Att begripa krisen, del 1

“Måltavlan är finanseliten”, skriver journalisten i en notis från Brunkebergstorg. Och en ockupant citeras: “De som är orsaken till krisen men inte har tvingats betala för det.”
Visst, det är retorik. Troligtvis har den citerade ockupanten, om utrymmet skulle ges, mer att säga om orsak och verkan i en pågående kapitalkollapsen. Men hur långt räcker retorisk slagkraft?

Om det är så att vi befinner oss i en explosiv historisk situation där vattenringar kan spridas snabbt, om det finns en omvälvande potential i den rörelse som på vissa håll kallar sig Occupy, om vi vill förverkliga denna potential – då går det inte att luta sig tillbaka mot en trygg åtskillnad mellan insida och utsida, mellan teori och praktik, mellan analys och agitation.
Få saker är i detta läge så viktiga som att utarbeta en berättelse om hur vi hamnade i den här världskrisen. En berättelse som klargör vad som krisar, vad som ska övervinnas. Berättelsen om krisen måste vara begriplig, fast utan att falla i de två fallgroparna: subjekt och objekt. Där ligger en svårighet.
Det är lätt att begripa någon som säger att det är någon annans agerande som har orsakat krisen – att vi bara behöver förändra eller eliminera dem, för att själva kunna fortsätta att leva ungefär som tidigare. Det är också lätt att begripa någon som säger att krisen är ett resultat av naturens obevekliga gränser, i form av olja, befolkningsökning eller samhällelig komplexitet – att det går åt helvete i vilket fall. Så bildar subjektivismen och objektivismen en stelnad polaritet av “begripliga” men paralyserande kristeorier.

Vi måste på något vis utarbeta en krisanalys som lämnar dörren uppen ut ur hela subjekt/objekt-logiken, en logik som för övrigt är historiskt oskiljbar från det kapitalistiska produktionssättet. Kan vi rentav säga att subjekt-objekt-relationen är krisen? Nej, det är obegripligt. Vad har matpriser att göra med metafysik? Någonting, men sambandet måste göras begripligt, vilket inte ska missförstås som att vissa redan har begripit det och bara ska förklara det för resten. Begripliggörandet måste vara en praktisk process (där även gatuprotester är en del), vilken successivt genererar nya tankar som bättre korresponderar mot vår krisverklighet och med våra möjligheter att övervinna denna verklighet.

Det är inte lätt men vi måste börja den teoretiska reflexionen någonstans. Exempelvis i den enkla åtskillnaden mellan industrikapital och finanskapital. Förvisso är det så att stora företag – tänk på Apple, Ikea, Volvo eller Vattenfall – inte kan placeras i ena eller andra facket. De håller sitt kapital i rörelse, låter det växa genom både industriproduktion och finansspekulation. Investeringar i “immateriella rättigheter” (patent, varumärken, upphovsrätt) förefaller dessutom som något av en mellankategori.
Vi kan inte skilja mellan två slags företag, men vi kommer inte undan åtskilllnaden mellan två slags kapital. Och detta är något helt annat än åtskillnaden mellan 99 % och 1 %, som må vara mer eller mindre korrekt, men som knappast duger som grund för en framväxande kristeori. Frågan är alltså hur vi begriper sambandet mellan industri och finans i den rådande världskrisen. Där ska nästa inlägg ta vid.

52 kommentarer ↓

#1 tadalafil generic otc on 25 November 2021 at 3:46 pm

generic tadalafil paypal

grant malnutrition worry

#2 where can i buy sildenafil over the counter on 27 November 2021 at 12:32 pm

sildenafil over the counter united states

heaven finasteride body

Kommentera