1.6 million tokens at $0.36 a pop.

After the sale, which greatly inflated the value of the “assets” held by the fund, the value of the tokens rose to 23.00 and then fell back to 16.00. Given that buyer and seller are controlled by the same person, the actual costs for the purchase are only the feeds to be paid to Christie’s, some 9 million.

You can do he math yourself, but the profit margins are staggering, if Sundaresan manages to to get cash out his own tokens while it lasts.

What I find remarkable is the role of Christie’s in generating the narrative. Auction houses seem to have specialized in this lately, perhaps they always have. But, remember Sotheby’s sold a Banksy work that shredded itself (Oct 2018). Well, almost shredded. The story went around the world, greatly enhancing the value of the work. It’s hard to phantom that Sotheby’s did not examine the art work before hence realized that there was something hidden in the frame. Or, when Christie’s auctioned off the “Portrait of Edmond de Belamy” in December 2018. The value is really generated by the story, told by a blue-chip auction house.

The fact that all of this is so scammy doesn’t seem to matter, because it’s the money that makes it real, the sheer scale is self-validating, even if the money itself is barely real to begin with.

Rachel O’ Dwyer påpekar att detta påminner om när Damien Hirst år 2007 sålde en fånig diamantskalle för 50 miljoner pund, vilket etablerade honom som världens högst värderade konstnär. Köparen uppgavs vara ett konsortium av privata samlare som betalade i kontant, utan att lämna några spår. Sedan det sig att Damien Hirst själv var en del av detta konsortium. Ett skådespel för att blåsa upp konstnärens status, alltså.

Apropå samma artikel skriver Florian Cramer:

we now know that the buyer didn’t actually pay $69,346,250, but “$60 million in ETH and $9 million in fees, also in ETH” – a significant difference IMHO. The whole Christie’s sale thus boils down to a conversion of one type of ETH token into another type of ETH token within the portfolio of a crypto currency investment firm, and using the art market transaction as means of pumping the value of the latter.
So it seems as if the art market is used as a prop for financial transactions that would likely be illegal on regulated financial markets. Ben Lewis’ 2009 documentary film “The Great Contemporary Art Bubble” investigates the insider trade with Damien Hirst’s art, including the common phenomenon of a few collectors acting as cartels that inflate the prices of certain artists (which includes galleries who bid on their own artists in anonymous auctions). It seems as if this phenomenon is repeating itself, only that the insider trade and price manipulation now is no longer about the market value of an art work, but about the value of the currency with which it has been bought.

Brian Holmes igen:

Gaming the system is a feature, not a bug, of the financial markets. After you analyze it for a while (as I did for about a decade) you just get too disgusted to go on. /…/
What’s so sad is not only that we are relentlessly told that this is the best way of allocating capital to productive enterprise. Or for that matter, that we are relentlessly told the blockchain will save us from corrupt banks and governments. What’s tragic is that the scams of the oligarchy – or what Veblen called the “New Barbarians” – are consistently able to fascinate global public opinion, while the lived environment decays.

Ted Byfield ifrågasätter poängen med att alls ägna sin uppmärksamhet åt alltsammans:

If I drew a venn diagram of how uninteresting mass digital art, the art-systems economics, and cryptographic para-currencies have become, you’d think it was just a circle. There was a time when all three of these areas were fascinating, but in each the substantive groundwork was laid decades ago. What’s happening now no longer has any intrinsic relation to the specific, let’s say ‘crafty,’ details of these area.
/…/
We can ask why now, as Rachel does, talk about hoaxes as Stefan does, or lament the environment impact as John does, but I don’t see any of those lines of inquiry leading anywhere insightful or definitive. At a certain point in history, the cost–benefit of digging down in an effort to find something ‘real’ will become — like art bubbles, crypto-currencies, and assorted media objects — little more than an arbitrary way of framing some variation on ‘proof of work.’ Do you really think that, a decade or two from now, we’ll look back with 20/20 hindsight and regret ignoring this froth because it turned out to be seminal (or germinal) in some respect? I don’t. There are lots of non-events we were right to ignore as noise. This conjuncture is one of them.

På vilket Felix svarar att “intressant” inte är en egenskap hos ett objekt, utan hos en fråga (och Venndiagram signalerar frånvaron av frågor). Touché!
Sen ställer han själv en intressant fråga om kryptovalutornas värde:

What value does 1000 bitcoins confer to the person holding it? At the moment, seemingly U$ 60 million. Almost enough to buy an original copy of a gif. But sell your bitcoins now? No way. As a believer in bitcoin, you are convinced that if you hold it just long enough, then it will become worth 600 million, 6 billion, or 60 billion. Particularly when the next crash wipes out fiat money. On the other hand, you also know that it could crash to zero in no time. If the Chinese government decides to promote their crypto, bans bitcoin, and executes some traders, things can turn quickly. So, it’s a kind of quantum state, everything and nothing at the same time. Why, then, not spend some of it on a gif? no more, no less real, than the money that was spent on it.

Ted Byfield kommer med ytterligare ett uppslagsrikt inlägg. Här ett utdrag:

One distinctive feature of the last decade+ — since the 2008 meltdown — has been the normalization, even banalization of a ‘Powers of Ten‘ illogic. The leaps in ‘public’ numbers are so far beyond any grounded comprehension that words literally fail: in writing and speech, the difference between millions, billions, and trillions is just a letter or two. That ‘problem’ has played a non-trivial role in governments’ willingness to bid bailouts up and up and up, on scales that ceased to be linear. /…/ The linguistic accident that orders of magnitude are distinguished not by mind-bending math but, instead, by a letter or two has played a pivotal role in enabling this escalation or acceleration.
/…/
Things like the NFT bubble, almost a kind of foam so many and interconnected are the constituent bubbles, is a direct result.
/…/
But of course these differences aren’t really reducible to a few letters, are they? Hence, in part, the growing reliance on graphics to ‘show not tell’ what the differences mean. Over the last year, no thanks to Covid, we saw these graphics consume entire front pages of newspapers not just to a degree never seen before but in ways never seen before. As happened in a cruder form in the wake of 2008, though, the shifts in order are so extreme that they even challenge the physical formats of a print media (which webbified versions still refer to and depend on). Yesterday’s gob-smacking gyrations becomes tomorrow’s barely perceptible noise at the foot of an impossibly steep visual cliff. A prime example is the 27 March 2020 issue of the NYT, which depicts a nightmare only a designer could love — the entire sixth column is stripped of any prose and taken over by a graphic spike:

/…/
What strikes me about this discussion is all the sniffy moralizing, what with the go-to reference points of ‘scam’ and ‘hoaxes.’ Yes, Bitcoin consumes more energy than N countries, sure, but — again — we’re back in the realm of incomprehensible orders of magnitude: ‘miners’ don’t GAF how much CO2 a GIF NFT generates — they’re looking at the Lambo. We could save oceans of e-ink if we just recognized that we’ve had the solution to that problem ever since Pigou suggested it almost exactly a century ago: tax the shit out of cryptocurrencies and anyone or anything that touches them. Non-fungibility is a two-edged sword: it might guarantee that a GIF is unique, but it also ensures that all the resulting liquid wealth it generates is indistinguishable. That’s the basic premise of financial enforcement: it doesn’t matter which dollar you tax or confiscate. It’ll all just move offshore you say? We know how to deal with that too. The only thing that’s lacking is the political will to tackle the problem, but that doesn’t have anything to do with cryptocurrencies per se.

Geert Lovink
som driver MoneyLab
och bedrivit en kritisk undersökning av kryptoekonomin i ett flertal år,
ger sig också in i tråden. Han skriver bland annat:

Money is pouring in, it is generated out of the blue, and as a consequences draws in more investors (the Elon Musk effect). This money now has be parked somewhere. As we need, the right-wing liberarian mindset is pretty introvert. It is not going to invest it in climate change tech or social anti-capitalist struggles. The crypto assets want more crypto, ergo one way to is crypto art.

Felix Stalder försöker klarlägga vad som faktiskt har bytt ägare:

The NFT in the blockchain, recorded for eternity, does not contain artwork itself, but metadata pointing to the art work. It basically says, the file over there is the ‘originalcopy’ and I own it. Of course, everyone can still copy the art work over there (assuming it’s a public location), but only that file on that location is the “original” one. Of course, if that server disappears, then the meta data point to nowhere, and becomes impossible to distinguish between the copies that might float around somewhere.

One way to sidestep this is not to point to a location, but to a hash, which can stored anywhere in a decentralized file system.

In Beeble’s case, the token contains metadata that points to such a hash (a IPFS file). This has the advantage that it’s not depended on a server which may or may not be around for very long, so it removes the dependency of the particular entity which host the server mentioned in the token.

Den allmänt tillgängliga metadatafilen för detta övervärderade konstverk är, enligt Felix, en hänvisning till den webbserver (makersplace.com) där bildfilen finns tillgänglig.

In other words, the seller, in order to have any object at all, is dependent on makersplace.com to remain online. In this case, it doesn’t really matter, because buyer and seller is, in effect, the same person. But in other cases, the buyer becomes dependent on the seller for as long as s/he hold be token. Of course, the “originalcopy” could also be stored in decentralized file system, but apparently, this is not done very often. Some people have called this structure “long-game extortion”.

Här hänvisar Felix i sin tur till en serie tweets av Jonty Wareing. Här kommer ett utdrag:

Out of curiosity I dug into how NFT’s actually reference the media you’re “buying” and my eyebrows are now orbiting the moon

Short version:
The NFT token you bought either points to a URL on the internet, or an IPFS hash. In most circumstances it references an IPFS gateway on the internet run by the startup you bought the NFT from.
Oh, and that URL is not the media. That URL is a JSON metadata file
/…/
Which means when the startup who sold you the NFT goes bust, the files will probably vanish from IPFS too
/…/
In short: Right now NFT’s are built on an absolute house of cards constructed by the people selling them.
It is likely that _every_ NFT sold so far will be broken within a decade.
Will that make them worthless? Hard to say

“NFT startups are long-game blackmailers” is an entertaining concept

Rachel O’ Dwyer förtydligar:

With a few exceptions where people actually encode images into the hash (see https://cryptograffiti.info) the only thing you own with cryptoart is the act of ownership itself. People sometimes draw comparisons between owning cryptoart and owning a collectible like a baseball card (you own ‘this’ card but you don’t have any rights to the image etc) but in this case, you don’t even own the card. To me this is emblematic of a shift from the artwork as commodity to the artwork as a financial asset or increasingly as a financial derivative.

Ted Byfield påpekar att den här logiken länge har funnits i konstvärlden, där frågor om proveniens blivit allt mer komplexa sedan konceptkonstens genombrott. Konstverk kan ha ett värdering “i sig” som förblir rent hypotetiskt så länge man inte kan dokumentera dess tidigare ägare och marknadstransaktioner. Ännu ett långt och uppslagsrikt inlägg av Ted:

As art prices have soared and arty milieus have mushroomed over the last decades, standards for authenticating works have gone completely mad. Their ostensible purpose is to reduce the risk of forgeries, but mostly it just creates bullshit jobs in the culture sector. “What did you do today?” “I verified that petrified mass of shrimp carcasses and noodles in a garbage bag as an authentic artifact of Rirkrit Tiravanija’s seminal 1992 performance at the 303 Gallery rather than, as most thought, a contemporary forgery or, as some believed, an artifact of the performance he did three months later at Andrea Rosen. And how was your day?” It’s just plain-old manual proof-of-work.

This growing focus on provenance is just one tiny facet of the rising culture of authentication. The same kind of thing has also happened with people’s work résumés and academic records, process and product certifications like ISO 9000/1 standards, heightened security techniques from currency design to 2FA techniques, commodity-sourcing certifications (everything from Fair Trade agricultural products to isotopic analyses of nuclear materials), ART STOLEN BY THE NAZIS – the list goes on and on and on and on.

Taken together, this all makes it clear that we live in the Age of the Fake. That’s not to say everything is fake or anything is real – it just means that, as a civilization, we’re more and more consumed by the endless busywork of trying to establish not-fake. When you log in to some account you aren’t proving who you are in any meaningful sense, you’re merely giving the receiving end evidence (i.e., reasonable grounds for limiting their liability) that you aren’t who you aren’t. And, of course, when you prove you “aren’t a robot” by doing some re/captcha, you’re helping to train ML systems to do image-recognition, or at least a few years ago you were. By now there are probably dozens if not hundreds of abstract meta-derivative auction systems built on top of that that, so you kill time clicking on pictures of fire hydrants instead of taking up more valuable CPU cycles bothering someone else with whatever you’re on about. If that hasn’t happened yet, it will soon enough: for example, a service that targets neo-nazis and wastes their time so they don’t waste everyone else’s would be a really good thing, wouldn’t it? But, then, an entire task force at McKinsey could waste time preparing a report surveying which political beliefs are most easily ‘triggered’ into clicking on cows rather than getting something done. Oh, wait, Facebook, never mind.

Also, it’s worth noting that pretty much zero disinterested third parties ever have actually gone to the trouble authenticating some NFT-ish art thing. In practical terms, doing so might be difficult to the point of impossibility. I could claim “I have the ur-NFT” but for you to validate my claim, you’d need to spend $BIGNUM effort learning masses of hypertechnical bullshit involving some ridiculous hodgepodge of protocols, services, providers, actors, reputations, etc. Who can be bothered? $SMALLNUM time passes and hey, presto, my claim has gone unchallenged — and, as with most things, all that was aerial condenses into some good-enough approximation of solid, and in itself it comes to serve as de facto evidence of authenticity. Because, really, no one can be fucking bothered.

To anyone who’s spent some time thinking about the modern sense of information, this should sound ‘eerily’ familiar. In Shannon’s model, information isn’t the thing itself, it’s better understood as a measure of the reduction of uncertainty that it might be something else. When we think someone has transmitted the letter “A” to us, we didn’t really get an A, we just got [letter] are and able to establish a high level of confidence that it isn’t B through Z. But as you read this mail, you aren’t concerned with “Wait, is that apparent instance of the letter A *really* an A? And what would it mean if my confidence level were lowered by N%?” You just read. It’s the same with NFTs, except the people who make them are getting paid better than I am for typing this. But I’m reasonably confident that this email is somehow more important than whatever pot-induced NFT stunt Elon Musk is doing today.

Und wo weiter.

Få orkar väl läsa detta, men för den som ändå har scrollat hit kan tipsas om en tecknad serie i The Guardian som slagkraftigt sammanfattar det väsentliga.

När jag läser olika kritiska analyser av den samtida kapitalismens tillstånd, så irriterar jag mig ibland på hur kritikerna använder ordet “stagnation”. Min irritation verkar ha att göra med ordets oklara innebörd. För min egen skull måste jag därför börja med att gå till ordböckerna. Först de allmänna, sedan de nationalekonomiska.

Först av allt ska noteras att ordet kan härledas till det latinets stagnum som ungefär betyder “pöl” eller “bassäng”. Det syftar alltså på stillastående vatten.
Vattnets väsen är att rinna, anar man här. Stilleståndet är en avvikelse från normen. En tankegång som lätt kan associeras till moderna förståelser av ekonomi, där tillväxt blir till självändamål.

Stagnationen kan så här långt få illustreras med bilden av en våtmark:

Från latinets stagnum kan vi (med viss osäkerhet) följa etymologin tillbaka till grekiskan, där stagnation föga framträder som syskon med stasis. Jag uppfattar det som att även svenska ord som “stabil” och “statisk” kan härledas till samma grekiska rot. Stat, ställning, stånd. Smaka en stund på den proto-indoeuropeiska stammen.

Nu ska vi kolla på de tre svenska ordboksdefinitionerna av verbet stagnera:

SAOB: “av­stanna i ut­veckling”.

Svensk ordbok: “gradvis upp­höra att ut­vecklas i positiv riktning”.

SAOB: “bli (stilla)stående, (av)stanna (i sin utveckling); icke utvecklas l. gå vidare l. framåt o. d.; i sht i fråga om dels det ekonomiska livet, dels en persons l. ett samhälles o. d. utveckling”

SAOB definierar även substantivet stagnation:
“om förhållandet att ngt (l. ngn) stagnerar, stillastående l. avstannande l. stockning l. (tillfälligt) stopp l. avbrott (i utvecklingen l. för driften o. d.).”

Vidare upplyser SAOB om hur detta svenska ord har använts om “det ekonomiska livet” åtminstone sedan 1768. Det vill säga ungefär lika länge som det alls har funnits ett modern begrepp om “ekonomin”, kopplat till tankar om möjlig tillväxt. Vi börjar ana att begreppen tillväxt och stagnation – i ekonomiska sammanhang – definieras utifrån sin motsatsställning.

Alltså finns en dubbelhet i stagnationsbegreppet. Å ena sidan står det från början för stillestånd, icke-rörelse. Å andra sidan, när tillväxt är norm, får stagnationen en innebörd av icke-tillväxt som inbegriper inte bara stillestånd utan även tillbakagång, en krympande rörelse. Därtill kan stagnation beteckna en otillräcklig tillväxt, som vi ska se.

Om vi vänder tillbaka till sötvattnets värld, talar vi inte längre bara om en stillastående pöl eller våtmark. Utan även om en friskt rinnande älv där dock vattnet rinner i en något långsammare takt än vad det gjorde förra året. Det som inte växer är döende.

Engelska ordböcker håller sig nära den ursprungliga betydelsen av stagnation som stillestånd.

Cambridge: “a situation in which something stays the same and does not grow and develop”.

Oxford: “The state of not flowing or moving”; “Lack of activity, growth, or development”.

Vi går vidare till att titta i några mer nationalekonomiska uppslagsverk där “stagnation” alltså definieras som ekonomiskt begrepp.

A Dictionary of Economics (Oxford University Press):

stagnation
A situation in which there is little or no change in techniques or income levels. This is contrasted with development, when techniques are advancing and income levels increasing.

Här gäller fortfarande stagnation som stillestånd, alltså att det knappt sker någon förändring alls, varken i positiv eller negativ riktning. Men stagnation konstateras samtidigt mot “utveckling”, definierat som en positiv förändring (av nivån på inkomster och tekniker). Ännu ett exempel på stagnationsbegreppets dubbelhet.

The New Palgrave Dictionary of Economics är en sådan ordbok där varje uppslagsord är en artikel av en forskare med detta som specialitet. “Stagnation” har skrivits av Josef Steindl, en postkeynesiansk ekonom som är känd för sin bok Maturity and Stagnation in American Capitalism (1952).
Artikeln ger ett spännande idéhistoriskt svep över olika förståelser av ekonomisk stagnation under 1900-talet. Steindl visar på skillnaden mellan två förståelser av stagnation. Den ena är biologisk och tar fasta på naturresursernas ändlighet (så som inte minst Malthus). Den andra förståelsen är social, skriver Steindl och räknar upp de ekonomiska tänkare som han vill åberopa: Hilferding, Luxemburg, Keynes, Kalecki, Baran, Sweezy. Inom denna tradition ser man stagnation (i första hand minskade investeringar) som ett resultat av övergången till “monopolkapitalism”.

En fotnot hos ekonomihistorikern Robert Brenner kastar ytterligare ljus på denna version av stagnationsteori:

The basic statement of this view is P. Baran and P. Sweezy, Monopoly Capital, New York 1964. The publication date should be noted. Baran and Sweezy’s view thatthe emergence of monopoly is the key to the specificity of the operation of the contemporary economy was founded upon thework of Kalecki and Steindl, as well as the monopolistic-oligopolistic prlce theory of Robinson and Chamberlain. See especially Steindl’s Maturity and Stagnation, New York 1950. Baran and Sweezy’s position was associated with a broader intellectual current associated with the idea that the postwar economy was tending to structural stagnation. Leading representatives of this current included a number of mainstream Keynesians identified with ‘stagnationist’ theses since the 1930s who continued to apply them to the economy of the 1950s, most notably Alvin Hansen.

Citatet är hämtat ur Brenners The Economics of Global Turbulence: The Advanced Capitalist Economies from Long Boom to Long Downturn, 1945-2005. När vissa marxister talar väldigt mycket om “stagnation”, hellre än att säga “kris” som många andra marxister gör, då är det ofta för att de har inspirerats av Brenner.
Förgäves letar jag efter någonstans där Robert Brenner bjuder på en förklaring av vad han menar med “stagnation”. Han är väl inte så mycket för begreppens arbete, utan mycket empiriskt lagd. Utifrån officiell ekonomisk statistik påvisar han ofta olika slags tendenser till stagnation. Men det som stagnerar verkar kunna variera. Ena gången är det industrins tillverkningsvolymer som stagnerar, nästa gång är det de totala investeringarna, när det inte är profiterna som stagnerar, eller lönerna. Ofta blir bilden att de har stagnerat sedan 1950-talet, som verkligen upphöjs till kapitalismens guldålder och det mått som alla andra årtionden måste mäta sig mot.

För att nu återgå till Josef Steindls artikel i The New Palgrave Dictionary of Economics så erbjuder den alls ingen definition av “stagnation”. Däremot en rätt tydlig distinktion mellan sammanbrott och stagnation:

It should be noted here that breakdown and stagnation are not the same thing. Stagnation involves breakdown if it is assumed (a) that the capitalist system cannot exist without growth, and (b) that it is impossible, in the long run, to overcome stagnation by adequate economic policies.

Vidare i de nationalekonomiska uppslagsverken.

Routledge Dictionary of Economics har faktiskt inte med “stagnation” bland sina uppslagsord, däremot “stagflation” som ju står för kombinationen av inflation och ekonomisk stagnation. Det senare definieras där som att arbetslösheten är hög och tillväxten är låg.

Detta stämmer väl med hur ordet faktiskt används. Men det är inte mycket till definition. För att tala om hög arbetslöshet måste man ha en uppfattning av vad som är normal arbetslöshet. Om tillväxten är låg beror på i vilket historiskt perspektiv den sätts.

Investopedia befriar oss från denna relativism genom att kastar fram ett (visserligen godtyckligt) tröskelvärde:

stagnation
Stagnation is a prolonged period of little or no growth in an economy. Real economic growth of less than 2% annually is considered stagnation, and it is highlighted by periods of high unemployment and involuntary part-time employment.

The Economist har också en ekonomisk ordbok, där stagnation helt enkelt definieras som “en utdragen recession” (dock ej så pass djup att den utgör en depression). Det vill säga:

recession
Broadly speaking, a period of slow or negative economic growth, usually accompanied by rising unemployment. Economists have two more precise definitions of a recession. The first, which can be hard to prove, is when an economy is growing at less than its long-term trend rate of growth and has spare CAPACITY. The second is two consecutive quarters of falling GDP.

Nu börjar det klarna varför “stagnation” är ett så oklart begrepp. För det första, kan det syfta på både absolut stillestånd och relativt stillestånd.
Absolut stillestånd (stasis) innebär att ingen nämnvärd förändring sker, varken till eller från. Detta var den framtid efter tillväxten som Adam Smith och flera andra klassiska ekonomer föreställde sig, och den är i någon mening idealet för alla som kallar sig tillväxtkritiker. En ekonomi som år efter år konsumerar ungefär samma mängd naturresurser och samma mängd arbetskraft.
Relativt stillestånd är något annat. Tillväxten är inte frånvarande, men är bara svag, inte tillräckligt snabb. Här förutsätts alltså en idealnivå, en normativ procentsats för hur hög tillväxten ska vara. Stagnation är att inte leva upp till det godtyckligt satta tillväxtmålet.

Tillväxtmål kan sättas för många olika mått: BNP, produktivitet, befolkning, materiella produktionsvolymer, finansiell tillväxt av värdepappersindex. Följaktligen kan “stagnation” syfta på lika många olika saker. Min känsla blir ofta att det i den kritiska analysen uppstår en risk för kortslutning, när kritikern lite väl lätt hoppar mellan de statistiska kategorierna.

Nu tror jag det börjar klarna för mig varför jag ofta irriterar mig på talet om ekonomisk stagnation. Det handlar inte bara om ordets lite flytande innebörd. Också att det är laddat med moral.

Endast det som är gott kan stagnera. Det som stagnerar är per definition något som man skulle önska sig mer av. Stagnation handlar om känslan av saknad i tillväxtens frånvaro.
Efter att smittspridningen tilltagit verkar antalet smittade per dag nu stagnera. Så säger vi inte. Vi säger att antalet smittade har “nått en platå”. Vi kan inte säga stagnera om ett virus, eftersom vi inte önskar oss en tillväxt i antalet smittade.

Rinnande vatten, ja. Jordbruk, handel och tillverkning, ja. Allt detta kan stagnera. Virus, nej.

Bloggen låg visst nere ett tag, i gott sällskap. Nere låg till stor del även världen och ligger så än. Borta är flygplanens streck över himlavalvet, borta är börsvärden, borta är jobb och folksamlingar. Ett demobiliserat tillstånd där stora delar av ekonomin har satts på paus.

Vi befinner oss alltså i det “K” som bildade rubrik för en serie av 301 inlägg postade här mellan 2011 och 2019. Undersökningen är inte slut, utan fortsätter på andra sätt som kanske mer sällan återspeglas här på bloggen och som kanske tagit in att det som undersöktes måste förstås som ett normaltillstånd. Därför får detta bli bloggens sista numrerade K-post.

K som i kris, kollaps, kanske katastrof. (Alliterationer som en känd poet, vars förnamn börjar på K, för övrigt plockade upp i sin föga imponerande harang, publicerad i fjol under titeln K.)

Undersökningen handlade, vill jag minnas, om de olika skalorna på vilka detta utspelar sig, i tid eller rum. Krisen, eller kriserna. Den handlade även om hur vi kan tänka förhållandet mellan en övergripande kris som är knappt greppbar och alla de greppbara delkriser som utspelar sig i ett visst land och på ett visst område – ekonomiska, kulturella, ekologiska, politiska och andra kriser.

Jaja, nu kan ingen förneka att vi är där. “Coronakrisen” – ett ord som när jag slår på radion tycks uttalas var och varannan minut, men vars innebörs skiftar beroende på det enskilda inslagets vinkel. Ömsom står det för en pandemi, ömsom för en ekonomisk kollaps, ömsom för de följdverkningar som fortplantas inom politiken och kulturen. Allt hänger ihop precis som vi hade tänkt, fast ändå är allt så annorlunda mot de scenarion som fanns i bakgrunden när dessa trehundra inlägg skrevs.

Jag försöker se om något som skrevs på bloggen under denna tid, 2011–2019, tar upp frågan om vad smittsamma sjukdomar kan göra med ett samhälle. Knappt alls. Ett tidigt inlägg i serien återger resonemang ur en bok om kapitalismens krislogik, där epidemier pekades ut som en typisk orsak till förkapitalistiska kriser – med andra ord, ingenting som man nu behöver tänka överdrivet mycket på.
Ett annat inlägg nämner en årligen återkommande rapport om “globala risker” från World Economic Forum. Ett nytt ögonkast på dessa bekräftar att pandemier som den pågående har stått ganska långt ner på listan över potentiella hot mot kapitaltillväxten. Varje år får en panel av någon sorts experter rangordna vilken sorts störningar som har störst risk att rubba världens påstådda stabilitet. År 2007–2008 fanns faktiskt “pandemics” med där, på plats 4–5, men sen kom den globala finanskrisen och andra hotbilder hamnade i förgrunden: oljepriset, statsskulden och – inte förrän 2011 – klimatförändringarna.

Som alla andra har jag ägnat en stor del av mars 2020 åt att fåtöljforska inom ämnen som virologi, patologi och epidemologi. Det har varit lärorikt men jag tänker bespara er resultaten. Grundkurser i exponentialkalkyl eller socialhygien har ni nog redan kunnat hitta så att det räcker och blir över. Vad den här bloggen kan bidra med får bli något annat. Självklart kommer den inte helt att kunna släppa den allmänna kristeorin eller fascinationen för vad som håller på att hända med det vi kallar för ekonomin. Förresten så ska jag även fortsätta på serien om tiotalets musik som bara känns mer angelägen nu när tjugotalet verkligen har tillkännagett att det tänker bjuda på någonting annat (även om det ännu inte riktigt kan märkas av inom just musiken). Men först tror jag det blir ett inlägg om immunologi – ett kunskapsfält som nog kan prägla år 2020 ännu mer än vad epidemologin redan har gjort.

PS. Om bloggen skulle ligga nere lite i veckan så är det bara för att Peter är så snäll att han hjälper mig att flytta alltsammans till en ny server.

Meteorologin kan förklara varför orkaner uppstår i vissa klimatzoner under vissa väderförhållanden, men inte förutsäga exakt var och när som orkanen kommer att slå till.

Meteorologin kan förklara varför klimatförändringar leder till att såväl hög- som lågtryck får större sannolikhet att “fastna” mellan Arktis och ekvatorn (minns den gångna sommaren). Men den kan inte vid ett givet ögonblick säga om det rådande vädret “sitter fast” eller inte.

Meteorologin erkänner att dess vetande har en gräns, någonstans där komplexitet övergår i kaos.

När jag läser olika skildringar av finanskrisen och dess efterspel under de gångna tio åren – exempelvis Crashed av Adam Tooze – så blir jag ibland så mätt på överflödet av politiska och finansiella aktörer. Beslut som fattas, nationella händelser, orsaker, verkningar. Ytfenomen. När jag funderar på vad jag saknar i dessa skildringar, kommer jag plötsligt att tänka på meteorologin. Dess inriktning på globala nödvändigheter snarare än på lokala orsaker, dess försiktighet vad gäller att förutsäga framtida händelser, borde bli en ledstjärna för kristeorin.

Kapitalets kris har en global geografi som påminner om vädersystemen, med olika övertryck och baksug som resulterar i olika sorters urladdningar. Det går i viss mån att förutsäga vilka ekonomiska sektorer eller vilka geografiska regioner som löper störst risk för en smäll. Men att förklara varför ett visst land drabbades av en finanskris låter sig inte göras enbart utifrån data om detta lands ekonomi. Frågan är vad sådana förklaringar ens ska tjäna till. Kapitalets globala rörelser hade nått fram till ett tillstånd där en urladdning måste ske och det är viktigare att förstå denna nödvändighet än varför urladdningen skedde just i ett land och inte ett annat land. Även här måste vi erkänna att komplexitet någonstans slår över i kaos.

Meteorologins åtskillnad mellan klimat och väder saknar inte likhet med den dialektiska åtskillnaden mellan väsen och framträdelse. En dialektik som förnekas av postmodernisterna och blankt ignoreras inom den mesta samhällsvetenskapen (särskilt inom statsvetenskap och nationalekonomi).

Så tänkte jag. Förhoppningsvis läses detta inlägg av någon meteorolog, eller annan fysiskt lärd person, som kan förklara varför och hur jag helt har missförstått det meteorologiska vetandets karaktär.

Jag kommer nog aldrig att jubla när Ekonomipriset delas ut. Vad som sägs vara ett pris i “ekonomisk vetenskap” handlar i praktiken om att befästa den ortodoxa nationalekonomins dogmer.

Årets pris till William Nordhaus och Paul Romer känns ändå intressant att ta avstamp i, då det riktar ljuset på hur den ortodoxa nationalekonomin arbetar med att införliva sådant som tidigare har uppfattats som utomekonomiskt. Kort sagt handlar det om växthuseffekten (Nordhaus), teknikutvecklingen (Romer) och hur dessa saker kan tänkas samman till mer eller mindre naiva framtidsscenarion.

Själv har jag intresserat lite för Nordhaus eftersom han på ganska rättframt vis har ifrågasatt de officiella metoderna för att mäta inflation, i fråga om kvalitetsförändringar och nya produkter. Som ett småkul tankeexperiment försökte han indexera priset för belysning över flera tusen år. På sätt och vis öppnar han dörren för en indexkritik, men hans egen argumentation förblir ytterst ensidig; Nordhaus utgår helt enkelt från att varuvärlden bara kan förbättras och att förbättringarna är större än vad någon tidigare vågat räkna med. Alltså är inflationen lägre än vad den officiella statistiken visar, alltså utvecklas både reallöner och produktivitet bättre. Jag återkommer till detta senare och tänker nysta lite mer i hur denna historiefilosofiska hållning (vilket det ju ytterst är) spelar in i de klimatekonomiska modellerna.

William Nordhaus prisas ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys”. Kungl. Vetenskapsakademien förklarar:

I mitten av 1990-talet blev han först med att skapa en integrerad beräkningsmodell (Integrated Assesment Model), det vill säga en kvantitativ modell som beskriver samspelet mellan ekonomi och klimat. Hans modell integrerar teorier och empiriska forskningsresultat inom fysik, kemi och ekonomi. Nordhaus modell är nu vida spridd och används för att simulera hur ekonomi och klimat samverkar över tid. Den gör det möjligt att undersöka konsekvenserna av klimatpolitiska styrmedel, till exempel koldioxidskatter, under olika naturvetenskapliga förutsättningar.

Energisystemforskaren Max Jerneck är välformulerad när han kallar priset till Nordhaus för “en skamfläck”:

Nordhaus har nämligen under många år varit den mest framträdande förespråkaren för att hålla tillbaka med klimatåtgärder, med argumentet att vi i framtiden är rikare och då kommer att ha bättre råd. I en värld av ändliga resurser måste man prioritera mellan dagens och framtidens behov, menar han. The Economist liknade hans logik vid att det för oss att minska klimatpåverkan idag för att gagna framtidens människor vore motsvarigheten till att be fattiga bönder på 1800-talet att frångå sin kornvälling för att vi idag skulle ha fler datorer. Bakom den här slutsatsen (kan man verkligen skicka kornvälling till framtiden?) ligger en sammanblandning av monetära och fysiska resurser, mellan resurser som är förnybara och ändliga. Om vi bränner olja idag finns det mindre av den kvar om hundra år, men om vi investerar hundra miljarder i förnybar el idag finns det varken fler eller färre miljarder att investera i det om hundra år. Omställningen till ett förnybart samhälle är framförallt en fråga om arbetstimmar, och de kan vi inte spara och skicka åt våra ättlingar. Däremot kan vi spara våra ekosystem. Nordhaus ser klimatåtgärder som kostnader och inte som investeringar.

På samma spår, lite mer ordrik, är Andreas Gustavson i ETC:

Faktum är att årets vinnare har förvärrat klimatkrisen genom att erbjuda en ständigt öppen nödutgång för den som helst väntar med nödvändig omställning. /…/
hans strategi utgår från att vi har mer välutvecklade finansiella muskler imorgon jämfört med vad vi har idag, så bättre att skjuta tills imorgon. Inte allt, men mycket. Det är hans nödutgång. Eftersom att ekonomiska resurser är begränsade kan de inte uteslutande användas för kommande generationers räkning. /…/
William Nordhaus räknar baklänges. Tre procent i diskonteringsränta, så mycket ska vi idag betala för framtiden. Som vore kalkylen ens möjlig. Det här är ett extraordinärt tossigt sätt att hantera klimatkrisen. Eller inte hantera.

Peter Dorman, heterodox nationalekonom och bloggare, sätter priset till Nordhaus i ett sammanhang.

Nordhaus har länge debatterat med en annan världsberömd nationalekonom, Martin Weitzman på Harvard, som kort sagt tar klimatkrisen på mycket större allvar. I stället för att bara kalkylera på marginella vinster och förluster, insisterar Weitzman på att vi har att göra med en möjlig katastrof, som i slutändan undandrar sig varje möjlig prislapp. Vilket alltså är otänkbart för Nordhaus.

Många hade väntat sig ett ekonomipris som satte ljuset på sambandet mellan klimat och ekonomi. En vanlig gissning hade då varit att priset skulle delas mellan Nordhaus och Weitzman. Det skulle ha uppmärksammat hur nationalekonomin i den här framtidsfrågan inte kan leverera ett enda svar. Så blev det alltså inte. Nordhaus fick i stället dela sitt pris med Romer, vilket får tolkas som ett uttalat ickepris till Weitzman. Ett politiskt ställningstagande mot att vidta radikala åtgärder nu, för att låta åtgärderna bollas vidare till kommande generationer med argumentet att de förhoppningsvis kommer att ha större resurser.

Vilka som har varit drivande i detta ställningstagande är för övrigt inte svårt att lista ut. Ekonomipriskommittén har bestått av elva svenska ekonomiprofessorer. Bland dessa återfinns John Hassler och Per Krusell, båda vid Stockholms universitet. Det är dessa två som står som kontaktpersoner på årets pressmeddelande från Kungl. Vetenskapsakademien. De har tillsammans publicerat en rad artiklar där de bygger vidare direkt på William Nordhaus klimatmodeller. “In almost every way, the spirit of our modeling is entirely in line with the approach used by Nordhaus”, skriver Hassler och Krusell. Flera gånger riktar de rentav sina personliga tack till “Bill” – och har nu alltså även belönat honom med Ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

En koncis sammanfattning av Hasslers och Krusells position, som alltså bygger på Nordhaus, finns i SNS-rapporten “Klimatet och ekonomin” från 2013. Den som vill förstå vilket förhållningssätt till klimatkrisen som Kungl. Vetenskapsakademin har valt att lyfta fram med hjälp av Nobels namn behöver inte leta längre än så.

Där sätter jag punkt för ikväll, men återkommer snart med en närmare titt på hur det egentligen går till när framtida katastrofer diskonteras in i (eller ut ur) dagens ekonomiska balansräkningar – och på Nordhaus i sig rätt intressanta ifrågasättande av den officiella inflationsstatistiken. (Jag är som sagt nyfiken på i vilken mån dessa saker hänger samman.)

Läser den magistrala kriskrönikan Crashed av Adam Tooze, den vänsterliberale ekonomihistorikern som sedan tidigare är känd för bland annat en bok om Nazitysklands ekonomi. Detta är en verklig tegelsten, vilket delvis beror på den pladdrighet som präglar snart sagt all amerikansk sakprosa, men delvis på den berömvärda föresatsen att analysera det större sammanhanget av de senaste tio årens globala krisdynamik: finanskrisen med dess epicentrum i USA, eurokrisen som blommade upp strax därefter och därefter den geopolitiska kris som fått sitt allra tydligaste utlopp i östra Ukraina samt Krim, samt högerpopulismens framryckningar.

Tooze framhåller, helt korrekt enligt min mening, att detta inte är fråga om tre-fyra olika kriser utan om en enda kris som tagit sig nya uttryck – och som inte på något vis är över. Samtidigt är det uppenbart att även detta perspektiv bygger på strikta avgränsningar. Knappt ett ord, om ens det, om klimatkrisen. Syrien eller Egypten nämns inte ens i bokens index. Och så vidare.

Det blir också tydligt att Crashed i första hand är just en krönika, om än en synnerligen välresearchad sådan, snarare än ett analysdrivet verk. Även om Tooze söker efter de underliggande sambanden mellan vad som i nyhetsrapporteringen framstår som separata kriser, är han inte särskilt intresserad av att söka efter en underliggande orsak. Boken handlar om “krisen”, inte om kapitalismen. Närmare bestämt handlar den om den ekonomiska krisen och dess samspel med institutionell politik. Om aktörer (makthavare) snarare än om strukturer. Knappt ett ord om hur krisen får konkret utlopp i ändrade levnadsvillkor för människor.

Klass? Nej. Kön? Nej, nej. Proteströrelser? Knappt. Toppmötesprotokoll? Oh ja.

Eftersom boken så tydligt handlar om samspelet mellan ekonomi och politik, finns även ett outtalat antagande om hur åtskillnaden mellan ekonomi och politik kan göras. Detta antagande rymmer troligen även nyckeln till klimatkrisens totala frånvaro i kriskrönikan.

Allt detta och mer därtill tänkte jag återkomma till efter att ha läst ut hela boken. (Ännu har jag bara betat av några hundra sidor.)

Crashed börjar ändå lovande. I sitt inledande kapitel polemiserar Tooze mot det gängse nationalekonomiska perspektivet, vad han kallar “the macroeconomic approach”. Det som i grunden är förknippat med J.M. Keynes och med de statistiska indikatorer som han bidrog till att göra centrala: handelsbalans, budgetbalans, arbetslöshet, inflation, BNP osv.

Ur ett nationalekonomiskt synsätt är världsekonomin helt enkelt summan av nationella “ekonomier”. Men världshandeln bedrivs i huvudsak inte mellan nationer utan mellan företag, varav ett ganska litet antal företag står för en väldigt stor del av all handel. De senaste tio årens krisdynamik, menar Tooze, har bekräftat att siffror på budget- och handelsbalans inte räcker särskilt långt för att förklara varför en finanskris slår i en viss riktning, hur hårt den slår mot ett visst land, eller hur snabbt. Tooze tar här ställning för ett alternativt synsätt där den globala ekonomin betraktas i termer av företags “värdekedjor” och överlappande balansräkningar. Huruvida han sedan håller sig till detta i boken ska jag tills vidare låta vara osagt. (Närmare bestämt hänvisar Tooze till “the macrofinancial approach” företrädd av bl.a. Hyun Song Shin på BIS.)

Den gängse makro/nationalekonomiska synsättet är enligt Tooze skyldigt till det utbredda missförståndet om att “den amerikanska finanskrisen” (2007-2009) och “eurokrisen” (2010-2012) skulle vara två olika kriser som kan härledas till olika “obalanser” eller olika politiska misstag. I själva verket var de alltså en och samma kris, men som hanterades på olika sätt av de politiska makthavarna i USA, Europa och Kina – vilket fick enorma konsekvenser för hur krisförloppet spelades ut på världskartan.

Europas kapital led ett historiskt nederlag och är nu ute ur kapplöpningen, dömt till beroende av andras teknologi. “Framtiden kommer att göras upp mellan krisens överlevare i USA och Asiens nykomlingar”, skriver Tooze. Formuleringen säger rätt mycket om hur snävt urval av aktörer som han över huvud taget kan se som framtidsformande.

“I verkligheten minskar de flesta miljöproblem i världen”, skriver Mattias Svensson. Visst kan man ägna sig åt sådana räkneövningar: först rita upp en lista över ett visst antal miljöproblem, för att sedan kryssa i huruvida de “ökar” eller “minskar”. Men summeringen av dessa plus och minus säger ändå ingenting alls om planetens tillstånd, helt enkelt eftersom det vi kallar för “miljön” inte är summan av ett visst antal särskiljbara funktioner.
Tvärtom är “miljön” ett ord som vi använder just för sådant som inte låter sig delas upp i variabler för att sedan åter summeras till ett värde. Det vore meningslöst att påstå att “miljön ökar”. Eller att summan av de globala miljöproblemen gör det. Vi har helt enkelt inte göra med en mätbar storhet, utan med ett svåröverskådligt myller av fenomen vars olika mått endast med rejält godtycke låter sig sammanföras till ett index.

Ett sådant index, som Mattias Svensson hänvisar till, är Environmental Performance Index (EPI). Ett index syftar bokstavligen till att ge en fingervisning om vart någonting rör sig (snarare än att mäta en verkligt existerande storhet). Så här förklaras syftet med EPI: “These metrics provide a gauge at a national scale of how close countries are to established environmental policy goals.” Miljömålen är 24 till antalet, från utsläpp av tungmetaller till skydd av känsliga habitat. Dessa ges sedan olika viktning i sammanräkningen av index; jag har inte lyckats utröna i vad för miljöteori som viktningen grundas. Klimat- och energifrågor står exempelvis för 30 procent. Men man medger att det saknas viktig data i fråga om hållbart jordbruk, avfallshantering och biodiversitet.
Mattias Svensson verkar alltså inte riktigt ha förstått syftet med EPI när han sammanfattar dess resultat så här:

Resultaten för 2018 ger anledning till optimism; även om det går långsamt minskar de flesta miljöproblemen i världen, rent vatten och ren luft kommer alltfler människor till del och känsliga naturområden undantas i ökad utsträckning från exploatering.

Indexkonstruktionen innebär faktiskt att en ekologisk katastrof skulle kunna leda till massdöd samtidigt som den totala kurvan fortsätter röra sig i positiv riktning. I den reellt existerande miljön kan dock minskade blyutsläpp eller fler naturreservat aldrig kompensera för en ökad andel växthusgaser i atmosfären.

Vi är på väg mot fyra graders höjning av jordens medeltemperatur: en hel istid – fast åt andra hållet, som Johan Berggren skriver i Ordfront Magasin:

Om vi vore rationella borde i stort sett all politik idag handla om klimatförändringarna, varje fråga förhålla sig till dem på ett tydligt sätt. Inte bara för att de pågår, i rasande takt, och för att Sverige och hela mänskligheten står och faller med dem utan också för att folk i Sverige tycker att de är en mycket viktig fråga. Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet för ett halvår sedan tycker 89 procent att klimathotet är mycket eller ganska allvarligt. En övervägande del av dessa, 59 procent, tycker att klimatförändringarna är mycket allvarliga.

En mer bedövande konsensus torde knappast gå att få i någon större samhällsfråga i det här landet. Eller i något land.

Men tydligen fungerar inte politik så.

Nej, politik fungerar inte så. Uppenbarligen inte. Där finns ett sanningskorn i Mattias Svenssons kritik av miljöpolitiken. De absurda exempel han levererar, på hur jakten på diverse miljömål får regeringar att stifta lagar som i slutändan ger motsatt resultat, är bara toppen på ett isberg. Och i någon mening går hans kritik bara halvvägs när den lutar sig på statistik som är fast i samma nationalstatliga ramverk, trots att miljöproblemen i sig inte känner några nationsgränser.

Environmental Performance Index (EPI) är alltså ett sätt att rangordna olika länder utifrån hur det ser ut med miljöproblemen på plats. “Det som framgår av mätningen är att de länder som är bäst på miljöåtgärder är rika och demokratiska”, skriver Mattias Svensson. Men den slutsatsen vilar på ett närmast nationalistiskt antagande: att en stat bara han ansvar för “sin egen” miljö. Så fort som varuproduktionen utlokaliseras till andra länder – i typfallet fattigare och mindre demokratiska, vilket betyder billigare arbetskraft – så dyker miljöproblemen i stället upp någon annanstans. Där finns ett kärnproblem i snart sagt all miljöstatistik. Varje försök att tala om globala miljöproblem i nationella termer är att förljuga hela frågan.

Den självutnämnt konservativa debattören Margit Richert nuddar vid denna insikt i dagens krönika:

Vi sitter alla i samma sjunkande båt när klimatförändringarna slår igenom. När Golfströmmen väl stannat av kan inget välfärdssystem i världen locka nya människor till Norden. Så passa på att njut av oron och minusräntan och eldningsförbudet – att ha något att förlora är själva definitionen av en ynnest.
/…/
Senkapitalismens – och därmed människans, som vi kommit att känna henne – dagar är räknade, och i den skymningen ekar Pär Lagerkvists ord med en ny klang:
“Allt är givet människan som lån. Allt är mitt och allt skall tagas ifrån mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig.”
Glad midsommar, gott folk.

Och även om golfströmmen stannar av – kom ihåg att de flesta miljöproblem minskar!

Tar folk fortfarande Hans Rosling på allvar? Hans postumt utgivna bok Factfulness har fått ett entusiastiskt mottagande. Själv har jag svårt att sluta skratta efter att ha kastat ett öga på bokens 32 centrala diagram (på s. 60-63 i den engelska upplagan), under rubrikerna “16 bad things decreasing” respektive “16 good things increasing”. De glatt uppåtpekande kurvorna sprids nu vidare bland annat av världens rikaste man:

Alltså, kom igen… Hur kan någon tänkande människa få för sig att dessa grafer på rimligt sätt skulle återspegla verkliga framsteg?

Vi kan börja med grafen “science“. Här förutsätter Rosling att vetenskapliga framsteg kan mätas i “antal vetenskapliga artiklar publicerade per år”. Siffror på detta har nämligen en gång sammanställts av en doktorand, då dock utan anspråk på att mäta den verkliga vetenskapsproduktionen. Vid mitten av 1600-talet, mitt under den naturvetenskapliga revolutionen, publicerades årligen bara något hundratal artiklar som uppfyller vår tids kriterier. Alltså stod vetenskapen då, enligt det roslingska synsättet, i stort sett stilla. Numera publiceras miljontals vetenskapliga artiklar varje år; ökningen uppgår till över två miljoner procent! Men ingen av oss som bidragit till denna ökning kan väl på allvar tro att antalet artiklar kan likställas kvantitativt med verklig tillväxt av vetenskaplig kunskap.

Som någon påpekade förs tankarna mest av allt till det gamla datorspelet Civilization:

Musik är enligt Rosling en annan “bra sak” som “ökar”. Måttet på ökningen är “nya musikinspelningar per år”. Ja – uppenbarligen menar Rosling att det inte existerade någon musik innan fonografen uppfanns, samtidigt som varje ny inspelning (och varje nyutgåva) utgör ett nytt och likvärdigt bidrag till mänsklighetens ackumulerade musik. Följaktligen börjar här kurvan på noll vid år 1860, för att stiga närmast vertikalt i höjden efter år 2000. (Som datakälla anges “Spotify & Wikipedia”; en liknande graf över “new movies” baserar sig på data från IMDB.)

Av någon anledning räknar Rosling lite annorlunda på skörd; här lyder underrubriken “cereal yield (thousand kg per hectare)”. Medan produktionen av vetenskap, musik och film mäts i absoluta termer (som om den skedde ur tomma intet), mäts produktionen av spannmål relativt till hur stor åkermark som krävs. Detta är i sig inte orimligt. Men ingen hänsyn tas till de ständigt ökade insatserna av konstgödsel (t.ex. fosfor) och konstbevattning, som innebär att varje odlad hektar åkermark i tilltagande grad blivit beroende av att begränsade resurser hämtas från andra marker. Ingen hänsyn tas till hur moderna jordbrukstekniker utarmar jorden, övergöder haven eller slår ut insektslivet. Visst kan man mena att ändamålen helgar medlen. Att skördarna stiger är givetvis en positiv sak, men om stigningen ska mätas i relativa termer måste man fråga sig i förhållande till vad den mäts – till åkeryta, till resursförbrukning eller till insats av mänskligt arbete, exempelvis.

Den som oroar sig för miljöförstöring kan lugnas inte bara av att jordens klimat lyser med sin frånvaro bland Roslings 32 diagram. Där bjuds också på en kurva över att antalet arter som blivit officiellt rödlistade på grund av hot om utrotning har ökat kraftigt under 2000-talet; denna ökning räknar alltså Rosling som en “bra sak”.

På motsvarande vis bjuds vi en graf som visar hur andelen av jordens yta som är “skyddad natur” har ökat sedan år 1900, från nästan ingenting till uppemot 15 procent. Här syftas alltså på nationalparker, naturreservat och liknande. Vad skyddet innebär i praktiken lämnas därhän, liksom varför det har införts. Det är helt enkelt en “bra sak” att större ytor får någon form av rättslig skyddsstatus, enligt Rosling. Trots att inga nationalparker i världen skyddas från de globala klimatförändringarnas verkningar.

Visst finns det, bland de 32 graferna, de som säger något om verkliga framsteg. Främst bland dessa är väl den som visar på läs- och skrivkunnighet. Måttet på demokrati är desto mer dubiöst: “share of humanity living in democracy” uppges nu ligga strax över 50 %. Det grundläggande antagandet är alltså av binärt slag: en stat är antingen en demokrati (1) eller inte (0). Här hänvisas till Our World In Data där grönlistningen kan studeras närmare. Som demokratier räknas då exempelvis Nigeria, Pakistan och Irak, däremot inte Ryssland eller Turkiet. Rent statsvetenskapligt finns säkert goda grunder för en sådan kategorisering, men man kan fråga sig vad den säger om det faktiska livet för alla invånare i dessa länders olika landsändar. Det är en sak att kategorisera politiska styreseskick, en annan sak att räkna på hur många människor som “lever i demokrati”. Och en tredje sak att twittra ut kurvor som pekar upp, upp, upp.

Förra veckan utkom vår bok Den svenska enhörningen: storyn om Spotify i materiell form och finns nu tillgänglig både i butik och i nätbokhandlarna. Samtidigt skrev jag en artikel åt Dagens ETC kring en av de frågor som står i centrum för boken, nämligen att ett företag som allmänt anses vara en succé samtidigt aldrig har gått med vinst: “Riskkapitalister håller Spotify flytande“. Artikeln (och boken) knyter an till ett ämne som varit uppe flera gånger här på Copyriot: hur 2010-talets digitala medieklimat är resultatet av ett finansiellt undantagstillstånd i finanskrisens kölvatten.

Tio år efter finanskrisens utbrott tycks vi befinna oss i ett skifte. Donald Trump sänker företagsskatterna vilket gynnar de företag som redan går med vinst. Samtidigt driver det på inflationen så att centralbanken måste svara med höjda räntor. I det nya läget blir dagens pengar mer värda än morgondagens. Verkliga jättar som Apple och Google kan bli ännu mer lönsamma. Men det kan bli svårare att driva förlustföretag på vaga löften om framtida vinst.

Det är ännu för tidigt att säga om Spotify i det längre perspektivet kommer bli en flipp eller en flopp. Det höga börsvärdet signalerar att det knappt finns någon mellanväg. Enda sättet att rättfärdiga fortsatta förluster inför marknaden är med ett löfte om framtida världsherravälde. Närmast till hands ligger tanken på att Spotify ska uppnå ett globalt monopol på musik – ungefär som Googles monopol inom webbsökning. Vägen dit skulle gå genom att Spotify köper upp andra företag i musiksfären, för att på sikt manövrera ut de traditionella skivbolagen och börja ge ut musik på egen hand. Så länge som skivbolagen kontrollerar all musik kommer det nämligen att bli svårt att uppnå lönsamhet i en musiktjänst som Spotify. Även om de skulle lyckas höja månadsavgiften från 100 till 200 kronor, skulle det bara leda till att skivbolagen höjde sina ersättningskrav. De har ju makten att stänga ner hela tjänsten genom att inte bevilja förnyade licenser. Att komma förbi dem blir inte lätt.

Ett alternativt scenario är att Spotify köps upp eller går samman med någon annan nätjätte, för att bilda ett företagsimperium som integrerar mjukvara, hårdvara, underhållning och storskalig övervakning av användarbeteenden. Musiken blir då mer av ett lockbete och behöver inte bli lönsam på egen hand. Men även i detta fall bygger lönsamheten på en rörelse mot ännu större monopol än de som i dag kontrolleras av Facebook och Google. Spotifys höga värdering går knappast att tolka som annat än som marknadens dröm om framtida monopolvinster.

Inget av dessa scenarion förefaller särskilt lockande för den som värderar musikalisk mångfald och nyskapande.

Läs hela artikeln på Dagens ETC.

Onsdagen den 7 mars kommer jag till Malmö för att föreläsa på galleri Signal, i anslutning till den pågående utställningen Digital Distress. Jag tänker att jag ska knyta ihop lite olika ämnen som delvis varit uppe här på bloggen senaste tiden, där ett sammanhållande tema är detta med pengar som mätredskap. Därav rubriken: “Vad pengar (inte) kan mäta“.

Pengar är inte bara ett ständigt närvarande tvång. Pengar är också ett redskap för att förstå världen, för att belysa orättvisor, för att upprätta jämförelser mellan dåtid, nutid och framtid. Har vi det bättre eller sämre ställt än våra föräldrar? Har kapitalismen återhämtat sig efter finanskrisen? Hur funkar skatteparadis? Vad innebär minusränta? Kommer våra pensioner, eller vår eventuella medborgarlön, gå att leva på? Om vi vill finna svar på sådana frågor så saknas det knappast siffror. Desto mer oklart är vad det faktiskt är som mäts, när pengar används som mätredskap.

Digitaliseringens verkningar är paradoxala. Å ena sidan skapas möjligheter för att sätta prislapp på allt fler saker, inklusive vår egen uppmärksamhet, uppdelad i mikrosekunder, som saluförs i algoritmiska auktioner medan vi scrollar i de sociala mediernas flöden. Å andra sidan finns ingen gräns för hur många nya sorters digitala pengar, från kundpoäng till kryptovalutor, som kan skapas. Ekonomin faller samman i bitar som blir allt svårare att pussla ihop till en meningsfull helhet. Hur kan vi förstå detta sönderfall? Vilka alternativa redskap står till buds för att tänka vår gemensamma framtid?

Bara i denna korta beskrivning, noterar jag nu, ställs sju frågor. Fler lär det bli. Färre svar, troligen.