Entries Tagged 'indexkritik' ↓

Förra veckan konstaterades att begreppet “dyrtid” under 1900-talets lopp kom att ersättas av “inflation”. Detta betyder inte att de betecknade exakt samma sak. Inte heller har ordet “inflation” alltid haft samma innebörd.

När nu inflationen åter är på allas läppar, tas det ofta för givet vad ordet syftar på syftar på. Att priserna stiger, såklart!

Nationalekonomerna har länge upprepat sin definition:

“Inflation is the increase in the prices of goods and services over time.” (Federal Reserve)

“Inflation is the rate of increase in prices over a given period of time.” (IMF)

“In economics, inflation is a general increase in the prices of goods and services in an economy.” (Wikipedia)

“Rising prices, across the board.” (The Economist)

“a persistent, substantial rise in the general level of prices related to an increase in the volume of money and resulting in the loss of value of currency” (Dictionary.com)

“ekonomisk ut­veckling som yttrar sig i fort­löpande all­män höjning av prisnivån och där­med försämring av penningvärdet” (Svensk ordbok)

“allmän prisstegring” (Nationalencyklopedin)

“Innebörden av begreppet inflation är en ökning av den allmänna prisnivån” (Swedbank)

“Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån som gör att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.” (Riksbanken)

“Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån som gör att man kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.” (Konjunkturinstitutet)

“Inflation betyder att priserna stiger i allmänhet, så att du kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.” (SCB)

Som vi ser tycks det råda konsensus om att inflation är stigande priser. Inte att det ena leder till det andra, eller tvärtom, utan att de helt enkelt är samma sak.

Ett par av de definitionerna rymmer förvisso ett orsakssammanhang: de stigande priserna leder till att pengarna förlorar i värde. Men denna värdeförlust är inte inflationen, enligt den den numera rådande definitionen.

Slutsatsen av detta får nog bli att “inflation” nu används som kortform av vad som mer exakt borde kallas “prisinflation”.

Prisinflation är också det som man försöker mäta med olika slags prisindex. Konsumentprisindex (KPI) mäter konsumentpriser. Producentprisindex (PPI) mäter producentpriser. Det finns olika löneindex som mäter priset på arbetskraft. Sen har vi priset på olika slags tillgångar, exempelvis aktier och fastigheter, vilka ofta indexeras av kommersiella aktörer. OMXS30 är ett index som mäter prisutvecklingen på de trettio mest omsatta aktierna på Stockholm. HOX är ett prisindex för bostäder. Alla dessa prisindex kan – så länge de pekar uppåt – sägas återspegla olika former av prisinflation.

När man idag talar om “inflationen” i bestämd form syftar man i allmänhet på konsumentprisinflation. Må vara att det finns vissa (Andreas Cervenka) som ihärdigt pekar på tillgångsprisinflationen. Oavsett vilket så handlar det om prisinflation. Alla är överens om att inflation är stigande priser.

Jag antar att detta synsätt kan räknas som en “platt ontologi“. Allt som finns är en massa priser. Inflation är bara ett ord för att priserna stiger. Med andra ord har inflationen ingen separat existens. Det är inte inflationen som orsakar stigande priser utan stigande priser är inflation.

Något som skenbart bryter mot den platta ontologin är talet om “underliggande inflation“. Det är efter denna som Riksbanken orienterar sin penningpolitik.
“Underliggande” antyder ju existensen av ett djupare liggande plan, möjligt att skilja från ytfenomenen. Men någon sådan inflationsteori är svår att finna. Riksbanken medger rätt ut: “det [finns] ingen entydig definition av vad underliggande inflation är”.
På engelska talar man i stället om “core inflation” vilket ju faktiskt låter mer “platt”.
De mått som Riksbanken ser till i sammanhanget, KPIF och KPIF-XE, är helt enkelt varianter på KPI där man rensat bort vissa varuposter (som räntor och energi). Det handlar fortfarande om konsumentpriser. Talet om “underliggande inflation” betyder alltså inte att man erkänner inflationen som något som existerar oberoende av själva prisrörelserna.

Annat var det förr. Under tidigt 1900-tal, då begreppet “inflation” började vinna större spridning, syftade det i allmänhet inte på varupriserna utan på penningmängden.

Närmare betydde inflation en ökning av den relativa penningmängden: hur mycket pengar som finns i omlopp i förhållande till hur mycket ädelmetaller som backar upp pengarna.

Det har alltså skett en begreppshistorisk glidning över tid. Jag misstänker att få nationalekonomerna har ägnat någon tanke åt detta, inte ens när de någon gång hänvisar till äldre facklitteratur om inflation.

En av få artiklar som tar upp detta har skrivits av en anställd vid Federal Reserve, Michael F. Bryan, “On the Origin and Evolution of the Word Inflation” (1997):

What was once a word that described a monetary cause now describes a price outcome.

Ökad penningmängd är en orsak till stigande priser. Men priserna kan också stiga på grund av sjunkande växelkurs som gör det dyrare att importera. Eller att arbetarna fört en framgångsrik kamp för att driva upp sina löner. Eller dåligt väder som leder till missväxt och brist på jordbruksprodukter. Eller höjda skatter. Eller något annat.

The idea that changes in the quantity of money affect only the money price of goods, not their value, was championed by many of the early classical economists, most notably David Hume.
/…/
To these early economists, the word money almost always referred to a metallic coin.

När nationalekonomer historiskt har talat om “inflation” har de alltså vissa gånger syftat på penninginflation, andra gånger på prisinflation. Skillnaden är inte oviktig.

Michael F. Bryan skriver från sitt amerikanska perspektiv om hur ordet “inflation” i USA först dök upp under den period kallas “the free banking era“, 1837–1862. En stor mängd banker utfärdade egna sedlar som var mer eller mindre uppbackade av ädelmetall.

It is during this period that the word inflation begins to emerge in the literature, not in reference to something that happens to prices, but as something that happens to a paper currency.
/…/
The term inflation was initially used to describe a change in the proportion of currency in circulation relative to the amount of precious metal that constituted a nation’s money. By the late nineteenth century, however, the distinction between “currency” and “money” was becoming blurred.
/…/
At the turn of the century, economists tended to refer to any circulating medium as money, and any change in the circulating medium relative to trade needs as an inflation of money. But this shift in meaning introduced another problem. Although it is easy to determine the amount of currency relative to the stock of a precious metal, how does one know when the amount of the circulating medium exceeds “trade needs”?

Från att penningmängdens inflationen hade tänkts relativt mängden ädelmetallreserver, tänktes den nu relativt “handelns behov” av pengar. Omöjligheten att mäta behovet av pengar drev alltså det tidiga 1900-talets nationalekonomerna till att i stället analysera inflationen via dess effekter på priserna. Märk väl att de inte likställde inflation med stigande priser. När de sa “inflation” syftade de fortfarande på penningmängden.

Så länge inflation syftade på “för mycket pengar” tvingades nationalekonomerna fråga sig hur mycket som är för mycket.
Kvantitetsteorins svar på frågan var att penningmängden är för stor när den allmänna prisnivån ökar. Prisinflation som ett symptom på penninginflation. Här fanns alltså fortfarande en åtskillnad mellan två nivåer: en mer grundläggande (penningmängd) och en mer ytlig (prisnivå).

J.M. Keynes General Theory (1936) accepterade kvantitetsteorins giltighet över längre tidsrymder, men ifrågasatte ett omedelbara orsakssamband mellan penningmängd och prisnivå på kortare sikt. Michael F. Bryan menar att Keynes intervention hade en avgörande betydelse för att omdefiniera innebörden av “inflation”, från att syfta på penningmängden till att syfta på prisnivån:

In addition to separating the price level from the money stock, the Keynesian revolution in economics appears to have separated the word inflation from a condition of money and redefined it as a description of prices. In this way, inflation became synonymous with any price increase.

I morse åkte jag till Radiohuset för att medverka sju minuter i P1 Morgon, “Varför är det så svårt att mäta inflationen“?
Elias Wahlberg ställde raka och tydliga frågor och jag tycker att jag, trots den tidiga timman, lyckades svara rätt rappt. Så jag transkriberade dialogen för framtida bruk.

SCB mäter prisökningarna på massor av varor men utöver att titta på och jämföra prislappar så är det faktiskt en hel del subjektiva bedömningar som behöver göras för att komma fram till inflationen.
Jag ska säga god morgon till Rasmus Fleischer, forskare i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Du har ju tittat lite närmare på hur det går till när SCB mäter inflation, du håller tillsammans med din kollega Daniel Berg på med ett projekt, ”Kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex”. Vad betyder kvalitetsvärderingar?

– När man ska räkna fram prisutvecklingen så räcker det inte att man bara tittar på priserna utan man måste också titta på vad man får de priser man betalar. För att man ska veta att det på nåt sätt är samma sak som man mäter över tid. Så ena året kanske folk köper cd-skivor och nästa år köper folk en streamingtjänst, hur jämför man de med varandra? Jo, där kommer den subjektiva värderingen in. Hur ser man till att nyttan är konstant? För enligt definitionen av KPI ska det vara ett så kallat ”konstantnyttoindex”, man ska mäta priset på att få ut samma nytta och där börjar det bli lite mystiskt, där kommer de här värderingarna in.

Ni har ju tittat i arkiven på hur man har gjort det här genom åren. Vad har ni kommit fram till?

– Går man tillbaks till 1940-talet så var det mycket frågor om livsmedel, hur bedömer man nyttan i livsmedel? Till att börja med utgick man från att livsmedel är en källa till kalorier, så ju fler kalorier maten innehåller, desto mer [nytta] får man ut av den. Då jämförde man [priset på] källor till samma [mängd] kalorier, när till exempel en typ av mat försvann under krigets ransoneringar.
– Senare har vi följt jättemycket diskussioner om bilar, som ju var en stor konsumtionsvara under efterkrigstiden. Vad är nyttan i en bil, är det att den har många hästkrafter, är det trafiksäkerhet, är det att den håller länge, är det att den är snygg, estetiska kvaliteter?
– Kläder har också lett till stora besvär med modeskiftningar och sånt… och längre fram är det digitala varor som blir jättesvårt.

Jag tänkte bara på det där med kläder. Tar man in det på nåt sätt, vilket mode det är? Tar man in det när man räknar på inflationen?

– Snarare tvärtom försöker man att inte ta in det, men det är ju också väldigt svårt, hur kan man tänka bort en av de verkliga bevekelsegrunderna för konsumtion?

Vilka varor skulle du säga är svårast att mäta kvaliteten på, vad har SCB störst problem med?

– Ja, det som man i diskussionen oftast nämner det är elektronik, mobiltelefoner och så. Men jag tror det finns många varor som är ännu svårare, där man i praktiken inte ens försöka mäta kvaliteten, så då utgår man från att den är samma fast den kanske inte är det. Alla möjliga slags tjänster – från tatueringar till barnomsorg eller charterresor – är ju väldigt svårt att mäta kvaliteten på. Och som sagt, allt som har med mode att göra, allt som har med smak att göra. Hur mäter man prisutvecklingen på vin? Men också såklart bostäder. Vad är kvaliteten i en bostad, är det bara vad som finns innanför dess fyra väggar eller är det faktiskt också var bostaden befinner sig? När människor köper en bostad kanske de tänker mer på var den ligger än på vad väggarna är gjorda av.

Vilka av de här sakerna är det då som man utesluter eftersom de helt enkelt är för svåra?

– Då finns det vissa varor som man tar med i KPI men där man bara gör antagandet att kvaliteten är samma i år efter år. Det gäller till exempel alla möjliga slags tjänster, det kan vara brevporto eller tågresor eller biljetter till fotbollsmatcher. Där utgår man från att det är samma.
– Men sen finns det också varor där kvalitetsbedömningen är så svår att man inte ens har med dem i KPI. Till exempel alla möjliga slags begagnade varor, utom begagnade bilar. Allt som köps och säljs på nätauktionssajter, och det är ju rätt mycket, men där går det liksom inte att avgöra vad som ska jämföras med vad över åren. Sen har vi ju konst och sånt. Och även en massa former av illegal konsumtion, som knark, som egentligen enligt regelboken ska vara med i KPI, men det kan man ju förstå att det inte är.

Vad kan man säga – har det blivit lättare eller svårare genom åren att göra det här? Vi lever ju i en ny tid, en digital tid, gör det att det blir svårare eller lättare att bedöma kvalitet?

– Jag tror att i KPI-arbetet på det stora hela blir vissa saker lättare, som att samla in själva priserna, det kan man ju mer och mer göra via datorskärmen. Men kvalitetsbedömningarna blir svårare och svårare, är min uppfattning. Framför allt, i det långa perspektivet, att vår konsumtion förskjuts bort från mat. För 50 år sen gick större delen av våra utgifter till mat och basvaror, nu är det allt mer av kulturella upplevelser och subjektiva värden. Och sen har vi digitaliseringen där till exempel sådant som tidigare köptes till ett styckepris nu köps som ett abonnemang och det blir ju väldigt svårt att jämföra nyttan dessa emellan.
– Sen finns även i den digitala världen vad man skulle kunna kalla negativa kvaliteter, alltså att vissa tjänster kanske kommer med en massa övervakning eller att datan är osäker, att man kan bli hackad. Ska man väga in negativa kvaliteter? Det har man ju inte ens försökt att göra men i princip kanske man borde det.

Mycket att ta hänsyn till då. Lite kort på slutet: hur tillförlitlig är den här siffran 9,7 procent som vi fick igår?

– Det beror på syftet med den. Om man är Riksbanken och ska bedriva penningpolitik på kort sikt, om man ska avgöra styrräntan, då tror jag att KPI är en helt okej indikator och att SCB gör det bästa jobbet man kan tänka sig.
– Men KPI används även till många andra saker, det används till exempel till att justera pensionerna över tid, år efter år. Det är KPI vi använder när vi ska analysera hur Sveriges ekonomi har utvecklats de senaste 10 eller 20 eller 50 åren. Hur har lönerna utvecklats? Har vi fått högre löner eller har lönerna stagnerat? Där blir det väldigt osäkert vad KPI egentligen säger.

Så långt P1 Morgon. Precis samma ämnen avhandlades nyligen något mer utförligt när jag intervjuades av podden Kapitalet som alltid är lika välproducerat och pedagogisk i sin presentation av ekonomiska ämnen.
“Varför kan ingen mäta inflation?” heter det avsnittet. Egentligen hade jag tänkt transkribera det samtalet, att ha som stöd i kommande bokskrivande. Men det är nåt särskilt med direktsänd radio och vad det gör med ens formuleringsförmåga, tycker jag.

Vad vi nu omtalar som “inflation” hade förr ett annat namn: dyrtid.

Hur skiljer sig innebörden av dessa begrepp? Framför allt i fråga om tidslighet. Inflation syftar på någonting fortlöpande. Med uttrycket dyrtid antyds däremot en början och ett slut.

Redan här kan kasta fram en hypotes: att talet om dyrtid hör hemma i guldmyntfotens epok, då penningvärdet i princip både steg och föll i takt med konjunkturens ned- och uppgångar. Att inflationsbegreppet senare tar över skulle då få sättas i samband med att papperspengarna släpper sin koppling till guldet. Hur väl hypotesen stämmer får vi återkomma till längre fram.

En annan skillnad är att inflation är ett latinskt begrepp med en mer abstrakt och vetenskaplig klang. Dyrtid är en sammansättning av två germanska ordstammar, vilket kan ge intryck av att vara mer konkret, grundat i vardaglig erfarenhet.

DYRTID
dyr tid, tid då det är högt pris på (lifs)förnödenheter; förr ofta närmande sig bet.: knapphet, brist; särsk. i sammanställningen: hunger och dyrtid.

SAOB, 1923

Uttrycket tycks sträcka sig mycket långt tillbaka i tiden, åtminstone till 1500-talet. Under dessa sekler särskrevs det som “dyr tid” av i stort sett alla ordböcker, påpekar SAOB. Först under 1800-talets senare hälft tycks bruket ha etablerats att skriva ihop “dyrtid” som ett enda ord.

“Dyr” stammar i sin tur från ett uråldrigt germanskt adjektiv som från början knappast har syftat så mycket på priser utan snarare på brist, att något är sällsynt. Ordstammen har därför ofta även använts för att uttrycka kärlek. Vi återfinner den exempelvis i engelskans dear och darling.

DYR
/…/
4) i uttr. dyr tid (ngn gg dyra tider), tid då (nödvändighets)varor o. särsk. lifsmedel stå i högt pris (förr nästan alltid därför att årsväxten varit dålig); förr ofta öfvergående i bet.: högt pris (på lifsförnödenheter), dyrhet, icke sällan närmande sig bet.: knapphet, brist; /…/
5) (†; se dock slutet) sällsynt, svår att finna; särsk. i uttr. det är dyrt om (l. på) ngt, det är ondt om l. brist på ngt. /…/
Anm. Språkkänslan torde numera vid närmare reflexion öfver detta uttr. i allm. åt dyr gifva bet.: dyrbar.

SAOB, 1923

Vi befinner oss nu långt från de monetära inflationsteorierna.

Dyrtid handlar först och främst om brist. Tomma magar. Hunger.

Som när Jesus i sin bergspredikan förutspår att “det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra” (Matteus 24:7). “Pestilenz und teure Zeit und Erdbeben hin und wieder” heter detta i en klassisk tysk bibelöversättning baserad på Lutherbibeln: “pestilentz vnd thewr tzeytt vnd erdbeben”.

Thewr tzeytt. Nu börjar vi snacka potentiella bandnamn.

Theuerzeit är ännu ett förekommande efternamn i Tyskland. Man kan föreställa sig att någon anfader inte hade det så lätt.

För att återgå till svenskans modernt samskrivna form “dyrtid” så får vi faktiskt ut ovanligt mycket av en simpel sökning i svensk digitaliserad dagspress. Kurvan över dess användning rymmer ett par hastigt stigande toppar som låter sig läsas som återspeglingar av Sveriges ekonomiska historia.

En första topp år 1874. En andra topp kring 1900. Sedan en veritabel tsunami av dyrtidsdiskurs under första världskriget som stegvis sjunker tillbaka under 1920-talet för att sedan puttra på ganska konstant under 1930-talet.
Föga förvånande får begreppet ny fart under andra världskriget, från 1940 och vidare ända fram till 1952. Så här långt fram hade det också etablerat sig i olika sammansättningar, inte minst “dyrtidstillägg” som stod för ett sätt att knyta löner till levnadskostnadsindex. Parallellt med detta fanns även något som hette “dyrortstillägg” och syftade till att kompensera anställda på orter där levnadsomkostnaderna var särskilt höga. Dyrhet i tid och i rum.

Under efterkrigstiden klingar användningen av ordet “dyrtid” sakta ut, i takt med att det nationalekonomiska begreppet “inflation” kommer i allmänt bruk. Jag tänkte återvända till hur inflationsbegreppets innebörd har skiftat över tid.

Matematisk statistik är en kraftfull vetenskap. Men som alla vetenskaper har den sina gränser.

Jag lyssnar på P1-programmet “Vilse i statistiken” som i dag vill förklara hur man mäter inflation. Experten som får förklara detta är Tom Britton, professor i matematisk statistik. För allmänheten är han mest känd för att under de föregående åren ha agerat expert på smittspridning, som i sin matematikerroll argumenterade bland annat i frågor om munskydd och restriktioner mot folksamlingar.

Oavsett om man vill beräkna ett prisindex eller skapa en prognos för smittspridning så är den matematiska statistiken ett ofrånkomligt redskap. Men den är just bara det, ett redskap. En hjälpvetenskap till andra vetenskaper.

Smittspridning påverkas som bekant av en mängd faktorer. Det är virus som muterar, det är immunologiska skillnader i människors mottaglighet för smitta. Det är frågor om luftfuktighet och ventilation samt inte minst detta: Hur kommer människor att agera, som individer och som kollektiv? I vilken mån och hur länge kommer de faktiskt att följa de restriktioner och rekommendationer som utfärdas av myndigheterna?

Uppenbart är att kunskap måste inhämtas från såväl virologer och immunologer som från ingenjörer och sociologer. Sen får man så gott det får försöka uttrycka de olika kunskapsbitarna i numeriska värden. Slutligen kan den matematiska statistikern sy ihop säcken till en prognos. Detta betyder inte att experten på matematisk statistik är i en bättre position att uttala sig om smittspridning än någon annan inblandad expert.

Ungefär detsamma kan sägas om att mäta inflation. Att räkna samman KPI är en avancerad räkneövning där det krävs stort matematiskt skarpsinne för att inte halka snett. Men det betyder inte nödvändigtvis att en expert på matematisk statistik är i den bästa positionen på att uttala sig om vad det är som KPI mäter. Allt hänger på beräkningens ingångsvärden.

Så som Tom Britton förklarar saken i P1 låter det hela ändå rätt lätt. Vi samlar in en massa priser på olika varor och från olika butiker. Sen gäller det att vikta såväl varorna som butikerna mot varandra och i slutet av formeln trillar det ut ett tal som heter KPI. När han får frågan om det kan bli fel, tar han upp ett exempel på hur SCB en gång upptäckte ett programmeringsfel som överskattade prisutvecklingen på skor. Ingångsvärdena framstår därmed som givna.

Min invändning är denna: ett pris är inte bara ett belopp. Ett pris är en relation mellan ett belopp och en vara. Eller om man så vill, en relation mellan en kvantitet och en kvalitet. Marx använde begreppen bytesvärde och bruksvärde. Att det är fråga om en relation betyder att inflationen är relativ till själva sitt väsen.

Relativismen är därmed inbyggd i KPI och att försöka förneka detta är ovetenskapligt. Allt en god prisstatistiker kan göra är att försöka hantera saken på bästa sätt och vara öppen med hur man gör. Statistik som samhällsvetenskap med öppning även mot kvalitativa resonemang – inte en matematisk statistik som utgår från att allt redan är kvantifierat.

Beloppet på prislappen är redan kvantifierat av marknaden. Varans kvalitet är däremot inte kvantifierad på förhand. Där måste statistikerna själva ta ansvar för värderingen av den subjektiva storhet som kallas “nytta“:

KPI syftar till att vara ett s.k. konstantnyttoindex, vilket innebär att
prisutvecklingen ska avse en konsumtionskorg som representerar en konstant nytta. /…/ Det är därför en central uppgift att värdera skillnader i kvalitet

Precis som att människors agerande är avgörande för vilken smittspridning som kommer att ske, är värderingen av “nytta” avgörande för vilken inflation som uppmäts. Vare sig det ena eller andra ligger inom den matematiska statistikens domäner.

PS.
Matematisk statistik är en underavdelning till matematiken och återfinns på naturvetenskaplig fakultet. Statistik är däremot i grunden en samhällsvetenskap som inte begränsar sig till de matematiska modellerna. Detta gäller inte minst prisstatistiken som har sitt ursprung i det fält som kallas socialstatistik. Efter att KPI år 1962 överfördes från Socialstyrelsen till SCB har dock detta arv försvagats.
Som samhällsvetenskap rymmer statistiken ett inslag av kritisk reflexion, där metoderna alltid måste anpassas till den fråga som ska besvaras. Med tiden har dock även statistikämnet allt mer fått karaktären av en tillämpad matematik, neutral i förhållande till sitt innehåll. Åtminstone om vi får tro den något dystra bild som statistikern Olle Sjöström tecknar i sin bok Svensk statistikhistoria.
Oavsett hur man ser på statistikämnets utveckling är det dock nödvändigt för varje vetenskap att känna sina egna gränser. Matematiker måste förbli ödmjuka i förhållande till de ingångsvärden man räknar på. De måste motstå frestelsen att agera som de yttersta experterna på det innehåll som beräkningarna avser.

Efterkrigstidens nya livsmedelsstadga satte alltså vissa gränser för vad korvar får innehålla. Grundregeln var att mängden bindemedel inte får överstiga 4 %. Men redan i november 1951 började man rucka på denna regel, då statens jordbruksnämnd kungjorde att mjölkpulver kunde få blandas in i större mängd än så.

Mjölk omdefinierades alltså av staten från ett bindemedel till att vara en potentiell del av korvens väsen. Jag vet inte varför, men gissar att beslutet grundade sig i en kalkyl om Sveriges livsmedelsförsörjning utifrån tillgången på kött respektive mjölk.

För korvindustrin öppnades nu möjligheten att tillverka billigare korvar med lägre kötthalt, även om man enligt en överenskommelse inte fick kalla dessa för just “falukorv”. Under 1952 lanserades så ett slags korv av falukorvstyp som såldes under namn som “specialfalu” eller “go-go-wurst”. Dessa innehöll så mycket som 10–15 % mjölkpulver. Priset var omkring 12 % lägre än på riktig falukorv.

I fråga om den nya korvens kvalitet kan sägas, att den beträffande näringsvärde torde vara jämförbar med falukorv men att den i fråga om utseende och konsistens i allmänhet torde vara falukorven något underlägsen. Av hela förbrukningen av falukorv och ‘specialfalu’ o.dyl. utgjorde i september 1952 den senare typen med mjölkpulver mellan en femtedel och en tredjedel enligt ett par större fabrikanters uppskattning.

Så skrev den legendariske statistikern Erland von Hofsten, chef för Socialstyrelsens beräkningar av levnadskostnadsindex, i en promemoria till Indexnämnden under rubriken “En kvalitetsfråga beträffande falukorv”.

Frågan som ställdes var alltså om de nya lågpriskorvarna skulle få gälla som falukorv i indexberäkningarna. Socialstyrelsens prisstatistiker var tveksamma, men fann det säkrast att rådfråga Indexnämnden, där arbetsmarknadens parter fanns representerade. Indexnämnden gick på samma linje: go-go-wurst är inte att räkna som falukorv. I det fall att de nya lågpriskorvarna etablerade sig permanent i det svenska köket skulle de hellre tas in som en separat representantvara.

Med detta beslut frångick gick man den tidigare principen att utgå från matens näringsvärde mätt i kalorier. Lågpriskorvarna var ju enligt uppgift näringsmässigt likvärdiga med riktig falukorv. Kvalitetsskillnaden låg i stället i “utseende och konsistens” – faktorer som under efterkrigstiden kunde tillåtas att spela in i beräkningen av levnadskostnadsindex.

Om man i stället stått fast vid den äldre principen, skulle den officiella prisstatistiken i stället ha visat på en betydande minskning av korvpriserna. Resultatet skulle bli att det totala indextalet för LKI efter avrundning hamnade ett steg lägre. I förlängningen hade detta kunnat leda till att löneökningarna i Sverige hölls tillbaka.

* * * * * * * * *

Levnadskostnadsindex (LKI) förvandlades till Konsumentprisindex (KPI). Falukorven förblev en av fyra korvar i dess varukorg.

Ett nedslag i november 1958: då noterades priset på falukorv i 166 butiker. Medelpriset var 5,09 kronor per kilo. Prisspridningen var låg; falukorv såldes till ungefär samma pris överallt i Sverige. (Generellt hade vegetabiliska livsmedel en större prisspridning än animaliska.)

Om falukurvens prisutveckling skulle ha följt KPI sedan dess skulle den numera kosta omkring 70 kronor per kilo. Dagens priser på Willys ligger både lägre och högre än så. Garants vanliga falukorv går att köpa för bara 31 kronor per kilo, men om du vill ha den ekologiska varianten så kostar den hela 83 kronor per kilo. En långsiktig korvprisjämförelse förutsätter att vi kan avgöra vilket av dessa alternativ som ska anses jämförbart med 1958 års falukorv. Svaret är inte självklart.

Ett alternativ till att använda KPI kan vara att jämföra falukorvens pris med lönenivåerna, vilket ger ett mått på hur länge vi behöver arbeta för att kunna köpa en falukorv. Detta beror såklart på vilket jobb vi har, men ett vanligt sätt är att utgå från löneindex för en manlig industriarbetare. Då råder det inget tvivel om att falukorven har blivit billigare över tid. Sedan 1958 har alltså lönerna ökat betydligt mer än falukorvspriserna.

Korvarnas innehåll har länge varit en politisk fråga i Sverige. Hur länge vågar jag inte säga, men i 1911 års proviantkungörelse (§ 7) stadgades att korv “skall vara fri från för korvsorten främmande inblandningar eller en påfallande riklig tillsats av kryddor” (se SOU 1940:9).

Om vi ska ta detta på orden, var alltså välkryddade korvar förbjudna i Sverige! En riklig tillsats av kryddor torde ha betraktats som ett sätt att dölja smaken av undermåligt kött.

Däremot fanns det inget förbud mot att sänka kötthalten genom att öka inblandningen av andra ingredienser, så länge dessa inte var “för korvsorten främmande”. Det gick alltså bra att späda ut köttet med exempelvis mjöl, förutsatt att mjöl redan var en vedertagen ingrediens i den aktuella korvsorten.

* * * * * * * * * *

Under första världskriget noterades en “synnerligen avsevärd försämring av korvvarorna”. Försämringen bestod framför allt i att köttet blandades ut “genom tillsats av otillbörlig myckenhet mjöl och vatten” (se SOU 1940:9).

Problemet blev föremål för närmare studie av kemisten Thure Sundberg, som publicerade uppsatsen “Om undersökning och bedömande af korfvaror med särskild hänsyn till vattentillsats” (1918). Där framgick att det alls inte är lätt att reglera korvarnas vattenhalt, eftersom “vatten är en normal beståndsdel i allt kött”. Att tillsätta ytterligare vatten kan dessutom vara önskvärt för att ge korven rätt konsistens. Thure Sundberg drog slutsatsen att det nog var svårt att sätta någon “absolut gränssiffra” för vatten i korv. Lättare vore att reglera tillsatsen av stärkelse i förhållande till halten av kött.

* * * * * * * * * *

När freden återkom verkar korvarna ha återfått sin normala kötthalt. Men med nästa krigsutbrott aktualiserades frågan på nytt av Livsmedelslagstiftningssakkunniga, en kommitté under ledning av Ernst Abramson, professor i födoämneshygien vid Statens institut för folkhälsan. I början av 1940 lade dessa fram sitt “Betänkande med förslag till kungörelse angående kontroll å handeln med ost samt viss lagstiftning angående korvvaror” (SOU 1940:9). Där lyftes behovet av ny lagstiftning om korvarnas innehåll:

Dessa föreskrifter böra såvitt möjligt utgöra en garanti för att en korvvaras
sammansättning är sådan som allmänheten har rätt att förvänta. Andra beståndsdelar än köttvaror av olika slag böra således icke få förekomma i korven i större omfattning än som kan anses förenligt med rimliga fordringar på en god vara. Vid bestämmelsernas utformning böra likväl så pass vida gränser uppdragas, att utrymme lämnas även för enklare kvaliteter. I annat fall kan lätt inträffa att de uppställda reglerna verka i prisfördyrande riktning.

Livsmedelslagstiftningssakkunniga identifierade alltså en avvägning. Om kvalitetskraven ställs alltför högt kommer det leda till dyrare korvar. Det måste lämnas utrymme “även för enklare kvaliteter” på korvmarknad.

Med detta betänkande i ryggen kunde samlingsregeringen utfärda en kungörelse (1941:650) med “vissa bestämmelser angående grädde och korv”. Där stadgades att vattenhalten i korv aldrig får överstiga 65 %. Efter att krigsläget förvärrats ytterligare kom dock denna reglering att suspenderas genom en ny kungörelse (1943:61), där statens livsmedelskommission fick fria händer att råda över korvarnas innehåll.

* * * * * * * * * *

Efter andra världskrigets slut var tiden kommen för en ny korvpolitik. Underlaget levererades av en ny kommitté, Livsmedelssakkunniga, som i sitt betänkande (SOU 1949:43) föreslog en ny livsmedelsstadga för Sverige. Där kan vi bland annat lära oss:

83 §.
Kött är skelettmuskulatur av däggdjur. /…/

84 §.
Korv är en i naturligt eller konstgjort tarmskinn innesluten massa av kött eller köttvaror.
Vattenhalten i korv får icke överstiga, hos blodkorv, rökt medvurst, salamikorv, milanokorv och spickekorv 50 gram, hos kokt medvurst, hushållsmedvurst, falukorv, frukostkorv, wienerkorv, prinskorv, bräckkorv, rökt leverkorv och isterband 60 gram samt hos annan korv 65 gram per 100 gram.

Med andra ord kvarstod samma maxgräns för mängden vatten i korv, alltså 65 %. Just falukorven hörde dock till den korvfamilj där det endast 60 % vatten var tillåtet.

Livsmedelsstadgan bestämde vidare att falukorv inte får innehålla andra tillsatser än “potatismjöl, mjölk, mjölkpulver och blodplasma. Tillsatserna få tillhopa ej överstiga 4 gram per 100 gram av korvens vikt, beräknad vid högsta tillåtna vattenhalt för korven i fråga.”

Nu ska det bli korvhistoria! För tydligen har partiledare viftat med falukorvar som ett led i den bisarra valrörelse som pågår.

Med korven i handen sa hon sedan att den symboliserar allt som är bra med Sverige, och någonting som människor alltid har haft råd med.
– Nu kostar den 40 kronor sedan vi fått Magda-priser, Stenevi-skatt och Annie-tillägg.

Diskussionen av korvpriser har fortsatt att rasa på Twitter med följden att “Willys” just nu listas där som ett trendande ord. Många har nämligen påpekat att Willys saluför falukorvar för bara 25–30 kronor. Varpå högeroppositionens anhängare kontrar med att falukorven av lågprismärket Garant är “knappt ätlig”.

En snabb sökning på Willys.se kan illustrera falukorvprisernas spännvidd. För att bara lista de korvar som har standardvikten 800 gram:

Falukorv, Garant (pluskund, max 3 köp): 25 kr
Falukorv, Garant (normalpris): 30 kr
Lantkorv, Scan: 33 kr
Falukorv Ring, Scan: 34,50 kr
Falukorv, Sorunda: 38 kr

I utbudet finns därtill även dyrare varianter av falukorv som säljs i förpackningar av något lägre vikt. Garant har en ekologisk falukorv och Scan har en rökigare “jägarfalukorv” vilka båda säljs till ett kilopris omkring 80 kronor, alltså ungefär det dubbla mot en vanlig enkel falukorv.

Vilken typ av falukorv som det viftades med i tv-rutan är oklart.

Korvprisfrågan har alltså inget enkelt, numeriskt svar. Den är en fråga om kvalitet, för att inte säga om ontologi. Vad är en falukorv? Vad ska den innehålla för att leva upp till sitt namn?

Detta är frågor som tycks ofrånkomliga för den som vill navigera i valrörelsens politiska landskap. Varför man nu skulle vilja det. Men det kan åtminstone bli en ursäkt för en korvhistorisk återblick som i slutändan kan få illustrera ett mer övergripande problem med att mäta inflation. Fortsättning följer.

Förra inlägget utlovade att vi ska återkomma till begreppet “ekonomisk standard” – ett välfärdsmått som används i den offentliga statistiken. Så här skriver exempelvis SCB i ett par pressmeddelanden.

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar att röra oss med, på bara 20 år har vår ekonomiska standard ökat med 60 procent.

Under femårsperioden 2013–2018 har Sveriges befolkning fått en bättre ekonomisk standard. /…/
Två av tre i Sveriges befolkning har under åren 2013–2018 fått det bättre ekonomiskt ställt.

Som vi ser finns det en tendens att likställa en stigande ekonomisk standard med att människor får det “bättre ekonomiskt ställt”. Intrycket som ges är att detta skulle vara ett mått på levnadsstandard. Detta är dock inte fallet och det finns goda skäl att titta närmare på vad det faktiskt är som mäts med måttet “ekonomisk standard”. Inte nödvändigtvis i syfte att skåpa ut måttet som sådant, utan för att kunna avgöra till vilka slags jämförelser som det kan vara ett användbart mått. Då får vi först skilja mellan två syften.

Å ena sidan används måttet till synkron analys, där man fryser tiden och vill undersöka ekonomisk fördelning vid en viss tidpunkt. Att ha “låg ekonomisk standard” definieras som att ligga under 60 procent av medianvärdet. (Om du är ensamstående och har mindre än 13000 kronor kvar efter skatt räknas du till denna grupp. Du är inte nödvändigtvis fattig men lever i vad EU kallar “risk för fattigdom”.)

Men samma mått används även för att undersöka förändring över tid, alltså diakron analys. Vi ser exempel på detta i citaten ovan. Vid sådana jämförelser bortser man från den ojämlika fördelningen och ser till hur den genomsnittliga standarden utvecklat sig för befolkningen i stort eller för en viss grupp.

Som välfärdsmått finns det, väldigt förenklat, tre möjliga problem med “ekonomisk standard”:

1. Eftersom ekonomisk standard mäts i måttenheten pengar så förutsätter den diakrona analysen att man justerar för förändrat penningvärde. Alltså tillkommer konsumentprisindex (KPI) som en faktor i ekvationen. Om det finns problem med KPI-måttet kommer dessa problem även att gå rakt in i jämförelserna av ekonomisk standard över tid, precis som de går rakt in i den uppmätta BNP-tillväxten. Detta är däremot inget problem vid synkrona jämförelser av hur ojämlik standarden är vid en given tidpunkt.
2. Ekonomisk standard har “individen som analysenhet” men med särskilda schablonberäkningar som ska hänsyn till stordriftsfördelarna av att leva i ett hushåll mer flera personer. Hur man väljer att modellera hushållet som “konsumtionsenhet” är egentligen en normativ fråga, som får ytterst stor betydelse för beräkningarnas resultat. Detta är fruktansvärt intressant, men får bli ämne för ett uppföljande inlägg. Här låtsas vi tills vidare som om alla är ensamstående.
3. De tredje och mer grundläggande problemet rör vad som från första början mäts när statistikmyndigheter mäter “ekonomisk standard” och hur detta skiljer sig från en bredare förståelse av levnadsstandard. Annorlunda uttryck finns här en inbyggd, underförstådd avgränsning av vad som är i striktare mening ska anses vara “ekonomiskt”. Det är denna fråga som vi tittar på här och nu.

“Ekonomisk standard” är, enligt SCB, ett annat uttryck för vad som mer tekniskt kan benämnas “ekvivalerad disponibel inkomst”. Ekvivaleringen syftar på att man gör schablonberäkningar om hushållet som konsumtionsenhet (punkt 2 ovan). Själva utgångspunkten för allt är alltså att mäta disponibel inkomst. Vi kan citera regeringens definition:

Den disponibla inkomsten består av ett antal olika komponenter: inkomst från arbete, kapital och näringsverksamhet samt skattepliktiga och skattefria transfereringar, med avdrag för direkt skatt.

Annorlunda uttryckt handlar detta om att mäta hur mycket pengar folk har att röra sig med. Att mäter just disponibel inkomst har sina förklaringar; framför allt att det är praktiskt genomförbart. Men att använda detta som välfärdsmått är problematiskt. Det tar ingen hänsyn till vad man faktiskt måste köpa för de pengar man har eller vilken välfärd man tvärtom kan ta del av utan prislapp.

Vi kan ta skolluncher som exempel. Svenska skolbarn har enligt lag rätt till kostnadsfri lunch i skolan. Men lagen omfattar bara den obligatoriska skolan, inte gymnasiet. Flera borgerligt styrda kommuner i Skåne har valt att ta betalt för gymnasieelevernas skollunch eftersom politikerna principiellt menar att avgifter är att föredra framför skatter.
Låt säga att dessa politiker fick makten i hela Sverige och ändrade lagen så att de fria skolluncherna avskaffas helt. Inga subventioner, utan marknadsmässigt restaurangpris. I gengäld skulle man sänka inkomstskatten i motsvarande grad. Det genomsnittliga hushållet skulle då få “mer pengar att röra sig med”, det vill säga en högre “ekonomisk standard”. Men de där pengarna skulle inte hinna röra sig långt innan de, hos ett genomsnittligt hushåll, åter slukades av ökad kostnader för barnens skolmat. Hushållens sammanlagda konsumtionsutrymme skulle i princip vara oförändrat, trots att statistiken visar på en standardökning.

Ett annat tänkvärt exempel rör skillnaden mellan direkta skatter (som inkomstskatt) och indirekta skatter (som moms). Vi kan tänka oss en skattereform där staten sänker inkomstskatten, men i motsvarande grad höjer momsen. Detta var ungefär vad som gjordes i början av 1990-talet. En sådan omläggning från direkt till indirekt beskattning gynnar i princip höginkomsttagare på bekostnad av låginkomsttagare. Men om vi bortser från fördelningspolitiken och bara ser till genomsnittet så påverkas inte konsumtionsutrymmet. I ena fallet dras skatten vid avlöningsdagen, i det andra fallet när lönen spenderas. Men genom att flytta över skattebördan till indirekta skatter som moms ökar ändå den disponibla inkomsten. Medborgarna har fått mer pengar “att röra sig med”, även om rörelseutrymmet i hög grad är konkret begränsat av att man faktiskt måste betala för nödvändigheter som mat och bostad.

Inledningsvis citerades SCB om hur Sveriges befolkning “fått det bättre ekonomiskt ställt” under 2010-talet. Till detta bidrog säkert den minskade inkomstbeskattningen i form av “jobbskatteavdrag“. Men samtidigt höjdes momstrycket; om staten år 2010 fick 40 procent av intäkterna från moms, hade andelen år 2020 närmat sig 50 procent. En omläggning från direkt till indirekt beskattning, som troligen kan bidragit till att blåsa upp ökningen av “ekonomisk standard” på ett sätt som knappast motsvaras fullt ut av någon ökad materiell levnadsstandard.

Aningen tillspetsat kan vi alltså säga att måttet “ekonomisk standard” är som gjort för att skönmåla effekterna av en nyliberal politik. Det bortser helt från offentlig välfärd och ser bara till hur mycket pengar som passerar de privata hushållens bankkonton. Det är ett mått som i stort sett är blint för ökade levnadskostnader (bortsett från att detta indirekt kan komma in i diakrona analyser, när man justerar för köpkraft via KPI).

Problemen med att använda disponibel inkomst som välfärdsmått är något som också medges av regeringen i senaste långtidsutredningen:

Som välfärdsrelevant inkomstmått betraktat har dock disponibel inkomst vissa brister. Ett problem är att den del av den offentliga sektorns omfördelning som sker i form av icke-monetära individuellt inriktade välfärdstjänster, som t.ex. vård, omsorg och utbildning, inte ingår i den disponibla inkomsten. Traditionella fördelningsanalyser, som använder disponibel inkomst som inkomstbegrepp, tenderar därför att underskatta individers samlade ekonomiska resurser. Vidare överskattas skillnader i fördelningen av ekonomiska resurser mellan olika inkomstgrupper när de offentliga välfärdstjänsterna inte beaktas.

Detta är en angelägen problematisering, även om man kan tycka att regeringen har valt att vinkla den på ett positivt sätt. Man skulle lika gärna kunna vända på saken. Ja, visst underskattas individens samlade resurser när man bara ser till disponibel inkomst men blundar för offentlig välfärd. Men andra sidan av denna underskattning är att man överskattar den procentuella ökningen i ekonomisk standard (som i påståendet att vi fått det 60 procent bättre på 20 år).

Ett uppföljande inlägg kommer att kolla närmare på “konsumtionsenhetsskalan” och schablonberäkningarna för hur ett hushåll fungerar, inom ramen för den offentliga statistiken över “ekonomisk standard”.

“Aldrig förr har vi haft så mycket pengar som i dag“, hävdar en rubrik i DN:s ekonomiavdelning.

Jag vill hävda att detta påstående är så oklart att det befinner sig på meningslöshetens gräns. Lite som att hävda att Sverige var som gudfruktigast år 1670. Påståendet är inte ens fel, för dess termer är så oklara att det inte ens går att tala om rätt och fel. I detta inlägg vill jag peka på tre skäl till detta.

Det hjälper inte att läsa själva DN-artikeln. Där upprepas samma påstående utan innebörden blir ett dyft tydligare. Ändå ser jag hur inflytelserika debattörer har hänvisat till just denna artikel för att hävda att, tja, vi har det ganska bra. Bättre än “förr”. Vilket inte är fel – bara på gränsen till meningslöst.

Artikeln handlar om hushållens konsumtion, i synnerhet om hur utgifterna relativt har förändrats över tid, vilket i sig inte är särskilt oklart. Sedan länge finns utförlig statistik över hushållens konsumtionsutgifter där man kan se hur boendet efter hand slukar en större del av pengarna, på bekostnad av kläder och mat som i relativa termer har blivit billigare. Men detta får inte blandas samman med det kvantitativa påstående som flera gånger upprepas i artikeln i absoluta termer:

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar att röra oss med. /…/
Utvecklingen mot ett större köputrymme har skapat nya förväntningar på konsumtion. /…/
Samtidigt som vi i genomsnitt fått allt mer pengar att röra oss med har klyftorna vuxit.

Låt oss för tydlighetens skull begrunda rubrikens syntax. Vi delar upp satsen i sina satsdelar:
Där finns ett subjekt: vi
Där finns ett predikat: har … haft
Där finns ett objekt: pengar

Därtill några adverbial (det är dessa som får utsagan att bli historisk och kvantitativ).
Två tidsadverbial: aldrig förr … som i dag
Ett gradadverbial: så mycket

Just nu kan nöjer vi oss med att skärskåda subjekt, predikat och objekt. Det är nämligen dessa tre satsdelar som (milt uttryckt) grumlar utsagans betydelse.

Subjekt: Vilka är “vi”?
“Vi” skulle kunna stå för summan av alla svenska medborgare eller invånare (inte samma sak). Det skulle också kunna stå för ett genomsnittligt svenskt hushåll. Sverige är ett ojämlikt samhälle med ett litet fåtal superrika, vilket betyder att medelvärdet mycket väl kan ligga långt över den ekonomiska nivå som det stora flertalet lever på. Ett rimligare alternativ till medelvärde kan då vara att räkna på medianen (av hushåll eller av individer). Dessa olika räknesätt resulterar i olika slags “vi”.

Predikat: Vad innebär det att “ha” pengar?
Vad innebär det att ha pengar? Här finns en uppsjö av möjliga innebörder och räknesätt. För det första får man, som i alla diskussioner om ekonomisk ojämlikhet, skilja mellan tillgångar och inkomster.
Den som äger en bostad (eller en njure), den har en tillgång på vilken det kan sättas ett penningvärde, men frågan är hur meningsfullt detta penningvärde är om man inte har någon annanstans att bo (eller en andra njure). Man skulle kunna uttrycka det som att bostäder (och njurar) har låg likviditet. Aktier har i allmänhet högre likviditet; den som äger börsnoterade aktier kan när som helst sälja dem och få reda pengar i utbyte. Därför kan det te sig som att man redan har dessa pengar, fast det stämmer inte, för om många aktieägare samtidigt skulle vilja sälja aktierna skulle ju aktiekursen rasa. Därtill kommer frågan om man kan sägas “ha” lånade pengar.
Inkomster då? Även där återfinns motsvarande skala. Om vi räknar på inkomst före skatt så blir det svårt att påstå att vi “har” hela penningsumman. Men skatt är inte väsensskilt från andra löpande av- och utgifter. När vi talar om hur mycket pengar vi “har att röra oss med” syftar vi ofta på hur mycket pengar som återstår efter alla nödvändiga utgifter. Vi behöver bo, vi behöver äta, vi behöver klä oss. Vi behöver kanske betala ränta på ett lån. Men exakt vilka utgifter som ska anses nödvändiga är inte självklart.

Objekt: Vad är “pengar”?
Den här frågan är nog den intressantaste för en indexkritiker. Vad är det ens som kvantifieras när man säger att “vi aldrig haft så mycket pengar”? Troligen syftar man inte på pengar som i antal kronor, för det vore att göra sig blind för inflationen. Sannolikt syftar man inte på pengar, utan på pengarnas köpkraft. Alltså en hänvisning till hur mycket “nytta” pengarna kan köpa. Vem värderar denna nytta?

Vi har alltså tre oklara led. Inget av dem klargörs av DN-journalisten. Inte heller av den intervjuade lektorn i socialpsykologi, som mest tillför ytterligare fluff. “Vi värderar också bostaden högre i dag” är ett påstående som i synnerhet skulle förtjäna att plockas isär. (Kanske menar socialpsykologen helt enkelt att bostadspriserna har stigit. Eller att människor förr i tiden inte tyckte det var så viktigt med tak över huvudet.)

Däremot rymmer artikeln en liten hänvisning till officiell statistik, som indirekt kan ge nycklar till hur DN lyckats koka ihop denna soppa:

De senaste 20 åren har vår ekonomiska standard ökat med 60 procent, enligt SCB.

“Ekonomisk standard” får bli ett begrepp att återkomma till framöver. Låt mig tills vidare bara säga att det inte är liktydigt med “levnadsstandard”. Precis som att levnadsstandard inte på ett entydigt sätt låter sig mätas i pengar.

Över ett uppslag i söndagstidningen finner jag rubriken: “Konsumtionen sjunker för första gången på 30 år” (DN 25/4, s. 26–27). Tidningens ekonomidel återger innehållet i en forskningsrapport från Göteborgs universitet och konstaterar ett historiskt trendbrott:

Sedan 90-talets finanskris har svenskarnas konsumtion varit på ständig uppgång – men det är en trend som vänt under pandemin /…/
Sedan covid-19 bröt ut har den totala konsumtionen minskat med 4,7 procent.

Nu tycker säkert någon att jag gör mig naivare än vad jag är. Men i artikeln – och i forskningsrapporten – förklaras aldrig riktigt vad det är man vill mäta. Är det så självklart vad konsumtion är och hur den mäts?

Det finns flera grundläggande frågor att ställa sig inför de siffror som rapporteras. Exempelvis:
1. Talar vi om “svenskarnas konsumtion” (oavsett var de befinner sig) eller om “konsumtion i Sverige” (oavsett vem som konsumerar)? Mellan dessa storheter finns ett betydande glapp som utgörs av dels turism, dels köp av allehanda digitala tjänster.
2. Syftar minskningen på den totala konsumtionen, eller konsumtionen per capita? Detta har givetvis viss betydelse i det 30-åriga perspektivet, eftersom Sveriges befolkning under tiden har ökat med uppemot två miljoner.
3. Var drar man gränsen mellan att konsumera och att investera? Ett klassiskt dilemma, särskilt när man talar om fastigheter (bostäder och fritidshus) eller om finansiella tjänster.

Att dessa tre saker inte reds ut i en DN-artikel är begripligt. Men det finns en annan sak som är ännu mer grundläggande. En sak som knappast kan lämnas hängande i luften när man slår upp rubriker om ett historiskt trendbrott. Jag tänker på åtskillnaden mellan det som man konsumerar och pengarna som man betalar. Vi kan också säga: materiellt och monetärt. Eller om man så vill: bruksvärde och bytesvärde.

Det är en sak att konsumtionen minskar, i materiella termer.
Det är en annan sak med minskade konsumtionsutgifter.
Dessa två saker kan givetvis gå hand i hand, vilket säkert också kan ha skett under 2020. Men det är också fullt möjligt för kurvorna pekar åt olika håll. Låt oss som exempel ta en av konsumtionsforskningens mest klassiska varor: korv.

Vi kan tänka oss att människor ett år äter exakt lika många korvar som förra året. Men priset på korv stiger. Kanske för att råvarorna blir dyrare, kanske för att staten inför en ny korvskatt, detta spelar mindre roll. Folk vill fortfarande ha sina korvar och är beredda att betala för dem. Alltså kommer den totala mängden pengar som folk lägger på korv att öka. Om vi mäter konsumtion i monetära termer så kommer alltså kurvan att peka uppåt. Men den materiella korvkonsumtionen har likväl inte ändrats det minsta. Så kurvan kommer att förbli helt platt så länge vi mäter antalet korvar, eller någon annan fysisk enhet, typ kilogram eller kilojoule eller kilometer.

I scenario nummer två tänker vi oss att det inträffar en ekonomisk kris. Människor håller hårdare i slantarna, men deras magar fortsätter att kräva sitt mått av korv. I stället för att äta färre korvar, drar människorna ner på sina kvalitetskrav. Ut med den närproducerade lammkorven – in med hot dogs av tvivelaktigt innehåll, till lägre pris. Antalet konsumerade korvar är samma, i vikt eller volym har ingen förändring skett. Men de totala konsumtionsutgifterna för korv har minskat till hälften. Huruvida konsumtionen har minskat är en svårare fråga att besvara. (Så länge alla korvsorter finns samtidigt på marknaden går det att göra en hedonisk regression, men denna bygger fortfarande på ett godtyckligt urval av kvalitetsparametrar.)

Konsumtionsrapporten går inte närmare in på just korv, däremot på mode. Det rör sig om en årlig publikation från Centrum för konsumtionsforskning vid Göteborgs universitet. Den senaste kom i december och det är lite oklart varför DN väntade i fyra månader. Den stort uppslagna nyheten handlar alltså om ett historiskt trendbrott: för första gången på 30 år så minskar konsumtionen i Sverige.

Konsumtionsrapporten hoppar över det där med att klargöra metod och begrepp. Men när man läser den så framgår det snart att den handlar om konsumtionsutgifter, snarare än om den faktiska konsumtionen. Mestadels används dock begreppet “konsumtionen” som en synonym med de penningsummor som läggs på konsumtion inom olika områden.

Konsumtionsrapporten drar då och då slutsatser som man får kalla rätt märkliga. Som den här:

Att svenskar spenderar lika stor andel av sin totala konsumtionsbudget pa? kommunikation trots den snabba teknikutvecklingen inneba?r att man fa?r avseva?rt mycket mer kommunikation a?n fo?r tio a?r sedan.

Jag är inte helt säker på vad “mer kommunikation” skulle betyda, eller om det är så lätt att kvantifiera. Men jag tycker det citerade utgör exempel på en tveksam spekulation från Konsumtionsrapporten, vars data ju inte handlar om vad folk får för pengarna, utan bara om hur mycket pengar de lägger ut.
Att utgifterna för “kommunikation” har gått upp över tid skulle kunna ha flera möjliga förklaringar. Det kan exempelvis bero på att priserna på kommunikationstjänster har stigit, kanske till följd av en viss monopolisering, efter att företagen tidigare tog underpriser i en hård konkurrens om marknadsandelar. Det kan också bero på att olika nöjen och fritidsaktiviteter som tidigare föll under andra kategorier numera har flyttat in i olika appar och därmed hamnar i totalsumman för “kommunikation”.
Liknande tvivel känner sig inför påståendet: “Svenska folket spelar allt mindre frekvent om pengar pa? exempelvis lotto, trav och tips. En tydlig minskning har skett sedan a?r 2013.” Hur man än försöker att avgränsa “spel om pengar” som konsumtionskategori så kommer det att bli godtyckligt. Om färre spelar klassisk lotto, är det nu desto fler som finner motsvarande spänning i att handla med aktier eller kryptovaluta. Särskilt under det senaste året har ju finansspekulation blivit “folkligt” på det sätt som bara sker i riktigt stekheta bubblor. Detta kan inte bara avskrivas som gambling, men att det finns ett sådant inslag är ovedersägligt. Samma sak med många onlinespel som kanske inte är “spel om pengar” i strikt mening, men ändå en jakt på loot boxes och spelvalutor. Om sådant tar över marknadsandelar från travet så betyder det inte att folk gamblar mindre än tidigare.

Men den stora frågan som Konsumtionsrapporten väcker är likväl hur man kan dra slutsatsen att minskade konsumtionsutgifter betyder minskad konsumtion. För att göra en sådan slutledning, med vetenskaplig trovärdighet i behåll, krävs ett minimum av teoretisk grund att stå på. Men något sådant ges inte. Konsumtionsrapporten handlar i realiteten bara om konsumtionsutgifter och borde avstå från att dra slutsatser som går utöver detta.

Det kan tyckas som en språklig petitess. Men tänk då på talet om att vi, för planetens skull, måste minska vår konsumtion. Då avses ju helt klart inte utgifterna, utan den materiella konsumtionen. Rubriker om att “konsumtionen har minskat” kan lätt missförstås som ett steg i rätt riktning. Men bakom minskade utgifter kan det mycket väl dölja sig en konsumtionsomläggning i riktning mot billigare och mindre hållbara produkter, alltså motsatsen till hållbarhet.