Att begripa krisen, del 1

“Måltavlan är finanseliten”, skriver journalisten i en notis från Brunkebergstorg. Och en ockupant citeras: “De som är orsaken till krisen men inte har tvingats betala för det.”
Visst, det är retorik. Troligtvis har den citerade ockupanten, om utrymmet skulle ges, mer att säga om orsak och verkan i en pågående kapitalkollapsen. Men hur långt räcker retorisk slagkraft?

Om det är så att vi befinner oss i en explosiv historisk situation där vattenringar kan spridas snabbt, om det finns en omvälvande potential i den rörelse som på vissa håll kallar sig Occupy, om vi vill förverkliga denna potential – då går det inte att luta sig tillbaka mot en trygg åtskillnad mellan insida och utsida, mellan teori och praktik, mellan analys och agitation.
Få saker är i detta läge så viktiga som att utarbeta en berättelse om hur vi hamnade i den här världskrisen. En berättelse som klargör vad som krisar, vad som ska övervinnas. Berättelsen om krisen måste vara begriplig, fast utan att falla i de två fallgroparna: subjekt och objekt. Där ligger en svårighet.
Det är lätt att begripa någon som säger att det är någon annans agerande som har orsakat krisen – att vi bara behöver förändra eller eliminera dem, för att själva kunna fortsätta att leva ungefär som tidigare. Det är också lätt att begripa någon som säger att krisen är ett resultat av naturens obevekliga gränser, i form av olja, befolkningsökning eller samhällelig komplexitet – att det går åt helvete i vilket fall. Så bildar subjektivismen och objektivismen en stelnad polaritet av “begripliga” men paralyserande kristeorier.

Vi måste på något vis utarbeta en krisanalys som lämnar dörren uppen ut ur hela subjekt/objekt-logiken, en logik som för övrigt är historiskt oskiljbar från det kapitalistiska produktionssättet. Kan vi rentav säga att subjekt-objekt-relationen är krisen? Nej, det är obegripligt. Vad har matpriser att göra med metafysik? Någonting, men sambandet måste göras begripligt, vilket inte ska missförstås som att vissa redan har begripit det och bara ska förklara det för resten. Begripliggörandet måste vara en praktisk process (där även gatuprotester är en del), vilken successivt genererar nya tankar som bättre korresponderar mot vår krisverklighet och med våra möjligheter att övervinna denna verklighet.

Det är inte lätt men vi måste börja den teoretiska reflexionen någonstans. Exempelvis i den enkla åtskillnaden mellan industrikapital och finanskapital. Förvisso är det så att stora företag – tänk på Apple, Ikea, Volvo eller Vattenfall – inte kan placeras i ena eller andra facket. De håller sitt kapital i rörelse, låter det växa genom både industriproduktion och finansspekulation. Investeringar i “immateriella rättigheter” (patent, varumärken, upphovsrätt) förefaller dessutom som något av en mellankategori.
Vi kan inte skilja mellan två slags företag, men vi kommer inte undan åtskilllnaden mellan två slags kapital. Och detta är något helt annat än åtskillnaden mellan 99 % och 1 %, som må vara mer eller mindre korrekt, men som knappast duger som grund för en framväxande kristeori. Frågan är alltså hur vi begriper sambandet mellan industri och finans i den rådande världskrisen. Där ska nästa inlägg ta vid.

21 kommentarer ↓

#1 Igen, jag on 24 October 2011 at 10:21 am

Försöka förklara -68 medan det hände var nog inte så meningsfullt.
Snarare registrera, samla info om vad som händer var. Sedan göra analys.
Varför den uppkommit är inte nån Maxwell som behövs för att fatta. Hur den uppkom är nog inte helklurigt heller.
Vi är ju bara i början. Scenariot kommer nog inte vara mer än ringar på vattnet. Inga politiska anledningar hos rullande snöbollen. Missnöje och ett spektra av anledningar, jag gissar.
Kanske jag e cynisk och dum.

#2 Kb on 24 October 2011 at 11:32 am

Hm. Jag skulle förmodligen vilja reservera mig mot påståendet att subjekts-objekts-relationen är liktydig med kapitalismen.

Men även om vi förutsätter att den är det, eller åtminstone att den är liktydig med moderniteten såsom kapitalismens möjlighetsbetingelse — är det inte lite märkvärdigt att med utgångspunkt däri varna för “subjektivism” och “objektivism” som två skilda, men lika vanskliga reaktioner? En renodlad subjektivism, eller objektivism, kan ju rimligen bara uppfattas som sådan (alltså, som subjekt-ivism eller objekt-ivism) utifrån en position som redan erkänner bägge termerna, det vill säga, erkänner subjekts-objektsrelationen. Utifrån sig själv skulle en renodlad subjektivism/objektivism inte erkänna den andra termen, och därmed inte heller att den själv hänför sig till den ena termen i ett par.

Med andra ord: Om man varnar för subjektivism och objektivism, antyder inte detta att man anser idealet vara att ta hänsyn till bägge termerna, det vill säga just precis att medge relationen mellan dem?

#3 rasmus on 24 October 2011 at 2:21 pm

Vi är bara i början, exakt – och därför ska vi inte lura oss själva att vi kan ha en fullständig förklaring nu. Samtidigt kan vi inte klara oss utan kristeorier. De uttrycks överallt nu. Senast imorse när jag åt frukost på ett fik som i övrigt befolkades av byggnadsarbetare hörde jag från bordet bredvid flera olika kristeorier som bröts mot varandra. Så det är klart att det går att bena ut vissa saker! Den här lilla bloggserien är tänkt att ge ett litet, litet bidrag till ett sådant utbenande.

Kb: Det är givetvis inget okontroversiellt påstående att subjekt/objekt-relationen är liktydig med eller specifik för kapitalismen. Det är heller inte nytt, utan kan återföras åtminstone till Lukács som på just denna punkt slog an tonen för en lång tradition av kritisk teori: Adorno, Debord, Postone, etc.
Jag håller med att begreppen “subjektivism” och “objektivism” är slippriga. Vad jag syftar på är heller positioner som nödvändigtvis är helt åtskilda, utan på en negativ totalitet, ett begränsande ramverk för tänkandet om krisen. Och det är ju att “medge relationen mellan dem”, men att samtidigt ta sikte på någonting annat.
Jag tror heller inte att vi kan tänka oss ut ur detta ramverk, åtminstone kan ingen göra det på egen hand. Det är det jag menar med att bara kan vara genom en mödosamteoretisk-praktisk process som krisen görs begriplig.

#4 chrisk on 24 October 2011 at 2:51 pm

Jag är nyfiken på hur man motiverar att vi befinner oss i en kris överhuvudtaget. Inte för att jag menar att vi inte gör det, utan hur krisen definieras och förstås historiskt (vilket jag antar är ett central tema i denna mycket lovande bloggserie).

Vad är det som får oss att tänka kris, och i förlängningen, vad medför ett “kristänkande”. När Marcuse skrev Den endimensionella människan, så hade de västerländska samhällena på en nivå avskaffat kriser (genom teknisk rationalitet och ökande välfärd/konsumtion). Samtidigt var detta system i sig en kris för det politiska subjektet, som allt mer objektiverades.

Utöver kritiska teorier har vi ju även fått primitivistiska samt diverse råvarubaserade kristeorier, samt de kanske lite ytligare ekonomiska kristeorierna (dessa tenderar att avlösa varandra snabbare).

Personligen gillar jag fundamentalexistentiala (-istiska) kristeorier. Med lite fantasi kan man läsa Sein und Zeit som Varats stora kris, vars enda väg framåt är att återupptäcka försokratikerna (typ).

En liten utvikning på ett spännande tema.

#5 Rasmus on 24 October 2011 at 3:33 pm

Jag vill inte utlova alltför mycket med den här bloggserien, särskilt inte en definition av krisen. Men möjligtvis några tankar kring hur en sådan definition växer fram – det måste vara en process, som sagt – och kanske en kritik av kristeoretiska kortslutningar.

Ja, fordismen var som du säger ett sätt att “på en nivå” avskaffa kriser. Detta präglade naturligtvis dem som skrev på 1950- och 60-talen, inklusive Marcuse, Adorno och Debord (för att hastigt nämna några höjdare inom kritisk teori).
Å andra sidan kan man i efterhand säga att alla som skrev under mellankrigstiden i någon mån skrev kristeori. Inte minst den yngre Heidegger, liksom Bataille, Artaud, Benjamin och Schmitt, för att bara nämna några – och dit hör även Gödel vars ofullständighetsteorem från 1931 formulerar matematikens kris mitt i en ekonomisk världskollaps. Synnerligen fascinerande med dessa korrespondenser!

#6 yxhuvud on 24 October 2011 at 6:07 pm

Jag vill hävda att det finns fler typer av kapital än bara de där två. Speciellt tänker jag på den sortens kapital som infrastruktur representerar. Jag vill påstå att det bör betraktas särskilt från det produktionsbaserade industrikapitalet och definitivt från finanskapitalet.

#7 Igen, jag on 24 October 2011 at 6:54 pm

Att dela upp kapital som resurser, tillfälliga resurser; intelligensen hos befolkningen t ex är lite överkurs och inte rimligt att överskåda.

yxhuvud: Kan du definiera finanskapital?

#8 MB on 24 October 2011 at 6:56 pm

Mycket intressant. Ska bli kul att följa din serie. Här lite kritik:

Visst, slagordet 99 % mot 1 % kan inte fungera som grund för en framväxande kristeori, självfallet inte. Men bevisligen kan det slagordet mobilisera väldiga demonstrationer mot åtstramningar och krisens effekter. Det är väl där, i själva rörelsen mot krisens effekter som en framväxande kristeori med potentialen att överskrida subjekt-objekt-dikotomin kan genereras. (Det negativas arbete!) Postone, Debord, Adorno och andra i den vänsterhegelianska traditionen försvarar trots allt tanken att kritiken måste börja i saken själv, kanske kan man säga i glappet mellan subjekt och objekt, och att utgångspunkten därför inte är det intressanta utan resultatet. Sanningen är resultat, människan förklarar apan.

Det är alltså inte utgångspunkten som är viktig om du vill utveckla en kristeori, utan framställningen av kristeorin som ett system och ett sådant reflexivt arbete kan tydligen de 99 % tvinga fram. Om folk går ut på gatorna för att de förlorat sin försörjning och därför hatar giriga bankirer eller om det är att för att man vill överskrida subjekt-objekt-relationen är ointressant. Inte minst för att ett reellt överskridande av det senare nödvändigtvis innebär att man hamnar i en konflikt med alla de organisationer, individer och institutioner som vill tvinga oss att fortsätta vara ”hjälpsökande subjektivitet” (som Marx kallar proletärerna i liten metafysisk pärla)… Ett överskridande som lämnar tankens och därmed subjektivitetens domän (cogito ergo sum, summ summ Bienchen summ herum…), måste ju också verka i den verklighet som tvingar oss att verka som subjekt, alltså bland giriga bankirer och kapitalister med bankfack i Schweiz. Något annat vore politisk romantik.

Om vi accepterar en monetär värdeteori förstår jag inte varför man oroar sig över att rörelsens udd är riktad mot finanskapitalet. Tvärtom borde det väl vara ett bevis på att man är på rätt väg (och återigen, resultatet är det enda intressanta inte utgångspunkten), då ju värdets rörelse är avhängig penningrörelsen. Man kan lika gärna tolka den här rörelsen som ett försök till en praktisk kritik av kapitalets mest rena mystifikation, ”lögnen” att pengar kan generera pengar, och därigenom implicerar en reell kritik av det utbyte som möjliggör att det finns abstrakt arbete (och därmed såväl industrikapital som fiktivt kapital…) Den här rörelsens sanning är givetvis att en allt större del av världsbefolkningen vänder sig mot sin funktion i det ekonomiska systemet som en yttre skranka, som en position man vill lämna bakom sig. Om det uttrycks som ett hat mot kapitalister eller en Robin Hood-skatt må så vara, det är ingen idé att moralisera över den utgångspunkten eftersom varje utgångspunkt är abstrakt och felaktig, låt oss i stället följa det ”falskas” rörelse… Vad innebär det konkret? Tja, låt oss öka procentsatserna: varför inte en Tobin skatt på 99%… Man behöver inte ha läst sin Heinrich för att förstå vad det skulle innebära.

Praktisk självreflexivitet är trots allt en reflexivitet över och i den praktik som man själv är del av, det innebär – som jag ser det – skoningslös kritik men en immanent sådan, man måste i någon mån kunna döma ett fenomen utifrån vad det är och kan bli. Intellektuella bör givetvis inte begränsa sig till förståelse, men kritiken, dialektiken, måste trots allt röra sig inom saken själv och inte nöja sig med en abstrakt kritik av en otillräcklig utgångspunkt (för alla utgångspunkter är otillräckliga!). Resultatet, själva arbetet att nå fram till den ”sanning” som det analyserade fenomenet uttrycker, är vad som är relevant inte utgångspunkten för den kan först framställas systematiskt när analysen i någon mån är helt utvecklad, förverkligat som system. Låt poeterna sköta moraliserandet över dåliga begynnelser. Det är bara en Pasolini som kan göra något angeläget av en rörelses tillkortakommanden när nämnda rörelse bara är i sin linda.

#9 Igen, jag on 24 October 2011 at 7:12 pm

MB: Du snodde vad jag sade och fyllde ut det med nonsens. Jag hävdar upphovsrättsintrång.

“Bara Pasolini” – du skojar med oss

#10 yxhuvud on 24 October 2011 at 7:34 pm

Igen, jag: Jag nöjer mig med följade luddiga beskrivning från wikipedia: “Financial capital can refer to money used by entrepreneurs and businesses to buy what they need to make their products or provide their services or to that sector of the economy based on its operation, i.e. retail, corporate, investment banking, etc.”. Rasmus introducerade begreppet så han får gärna specificera mer om han känner att det finns behov.

Möjligtvis kan man anse att finanskapital är en delmängd av det infrastrukturella kapitalet, men de är såpass olika till sin natur att de bör betraktas separat.

#11 MB on 24 October 2011 at 8:27 pm

Igen, jag: Hehe, jag läste inte ditt inlägg, vem vet vi har kanske samma hjärna? Bara olika hjärnhalvor då.

Du har väl läst dikten, den indignerade hälsningen Pasolini skrev till de upproriska ungdomarna på gatan förra gången det var kris… Här är den på italienska: http://www.pasolini.net/poesia_ppp_pciaigiovani.htm Finns översatt till svenska, men inte på nätet kanske.

#12 Igen, jag on 24 October 2011 at 8:53 pm

MB: Köper inte wikis, som sagt, luddiga beskrivning. Beskrivningen, om den kan ges, förtjänar nog en volym som Das Kapital 1. Minst.

F ö älskar jag italienska 1900-tals-konstnärer osunt mycket. Hela Italien! Men Rom mest
Italienskan och latin kan jag ganska ok.

#13 yxhuvud on 24 October 2011 at 9:16 pm

MB: Det är fullt möjligt och rentav troligt att du har rätt i att det behövs en bok för att beskriva finansiellt kapital. Men man behöver inte alltid en fullständig beskrivning för att kunna avgöra vissa fall som inte passar in. Jag behöver inte veta att en zebra är randig för att skilja den från en manet!

Exempelvis vill jag påstå att vare sig en bro, en spårvagn eller en internetförbindelse är instanser av finansiellt kapital.

#14 steelneck on 24 October 2011 at 11:54 pm

“Det är lätt att begripa någon som säger att det är någon annans agerande som har orsakat krisen – att vi bara behöver förändra eller eliminera dem,..”

Bara som _en_ liten aspekt på det där. Idag består en tillräckligt stor andel av all börshandel utav bot:ar som köper och säljer mer eller mindre automatiserat och driver börskurser än hit o dit. Det känns nästan lite science-fiction-artat att tala om att att “eliminera dem” i sammanghanget med bot:ar, trots att vi vet att allt fler röster höjs för just detta i detta sammanhang. Liksom holy shit, är vi redan där?

#15 saturday_sun on 25 October 2011 at 7:28 am

steelneck, det är klart det är bot:ar som handlar. Men de handlar väl knappast helt random? De har väl ingen egen agenda?

#16 COPYRIOT | Att begripa krisen, del 2 on 25 October 2011 at 9:44 am

[…] ← Att begripa krisen, del 1 […]

#17 COPYRIOT | Att begripa krisen, del 3 on 25 October 2011 at 10:09 am

[…] Kanske liknande Att begripa krisen, del 1 […]

#18 steelneck on 25 October 2011 at 11:50 pm

@saturday_sun: Botarnas “beteende” baseras på vad som kallas teknisk analys, något daytraders sysslade med varenda dag för tio r sedan. De exakta algoritmerna är givetvis hemliga, annars skulle ju botarna bli snuvade på konfekten varje gång. Då för sådär tio år sedan talades det om daytradingen som något omoraliskt som knappast hade något med företagsägande att göra, att det var något som skadade marknaden. Men något politiskt gjordes aldrig, även om många redan då var överens om att kortsiktigheten gått väl så lång redan då, när värdepapper köptes på morgonen och såldes innan dagens slut. Men daytradingen för tio år sedan är ingenting mot den “handel” som idag sker automatiserat, det maskinerna gör idag börjar nog närma sig secondtrading.

#19 COPYRIOT | Att begripa krisen, del 4 on 30 October 2011 at 10:13 pm

[…] Att begripa krisen, del 1 […]

#20 COPYRIOT | Att begripa krisen, del 5 on 18 November 2011 at 10:45 am

[…] Att begripa krisen, del 1 […]

#21 COPYRIOT | Krisen, del 19: Resumé on 19 January 2012 at 7:45 pm

[…] Att begripa krisen, del 1 […]

Kommentera