Entries Tagged 'indexkritik' ↓

K298: Var inte rädda – “de flesta” miljöproblemen blir bättre!

“I verkligheten minskar de flesta miljöproblem i världen”, skriver Mattias Svensson. Visst kan man ägna sig åt sådana räkneövningar: först rita upp en lista över ett visst antal miljöproblem, för att sedan kryssa i huruvida de “ökar” eller “minskar”. Men summeringen av dessa plus och minus säger ändå ingenting alls om planetens tillstånd, helt enkelt eftersom det vi kallar för “miljön” inte är summan av ett visst antal särskiljbara funktioner.
Tvärtom är “miljön” ett ord som vi använder just för sådant som inte låter sig delas upp i variabler för att sedan åter summeras till ett värde. Det vore meningslöst att påstå att “miljön ökar”. Eller att summan av de globala miljöproblemen gör det. Vi har helt enkelt inte göra med en mätbar storhet, utan med ett svåröverskådligt myller av fenomen vars olika mått endast med rejält godtycke låter sig sammanföras till ett index.

Ett sådant index, som Mattias Svensson hänvisar till, är Environmental Performance Index (EPI). Ett index syftar bokstavligen till att ge en fingervisning om vart någonting rör sig (snarare än att mäta en verkligt existerande storhet). Så här förklaras syftet med EPI: “These metrics provide a gauge at a national scale of how close countries are to established environmental policy goals.” Miljömålen är 24 till antalet, från utsläpp av tungmetaller till skydd av känsliga habitat. Dessa ges sedan olika viktning i sammanräkningen av index; jag har inte lyckats utröna i vad för miljöteori som viktningen grundas. Klimat- och energifrågor står exempelvis för 30 procent. Men man medger att det saknas viktig data i fråga om hållbart jordbruk, avfallshantering och biodiversitet.
Mattias Svensson verkar alltså inte riktigt ha förstått syftet med EPI när han sammanfattar dess resultat så här:

Resultaten för 2018 ger anledning till optimism; även om det går långsamt minskar de flesta miljöproblemen i världen, rent vatten och ren luft kommer alltfler människor till del och känsliga naturområden undantas i ökad utsträckning från exploatering.

Indexkonstruktionen innebär faktiskt att en ekologisk katastrof skulle kunna leda till massdöd samtidigt som den totala kurvan fortsätter röra sig i positiv riktning. I den reellt existerande miljön kan dock minskade blyutsläpp eller fler naturreservat aldrig kompensera för en ökad andel växthusgaser i atmosfären.

Vi är på väg mot fyra graders höjning av jordens medeltemperatur: en hel istid – fast åt andra hållet, som Johan Berggren skriver i Ordfront Magasin:

Om vi vore rationella borde i stort sett all politik idag handla om klimatförändringarna, varje fråga förhålla sig till dem på ett tydligt sätt. Inte bara för att de pågår, i rasande takt, och för att Sverige och hela mänskligheten står och faller med dem utan också för att folk i Sverige tycker att de är en mycket viktig fråga. Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet för ett halvår sedan tycker 89 procent att klimathotet är mycket eller ganska allvarligt. En övervägande del av dessa, 59 procent, tycker att klimatförändringarna är mycket allvarliga.

En mer bedövande konsensus torde knappast gå att få i någon större samhällsfråga i det här landet. Eller i något land.

Men tydligen fungerar inte politik så.

Nej, politik fungerar inte så. Uppenbarligen inte. Där finns ett sanningskorn i Mattias Svenssons kritik av miljöpolitiken. De absurda exempel han levererar, på hur jakten på diverse miljömål får regeringar att stifta lagar som i slutändan ger motsatt resultat, är bara toppen på ett isberg. Och i någon mening går hans kritik bara halvvägs när den lutar sig på statistik som är fast i samma nationalstatliga ramverk, trots att miljöproblemen i sig inte känner några nationsgränser.

Environmental Performance Index (EPI) är alltså ett sätt att rangordna olika länder utifrån hur det ser ut med miljöproblemen på plats. “Det som framgår av mätningen är att de länder som är bäst på miljöåtgärder är rika och demokratiska”, skriver Mattias Svensson. Men den slutsatsen vilar på ett närmast nationalistiskt antagande: att en stat bara han ansvar för “sin egen” miljö. Så fort som varuproduktionen utlokaliseras till andra länder – i typfallet fattigare och mindre demokratiska, vilket betyder billigare arbetskraft – så dyker miljöproblemen i stället upp någon annanstans. Där finns ett kärnproblem i snart sagt all miljöstatistik. Varje försök att tala om globala miljöproblem i nationella termer är att förljuga hela frågan.

Den självutnämnt konservativa debattören Margit Richert nuddar vid denna insikt i dagens krönika:

Vi sitter alla i samma sjunkande båt när klimatförändringarna slår igenom. När Golfströmmen väl stannat av kan inget välfärdssystem i världen locka nya människor till Norden. Så passa på att njut av oron och minusräntan och eldningsförbudet – att ha något att förlora är själva definitionen av en ynnest.
/…/
Senkapitalismens – och därmed människans, som vi kommit att känna henne – dagar är räknade, och i den skymningen ekar Pär Lagerkvists ord med en ny klang:
“Allt är givet människan som lån. Allt är mitt och allt skall tagas ifrån mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig.”
Glad midsommar, gott folk.

Och även om golfströmmen stannar av – kom ihåg att de flesta miljöproblem minskar!

Föreläsning i Malmö nästa vecka: Vad pengar (inte) kan mäta

Onsdagen den 7 mars kommer jag till Malmö för att föreläsa på galleri Signal, i anslutning till den pågående utställningen Digital Distress. Jag tänker att jag ska knyta ihop lite olika ämnen som delvis varit uppe här på bloggen senaste tiden, där ett sammanhållande tema är detta med pengar som mätredskap. Därav rubriken: “Vad pengar (inte) kan mäta“.

Pengar är inte bara ett ständigt närvarande tvång. Pengar är också ett redskap för att förstå världen, för att belysa orättvisor, för att upprätta jämförelser mellan dåtid, nutid och framtid. Har vi det bättre eller sämre ställt än våra föräldrar? Har kapitalismen återhämtat sig efter finanskrisen? Hur funkar skatteparadis? Vad innebär minusränta? Kommer våra pensioner, eller vår eventuella medborgarlön, gå att leva på? Om vi vill finna svar på sådana frågor så saknas det knappast siffror. Desto mer oklart är vad det faktiskt är som mäts, när pengar används som mätredskap.

Digitaliseringens verkningar är paradoxala. Å ena sidan skapas möjligheter för att sätta prislapp på allt fler saker, inklusive vår egen uppmärksamhet, uppdelad i mikrosekunder, som saluförs i algoritmiska auktioner medan vi scrollar i de sociala mediernas flöden. Å andra sidan finns ingen gräns för hur många nya sorters digitala pengar, från kundpoäng till kryptovalutor, som kan skapas. Ekonomin faller samman i bitar som blir allt svårare att pussla ihop till en meningsfull helhet. Hur kan vi förstå detta sönderfall? Vilka alternativa redskap står till buds för att tänka vår gemensamma framtid?

Bara i denna korta beskrivning, noterar jag nu, ställs sju frågor. Fler lär det bli. Färre svar, troligen.

Hur inflationen i Japan gömmer sig i minskad tjänstekvalitet

Härom veckan skrev jag om tjänsteprismätandets paradox. Det handlar om förhållandet mellan kvalitet och inflation. Saken belyses av några japanska exempel i The Economist. Först bara en kort rekapitulation.

För att mäta inflation räcker det inte att bara mäta priser. Man måste även mäta vad man får i utbyte, så väl kvantitativt som kvalitativt. Låt säga att mjölkpaketen halveras i storlek, från en liter till en halvliter, utan att prislappen förändras; då har det effektiva priset fördubblats genom minskning av varans kvantitet. Ungefär samma resultat skulle uppnås om mejeriet helt frankt började späda ut mjölken med hälften vatten, men fortsatte sälja enliterspaket till samma pris; då kan vi tala om prisfördubbling till följd av att varans kvalitet har minskat.
Så länge det gäller fysiska varor brukar det gå någorlunda lätt att skilja mellan kvantitet och kvalitet. Så är inte alltid fallet med tjänster. Men för att mäta inflation krävs det fortfarande att man jab få begrepp om “hur mycket tjänst man får för pengarna”. En minskning av tjänstekvaliteten med bibehållet pris ska fortfarande räknas som en effektiv prisökning, alltså som en inflationsfaktor. Det är bara så svårt för statistikmyndigheterna att implementera, så i praktiken görs knappt några försök i den riktningen.

Artikeln i The Economist handlar just om minskad tjänstekvalitet i Japan. Ändå görs inga kopplingar till Japans brottning med deflationen. Trots en extremt expansiv penningpolitik ligger den officiella inflationen fortfarande kring nollstrecket vilket ses som ytterst bekymmersamt och som ett varningstecken för resten av världen. Samtidigt står den s.k. tjänstesektorn för tre fjärdedelar av Japans BNP. Det borde alltså inte vara helt oväsentligt hur man i Japan mäter tjänstepriser, inklusive tjänstekvalitet.

The Economist börjar med att ge några exempel på Japans traditionellt höga servicenivå. Gott om personal i butikerna. Taxichaufförer som kör med vita handskar och efteråt går ut ur bilen för att buga. Beställer man något från Amazon kan man ofta vänta sig hemleverans samma dag.
Allt detta uppges nu vara på väg nedåt. Leveransföretag meddelar att de tänker ta längre tid på sig. Närbutiker och restauranger skär ner på öppettiderna. Japaner som är vana vid att bli uppassade men inte längre blir det klagar över att en nationell tradition, omotenashi, är på väg att dö ut.

Now Japanese are having slowly to adapt to levels of service long suffered by the rest of the world.

Allt detta går att rent nationalekonomiskt att förklara med att arbetskraft är dyrt i Japan. Arbetskraften är dyr på grund av en åldrande befolkning och obefintlig invandring.

I July last year the gap between the number of jobs on offer and the number of jobseekers hit a 43-year high. There are 1.59 jobs for every applicant, and not even Chinese students can fill the gap at konbini shops.

Brist på arbetskraft ska “normalt” leda till ökad inflation. Frågan som väcks är om inte sjunkande tjänstekvalitet då är det sätt på vilket inflationen kommer till uttryck i Japan – bara att den inte registreras i dess officiella konsumentprisindex.

Detta vore intressant att titta närmare på, eftersom det väcker vissa följdfrågor. För låt säga att de japanska myndigheterna bli bättre på att mäta förändringar i tjänstekvalitet och att detta rentav skulle leda till att inflationen skrevs upp till 2 procent. Skulle det betyda att det akuta deflationshotet kan skrivas av? Nej, troligen inte. För det är inte alls självklart att inflation och deflation skulle utesluta varandra. De kan givetvis samexistera på olika håll inom samma nation, även om nationalekonomer tenderar att missa det i sin fixering vid nationella aggregat.
På en ännu djupare nivå är det troligen nödvändigt att skilja mellan olika sorters inflation och deflation. Köpkraftens förändringar kommer inte alltid till uttryck i nominella prisförändringar, utan kan ta sig mer subtila former, som de här exemplen antyder. Det är inte inflation som Japan saknar, utan nominell inflation.

Tjänsteprismätandets paradox

Riksbankens senaste räntebeslut blev som väntat att ligga kvar nere på den historiskt unika bottennivån -0,5 %. Sverige går nu in på sitt fjärde år med negativ styrränta. Som vanligt försäkrar Riksbanken att tillståndet är övergående; nu heter det att “långsamma höjningar” ska inledas senare i år. Men inte nu. Även om den officiella inflationssiffran nu åter kommit upp till omkring 2 % (KPIF) är man rädd för att den åter ska halka ner. Därför “behöver penningpolitiken vara fortsatt expansiv”, enligt Riksbanken.

Allting kretsar alltså kring det prisindex, framräknat av SCB, som har politisk status som mått på inflationen i Sverige. Vad ett sådant prisindex mäter är dock aldrig bara “prisnivån” i någon sorts absolut mening. Det vore en omöjlighet. Ett index är aldrig absolut, alltid relativt. Prisindex mäter alltså priser i förhållande till någonting annat. Enklare uttryck: det mäter köpkraft – hur mycket som kan köpas för en given summa pengar. Det luriga är att detta “hur mycket” inte låter sig mätas i kilo, liter, meter eller megahertz. Olika varor och tjänster kan vara större eller mindre, bättre eller sämre, på sina helt egna vis. För att få någonting att väga pengarna mot, förutsätts därför att SCB ska kvantifiera produkternas “nytta”. Där ligger den metafysiska grunden mot vilken Riksbanken förankrar sin penningpolitik.

För den som är nyfiken på detaljerna har Riksbanken själv publicerat en helt okej introduktion, “Hur mäts inflationen?” Där resoneras i korthet kring s.k. kvalitetsjusteringar, det vill säga “att prisutvecklingen justeras med hänsyn till kvalitetsskillnaden”. Exemplen som används gäller bara fysiska varor. Då är det aningen lättare. Att kvalitetsjustera för tjänster är betydligt svårare, så i praktiken brukar SCB se sig tvungna att avstå. Man förutsätter alltså att en tjänsteleverantör – exempelvis en restaurang, en massör, en reklambyrå, en skola, Dagens Nyheter, Spotify eller Postnord – håller exakt samma kvalitet i år efter år. Detta samtidigt som man lägger betydande kraft på att avgöra kvalitetsförändringarna på skor och datorer, ner på promillenivå.

Detta blir lite intressant i förhållande till Riksbankens senaste räntebeslut, då detta särskilt pekar på utvecklingen av tjänstepriser i Sverige: “Den starka konjunkturen har bidragit till att tjänstepriserna ökat snabbare. Men de senaste månaderna har ökningstakten sjunkit.”
Enligt SCB:s tjänsteprisindex (TPI) skedde skiftet någon gång kring sommaren 2017. Från att ha rusat uppåt, visade andra halvårets siffror snarast på sjunkande tjänstepriser. Bland de som drar ned prisutvecklingen finns nämns bland annat “datordrifttjänster och informationstjänster”. Exakt vad som räknas dit är jag osäker på. Men åtminstone i fråga om datordrifttjänsterna har SCB registrerat en stadig prisnedgång ända sedan kategorin infördes år 2002. Datordrifttjänsterna ser alltså ut att vara en deflatorisk faktor i Sveriges ekonomi – en av många saker som håller nere inflationen, så att Riksbanken ser sig nödgad till en “fortsatt expansiv” politik med minusränta.

Det är möjligt att denna datordriftdeflation i själva verket är det numeriska uttrycket för en uppfattad kvalitetsökning – alltså att SCB har kommit fram till att konsumenten ständigt får “mer tjänst” för pengarna. Inom prisstatistiken räknas ju en kvalitetsökning som en prisminskning, och vice versa. Det är nu jag vill citera ur mitt anförande på Transmediale härom veckan:

No attempts are made to adjust for the downsides. No statistics office, as far as I know, has tried to calculate the effect of advertising, distraction or surveillance as negative qualities.
/…/
Right now, we see how the critique of social media is becoming mainstream.
If this critique reaches all the way into the statistics office, they would have to adjust the whole price index, affecting all statistics that rely on it.

Alltså – det är inte svårt att tänka sig att det i olika slags digitala tjänster över årens lopp förändrar sin karaktär i en riktning som flertalet uppfattar som negativ (även om marknaden inte erbjuder några tillräckligt bra alternativ att byta till). Övervakning, distraktion och säkerhetsluckor. Betänk bara skandalerna kring statliga myndigheter som Transportstyrelsen. Dessa myndigheter köpte molntjänster som visade sig ha brutalt sämre kvalitet än vad man räknat med. Då ska det i princip registreras i prisindex som en brutal prisökning, alltså en inflationsfaktor.

Eller betänk haveriet Postnord, där få skulle bestrida att det under 2000-talet skett en kraftig nedgång i tjänstens kvalitet. Prisstatistiskt betraktat blir alltså även detta en inflationsfaktor.

Nu lägger inte SCB något större krut på att kvalitetsjustera tjänstepriser och framför allt tycks man inte så intresserad av att leta upp kvalitetsförsämringar. Men att det i teorin bör göras för att få fram ett högklassigt prisindex enligt konstens alla regler, det står klart. Så vi kan alltid spekulera i vilka följderna skulle bli.

Om bara statistikerna tog hänsyn till molntjänsternas usla säkerhet och till alla borttappade postpaket, skulle inflationen i Sverige alltså kunna skrivas upp en liten smula. Riksbanken skulle i princip tolka den försämrade tjänstekvaliteten som ett positivt tecken, ett belägg för att prisutvecklingen i Sverige ligger i linje med inflationsmålet, eller rentav över. Ett skäl att höja räntan.

Om tjänstepriserna däremot skulle justeras för nyhittade kvalitetsökningar, skulle detta ge utslag som deflation och i princip kunna ge Riksbanken skäl att sänka räntan ytterligare.

Respons på mitt föredrag om varför pengar fallerar

I onsdags på öppningen av Transmediale 2018 höll jag alltså ett kort tal om hur pengar fallerar som redskap för att mäta förändring över tid.

Efter att det blev postat på Nettime kom en del respons som verkligen glädjer mig. Samlar några länkar här för att kunna återvända och plocka upp de nya trådar som dykt upp i kommentarerna.

Först återpostades talet av Keith Hart som hör till de större namnen inom forskningsfältet ekonomisk antropologi.

Sen var det författaren Bruce Sterling, han som var med om att definiera begreppet cyberpunk, som kopierade in hela texten på sin blogg och fick till en oerhört mycket mycket bättre rubrik: Let them eat computation“. Dessutom begåvade Sterling texten med några marginalanteckningar i instuckna parenteser.

Från en science fiction-författare till en annan, plockades texten snabbt upp av Cory Doctorow, i en bloggpost rubricerad “An interesting way in which money is totally broken“. Även här är jag tacksam för de tillagda kommentarerna med formuleringar som jag säkerligen kommer att kopiera framöver. Så här presenteras talet av Doctorow:

Calculating inflation, earning power, social progress, equality and inequality — they all depend on being able to compare what used to be happening in our economy to what’s happening now, and the way we do that is with money.

But money sucks for this. Comparing the cost of (say), the median smartphone today to the median smartphone ten years ago tells you something, but it obscures as much as it illuminates. The median 2018 smartphone is much faster and more powerful than the ten-year-ago version, so how do you (or do you?) discount that earlier phone in your comparisons?

As Rasmus Fleischer describes in his opening keynote for this year’s Transmediale, the assumptions we use when we compare the past, present and future are manifestly broken, easily manipulated, and distort our ability to measure whether things are getting better and, as a consequence, what we should do.

“Keynote” var väl att ta i, när jagt bara var en av tio som var inbjuden att göra ett fem minuters framträdande under Transmediales öppningssession. Men det blev ett väldigt bra sätt att pröva hur det går att formulera detta tema på ett lite mer medryckande sätt, efter att under januari jobbat en del, tillsammans med Daniel Berg, på att formatera det som en forskningsansökan.
Vart det hela än leder vidare så har de här science fiction-författarna hjälpt till att ge oss värdefull respons. På den sistnämnda bloggen har den hittills 23 kommentarer med initierade synpunkter om vad det hela betyder för den nationalekonomiska förståelsen.

Uppdaterar den här posten om jag hittar ytterligare respons, för att ha en punkt att återvända till.

How money is failing

A short talk given by me at the opening of Transmediale 2018 in Berlin this week

Let me talk about how money is failing.

With this, I don’t mean we have too little of it, nor that we have too much of it (although both things might be true).
The failure is not in the lack of one common currency, nor in the lack of a thousand alternative currencies.
No, the failure of money is a failure to establish a stable line of connection between the past, the present and the future.

Here and now, money works perfectly well. It works as a medium of capitalist coercion. Every single day, we all have to get and to spend money. That means work. That means capitalism.

We now celebrate 10 years since the last financial breakdown. So how did it all work out? Did capitalism recover or not? Is the economy growing or shrinking? And do workers today earn more or less, compared to workers one generation before?

The answers are not given. They all depend on how we measure the mysterious substance of money: the purchasing power. This measuring is done with a special device, called a price index.
The price index is that very timeline which makes it possible to read the economy through time. This statistic stands at the centre of all kinds of accounting, of policymaking, and of history writing.

The indexing of prices was never without complications. But only today, it is becoming apparent how profoundly metaphysical it is – that leap from nominal value to real value.

Why is it metaphysical? Because it is never enough to just measure the price of stuff, when the stuff itself is not the same from year to year.
So for every new model of a smartphone, for every new digital service disrupting this or that, the statistics office must try to measure also the change in quality.
They must quantify in monetary terms if the new product represents an improvement or a deterioration, compared to what was available before.
This is done from the standpoint of a fictitious consumer, who does not only have no class and no gender, but who is also able to travel in time with unchanged preferences.
I am not kidding. This is how national accounts are made. When those small “quality adjustments” add up, they determine in what colours we will see the economy at large.

So far, it seems like this fictitious consumer has been in love with new technology. No attempts are made to adjust for the downsides. No statistics office, as far as I know, has tried to calculate the effect of advertising, distraction or surveillance as negative qualities.
Yet, every new feature added to smartphones, every acceleration of computing power, has been reflected in the price index as increases in the purchasing power of money.

Today, even mainstream economists are questioning the official price index. But they question it on the grounds that it should be even more optimistic. They think that the digital revolution brings so much more utility to us, that is not yet captured in numbers.
So may it be. But you could just as well adjust the numbers in the opposite direction.

Right now, we see how the critique of social media is becoming mainstream.
If this critique reaches all the way into the statistics office, they would have to adjust the whole price index, affecting all statistics that rely on it. That could actually throw the world economy in a much darker light.

My point is not that one picture is more right than the other.
Rather, that money itself is moving beyond measure.
It is failing as a medium to compare economic conditions over time.
Personalized pricing is certainly not making it easier.
Let’s face it – no kind of alternative money will solve that puzzle.
There is not one true way to account for economic change.
So let us draw the consequences.

Let’s expose economics as the most relativist of sciences.

Let’s forget the idea of a basic income given in money, as there can never be a guarantee for what a given sum of money can buy.

Let’s learn together how to talk about inequality in terms that are not monetary, just like we have learned how to talk about justice without reference to a god.

Money does exist. It is a medium of power. But it is not a suitable medium for redistribution, and not for envisioning a common future.

Dåligt väder, charterresor och inflationsstatistik

I veckan rapporterade SCB att KPI-inflationen stigit till 2,2 procent i juli, jämfört med 1,7 procent föregående månad. Äntligen passerades tvåprocentsmålet, för första gången på sju år!
Så fort siffran blivit offentlig, började finansmarknaderna att spekulera i att Riksbanken kommer att höja räntan redan nästa vår. Därför stärktes redan nu svenska kronan gentemot dollarn och euron. Därtill börjar det snackas om att höjda bolåneräntor är att vänta, vilket kan ge avtryck i prisutvecklingen på bostäder.

Allt detta på grund av dåligt väder! Nej, inte riktigt. Men den uppmätta ökningen av prisnivån berodde till större del, enligt SCB, på att charterresorna blivit rejält dyrare. Det beror både på ökad efterfrågan och dyrare flygbränsle.

– Paketresor, alltså charterresor, steg med 22 procent vilket är betydligt mer än normalt för juni. Även reguljärt utrikesflyg steg mer än väntat. Det två faktorerna förklarar i princip alltihop, säger Åke Gustafsson, ekonom på Swedbank, om månadsförändringen.

Av ren nyfikenhet tittade jag närmare på hur charterresor spelar in i framräkningen av inflationsstatistik. Som vanligt visar sig då en hel del godtycke. Det finns kort sagt inte ett givet sätt att väga in priserna på charterresor i konsumentprisindex. Ett första dilemma gäller de säsongsmässiga variationerna (som statistikerna tydligen hanterar med en ny modell från detta år). Ett andra dilemma handlar om hur man skiljer konsumtion i Sverige från konsumtion i utlandet. Ett tredje är om och hur man ska väga in förändringar i charterresornas kvalitet.

“Rekreation och kultur” är ett av de största delområdena i den privata konsumtionen. Det står för 12 procent av SCB:s varukorg; endast boende, mat och transporter är större. Rekreationskorgen ska mäta priserna på allt från gym till bokhandlar, men en väldigt stor del utgörs just av charterresor. En charterresa är en pakettjänst som brukar bestå av boende, mat, transporter.
Här visar sig problemet med att knyta konsumtion till ett visst land. Den som ordnar sin egen solsemester köper kanske flygbiljetten via en svensk tjänst (vilket då ska räknas som en del av “den svenska konsumtionen” i statistik över BNP och KPI), men restaurangbesöken under semestern är konsumtion i utlandet. För den som i stället köper ett charterpaket, all inclusive, blir även maten som äts under semestern en del av “den svenska konsumtionen”. SCB förklarar:

Det är den nationella konsumtionen som prismäts, det vill säga alla varor och tjänster för konsumtionsbruk som kan köpas inom landet. Svenskars konsumtion utomlands prismäts inte, men till exempel paketresor med inbakad utrikes semestervistelse prismäts eftersom hela tjänsten köps som ett paket i Sverige.

När SCB ska mäta priserna på charterresor väljer man först ut de största charterarrangörerna (resten bortser man från). Därefter väljer man ut vissa resepaket för prismätning. Urvalsmetoden är “ett slags kvoturval med avseende på kända prisbestämmande faktorer som till exempel destination, säsong, reslängd, ressällskap och logistandard”.
Här får vi an antydan om alla de subjektiva kvalitetsbedömningar som SCB:s statistiker måste göra för att vi andra ska få ett objektivt mått på Sveriges inflation. Eftersom utbudet av charterresor förändras från år till år, måste det finnas kriterier för vilka som är jämförbara. Men hur dessa kriterier ser ut i praktiken kan vi inte se, för de ligger inuti SCB:s black box.
Och då är charterresor – om jag fattar saken rätt – ändå inte klassat som en “kvalitetsjusteringsprodukt”. Hur jag än söker, lyckas jag bara hitta det ordet i följande mening, som återkommer i åtskilliga SCB-dokument:

Om produkten är definierad som en kvalitetsjusteringsprodukt så ska en kvalitetsjustering utföras vid produktbytet.

En annan återkommande mening är denna:

Kvalitetsjustering är ett område som ständigt behöver utvecklas.

Vi kan leka med tanken vad det skulle innebära att kvalitetsjustera priserna på charterresor. Kvalitetsjustering innebär att en prisökning kan räknas som noll, om den anses motsvara en ökad kvalitet.
Vilken kvalitet söker människor i första hand när de konsumerar charterresor? Svar: vackert väder. Närmare bestämt: vackrare väder. I princip borde alltså SCB konsultera SMHI som ett led i att beräkna den svenska inflationen.

Det förblir en öppen fråga huruvida charterresans kvalitet ligger i det absoluta vädret på semesterorten eller i den relativa skillnaden i väder mot Sverige. Att efterfrågan på charterresor ökar en regnig sommar pekar dock mot det senare. I så fall skulle alltså en regnig sommar betyda att charterresan får högre kvalitet, vilket i prisstatistiken ska vara detsamma som ett lägre pris och i slutändan lägre inflation.
Vem vet, om statistikerna bara tagit ordentlig hänsyn till vädret kanske Sverige inte ens skulle ha nått upp till sitt inflationmål på två procent?

Att skingra transaktionsdimman och skapa transparens hos nätjättarna – med hjälp av pengar som mätredskap?

Sju kloka it-debattörer har skrivit en artikel ihop med tankar kring hur det vore möjligt att skapa större transparens kring nätjättarnas verksamhet. Att “skingra transaktionsdimman” som det så snyggt heter i rubriken.

Vi lämnar ständigt ifrån oss en massa data. Exempelvis om “vad vi läser, gillar och postar” – men också om var vi befinner oss vid varje tidpunkt. Jag finner det lite märkligt att debattörerna inte nämner den storskaliga insamlingen av våra geografiska positioner. Eller de allt mer omfattande försöken att samla in ljud från vår omgivning via mikrofonen i vår mobiltelefon. Hur som helst är det en träffande problemformulering:

Vi tror att nättjänster, som vi alla uppskattar, är gratis. Vi inser ofta inte att vi har betalat med information om oss själva. Det som ytterligare bidrar till informationsobalansen är att vi inte ens om vi hade våra data, skulle förstå värdet. Det är i kombination med andra användares data som värdet verkligen uppstår och vi som användare saknar de analysverktyg som skulle behövas.

Bristen på transparens i transaktionen är historiskt sett ny. Tidigare köpte vi en tidning eller en tidskrift och betalade för ett lösnummer eller en prenumeration med ett visst belopp. Vi visste vad det kostade, vad vår valuta var värd och vad vi fick. Transaktionen var transparent.

Tidigare fanns en transparens: vi konsumerade materiella produkter i vetskap om deras pris, ett pris uttryckt i reda pengar.
Nu är transparensen borta: vi konsumerar digitala produkter i utbyte mot data, utan möjlighet att bedöma vad datan är värd.

Beror detta på digitaliseringen? Eller beror det på att något har hänt med själva pengarna – att de inte längre är “reda pengar” i samma utsträckning? Går dessa två saker ens att skilja åt?

Transparens betyder genomskinlighet – möjligheten att se igenom en yta, till det underliggande.
När denna sikt försvinner kan det, väldigt förenklat, bero på två saker.
Antingen har ytan blivit ogenomskinlig. Eller så finns det inte längre någonting under att se.

Dessa är de frågor som debattartikeln väcker hos mig. Tyvärr ligger de ännu på ett väldigt abstrakt plan. En bloggpost som denna är ett trevande försök att närma sig någonting lite mer konkret.

Jag associerar till en bloggpost jag skrev härom året, om samband mellan skuldsättning och övervakning. Den praktik som tidigare kallades kreditupplysning har numera svämmat ut i hela den digitala reklamindustrin. Företag som Klarna och Facebook försöker bedöma människors betalningsförmåga utifrån olika beteendedata. Betalningsförmågan är dock ingenting som finns, utan befinner sig i framtiden – oavsett om det gäller en faktura som ska betalas nästa månad, eller ett bostadslån som ska betalas över årtionden. Kreditupplysningen är alltid ett spekulativt omdöme, ett försök att förutsäga framtiden, att kvantifiera en risk. Själva spekulerandet kan vara mer eller mindre transparent. Men framtiden kan inte vara det, för den finns ännu inte.

De sju debattörerna snuddar kort vid en liknande problematik när de diskuterar det ekonomiska värdet av insamlad data:

Aktörer av det här slaget samlar omfattande personakter om oss alla, utan att det är uppenbart för någon hur datan används eller kommer att användas. Det tycks inte alltid vara klart ens för bolagen själva.

Just därför måste vi fråga oss om det över huvud taget går att sätta en “korrekt” prislapp på insamlad data. Finns inte risken att vi lurar oss själva?

Vi menar att det ligger i allas intresse att informationen är öppen om vad de data vi lämnar ifrån oss används till och vad den är värd. Det gäller både det direkta annonsvärdet men också det värde informationen kan ha i framtiden när data bearbetas i stora mängder, det som kallas Big Data.
/…/
Nätverksföretagen bör ha ett eget intresse av att vara transparenta med värdet av användardata eftersom ägare och investerare har ett uppenbart intresse av det som skapar värdet på bolagen. Alla har nytta av jämförbara värderingar av användardata.
/…/
Nu vi ser vi fram emot nya tekniska lösningar och applikationer som kan beräkna värdet av våra transaktioner och en större öppenhet från dem som tjänar pengar på oss.

De sju debattörerna vill alltså sätta en prislapp på “det värde informationen kan ha i framtiden”. Sådana spekulationer hör visserligen till bokföringens grunder. Men kanske bör vi skilja mellan å ena sidan kvalificerad spekulation, å andra sidan verklig transparens. Då bör vi också fråga oss om det ens är möjligt att skapa den transparens som debattörerna efterlyser.

Ett scenario som jag ibland har nämnt är att Facebook i framtiden – kanske efter nästa stora finanskris – säljs till ett företag kopplat till kinesiska staten. Då handlar det inte längre bara om att någon “tjänar pengar på oss”, utan om säkerhetspolitik på högsta globala nivå. Värdet av en så stor databank är inte bara monetärt utan kan även vara militärt. Hur väl kan sådant fångas med hjälp av pengar?

Men vi behöver inte gå så långt för att ifrågasätta hur mycket transparens som egentligen kan skapas med pengar som mätredskap.

Som sagt, detta är inte menat som polemik mot debattörernas förslag. Det är tankar som väcks och som jag vill få ner i hopp om att något kan leda vidare till någonting annat.

Slutligen måste jag fråga mig vad DN:s debattredaktör sysslar med. “Transaktionsdimman” är ett jättebra ord som nog aldrig använts förr, men som nu dyker upp i debattartikelns rubrik och ingress (som normalt sätts av redaktören), däremot inte i brödtexten. En seriös debattredaktör bör vara tydlig med vad som är debattörernas ord och vad som är redaktörens. Sveriges officiellaste debattsida misslyckas med att leva upp till detta.

“Indexkritik och ekonomisk historia”

Inför det tolfte ekonomisk-historiska mötet, som går av stapeln i oktober, har jag och min kollega Daniel Berg föreslagit en session om vad vi vill kalla “indexkritik”. Ordet verkar f.ö. aldrig tidigare ha använts på svenska, men nu är det planterat, därtill även indexerat (av Google) efter att alla sessionsförslag nu har lagts upp offentligt.

Ämnet knyter an till de mätbarhetsfrågor som luftats en del här på bloggen på sistone, men med en tydligare inriktning mot historievetenskaplig metod:

Genom att indexera priser blir det möjligt att omvandla nominella värden till reella. Bruket av konsumentprisindex (KPI) för att deflatera historiska priser, liksom av index för köpkraftsparitet (PPP) mellan olika länder, spelar en synnerligen central roll i ekonomisk-historisk forskning. Kritiken mot index som KPI är redan omfattande och kommer från flera håll. Det finns gott om exempel på ekonomer som hävdar att den officiella statistiken antingen över- eller underskattar inflationen. Inom feministisk och ekologisk ekonomi har man ställt upp alternativa mätmetoder där materiella flöden av arbete eller entropi, oavsett om dessa sker inom marknaden eller ej, används för att lyfta dolda värden och värdeförändringar i varorna. På senare år har det kommit en ny våg av litteratur som lyfter hur makroekonomiska indikatorer är historiskt föränderliga, bygger på stora inslag av godtycke och har tagits fram utifrån bevekelsegrunder som ofta varit mer politiska än vetenskapliga. Ändå är det, i ekonomisk-historisk forskning, långt ifrån självklart med ett källkritiskt förhållningssätt till dessa index.

Tidiga försök att räkna ut levnadskostnadsindex utgick från en korg med en konstant mängd varor av en konstant kvalitet. Snart ansågs det dock nödvändigt att ta hänsyn till att konsumtionens innehåll ändrar karaktär över tid. Därmed blev kvalitetsjustering en central fråga för prisindexeringen. En vanlig målsättning för KPI har varit att mäta kostnaden för en konstant levnadsstandard, men vad som läggs i detta begrepp är allt annat än självklart. Under de senaste årtiondena har bl.a. SCB i allt högre mån tillämpat s.k. hedoniska metoder i fråga om vissa varukategorier. Det vanligaste exemplet är hemelektronik, där utmaningen blir att avgöra hur mycket högre kvalitet som t.ex. årets smartphone har jämfört med förra årets modell. Om dess processor blivit snabbare men priset har stått stilla, räknas detta som en prissänkning i KPI-statistiken. Tillvägagångssättet väcker en mängd frågor: hur gör SCB-tjänstemännen för att kvantifiera en kvalitetsökning? Är det helt säkert att den ökade kapaciteten kommer konsumenten till godo, och inte äts upp av t.ex. ökad reklam?

Statistikmyndigheterna lägger allt större möda på att justera för kvalitetsförändringar, men hittills har detta i praktiken betytt kvalitetsökningar. De fall där kvaliteten i en vara eventuellt har sänkts över tid har i praktiken inte beaktats. Aktuella exempel skulle kunna gälla flygresor eller den svenska postgången. Av än större betydelse är frågan om hur prisindex ska ta hänsyn till förändrad livsmedelskvalitet i det längre tidsperspektivet. Kvalitetsbegreppet förtjänar också att skärskådas när det kommer till prisundersökning av allt från barnomsorg till rusmedel, från klädmode till nyhetsförmedling. Alla dessa produktkategorier går in i KPI och hur de kvalitetsjusteras kommer därmed i princip att få konsekvenser som fortplantar sig in i statistiken över t.ex. reallöner.

Vi vill föreslå begreppet ”indexkritik” som ett sätt att lyfta frågan om i vilken mån vi inom ekonomisk-historisk forskning kan och bör förhålla oss källkritiskt till prisindex. Källkritik ska inte missförstås som ett blott felsökeri. Tvärtom hoppas vi att denna session ska kunna belysa de möjligheter som finns för den ekonomisk-historiska forskningen att visa på sin samtidsrelevans. Dispyterna kring prisindexering är för oss inte ett problem, utan en tillgång. Men, i denna debatt vill vi mena att ljuset borde falla långt mer på de brister i källhanteringen som gjorts och görs. Statistikmyndigheter som SCB sparar förunderligt nog inte på systematiskt vis sin empiri. Vi vet vilka matematiska modeller man har räknat efter, men inte hur varukorgarnas sammansättning sett ut vid olika tidpunkter – vi står som ekonomhistoriker inför ett metodologiskt dilemma som förtjänar större uppmärksamhet.

Vi föreslår en session som diskuterar (1) indexkritikens möjligheter inom ekonomisk historia ur ett brett, empiriskt perspektiv och (2) möjligheterna att teoretiskt syntetisera olika former av indexkritik till en sammansatt värdekritik.

Vilka som skulle delta i sessionen är långt ifrån klart. Alla slags förslag mottages tacksamt!

Tre mått, 2: Temperatur

Vi befinner oss alltså i en kort bloggserie om vad som ligger till grund för olika slags mått. Syftet är att få lite perspektiv på hur man mäter “ekonomin”. Första inlägget diskuterade hur man mäter intelligens. Nu går vi vidare till mätbarhet nummer två:

2. Temperatur
Temperatur är ett “kvantitativt mått på graden av värme” (Nationalencyklopedin) och kan utifrån termodynamiken förstås som ett absolut mått, förankrat i den absoluta nollpunkten. Det är så absolut att det finns med bland de sju grundenheterna i det internationella måttsystemet. Därmed inte sagt att det alltid är så lätt i praktiken.
Bara att definiera värme visar sig oväntat svårt, men i grunden handlar det om rörelseenergi på partikelnivå. Enskilda partiklar kan röra sig mer eller mindre än sina grannar. Så är temperatur då helt enkelt ett mått på genomsnittlig rörelse inom en viss kropp? Jag blir osäker. Läser i Allt om vetenskap:

Temperatur är som bekant ett mått på hur varmt något är. Men när man tittar i mikroskala är det istället ett mått på den genomsnittliga rörelseenergin hos en partikel i ett system, till exempel en gas.
Ur ett större perspektiv är temperatur den egenskap som bestämmer i vilken riktning som värme rör sig mellan två objekt som har kontakt.

Ska vi inte kunna mäta temperatur utan att hamna i metafysik? Kan vi mäta havets temperatur utan att först dela upp havet i olika objekt eller system? Mina tankar går till vad en vän skrev i en anteckningsbok på högstadiet:

Havet är ett oräkneligt antal krafter och motkrafter åt alla håll, där alla delar interagerar så kraftigt att den ena rörelsen knappast kan skiljas från den nästa.

Att mäta temperaturen, både till havs och på land, är ett grundläggande led i all klimatforskning och därmed i förståelsen av vår tids katastrof. Att ifrågasätta hur jordens temperatur mäts är också något som görs rutinmässigt av klimatförnekarna. Hur ska vi förhålla oss till detta?
Mätningarna kan göras på olika sätt. Till havs mäter man ofta från båtar, men det finns också termometrar som skickas ned i djupare vattenlager. På land har man gjort systematiska temperaturmätningar med termometrar sedan 1800-talet. En bit in på 1900-talet tillkom väderballonger och vädersatelliter. Förutom att mätningarna görs på olika platser, görs de även vid olika tider på dygnet och på året. De är inte jämnt fördelade över jordens yta. Till lands försöker man undvika urbana värmeöar för att inte de mest direkta formerna av människoorsakad uppvärmning ska räknas in. Till havs mäter man glesare och mest där fartyg ändå far. Men sammantaget blir det en väldig massa mätresultat, som kan bilda råmaterial för en beräkning av “världstemperaturen“.

There is no single thermometer measuring the global temperature. Instead, individual thermometer measurements taken every day at several thousand stations over the land areas of the world are combined with thousands more measurements of sea surface temperature taken from ships moving over the oceans to produce an estimate of global average temperature every month.

Nej, det finns ingen världstermometer. Det finns bara ett stort antal mätpunkter, som kan användas för att konstruera ett index (det vill säga ett slags kompositmått).
Det vore nog mer korrekt att tala om “världstemperaturindex” än om “världstemperaturen”. Men efter lite googlande slås jag över hur det mest verkar vara klimatförnekare som använder indexbegreppet i dessa sammanhang. Den vetenskapligt redliga sidan verkar tyvärr vara lite obekväm med att siffran inte är stenhård.

Noterar att vissa klimatförnekare hänvisar till artikeln “Does a Global Temperature Exist?” (Journal of Non-Equilibrium Thermodynamics, 2007). Kanske borde jag avskräckas av tidskriftstiteln, men som dilettant får jag ändå intryck av att artikeln gör kloka poänger om hur feltänkt det blir att föreställa sig ett planetärt klimatsystem genom en temperatur.

While it is always possible to construct statistics for any given set of local temperature data, an infinite range of such statistics is mathematically permissible if physical principles provide no explicit basis for choosing among them. /…/
If temperature field averages are not temperatures, can they function as an index or as a proxy for climate dynamics? While an index need not be a physical variable explicitly, there are nonetheless unavoidable requirements before a statistic can be regarded as an index. An index is a statistic produced by a consistently applied rule that characterizes some, usually complex, process usefully, even though the precise connections between it and the process may not be fully known or understood. As an index the statistic usefully encapsulates a possibly large set of data into one dimension for a specific purpose.
/…/
There are only two options: admit the possibility that non-equilibrium systems can simultaneously warm and cool or take the position that these terms have no meaning in such cases. We adopt the latter convention. /…/
Averaging does not represent any means of avoiding the fact that a system is not in global thermodynamic equilibrium. Thus, in the case of non-equilibrium thermodynamics, temperature averages fail in the most basic role of an average, which is for one value to represent many.

Jag finner detta vara en relevant kritik av begreppet “världstemperatur”, men är inte kompetent att ta in artikelns alla delar och det är fullt tänkbart att den går alltför långt i sina slutsatser. Att den omhuldats av klimatförnekare är olustigt, men kanske finns skäl att fråga sig varför.

När klimatfrågan hamnat på den politiska dagordningen, har detta skett genom att två mått har upphöjts framför alla andra (troligen via FN:s klimatpanel). Det ena måttet är atmosfärens halt av CO2 – som är av största vikt, fast man glömmder då lätt att det även finns även andra växthusgaser. Det andra måttet är den så kallade världstemperaturen, det genomsnitt som vi ordat om ovan. Därtill kommer ett tredje mått som nog är betydligt mer konkret, nämligen havsnivån.

“Global uppvärmning” är ett ganska dåligt sätt att beskriva de katastrofala klimatförändringar som pågår. Ja, det är ett faktum att mänskliga utsläpp leder till en stärkt växthuseffekt, alltså en uppvärmning. Men jordens klimatsystem är alltför komplext för att uppvärmningen ska bli “global”. Uppvärmningen är ojämnt fördelad och drabbar inte minst Arktis hårdare än snittet. Genomsnittet döljer områden som tvärtom drabbas av nedkylning. Om klimatförändringarna skulle leda till en försvagad Golfström kommer nedkylningen att bli katatrofal i Nordeuropa. Framför allt måste vi komma ihåg att klimat är mer än temperatur. Klimatförändringarna handlar även om förekomst av extremväder, såsom storm, torka och översvämning. Sådant är svårare att mäta i ett enda index. Men det borde pratas om mer, i stället för att ensidigt tala om en stigande världstemperatur.

Det här inlägget har visst handlat om två saker. Dels (lite) om olika sätt att begripa klimatkrisen, som är vetenskapligt belagd men inte att reducera till en stigande världstemperatur. Dels (desto mer) om temperaturmätning i allmänhet och det tveksamma måttet “världstemperatur” i synnerhet. Den senare aspekten ska vi ta med oss vidare till det tredje exemplet, där vi kommer till frågan om att mäta inflation. Vilket i grunden faller tillbaka på fåfänga försök att mäta nytta

Just därför kan vi avsluta med ett idéhistoriskt intressant citat som knyter samman just temperatur med nytta. Jeremy Bentham (1748–1832) var den förste att driva tanken på att nyttan är möjlig att mäta. Även om han inte kunde ge svar på hur denna mätning skulle gå till, såg han det som uppenbart att det finns ett allmänt mått på nytta/njutning, nämligen pengar:

The Thermometer is the instrument for measuring the heat of the weather: the Barometer is the instrument for measuring the pressure of the Air. /…/ Money is the instrument for measuring the quantity of pain and pleasure.

Jeremy Bentham, opublicerat manuskript, citerat i David Baumgardt, Bentham and the ethics of today (1952)