Entries Tagged 'indexkritik' ↓

Historisk levnadsstandard, 4: Aggregering

Reallön och BNP är exempel på aggregat. (Från latinets aggregare, att “flocka samman”, en metafor som tycks ha sitt ursprung i boskapshållningen; aggregering är alltså ursprungligen en syssla för fårhundar och herdar.)

Är aggregat nödvändigtvis den bästa vägen för att historiska studier av levnadsstandard? Det frågar sig Emma Griffin i sin redan nämnda artikel i Past & Present, “Diets, hunger and living standards during the British industrial revolution” (2018). Vi snackar alltså fortfarande om perioden ungefär 1790–1840.

Skillnaderna mellan stad och landsbygd – liksom mellan olika regioner i Storbritannien – var stora och växande, exempelvis i fråga om mängden tillgängligt lönearbete, tillgången på näring och människors kroppslängd. (Det sistnämnda är en grov men pålitlig indikator på hur god tillgång de hade på mat under sin uppväxt.) Dessa skillnader slätas lätt över om man väljer att dra slutsatser utifrån nationellt aggregerade genomsnitt.

Att aggregera statistik på nationell nivå innebär ju definitionsmässigt en metodologisk nationalism som står i total motsats till allt tal om globalhistoria (som är någonting annat än att bara väva samman nationella berättelser, eller dra jämförelser mellan nationella aggregat). Bland nationalekonomer ses den metodologiska nationalismen däremot sällan som ett problem. Det hörs ju på namnet: nationalekonomi.

Griffin (2018) menar att 2000-talets nya våg av kvantitativa studier av historiska reallöner har kastat visst ljus på hur klyftan mellan stad och landsbygd vidgades under industriella revolutionen, men att de aggregativa metoderna i huvudsak har tjänat att släta över denna klyfta:

We have seen here that early industrial Britain was en economy of (at least) two halves: a dynamic urban/industrial sector set against a stagnant rural one. There can be no understanding living standards without understanding that it is a story with two parts. In towns and industrial districts, men enjoyed higher wages and steady employment. In addition to working longer hours themselves, they also enjoyed higher wages and steady employment. In addition to working longer hours themselves, they also enjoyed the more dubious privilege of being able to send large numbers of their household, including young children, to work as well. Industrial districts offered the prospect of higher family incomes, /…/ In rural England, by contrast, wages and family incomes hardly moved in the first half of the century and agricultural workers and their families consumed a very plain diet, one that must have been insufficient for all the household’s needs. But the agricultural sector of the economy remained large right down to 1850, so when urban and rural experiences are pooled the overall appearance is one of little change. /…/
Quantification has not only served to underplay the dynamism of the industrial regions, it has also helped to preserve a dichotomous interpretation of living standards – optimism versus pessimism – that is long past its sell-by date.
/…/
The evidence is clear: industrialization ushered in a far more complex, and unequal, society than that which it replaced. It is time to abandon the optimist/pessimist framework

Sammanfattningsvis menar Griffin att vi inte bör stirra oss blinda på om de aggregerade kurvorna pekar uppåt eller nedåt, utan måste fråga oss vad de faktiskt mäter.

Vi missar inte bara den ojämlika utvecklingen mellan stad och landsbygd, utan också ojämlikhetens skilda utveckling där landsbygden förblev förhållandevis jämlik (den stora majoriteten av fattiga där hade lika låg levnadsstandard) medan industriarbetarnas villkor skilde sig betydligt mer (även om deras genomsnitt låg högre).

Frågan blir ännu mer komplex om vi bryter upp familjen som enhet. (Det vill säga, om vi inte bara bryter med den metodologiska nationalismen utan även med vad som kan kallas för “metodologisk familism”.)

De som i 1800-talets början samlade in uppgifter om fattiga familjers levnadsstandard – uppgifter som nu stoppas in i långa tidsserier av kvantitativt inriktade ekonomihistoriker – tänkte knappast på frågor om representativitet. Vanligen utgick de från att människor levde i familjer med en man och en hustru, där alla familjemedlemmar delade lika både på inkomster och på obetalt arbete. Detta må i breda drag ha stämt i fråga om livet på landsbygden, men var en mycket dålig premiss för att studera livet hos dem som var mest påverkade av industrialiseringen.

Löneuppgifterna som samlades in gäller vuxna män. Men kan man utgå från att de även är giltiga för kvinnor och barn? Knappast.

Emma Griffins huvudsakliga slutsats är som sagt att positionerna “optimism” och “pessimism” är överspelade i frågan om vad som hände med de arbetande klassernas levnadsstandard under den industriella revolutionen. Vissa fick det bättre, andra fick det sämre – såklart. Det är givetvis av intresse att även fånga den större bilden, men det bör inte ske till priset av en aggregering som döljer växande klyftor.

Historisk levnadsstandard, 3: Bröd och efterklok näringslära

Frågan om historisk näringslära går inte att komma undan om vi vill kartlägga historisk levnadsstandard. Om vi vill följa levnadsstandarden i det industrialiserande Europa, måste vi inte minst ta ställning till hur vi ser på övergången från mörkt fullkorn till vitt bröd. En kvalitetsförändring som går att betrakta antingen subjektivt eller objektivt, antingen utifrån ett dåtida kunskapsläge eller ett nutida. var kanske alla överens om att det vita brödet var överlägset, men å andra sidan kände man varken till kostfibrer eller vitaminer. Nu kan vi nog konstatera att det mörkare är “bättre” i en objektiv mening, även om det vita brödet fortfarande är subjektivt uppskattat.

Värderingen av kvalitetsskillnaden mellan mörkt och vitt bröd blir enormt viktig, eftersom bröd och annan mjölmat under seklernas lopp har stått för en oerhört stor del av människors levnadskostnader.

Emma Griffin (2018) tar upp frågan om historisk näringslära i ett avsnitt av sin artikel. Hon pekar på den stora klyftan mellan kulturella och ekonomiska historieskrivningar. James Vernons bok Hunger skildrade hur förståelsen av svält förändrats över tid, i takt med uppkomsten av tekniska medel för att mäta matens näringsinnehåll. På detta reagerade ekonomihistorikern Derek Oddy med en upprörd recension (2008). Han uttryckte ett mer positivistiskt ideal: “scrutinising nutritional techniques is not what the historian should do; instead, modern nutritional knowledge should be applied to data from the past”.

Om vi skulle följa Derek Oddy, måste vi då inte räkna mörkt bröd som högvärdigare än vitt? Övergången till vitt bröd blir då i statistiken till en faktor som försämrar människors levnadsstandard, även om människorna själva upplevde det vita brödet som en förbättring.

En annan som gick på den näringsmässigt objektiva (eller efterkloka) linjen var den tidigare nämnde DDR-ekonomen Jürgen Kuczynski i 40-bandsverket Geschichte der Lage der Arbeiter unter dem Kapitalismus. Kuczynski ville visa hur den tidiga kapitalismen ledde till sänkt levnadsstandard och var således “pessimist” i likhet med Hobsbawm. Emellertid menade Hobsbawm (1957) – som året dessförinnan trätt ut ur kommunistpartiet – att Kuczynskis “extremism” skadade hans egen sak. I stället för att utgå från objektiv näringslära borde man enligt Hobsbawm utgå från människors subjektiva uppfattning om vilken mat som höll hög kvalitet:

Thus, the mere fact that a new diet is nutritionally inferior to an old one is irrelevant, except to the nutritionist. If white bread is adopted because it is believed to be a sign of a higher standard, then its adoption must be regarded as a sign of improvement.

Vi får hos Hobsbawm även en hänvisning till socialläkaren Alfred Grotjahns studie Über Wandlungen in der Volksernährung från 1902, vars centrala tes sammanfattas av Hobsbawm:

Industrialisation leads to a change in the traditional and – except in famines – nutritionally adequate if dull diet. If enough is spent on the new diet, it can be equally good and more varied. However, often only the well-paid worker can spend enough on it, /…/ Hence, for equal incomes, the old diet is normally nutritionally better than the new. Until either the workers earn enough, or governments take adequate action, industrialisation tends to produce a worse-fed population for a time.

Detta får vi läsa mot bakgrund av “Engels lag“, inte efter Friedrich Engels utan statistikern Ernst Engel. Denna “lag” säger att de fattigare spenderar en större andel av sina inkomster på mat (även om de rikare i absoluta termer spenderar mer). En vedertagen implikation är att fattiga hushålls föda till större del består av kolhydrater (bröd, ris, potatis, majs) snarare än fett och protein.

I sammanhanget kommer jag även att tänka på en kommentar från Staffan:

Även inom matsegmentet tycker jag mig ana att tendensen är den samma: onyttig skit (godis, chips, etc) blir billigare, användbara och nyttiga produkter (ekologiska grönsaker, bra kött) blir dyrare.

Nu har vi kanske lämnat frågan om historisk levnadsstandard. Men även ett försök att jämföra prisutvecklingen på “nyttig mat” respektive “onyttig mat” stöter ofrånkomligen på liknande frågor. Finns det en gemensam måttstock för “nyttighet” eller näringsvärde, att sätta i relation till pris? Och ska matens nyttighet värderas utifrån den kunskap som fanns när den åts, eller vårt eget efterkloka perspektiv?

Om vi eftersträvar ett objektivt mått, i linje med näringslära, om vi alltså tillåter efterkloka kvalitetsjusteringar av matpriserna, så måste vi även hålla öppet för att siffrorna som gäller vår egen tid kan behöva revideras i framtiden, om det skulle visa sig att viss mat faktiskt är mycket sämre än vad vi kunde ana.

Referenser

Historisk levnadsstandard, 2: Mer om levnadskostnadsindex för industrialiseringens England

Förra inlägget tog upp historikerdebatten kring 1960 om hur den industriella revolutionen påverkade människors levnadsstandard under 1800-talets första hälft. Såväl kvalitativa som kvantitativa aspekter av levnadsstandard togs upp av de brittiska social- och ekonomihistorikerna. Men i centrum stod ändå försöken att kvantifiera reallönernas utveckling, utifrån ett fragmentariskt och inte alltid helt pålitligt källmaterial.
Några år in på 1960-talet kom E.P. Thompson med sin kritik mot ytligheten i många kvantitativa studier. Thompsons vilja att återge vanliga människors upplevelse av industrialiseringen skulle influera väldigt många historiker. Men inom det ekonomihistoriska studiet av historisk levnadsstandard har denna kvalitativa ingång på 2000-talet snarare trängts undan i en ny våg av kvantitativa studier. Det menar historikern Emma Griffin (2018):

The nebulous thing that Thompson called “experience” scarcely now figures in discussions of the standard of living. Social, cultural and qualitative attempts to make sense of the human experience of economic modernization have been largely eclipsed by the inexorable march of statistics.

Många av dessa kvantitativa studier handlar fortfarande om att kalkylera tidsserier över reallön, baserat på ett eller annat levnadskostnadsindex. Men det finns också gott om exempel på försök att kvantifiera materiellt välstånd och fysisk hälsa.

Emma Griffin menar att 2000-talets kvantitativa studier oftast har tenderat att upprepa samma slutsats, i linje med vad som kallats “pessimism”. Trots den enorma ökningen i produktion, kom välståndet inte arbetarna till del under industrialiseringens första halvsekel. Reallönerna för vanligt folk steg knappast och enligt de flesta mått blev människors liv faktiskt sämre – så lyder den gängse slutsatsen.

Att så många historiker tycks eniga om detta är i sig anmärkningsvärt. Det är detta “nyfunna konsensus” som Griffin (2018) vill problematisera med sin artikel i Past & Present (tidskriften som en gång grundades av Thompson, Hobsbawm m.fl.) Utan att ta ställning för den linje som kallats “optimism”, menar hon att det finns belägg för en betydligt mer sammansatt och ambivalent bild, med växande klyftor mellan stad och landsbygd, mellan vuxna och barn, mellan män och kvinnor.

Hennes kritik riktas i första taget mot Charles H. Feinstein som blev enormt inflytelserik med sina beräkningar i artikeln “Pessimism Perpetuated” (1998), som alla 2000-talets studier har hänvisat till. För sin artikel konstruerade Feinstein ett levnadskostnadsindex där varukorgen innehöll 12 sorters mat samt öl, kol, lyse, kläder, skor och hyra. Förändrade konsumtionsmönster hanteras genom att den undersökta perioden har delats in i tre underperioder (1770–1812, 1808–1852, 1848–1870); varukorgens viktning ändras sedan med hjälp av konsumtionsuppgifter som hämtats från mitten av vardera period. I stort ser skillnaden ut att vara liten. Matens andel går från 69 till 61 procent medan dryck, kläder och hyra går upp någon smula. Inom matposten sker ett något större skifte då konsumtionen av mjöl minskar, medan färdigbakat bröd blir viktigare. I matposten återfinns även kaffe, te och socker.

Feinstein (1998) nämner kort vissa frågor om kvalitetsjustering. Priset på yllekläder – en central produkt i själva den industriella revolutionen – är svårt att indexera eftersom ylle kan hålla väldigt olika kvalitet. Tidigare levnadskostnadsindex har i hög grad utgått från data på exporterad ylle, som visar på kraftigt fallande priser under perioden, men detta kan mycket väl vara ett uttryck för att allt enklare kvaliteter gick på export. Feinstein försökte åtgärda detta genom att även titta på prisuppgifter för yllebyxor, “a standard, well-defined garment”. Mycket riktigt sjönk inte byxpriserna lika mycket – vilket översätts till en liten justering uppåt av reallönerna.
Hyra är bland de svåraste priserna att indexera och baseras på mycket grova prisuppgifter, som sedan har justerats nedåt en smula för att kompensera för vad som antagits vara ökad kvalitet i nybyggda bostadshus.
Feinsteins slutsatser blev ändå entydigt “pessimistiska”: för den arbetarklassen i stort innebar industriella revolutionen nästan ett sekel av hård arbete innan de i någon mån började få ta del av den ökade produktivitetens frukter, skriver Feinstein.

Most British workers and their families did not experience an actual deterioration in their standard of living during and after the Industrial Revolution. But neither did they enjoy the rapid progress which the super-optimists have discerned. For the majority of the working class the historical reality was that they had to endure almost a century of hard toil with little or no advance from a low base before they really began to share in any of the benefits of the economic transformation they had helped to create.

I kontrast till Charles Feinsteins “pessimism” står den mer “optimistiska” lönestatistik som räknats fram av Gregory Clark (2001) för lant- och byggnadsarbetare. Även han har såklart konstruerat ett levnadskostnadsindex och diskuterar sitt val av indexformel i förhållande till Feinsteins. En viktig fråga rör sättet att hantera förskjutningar i konsumtionen som skedde under den studerade tidsperioden.

A rural cost of living index was formed as a geometric index /…/ Thus it assumes constant shares of expenditure on each item as relative prices change. /…/
This implies that if the relative price of an item such as housing increases, consumers adapt by reducing relative purchases of the item to the degree to which the share of expenditures on each item remains constant. /…/
In his paper on real wages in the industrial revolution period, Feinstein instead uses a fixed weight index /…/ for each of three sub-periods. The Feinstein index assumes that if the relative price of an item increases then within each sub-period there is no effect on the relative amount consumed. The Feinstein index will tend to show greater increases in the cost of living than the index preferred here.

Sättet att konstruera levnadskostnadsindex verkar alltså åter ha varit avgörande för om bilden av levnadskostnadernas utveckling blir “pessimistisk” eller “optimistisk”.

En av den tidigare debattens ärkepessimister var den marxistiskt orienterade ekonomen Jürgen Kuczynski som kom att verka i Östtyskland. I mastodontverket Geschichte der Lage der Arbeiter unter dem Kapitalismus ville bekräfta bilden av hur industrialiseringen ledde till sänkt levnadsstandard för arbetarklassen. Vad använde han för levnadskostnadsindex? Michael Flinn (1974) ger svaret:

Kuczynski (1942) relied enthusiastically and exclusively on Tucker” /…/
Hobsbawm (1957) would have no tuck with Silberling, but was less severe on Tucker

Det verkar som att den där Tucker ha skapat ett levnadskostnadsindex som lämpar sig väl för en “pessimistisk” tolkning och som därför har uppskattats av marxistiska historiker. I jämförelse med andra index som fanns till hands kring 1900-talets mitt, kan noteras att Tucker visar påfallande låga prisökningar för perioden ca 1750–1790, men påfallande höga prisökningar under efterföljande period ca 1790–1810; därtill ger det en nedtonad bild av de påföljande årtiondenas deflation. Det är således inte svårt att förstå varför Tuckers index en gång i tiden användes för att driva den “pessimistiska” tesen. Samma tes som alltså enligt Griffin (2018) kommit att dominera 2000-talets kvantitativa studier. Mer om hennes kritik i nästa inlägg!

Referenser

Historisk levnadsstandard, 1: Debatten om industriella revolutionen

Hur människors levnadsstandard har gått upp eller ned i det förflutna har varit föremål för en rad historievetenskapliga debatter. Olika slags historiker har använt olika metoder för att följa olika populationer över olika tidsperioder: decennier, sekler, millennier. Ofta men inte alltid har man försökt använda pengar som mått på levnadsstandard och frågan har kokat ner till att handla om reallön. Där finns beröringspunkten med vår indexkritiska forskning, som i korthet handlar om svårigheterna att mäta pengarnas köpkraft över tid.

Eftersom många studier av historisk levnadsstandard går ut på att avgöra vad människor kunnat köpa för sina pengar, är resultaten högst beroende på valet av levnadskostnadsindex (som ju används för att räkna om penninglöner till reallöner). Även om vi själva inte gör anspråk på att säga någonting om levnadsstandardens historiska utveckling, vill jag skaffa mig lite överblick över hur de vetenskapliga debatterna har utvecklat sig, med tyngdpunkt på källkritik i allmänhet och indexkritik i synnerhet.
En gedigen diskussion om källkritik förs till exempel i ett alldeles färskt bidrag från två svenska ekonomihistoriker (Bengtsson & Svensson 2020), som behandlar tidsperioden 1750–1900. Återkommer snart dit, men vill först backa tillbaka en bra bit.

Friedrich Engels klassiska studie av “Den arbetande klassens läge i England” (1845) handlar om vad den industriella revolutionen innebar för vanliga kvinnor, män och barn. Frågeställningen skulle förbli central på det ekonomisk-historiska fältet under 1900-talet.

Åtminstone i Storbritannien utkristalliserade sig två motsatta läger bland historikerna, “optimister” och “pessimister”. Termerna kan tyckas lite illa valda när de inte handlar om vad som ska komma, utan om vad som har varit. Men visst fanns där även en politisk klangbotten. Rent vetenskapligt var frågan om huruvida den tidiga industrikapitalismen hade varit gynnsam för det stora flertalet. “Optimisterna” som menade att så var fallet, var ofta politiskt liberala (även Friedrich Hayek kunde räknas till detta läger), med en övertygelse om att vägen till ökad levnadsstandard även fortsättningsvis skulle gå genom marknaden. På 1950-talet utmanades de av “pessimister” som ofta var marxister. Främst bland dessa var historikern Eric Hobsbawm.

Hobsbawm (1957) särskilde mellan en “klassisk” pessimism (Ricardo, Malthus, Marx m.fl.) och en “modern” optimism som grundlades av John Clapham i trebandsverket An Economic History of Modern Britain (1926–1938). Claphams slutsats om ökade reallöner 1790–1850 var delvis var en följd av valet av period. De flesta är överens om att levnadsstandarden började vända uppåt under 1840-talet, så den egentliga debatten handlar om de föregående årtiondena.

Clapham lutade sig på befintlig statistik över löner och priser. På levnadskostnadssidan använda han sig av det index som konstruerats av Norman J. Silberling. “It is not too much to say that Clapham’s version of the optimistic view stood or fell by Silberling”, skriver Hobsbawm.
Silberlings levnadskostnadsindex har blivit hårt kritiserat. Dels för att det baserade sig på partipriser på varor som råull och råhavre, snarare än på priserna på verkliga konsumtionsvaror i detaljhandeln. Dels för att varukorgens sammansättning knappast återspeglade verkliga konsumtionsmönster. Största problemet med Silberlings levnadskostnadsindex tycks ha varit att det underskattade vikten av mjölmat (inklusive öl). Men dess svagheter var fler än så. Thomas Ashton (1949) uttryckte sig roligt om den imaginära människa vars levnadskostnader återspeglades av detta index:

He did not occupy a house, or at least was not called upon to pay rent. He allowed himself only a moderate amount of bread and very little porridge, and he never touched potatoes or strong drink. On the other hand, he got through quite considerable quantities of beef and mutton and showed a fondness for butter. Perhaps he was a diabetic. The ordinary Englishman of the eighteenth century would have been puzzled by him. /…/
Silberling’s creature /…/ quenched his thirst only with tea and coffee (with sugar but without milk)

Michael Flinn (1974) påpekar att det i huvudsak finns tre metodologiska problem i studiet av historiska reallöner. Det första rör frågan om att ur ett kvantitativt material identifiera trender över lång tid, inklusive valet av tidsperiod, vilket hänger samman med frågan om vad man rent kvalitativt menar med “den industriella revolutionen”. Det andra problemet handlar om att följa prisernas historiska rörelse, det tredje om lönernas. Priserna var mer volatila, de rörde sig mer, än lönerna. Alltså blir resultatet i mycket hög grad avhängigt konstruktionen av ett historiskt levnadskostnadsindex. Vilka priser man väljer att mäta och vilken vikt som tillmäts olika livsmedel kan då bli avgörande för bilden av stigande eller fallande reallöner.

Det finns en mängd historiska levnadsindex och alla har utsatts för hård kritik. Men så länge man existerar att index uppgift är att indicera, bokstavligen ge en fingervisning, inte exakt på procenten när – då är det ändå slående hur väl dessa index stämmer överens.
Alla mått på levnadskostnader pekar på en uppåtgående trend från 1790-talet och fram till en topp 1813, då den inflatoriska fasen går över i en deflatorisk fas. Perioden 1815–1840 präglas av fallande priser och fallande löner (i pengar räknat). Men varken över löner eller priser finns någon fullständig statistik.

Centralt i den pessimistiska tolkningen var att den samlade produktionen och importen av vete inte höll takt med befolkningstillväxten. Under den aktuella perioden måste det alltså ha konsumerats mindre vete per person, vilket i viss mån kompenserat av att folk åt mer potatis. Hobsbawm menade också hur vanligt folks mat fick sämre kvalitet eftersom handlare blandade ut mjöl med sand, mjölk med vatten och så vidare (adulteration).

År 1957 hävdade Eric Hobsbawm att John Claphams optimistiska kalkyler i praktiken hade fallit, då det avslöjats hur svag empiri de vilade på. På optimisternas sida i debatten kvarstod Thomas Ashton som i stället tog stöd mot vissa antaganden av teoretisk art, om vi får tro Hobsbawm.

Hobsbawm fick snart mothugg av historikerkollegan Robert M. Hartwell, som var medlem av (sedermera ordförande i) den högerliberala Mont Pelerin Society.

Hartwell (1961) försvarade alltså en “optimistisk” tolkning av levnadsstandardens utveckling under den industriella revolutionen. Hans argumentation är rätt intressant: först menar han att historiker bör undvika “prejudice and pre-conceived theories”, bara för att redan i samma mening tala om hur bristen på data kan vägas upp genom “an analysis of the likely changes in income distribution during a long period of economic growth”. Men vad är det som kan få vissa förändringar att framstå som mer sannolika än andra, om inte förutfattade teorier? I detta fall den teori som brukar kallas “trickle-down” och säger att den ekonomiska tillväxtens frukter i slutändan alltid kommer att “sippra ned” även till de fattigaste.

Detta är såklart inte det enda teoretiska antagande som präglar analysen hos Hartwell (och många andra i den här debatten) utan att skrivas ut. Ett annat är det att levnadsstandard bara handlar om konsumtion, inte om sådant som arbetsvillkor eller arbetstid. Utifrån sådana premisser blir ökad fritid något som ställs mot ökad levnadsstandard. Kanske kan man säga att begreppet “levnadsstandard” i praktiken fungerar som lite av en teoretisk black box där förutfattade meningar kan parkeras utan att granskas närmare.

Robert Hartwell (1961) höll alltså fast vid en “optimistisk” slutsats, sammanfattad i dessa ord:

the standard of living of the mass of the people of England was improving in the first half of the nineteenth century, slowly during the war, more quickly after 1815, and rapidly after 1840. And /…/ the increase in average life over these years is further proof of increasing well-being. /…/ People lived longer because they were better nourished and sheltered, and cleaner, and thus were less vulnerable to infectious and other diseases. /…/
In any case, much of the ill that has been attributed solely to the industrial revolution existed also in the pre-industrial age. /…/
Thus much misunderstanding has arisen because of assumptions – mainly misconceptions – about England before the Industrial Revolution; assumptions, for example, that rural life was naturally better than town life, /…/ thet slums and food adulteration were peculiar products of industrialization, and so on; in other words, the perennial myth of the golden age.

Eric Hobsbawm lät sig inte övertygas utan återkom 1963 med en ny artikel i The Economic History Review, där han återigen slog fast att det saknades vetenskapliga belägg för den “optimism” som tidigare hade dominerat bland brittiska ekonomihistoriker. Kort sagt saknades enligt Hobsbawm (1963) tillräckligt pålitliga data för att kunna räkna ut en tidsserier över reallönerna i England. Därför vore det bättre att närma sig frågan genom att undersöka vad folk faktiskt konsumerade, rent materiellt. Ett annat problem i att utgå från penninglöner är också att människor inte alltid fick någon lön, eftersom deras arbetskraft inte alltid var efterfrågad.

Chronic and cyclocal unemployment /…/ was almost certainly extremely high, /…/ but its effect on real wages, though plainly serious, remains to be investigated. As usual, the optimists (notably Hartwell) continue to neglect it entirely

I avsaknad av hårda bevis, har optimisterna fallit tillbaka på sin liberala ideologi, skrev Hobsbawm (1963). Antagandet de gör är att nationalinkomsten (BNP) steg så mycket att detta rimligen borde resultera i ökade realinkomster för varje människa i England under den industriella revolutionen.

Hobsbawm (1957) och Hartwell (1961) tycks ändå ha varit överens om att dödligheten minskade, eftersom färre svalt ihjäl. Men detta betyder inte nödvändigtvis att den genomsnittliga familjen fick mer mat på bordet, påpekade Hobsbawm. Minskad svält kan också handla om en jämnare tillgång på mat än vad som varit fallet i det förindustriella samhället. Den jämnare tillgången återspeglar sig kanske inte i statistiken över reallöner. Men borde den ändå inte betraktas som en ökad levnadsstandard? Döden måste väl ändå vara “det slutgiltiga kriteriet”, påpekar Hartwell i en fotnot. Samma fotnoten löper ut i ett intressant resonemang, som öppnar en glipa i levnadsstandardens svarta låda:

Some people may prefer a combination of feasts and famine, with an uncertain expectation of life, but surely most people would prefer regular consumption, the certainty of longer life, and the hope of improved conditions. And, in any case, there were no feasts in pre-industrial, or modern non-industrial societies: the alternatives were (and are) subsistence, and, when crops fail, less than subsistence. In the classic definition of welfare, a person is better off if his income is larger, or more evenly distributed over time.

Här hade man kunnat önska sig att Hartwell velat ge ett par litteraturhänvisningar. Att det inte förekom några fester i förindustriella samhällen är ett, hmm, ganska magstarkt påstående. Jag blir också nyfiken på vad som menas med “den klassiska definitionen av välfärd”. På något sätt blir det väl nödvändigt att göra en avvägning mellan total konsumtion och jämn tillgång. Frågan kan omformuleras i termer av golv och tak. Är det så självklart att “de flesta människor” alltid föredrar att höja golvet (den lägsta vardagsstandard man sjunker till under dåliga tider) framför att höja taket (den högsta standard man uppnår vid festligheter)?

Frågan om festernas betydelse för levnadsstandarden kräver någon form av sociologisk grund. Går det att komma undan från Durkheims idéer om ritualernas betydelse för kollektivet?

I sitt bruk av kvantitativ data stannade Hobsbawm i allmänhet på en nationellt aggregerad nivå. Men han påpekade också att frågan inte får inskränkas till det ekonomiskt mätbara. Sociologiska frågor om trygghet, drömmar och gemenskap måste också finnas med, skrev han 1963.

1963 var också publikationsåret för E.P. Thompsons klassiska studie The Making of the English Working Class. Thompson hörde till samma grupp av marxistiska historiker som Hobsbawm, som lämnat det brittiska kommunistpartiet i protest mot Sovjets invasion av Ungern. Debatterna om historisk levnadsstandard fördes alltså i nära anslutning till denna brytning med Sovjet. Nästa inlägg kommer ta avstamp i hos en historiker som lutar sig tillbaka mot traditionen från Thompson.

Referenser

Mellanstatlig konkurrens i form av indexoptimering

På tal om index så finns det ju en uppsjö sådana som rankar världens länder med avseende på allt från demokrati till företagsklimat. Ofta rapporteras dessa rankningar som om det vore vetenskapliga fakta.

Till de allra tyngsta hör Världsbankens “ease of doing business index” (med Sverige på tolfte plats). Där sammanvägs ett hundratal indikatorer på hur lätt det är att starta och driva företag. Resultatet används flitigt både av stater som vill marknadsföra sig själva och av investerare vid val av länder att lägga pengar i. Därtill kommer de tusentals artiklar inom ämnet nationalekonomi, där detta index används som ett pseudovetenskapligt belägg för skillnader mellan “bättre” och “sämre” företagsklimat.

Om man accepterar bruket av “företagsklimat” som en oberoende variabel, förefaller Världsbankens metodologi i och för sig vara genomtänkt och rigorös. Likväl undergrävs trovärdigheten av att många av världens länder aktivt bedriver en politik för att få bättre mätresultat, påpekar The Economist i en intressant artikel. Länder som Indien, Kina och Ryssland har särskilda myndigheter vars enda uppgift inte är att tillse företagsklimatet, utan om att fixa bättre resultat i Världsbankens rankning. Index har blivit ett mål i sig.
Inom den indiska statsapparaten är det hundratals anställda som har detta som enda uppgift. Man åker på studiebesök till Världsbanken för att studera i detalj hur indexdatan samlas in. Kunskapen omsätts sedan i instruktioner till politikerna på hemmaplan, som fattar beslut vars primära syfte inte är att tillfredsställa landets företag, utan att ge en bild av att landet är tillfredsställande för företag. Den logiska effekten blir att andra länder, som inte satsar lika mycket på den yttre bilden, rankas lägre än vad deras “verkliga företagsklimat” förtjänar.

Det hela påminner inte så lite om sökmotoroptimering och liknande praktiker inom den digitala ekonomin. Nästa steg skulle kunna bli köpta följare, typ att stater ser till att starta tusentals “spökföretag” som kan svara i enkäter att det lokala företagsklimatet är toppenbra. Eller så sker detta redan, i någon form. Skulle inte förvåna mig. Hur som helst finns säkert fler paralleller att dra mellan de två sorternas rankingsystem, de i finansvärlden och de på de digitala plattformarna.

Indexkritiskt forskningsprojekt får stöd av Vetenskapsrådet

Otroligt! Under tre år kommer Daniel Berg och jag få lön för att forska om prisstatistikens paradoxer. Vetenskapsrådet har just meddelat att man beviljar 4 miljoner kronor i stöd till vårt treåriga projekt “Kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex och dess betydelse för social och ekonomisk historia“. Otroligt, dels för att bara 13 % av ansökningarna beviljas. Dels för att vi är två simpla doktorer, utan meterlånga meritlistor, tillika utan fasta positioner, som kastar oss ut på ganska oprövad mark. Så här lyder den populärvetenskapliga sammanfattningen av projektplanen:

Som vedertaget mått på inflation är konsumentprisindex (KPI) både politiskt laddat och en central variabel i ekonomisk forskning. KPI mäter priserna i en varukorg vars innehåll ständigt förändras. För varje ny konsumtionsvara på marknaden, måste statistikerna kalkylera hur mycket bättre eller sämre den är, jämfört med tidigare varianter. Det kan handla om förändrat näringsinnehåll i mat, snabbare datorer, bekvämare skor, eller för den delen försämrad postgång. Vissa former av konsumtionen blir särskilt svåra för prisstatistikerna att bedöma. Hur jämför man priset på en cd-skiva med priset på ett Spotify-abonnemang, eller priset på psykoanalys med priset på psykofarmaka? Ändå måste det i slutändan göras för att räkna fram en siffra på inflationen, som får stort samhällsekonomiskt genomslag och påverkar vår historiska förståelse av hur levnadsstandarden utvecklats.

Kritiken mot index som KPI är redan omfattande och kommer från flera håll. Det finns gott om exempel på ekonomer som hävdar att den officiella statistiken antingen över- eller underskattar inflationen. Under 1940-talet krävde fackföreningar att större hänsyn togs i beräkningarna till kvalitetsförsämringar i varorna, för att motivera löneökningar. Under 1990-talet ivrade den av USA:s regering tillsatta Boskin- kommissionen för användningen av ”hedoniska” mått för att fånga in de tekniska kvalitetsförbättringar man antog följde med den digitala tekniken. Kritiker menar att följden av det ”Boskin-paradigm” som då etablerades har blivit nedräkning av inflationen och därmed även av exempelvis pensionsnivåerna.

Vårt projekt syftar bland annat till att skriva en social och politisk historia om kontroverserna bakom dessa kvalitetsvärderingar. En utgångspunkt är att prisstatistik ofrånkomligen är en selektiv verksamhet, där man vid olika tidpunkt har riktat intresset mot vissa slags kvaliteter i vissa slags varor. Därigenom bidrar projektet både till bilden av det svenska konsumtionssamhällets historia och till förståelsen av statistikproduktionens politiska betydelse. Ett andra syfte är att fördjupa den källkritiska reflektionen inom ekonomisk-historisk forskning, givet att KPI i praktiken rutinmässigt används som en källa.

För att konkretisera dessa frågor, rymmer projektet dessutom två specialstudier av hur kvalitetsförändring kan bedömas inom två områden där förändrade konsumtionsmönster väcker särskilda frågor: digitalisering och medikalisering. I det ena fallet väcks exempelvis frågor om hur KPI hanterar de fall där nättjänster börjar erbjudas gratis och priset alltså minskar oändligt mycket, till noll – men också om hur reklam och övervakning kan räknas in i ekvationen såsom negativa kvaliteter. Den andra specialstudier riktar inte minst in sig på gränstrakten mellan läkemedel och droger, där det inte är självklart vad som är den sökta nyttan i en viss produkt.

Det visar sig ha största betydelse inte bara på marknaden, utan även för prisstatistiken, hur nya produkter klassificeras i förhållande till det redan kända. Vilka produktkvaliteter som väljs ut för mätning påverkar i slutändan bilden av vart samhällsekonomin är på väg. Projektets utgångspunkt är att dessa frågor förtjänar att diskuteras mer såväl i forskarsamhället som i den bredare offentligheten.

Själva ansökan beskriver bland annat det teoretiska ramverket (som i huvudsak är ekonomisk-sociologiskt) samt de fem olika delprojekt som vi ska avverka under de kommande tre åren:

  1. Valuations of quality change in Swedish price statistics over 100 years
  2. The politics of price indexing
  3. Digitization as a challenge to inflation measurement
  4. Valuations of quality between the medical and the intoxicating
  5. Towards a new index criticism

Kort sagt tänker vi börja med en trägen genomgång av arkivmaterial från de senaste 100 åren, exempelvis samtliga promemorior som föredragits Indexnämnden på SCB. Därefter blir det aningen mer spekulativt, på ett sätt som “utforskar hur begreppet inflation kan relativiseras, utan att man landar i en epistemologisk relativism”. Jag ska utforska svårigheterna att mäta prisutveckling på digitala varor och tjänster, medan Daniel Berg laborerar med möjligheten att indexera priset för berusning.
Om jag förstår beredningsgruppen rätt, var det just projektets originalitet som var avgörande för beslutet om bifall:

Studying the development of economic models such as CPI through a social and political history is a great idea. The project represents and original and innovative approach that holds great potential for generating new knowledge. The project is relevant for a number of fields, and is a good example of the applicability of valuation studies. It connects to a growing field of critical studies in the political history of economic statistics, by doing what the applicants call “index criticism” (indexkritik).

K298: Var inte rädda – “de flesta” miljöproblemen blir bättre!

“I verkligheten minskar de flesta miljöproblem i världen”, skriver Mattias Svensson. Visst kan man ägna sig åt sådana räkneövningar: först rita upp en lista över ett visst antal miljöproblem, för att sedan kryssa i huruvida de “ökar” eller “minskar”. Men summeringen av dessa plus och minus säger ändå ingenting alls om planetens tillstånd, helt enkelt eftersom det vi kallar för “miljön” inte är summan av ett visst antal särskiljbara funktioner.
Tvärtom är “miljön” ett ord som vi använder just för sådant som inte låter sig delas upp i variabler för att sedan åter summeras till ett värde. Det vore meningslöst att påstå att “miljön ökar”. Eller att summan av de globala miljöproblemen gör det. Vi har helt enkelt inte göra med en mätbar storhet, utan med ett svåröverskådligt myller av fenomen vars olika mått endast med rejält godtycke låter sig sammanföras till ett index.

Ett sådant index, som Mattias Svensson hänvisar till, är Environmental Performance Index (EPI). Ett index syftar bokstavligen till att ge en fingervisning om vart någonting rör sig (snarare än att mäta en verkligt existerande storhet). Så här förklaras syftet med EPI: “These metrics provide a gauge at a national scale of how close countries are to established environmental policy goals.” Miljömålen är 24 till antalet, från utsläpp av tungmetaller till skydd av känsliga habitat. Dessa ges sedan olika viktning i sammanräkningen av index; jag har inte lyckats utröna i vad för miljöteori som viktningen grundas. Klimat- och energifrågor står exempelvis för 30 procent. Men man medger att det saknas viktig data i fråga om hållbart jordbruk, avfallshantering och biodiversitet.
Mattias Svensson verkar alltså inte riktigt ha förstått syftet med EPI när han sammanfattar dess resultat så här:

Resultaten för 2018 ger anledning till optimism; även om det går långsamt minskar de flesta miljöproblemen i världen, rent vatten och ren luft kommer alltfler människor till del och känsliga naturområden undantas i ökad utsträckning från exploatering.

Indexkonstruktionen innebär faktiskt att en ekologisk katastrof skulle kunna leda till massdöd samtidigt som den totala kurvan fortsätter röra sig i positiv riktning. I den reellt existerande miljön kan dock minskade blyutsläpp eller fler naturreservat aldrig kompensera för en ökad andel växthusgaser i atmosfären.

Vi är på väg mot fyra graders höjning av jordens medeltemperatur: en hel istid – fast åt andra hållet, som Johan Berggren skriver i Ordfront Magasin:

Om vi vore rationella borde i stort sett all politik idag handla om klimatförändringarna, varje fråga förhålla sig till dem på ett tydligt sätt. Inte bara för att de pågår, i rasande takt, och för att Sverige och hela mänskligheten står och faller med dem utan också för att folk i Sverige tycker att de är en mycket viktig fråga. Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet för ett halvår sedan tycker 89 procent att klimathotet är mycket eller ganska allvarligt. En övervägande del av dessa, 59 procent, tycker att klimatförändringarna är mycket allvarliga.

En mer bedövande konsensus torde knappast gå att få i någon större samhällsfråga i det här landet. Eller i något land.

Men tydligen fungerar inte politik så.

Nej, politik fungerar inte så. Uppenbarligen inte. Där finns ett sanningskorn i Mattias Svenssons kritik av miljöpolitiken. De absurda exempel han levererar, på hur jakten på diverse miljömål får regeringar att stifta lagar som i slutändan ger motsatt resultat, är bara toppen på ett isberg. Och i någon mening går hans kritik bara halvvägs när den lutar sig på statistik som är fast i samma nationalstatliga ramverk, trots att miljöproblemen i sig inte känner några nationsgränser.

Environmental Performance Index (EPI) är alltså ett sätt att rangordna olika länder utifrån hur det ser ut med miljöproblemen på plats. “Det som framgår av mätningen är att de länder som är bäst på miljöåtgärder är rika och demokratiska”, skriver Mattias Svensson. Men den slutsatsen vilar på ett närmast nationalistiskt antagande: att en stat bara han ansvar för “sin egen” miljö. Så fort som varuproduktionen utlokaliseras till andra länder – i typfallet fattigare och mindre demokratiska, vilket betyder billigare arbetskraft – så dyker miljöproblemen i stället upp någon annanstans. Där finns ett kärnproblem i snart sagt all miljöstatistik. Varje försök att tala om globala miljöproblem i nationella termer är att förljuga hela frågan.

Den självutnämnt konservativa debattören Margit Richert nuddar vid denna insikt i dagens krönika:

Vi sitter alla i samma sjunkande båt när klimatförändringarna slår igenom. När Golfströmmen väl stannat av kan inget välfärdssystem i världen locka nya människor till Norden. Så passa på att njut av oron och minusräntan och eldningsförbudet – att ha något att förlora är själva definitionen av en ynnest.
/…/
Senkapitalismens – och därmed människans, som vi kommit att känna henne – dagar är räknade, och i den skymningen ekar Pär Lagerkvists ord med en ny klang:
“Allt är givet människan som lån. Allt är mitt och allt skall tagas ifrån mig, inom kort skall allting tagas ifrån mig.”
Glad midsommar, gott folk.

Och även om golfströmmen stannar av – kom ihåg att de flesta miljöproblem minskar!

Föreläsning i Malmö nästa vecka: Vad pengar (inte) kan mäta

Onsdagen den 7 mars kommer jag till Malmö för att föreläsa på galleri Signal, i anslutning till den pågående utställningen Digital Distress. Jag tänker att jag ska knyta ihop lite olika ämnen som delvis varit uppe här på bloggen senaste tiden, där ett sammanhållande tema är detta med pengar som mätredskap. Därav rubriken: “Vad pengar (inte) kan mäta“.

Pengar är inte bara ett ständigt närvarande tvång. Pengar är också ett redskap för att förstå världen, för att belysa orättvisor, för att upprätta jämförelser mellan dåtid, nutid och framtid. Har vi det bättre eller sämre ställt än våra föräldrar? Har kapitalismen återhämtat sig efter finanskrisen? Hur funkar skatteparadis? Vad innebär minusränta? Kommer våra pensioner, eller vår eventuella medborgarlön, gå att leva på? Om vi vill finna svar på sådana frågor så saknas det knappast siffror. Desto mer oklart är vad det faktiskt är som mäts, när pengar används som mätredskap.

Digitaliseringens verkningar är paradoxala. Å ena sidan skapas möjligheter för att sätta prislapp på allt fler saker, inklusive vår egen uppmärksamhet, uppdelad i mikrosekunder, som saluförs i algoritmiska auktioner medan vi scrollar i de sociala mediernas flöden. Å andra sidan finns ingen gräns för hur många nya sorters digitala pengar, från kundpoäng till kryptovalutor, som kan skapas. Ekonomin faller samman i bitar som blir allt svårare att pussla ihop till en meningsfull helhet. Hur kan vi förstå detta sönderfall? Vilka alternativa redskap står till buds för att tänka vår gemensamma framtid?

Bara i denna korta beskrivning, noterar jag nu, ställs sju frågor. Fler lär det bli. Färre svar, troligen.

Hur inflationen i Japan gömmer sig i minskad tjänstekvalitet

Härom veckan skrev jag om tjänsteprismätandets paradox. Det handlar om förhållandet mellan kvalitet och inflation. Saken belyses av några japanska exempel i The Economist. Först bara en kort rekapitulation.

För att mäta inflation räcker det inte att bara mäta priser. Man måste även mäta vad man får i utbyte, så väl kvantitativt som kvalitativt. Låt säga att mjölkpaketen halveras i storlek, från en liter till en halvliter, utan att prislappen förändras; då har det effektiva priset fördubblats genom minskning av varans kvantitet. Ungefär samma resultat skulle uppnås om mejeriet helt frankt började späda ut mjölken med hälften vatten, men fortsatte sälja enliterspaket till samma pris; då kan vi tala om prisfördubbling till följd av att varans kvalitet har minskat.
Så länge det gäller fysiska varor brukar det gå någorlunda lätt att skilja mellan kvantitet och kvalitet. Så är inte alltid fallet med tjänster. Men för att mäta inflation krävs det fortfarande att man jab få begrepp om “hur mycket tjänst man får för pengarna”. En minskning av tjänstekvaliteten med bibehållet pris ska fortfarande räknas som en effektiv prisökning, alltså som en inflationsfaktor. Det är bara så svårt för statistikmyndigheterna att implementera, så i praktiken görs knappt några försök i den riktningen.

Artikeln i The Economist handlar just om minskad tjänstekvalitet i Japan. Ändå görs inga kopplingar till Japans brottning med deflationen. Trots en extremt expansiv penningpolitik ligger den officiella inflationen fortfarande kring nollstrecket vilket ses som ytterst bekymmersamt och som ett varningstecken för resten av världen. Samtidigt står den s.k. tjänstesektorn för tre fjärdedelar av Japans BNP. Det borde alltså inte vara helt oväsentligt hur man i Japan mäter tjänstepriser, inklusive tjänstekvalitet.

The Economist börjar med att ge några exempel på Japans traditionellt höga servicenivå. Gott om personal i butikerna. Taxichaufförer som kör med vita handskar och efteråt går ut ur bilen för att buga. Beställer man något från Amazon kan man ofta vänta sig hemleverans samma dag.
Allt detta uppges nu vara på väg nedåt. Leveransföretag meddelar att de tänker ta längre tid på sig. Närbutiker och restauranger skär ner på öppettiderna. Japaner som är vana vid att bli uppassade men inte längre blir det klagar över att en nationell tradition, omotenashi, är på väg att dö ut.

Now Japanese are having slowly to adapt to levels of service long suffered by the rest of the world.

Allt detta går att rent nationalekonomiskt att förklara med att arbetskraft är dyrt i Japan. Arbetskraften är dyr på grund av en åldrande befolkning och obefintlig invandring.

I July last year the gap between the number of jobs on offer and the number of jobseekers hit a 43-year high. There are 1.59 jobs for every applicant, and not even Chinese students can fill the gap at konbini shops.

Brist på arbetskraft ska “normalt” leda till ökad inflation. Frågan som väcks är om inte sjunkande tjänstekvalitet då är det sätt på vilket inflationen kommer till uttryck i Japan – bara att den inte registreras i dess officiella konsumentprisindex.

Detta vore intressant att titta närmare på, eftersom det väcker vissa följdfrågor. För låt säga att de japanska myndigheterna bli bättre på att mäta förändringar i tjänstekvalitet och att detta rentav skulle leda till att inflationen skrevs upp till 2 procent. Skulle det betyda att det akuta deflationshotet kan skrivas av? Nej, troligen inte. För det är inte alls självklart att inflation och deflation skulle utesluta varandra. De kan givetvis samexistera på olika håll inom samma nation, även om nationalekonomer tenderar att missa det i sin fixering vid nationella aggregat.
På en ännu djupare nivå är det troligen nödvändigt att skilja mellan olika sorters inflation och deflation. Köpkraftens förändringar kommer inte alltid till uttryck i nominella prisförändringar, utan kan ta sig mer subtila former, som de här exemplen antyder. Det är inte inflation som Japan saknar, utan nominell inflation.

Tjänsteprismätandets paradox

Riksbankens senaste räntebeslut blev som väntat att ligga kvar nere på den historiskt unika bottennivån -0,5 %. Sverige går nu in på sitt fjärde år med negativ styrränta. Som vanligt försäkrar Riksbanken att tillståndet är övergående; nu heter det att “långsamma höjningar” ska inledas senare i år. Men inte nu. Även om den officiella inflationssiffran nu åter kommit upp till omkring 2 % (KPIF) är man rädd för att den åter ska halka ner. Därför “behöver penningpolitiken vara fortsatt expansiv”, enligt Riksbanken.

Allting kretsar alltså kring det prisindex, framräknat av SCB, som har politisk status som mått på inflationen i Sverige. Vad ett sådant prisindex mäter är dock aldrig bara “prisnivån” i någon sorts absolut mening. Det vore en omöjlighet. Ett index är aldrig absolut, alltid relativt. Prisindex mäter alltså priser i förhållande till någonting annat. Enklare uttryck: det mäter köpkraft – hur mycket som kan köpas för en given summa pengar. Det luriga är att detta “hur mycket” inte låter sig mätas i kilo, liter, meter eller megahertz. Olika varor och tjänster kan vara större eller mindre, bättre eller sämre, på sina helt egna vis. För att få någonting att väga pengarna mot, förutsätts därför att SCB ska kvantifiera produkternas “nytta”. Där ligger den metafysiska grunden mot vilken Riksbanken förankrar sin penningpolitik.

För den som är nyfiken på detaljerna har Riksbanken själv publicerat en helt okej introduktion, “Hur mäts inflationen?” Där resoneras i korthet kring s.k. kvalitetsjusteringar, det vill säga “att prisutvecklingen justeras med hänsyn till kvalitetsskillnaden”. Exemplen som används gäller bara fysiska varor. Då är det aningen lättare. Att kvalitetsjustera för tjänster är betydligt svårare, så i praktiken brukar SCB se sig tvungna att avstå. Man förutsätter alltså att en tjänsteleverantör – exempelvis en restaurang, en massör, en reklambyrå, en skola, Dagens Nyheter, Spotify eller Postnord – håller exakt samma kvalitet i år efter år. Detta samtidigt som man lägger betydande kraft på att avgöra kvalitetsförändringarna på skor och datorer, ner på promillenivå.

Detta blir lite intressant i förhållande till Riksbankens senaste räntebeslut, då detta särskilt pekar på utvecklingen av tjänstepriser i Sverige: “Den starka konjunkturen har bidragit till att tjänstepriserna ökat snabbare. Men de senaste månaderna har ökningstakten sjunkit.”
Enligt SCB:s tjänsteprisindex (TPI) skedde skiftet någon gång kring sommaren 2017. Från att ha rusat uppåt, visade andra halvårets siffror snarast på sjunkande tjänstepriser. Bland de som drar ned prisutvecklingen finns nämns bland annat “datordrifttjänster och informationstjänster”. Exakt vad som räknas dit är jag osäker på. Men åtminstone i fråga om datordrifttjänsterna har SCB registrerat en stadig prisnedgång ända sedan kategorin infördes år 2002. Datordrifttjänsterna ser alltså ut att vara en deflatorisk faktor i Sveriges ekonomi – en av många saker som håller nere inflationen, så att Riksbanken ser sig nödgad till en “fortsatt expansiv” politik med minusränta.

Det är möjligt att denna datordriftdeflation i själva verket är det numeriska uttrycket för en uppfattad kvalitetsökning – alltså att SCB har kommit fram till att konsumenten ständigt får “mer tjänst” för pengarna. Inom prisstatistiken räknas ju en kvalitetsökning som en prisminskning, och vice versa. Det är nu jag vill citera ur mitt anförande på Transmediale härom veckan:

No attempts are made to adjust for the downsides. No statistics office, as far as I know, has tried to calculate the effect of advertising, distraction or surveillance as negative qualities.
/…/
Right now, we see how the critique of social media is becoming mainstream.
If this critique reaches all the way into the statistics office, they would have to adjust the whole price index, affecting all statistics that rely on it.

Alltså – det är inte svårt att tänka sig att det i olika slags digitala tjänster över årens lopp förändrar sin karaktär i en riktning som flertalet uppfattar som negativ (även om marknaden inte erbjuder några tillräckligt bra alternativ att byta till). Övervakning, distraktion och säkerhetsluckor. Betänk bara skandalerna kring statliga myndigheter som Transportstyrelsen. Dessa myndigheter köpte molntjänster som visade sig ha brutalt sämre kvalitet än vad man räknat med. Då ska det i princip registreras i prisindex som en brutal prisökning, alltså en inflationsfaktor.

Eller betänk haveriet Postnord, där få skulle bestrida att det under 2000-talet skett en kraftig nedgång i tjänstens kvalitet. Prisstatistiskt betraktat blir alltså även detta en inflationsfaktor.

Nu lägger inte SCB något större krut på att kvalitetsjustera tjänstepriser och framför allt tycks man inte så intresserad av att leta upp kvalitetsförsämringar. Men att det i teorin bör göras för att få fram ett högklassigt prisindex enligt konstens alla regler, det står klart. Så vi kan alltid spekulera i vilka följderna skulle bli.

Om bara statistikerna tog hänsyn till molntjänsternas usla säkerhet och till alla borttappade postpaket, skulle inflationen i Sverige alltså kunna skrivas upp en liten smula. Riksbanken skulle i princip tolka den försämrade tjänstekvaliteten som ett positivt tecken, ett belägg för att prisutvecklingen i Sverige ligger i linje med inflationsmålet, eller rentav över. Ett skäl att höja räntan.

Om tjänstepriserna däremot skulle justeras för nyhittade kvalitetsökningar, skulle detta ge utslag som deflation och i princip kunna ge Riksbanken skäl att sänka räntan ytterligare.