Entries Tagged 'indexkritik' ↓

Smittspridning och inflationsmätning – om den matematiska statistikens gränser

Matematisk statistik är en kraftfull vetenskap. Men som alla vetenskaper har den sina gränser.

Jag lyssnar på P1-programmet “Vilse i statistiken” som i dag vill förklara hur man mäter inflation. Experten som får förklara detta är Tom Britton, professor i matematisk statistik. För allmänheten är han mest känd för att under de föregående åren ha agerat expert på smittspridning, som i sin matematikerroll argumenterade bland annat i frågor om munskydd och restriktioner mot folksamlingar.

Oavsett om man vill beräkna ett prisindex eller skapa en prognos för smittspridning så är den matematiska statistiken ett ofrånkomligt redskap. Men den är just bara det, ett redskap. En hjälpvetenskap till andra vetenskaper.

Smittspridning påverkas som bekant av en mängd faktorer. Det är virus som muterar, det är immunologiska skillnader i människors mottaglighet för smitta. Det är frågor om luftfuktighet och ventilation samt inte minst detta: Hur kommer människor att agera, som individer och som kollektiv? I vilken mån och hur länge kommer de faktiskt att följa de restriktioner och rekommendationer som utfärdas av myndigheterna?

Uppenbart är att kunskap måste inhämtas från såväl virologer och immunologer som från ingenjörer och sociologer. Sen får man så gott det får försöka uttrycka de olika kunskapsbitarna i numeriska värden. Slutligen kan den matematiska statistikern sy ihop säcken till en prognos. Detta betyder inte att experten på matematisk statistik är i en bättre position att uttala sig om smittspridning än någon annan inblandad expert.

Ungefär detsamma kan sägas om att mäta inflation. Att räkna samman KPI är en avancerad räkneövning där det krävs stort matematiskt skarpsinne för att inte halka snett. Men det betyder inte nödvändigtvis att en expert på matematisk statistik är i den bästa positionen på att uttala sig om vad det är som KPI mäter. Allt hänger på beräkningens ingångsvärden.

Så som Tom Britton förklarar saken i P1 låter det hela ändå rätt lätt. Vi samlar in en massa priser på olika varor och från olika butiker. Sen gäller det att vikta såväl varorna som butikerna mot varandra och i slutet av formeln trillar det ut ett tal som heter KPI. När han får frågan om det kan bli fel, tar han upp ett exempel på hur SCB en gång upptäckte ett programmeringsfel som överskattade prisutvecklingen på skor. Ingångsvärdena framstår därmed som givna.

Min invändning är denna: ett pris är inte bara ett belopp. Ett pris är en relation mellan ett belopp och en vara. Eller om man så vill, en relation mellan en kvantitet och en kvalitet. Marx använde begreppen bytesvärde och bruksvärde. Att det är fråga om en relation betyder att inflationen är relativ till själva sitt väsen.

Relativismen är därmed inbyggd i KPI och att försöka förneka detta är ovetenskapligt. Allt en god prisstatistiker kan göra är att försöka hantera saken på bästa sätt och vara öppen med hur man gör. Statistik som samhällsvetenskap med öppning även mot kvalitativa resonemang – inte en matematisk statistik som utgår från att allt redan är kvantifierat.

Beloppet på prislappen är redan kvantifierat av marknaden. Varans kvalitet är däremot inte kvantifierad på förhand. Där måste statistikerna själva ta ansvar för värderingen av den subjektiva storhet som kallas “nytta“:

KPI syftar till att vara ett s.k. konstantnyttoindex, vilket innebär att
prisutvecklingen ska avse en konsumtionskorg som representerar en konstant nytta. /…/ Det är därför en central uppgift att värdera skillnader i kvalitet

Precis som att människors agerande är avgörande för vilken smittspridning som kommer att ske, är värderingen av “nytta” avgörande för vilken inflation som uppmäts. Vare sig det ena eller andra ligger inom den matematiska statistikens domäner.

PS.
Matematisk statistik är en underavdelning till matematiken och återfinns på naturvetenskaplig fakultet. Statistik är däremot i grunden en samhällsvetenskap som inte begränsar sig till de matematiska modellerna. Detta gäller inte minst prisstatistiken som har sitt ursprung i det fält som kallas socialstatistik. Efter att KPI år 1962 överfördes från Socialstyrelsen till SCB har dock detta arv försvagats.
Som samhällsvetenskap rymmer statistiken ett inslag av kritisk reflexion, där metoderna alltid måste anpassas till den fråga som ska besvaras. Med tiden har dock även statistikämnet allt mer fått karaktären av en tillämpad matematik, neutral i förhållande till sitt innehåll. Åtminstone om vi får tro den något dystra bild som statistikern Olle Sjöström tecknar i sin bok Svensk statistikhistoria.
Oavsett hur man ser på statistikämnets utveckling är det dock nödvändigt för varje vetenskap att känna sina egna gränser. Matematiker måste förbli ödmjuka i förhållande till de ingångsvärden man räknar på. De måste motstå frestelsen att agera som de yttersta experterna på det innehåll som beräkningarna avser.

Korvhistoria, del 3: Falukorven i konsumentprisindex

Efterkrigstidens nya livsmedelsstadga satte alltså vissa gränser för vad korvar får innehålla. Grundregeln var att mängden bindemedel inte får överstiga 4 %. Men redan i november 1951 började man rucka på denna regel, då statens jordbruksnämnd kungjorde att mjölkpulver kunde få blandas in i större mängd än så.

Mjölk omdefinierades alltså av staten från ett bindemedel till att vara en potentiell del av korvens väsen. Jag vet inte varför, men gissar att beslutet grundade sig i en kalkyl om Sveriges livsmedelsförsörjning utifrån tillgången på kött respektive mjölk.

För korvindustrin öppnades nu möjligheten att tillverka billigare korvar med lägre kötthalt, även om man enligt en överenskommelse inte fick kalla dessa för just “falukorv”. Under 1952 lanserades så ett slags korv av falukorvstyp som såldes under namn som “specialfalu” eller “go-go-wurst”. Dessa innehöll så mycket som 10–15 % mjölkpulver. Priset var omkring 12 % lägre än på riktig falukorv.

I fråga om den nya korvens kvalitet kan sägas, att den beträffande näringsvärde torde vara jämförbar med falukorv men att den i fråga om utseende och konsistens i allmänhet torde vara falukorven något underlägsen. Av hela förbrukningen av falukorv och ‘specialfalu’ o.dyl. utgjorde i september 1952 den senare typen med mjölkpulver mellan en femtedel och en tredjedel enligt ett par större fabrikanters uppskattning.

Så skrev den legendariske statistikern Erland von Hofsten, chef för Socialstyrelsens beräkningar av levnadskostnadsindex, i en promemoria till Indexnämnden under rubriken “En kvalitetsfråga beträffande falukorv”.

Frågan som ställdes var alltså om de nya lågpriskorvarna skulle få gälla som falukorv i indexberäkningarna. Socialstyrelsens prisstatistiker var tveksamma, men fann det säkrast att rådfråga Indexnämnden, där arbetsmarknadens parter fanns representerade. Indexnämnden gick på samma linje: go-go-wurst är inte att räkna som falukorv. I det fall att de nya lågpriskorvarna etablerade sig permanent i det svenska köket skulle de hellre tas in som en separat representantvara.

Med detta beslut frångick gick man den tidigare principen att utgå från matens näringsvärde mätt i kalorier. Lågpriskorvarna var ju enligt uppgift näringsmässigt likvärdiga med riktig falukorv. Kvalitetsskillnaden låg i stället i “utseende och konsistens” – faktorer som under efterkrigstiden kunde tillåtas att spela in i beräkningen av levnadskostnadsindex.

Om man i stället stått fast vid den äldre principen, skulle den officiella prisstatistiken i stället ha visat på en betydande minskning av korvpriserna. Resultatet skulle bli att det totala indextalet för LKI efter avrundning hamnade ett steg lägre. I förlängningen hade detta kunnat leda till att löneökningarna i Sverige hölls tillbaka.

* * * * * * * * *

Levnadskostnadsindex (LKI) förvandlades till Konsumentprisindex (KPI). Falukorven förblev en av fyra korvar i dess varukorg.

Ett nedslag i november 1958: då noterades priset på falukorv i 166 butiker. Medelpriset var 5,09 kronor per kilo. Prisspridningen var låg; falukorv såldes till ungefär samma pris överallt i Sverige. (Generellt hade vegetabiliska livsmedel en större prisspridning än animaliska.)

Om falukurvens prisutveckling skulle ha följt KPI sedan dess skulle den numera kosta omkring 70 kronor per kilo. Dagens priser på Willys ligger både lägre och högre än så. Garants vanliga falukorv går att köpa för bara 31 kronor per kilo, men om du vill ha den ekologiska varianten så kostar den hela 83 kronor per kilo. En långsiktig korvprisjämförelse förutsätter att vi kan avgöra vilket av dessa alternativ som ska anses jämförbart med 1958 års falukorv. Svaret är inte självklart.

Ett alternativ till att använda KPI kan vara att jämföra falukorvens pris med lönenivåerna, vilket ger ett mått på hur länge vi behöver arbeta för att kunna köpa en falukorv. Detta beror såklart på vilket jobb vi har, men ett vanligt sätt är att utgå från löneindex för en manlig industriarbetare. Då råder det inget tvivel om att falukorven har blivit billigare över tid. Sedan 1958 har alltså lönerna ökat betydligt mer än falukorvspriserna.

Korvhistoria, del 2: Om vattenhalten i korv

Korvarnas innehåll har länge varit en politisk fråga i Sverige. Hur länge vågar jag inte säga, men i 1911 års proviantkungörelse (§ 7) stadgades att korv “skall vara fri från för korvsorten främmande inblandningar eller en påfallande riklig tillsats av kryddor” (se SOU 1940:9).

Om vi ska ta detta på orden, var alltså välkryddade korvar förbjudna i Sverige! En riklig tillsats av kryddor torde ha betraktats som ett sätt att dölja smaken av undermåligt kött.

Däremot fanns det inget förbud mot att sänka kötthalten genom att öka inblandningen av andra ingredienser, så länge dessa inte var “för korvsorten främmande”. Det gick alltså bra att späda ut köttet med exempelvis mjöl, förutsatt att mjöl redan var en vedertagen ingrediens i den aktuella korvsorten.

* * * * * * * * * *

Under första världskriget noterades en “synnerligen avsevärd försämring av korvvarorna”. Försämringen bestod framför allt i att köttet blandades ut “genom tillsats av otillbörlig myckenhet mjöl och vatten” (se SOU 1940:9).

Problemet blev föremål för närmare studie av kemisten Thure Sundberg, som publicerade uppsatsen “Om undersökning och bedömande af korfvaror med särskild hänsyn till vattentillsats” (1918). Där framgick att det alls inte är lätt att reglera korvarnas vattenhalt, eftersom “vatten är en normal beståndsdel i allt kött”. Att tillsätta ytterligare vatten kan dessutom vara önskvärt för att ge korven rätt konsistens. Thure Sundberg drog slutsatsen att det nog var svårt att sätta någon “absolut gränssiffra” för vatten i korv. Lättare vore att reglera tillsatsen av stärkelse i förhållande till halten av kött.

* * * * * * * * * *

När freden återkom verkar korvarna ha återfått sin normala kötthalt. Men med nästa krigsutbrott aktualiserades frågan på nytt av Livsmedelslagstiftningssakkunniga, en kommitté under ledning av Ernst Abramson, professor i födoämneshygien vid Statens institut för folkhälsan. I början av 1940 lade dessa fram sitt “Betänkande med förslag till kungörelse angående kontroll å handeln med ost samt viss lagstiftning angående korvvaror” (SOU 1940:9). Där lyftes behovet av ny lagstiftning om korvarnas innehåll:

Dessa föreskrifter böra såvitt möjligt utgöra en garanti för att en korvvaras
sammansättning är sådan som allmänheten har rätt att förvänta. Andra beståndsdelar än köttvaror av olika slag böra således icke få förekomma i korven i större omfattning än som kan anses förenligt med rimliga fordringar på en god vara. Vid bestämmelsernas utformning böra likväl så pass vida gränser uppdragas, att utrymme lämnas även för enklare kvaliteter. I annat fall kan lätt inträffa att de uppställda reglerna verka i prisfördyrande riktning.

Livsmedelslagstiftningssakkunniga identifierade alltså en avvägning. Om kvalitetskraven ställs alltför högt kommer det leda till dyrare korvar. Det måste lämnas utrymme “även för enklare kvaliteter” på korvmarknad.

Med detta betänkande i ryggen kunde samlingsregeringen utfärda en kungörelse (1941:650) med “vissa bestämmelser angående grädde och korv”. Där stadgades att vattenhalten i korv aldrig får överstiga 65 %. Efter att krigsläget förvärrats ytterligare kom dock denna reglering att suspenderas genom en ny kungörelse (1943:61), där statens livsmedelskommission fick fria händer att råda över korvarnas innehåll.

* * * * * * * * * *

Efter andra världskrigets slut var tiden kommen för en ny korvpolitik. Underlaget levererades av en ny kommitté, Livsmedelssakkunniga, som i sitt betänkande (SOU 1949:43) föreslog en ny livsmedelsstadga för Sverige. Där kan vi bland annat lära oss:

83 §.
Kött är skelettmuskulatur av däggdjur. /…/

84 §.
Korv är en i naturligt eller konstgjort tarmskinn innesluten massa av kött eller köttvaror.
Vattenhalten i korv får icke överstiga, hos blodkorv, rökt medvurst, salamikorv, milanokorv och spickekorv 50 gram, hos kokt medvurst, hushållsmedvurst, falukorv, frukostkorv, wienerkorv, prinskorv, bräckkorv, rökt leverkorv och isterband 60 gram samt hos annan korv 65 gram per 100 gram.

Med andra ord kvarstod samma maxgräns för mängden vatten i korv, alltså 65 %. Just falukorven hörde dock till den korvfamilj där det endast 60 % vatten var tillåtet.

Livsmedelsstadgan bestämde vidare att falukorv inte får innehålla andra tillsatser än “potatismjöl, mjölk, mjölkpulver och blodplasma. Tillsatserna få tillhopa ej överstiga 4 gram per 100 gram av korvens vikt, beräknad vid högsta tillåtna vattenhalt för korven i fråga.”

Korvhistoria, del 1: Vad kostar en falukorv?

Nu ska det bli korvhistoria! För tydligen har partiledare viftat med falukorvar som ett led i den bisarra valrörelse som pågår.

Med korven i handen sa hon sedan att den symboliserar allt som är bra med Sverige, och någonting som människor alltid har haft råd med.
– Nu kostar den 40 kronor sedan vi fått Magda-priser, Stenevi-skatt och Annie-tillägg.

Diskussionen av korvpriser har fortsatt att rasa på Twitter med följden att “Willys” just nu listas där som ett trendande ord. Många har nämligen påpekat att Willys saluför falukorvar för bara 25–30 kronor. Varpå högeroppositionens anhängare kontrar med att falukorven av lågprismärket Garant är “knappt ätlig”.

En snabb sökning på Willys.se kan illustrera falukorvprisernas spännvidd. För att bara lista de korvar som har standardvikten 800 gram:

Falukorv, Garant (pluskund, max 3 köp): 25 kr
Falukorv, Garant (normalpris): 30 kr
Lantkorv, Scan: 33 kr
Falukorv Ring, Scan: 34,50 kr
Falukorv, Sorunda: 38 kr

I utbudet finns därtill även dyrare varianter av falukorv som säljs i förpackningar av något lägre vikt. Garant har en ekologisk falukorv och Scan har en rökigare “jägarfalukorv” vilka båda säljs till ett kilopris omkring 80 kronor, alltså ungefär det dubbla mot en vanlig enkel falukorv.

Vilken typ av falukorv som det viftades med i tv-rutan är oklart.

Korvprisfrågan har alltså inget enkelt, numeriskt svar. Den är en fråga om kvalitet, för att inte säga om ontologi. Vad är en falukorv? Vad ska den innehålla för att leva upp till sitt namn?

Detta är frågor som tycks ofrånkomliga för den som vill navigera i valrörelsens politiska landskap. Varför man nu skulle vilja det. Men det kan åtminstone bli en ursäkt för en korvhistorisk återblick som i slutändan kan få illustrera ett mer övergripande problem med att mäta inflation. Fortsättning följer.

Vad är det egentligen som mäts när man räknar på “ekonomisk standard”? Vilka är problemen med detta mått?

Förra inlägget utlovade att vi ska återkomma till begreppet “ekonomisk standard” – ett välfärdsmått som används i den offentliga statistiken. Så här skriver exempelvis SCB i ett par pressmeddelanden.

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar att röra oss med, på bara 20 år har vår ekonomiska standard ökat med 60 procent.

Under femårsperioden 2013–2018 har Sveriges befolkning fått en bättre ekonomisk standard. /…/
Två av tre i Sveriges befolkning har under åren 2013–2018 fått det bättre ekonomiskt ställt.

Som vi ser finns det en tendens att likställa en stigande ekonomisk standard med att människor får det “bättre ekonomiskt ställt”. Intrycket som ges är att detta skulle vara ett mått på levnadsstandard. Detta är dock inte fallet och det finns goda skäl att titta närmare på vad det faktiskt är som mäts med måttet “ekonomisk standard”. Inte nödvändigtvis i syfte att skåpa ut måttet som sådant, utan för att kunna avgöra till vilka slags jämförelser som det kan vara ett användbart mått. Då får vi först skilja mellan två syften.

Å ena sidan används måttet till synkron analys, där man fryser tiden och vill undersöka ekonomisk fördelning vid en viss tidpunkt. Att ha “låg ekonomisk standard” definieras som att ligga under 60 procent av medianvärdet. (Om du är ensamstående och har mindre än 13000 kronor kvar efter skatt räknas du till denna grupp. Du är inte nödvändigtvis fattig men lever i vad EU kallar “risk för fattigdom”.)

Men samma mått används även för att undersöka förändring över tid, alltså diakron analys. Vi ser exempel på detta i citaten ovan. Vid sådana jämförelser bortser man från den ojämlika fördelningen och ser till hur den genomsnittliga standarden utvecklat sig för befolkningen i stort eller för en viss grupp.

Som välfärdsmått finns det, väldigt förenklat, tre möjliga problem med “ekonomisk standard”:

  1. Eftersom ekonomisk standard mäts i måttenheten pengar så förutsätter den diakrona analysen att man justerar för förändrat penningvärde. Alltså tillkommer konsumentprisindex (KPI) som en faktor i ekvationen. Om det finns problem med KPI-måttet kommer dessa problem även att gå rakt in i jämförelserna av ekonomisk standard över tid, precis som de går rakt in i den uppmätta BNP-tillväxten. Detta är däremot inget problem vid synkrona jämförelser av hur ojämlik standarden är vid en given tidpunkt.
  2. Ekonomisk standard har “individen som analysenhet” men med särskilda schablonberäkningar som ska hänsyn till stordriftsfördelarna av att leva i ett hushåll mer flera personer. Hur man väljer att modellera hushållet som “konsumtionsenhet” är egentligen en normativ fråga, som får ytterst stor betydelse för beräkningarnas resultat. Detta är fruktansvärt intressant, men får bli ämne för ett uppföljande inlägg. Här låtsas vi tills vidare som om alla är ensamstående.
  3. De tredje och mer grundläggande problemet rör vad som från första början mäts när statistikmyndigheter mäter “ekonomisk standard” och hur detta skiljer sig från en bredare förståelse av levnadsstandard. Annorlunda uttryck finns här en inbyggd, underförstådd avgränsning av vad som är i striktare mening ska anses vara “ekonomiskt”. Det är denna fråga som vi tittar på här och nu.

“Ekonomisk standard” är, enligt SCB, ett annat uttryck för vad som mer tekniskt kan benämnas “ekvivalerad disponibel inkomst”. Ekvivaleringen syftar på att man gör schablonberäkningar om hushållet som konsumtionsenhet (punkt 2 ovan). Själva utgångspunkten för allt är alltså att mäta disponibel inkomst. Vi kan citera regeringens definition:

Den disponibla inkomsten består av ett antal olika komponenter: inkomst från arbete, kapital och näringsverksamhet samt skattepliktiga och skattefria transfereringar, med avdrag för direkt skatt.

Annorlunda uttryckt handlar detta om att mäta hur mycket pengar folk har att röra sig med. Att mäter just disponibel inkomst har sina förklaringar; framför allt att det är praktiskt genomförbart. Men att använda detta som välfärdsmått är problematiskt. Det tar ingen hänsyn till vad man faktiskt måste köpa för de pengar man har eller vilken välfärd man tvärtom kan ta del av utan prislapp.

Vi kan ta skolluncher som exempel. Svenska skolbarn har enligt lag rätt till kostnadsfri lunch i skolan. Men lagen omfattar bara den obligatoriska skolan, inte gymnasiet. Flera borgerligt styrda kommuner i Skåne har valt att ta betalt för gymnasieelevernas skollunch eftersom politikerna principiellt menar att avgifter är att föredra framför skatter.
Låt säga att dessa politiker fick makten i hela Sverige och ändrade lagen så att de fria skolluncherna avskaffas helt. Inga subventioner, utan marknadsmässigt restaurangpris. I gengäld skulle man sänka inkomstskatten i motsvarande grad. Det genomsnittliga hushållet skulle då få “mer pengar att röra sig med”, det vill säga en högre “ekonomisk standard”. Men de där pengarna skulle inte hinna röra sig långt innan de, hos ett genomsnittligt hushåll, åter slukades av ökad kostnader för barnens skolmat. Hushållens sammanlagda konsumtionsutrymme skulle i princip vara oförändrat, trots att statistiken visar på en standardökning.

Ett annat tänkvärt exempel rör skillnaden mellan direkta skatter (som inkomstskatt) och indirekta skatter (som moms). Vi kan tänka oss en skattereform där staten sänker inkomstskatten, men i motsvarande grad höjer momsen. Detta var ungefär vad som gjordes i början av 1990-talet. En sådan omläggning från direkt till indirekt beskattning gynnar i princip höginkomsttagare på bekostnad av låginkomsttagare. Men om vi bortser från fördelningspolitiken och bara ser till genomsnittet så påverkas inte konsumtionsutrymmet. I ena fallet dras skatten vid avlöningsdagen, i det andra fallet när lönen spenderas. Men genom att flytta över skattebördan till indirekta skatter som moms ökar ändå den disponibla inkomsten. Medborgarna har fått mer pengar “att röra sig med”, även om rörelseutrymmet i hög grad är konkret begränsat av att man faktiskt måste betala för nödvändigheter som mat och bostad.

Inledningsvis citerades SCB om hur Sveriges befolkning “fått det bättre ekonomiskt ställt” under 2010-talet. Till detta bidrog säkert den minskade inkomstbeskattningen i form av “jobbskatteavdrag“. Men samtidigt höjdes momstrycket; om staten år 2010 fick 40 procent av intäkterna från moms, hade andelen år 2020 närmat sig 50 procent. En omläggning från direkt till indirekt beskattning, som troligen kan bidragit till att blåsa upp ökningen av “ekonomisk standard” på ett sätt som knappast motsvaras fullt ut av någon ökad materiell levnadsstandard.

Aningen tillspetsat kan vi alltså säga att måttet “ekonomisk standard” är som gjort för att skönmåla effekterna av en nyliberal politik. Det bortser helt från offentlig välfärd och ser bara till hur mycket pengar som passerar de privata hushållens bankkonton. Det är ett mått som i stort sett är blint för ökade levnadskostnader (bortsett från att detta indirekt kan komma in i diakrona analyser, när man justerar för köpkraft via KPI).

Problemen med att använda disponibel inkomst som välfärdsmått är något som också medges av regeringen i senaste långtidsutredningen:

Som välfärdsrelevant inkomstmått betraktat har dock disponibel inkomst vissa brister. Ett problem är att den del av den offentliga sektorns omfördelning som sker i form av icke-monetära individuellt inriktade välfärdstjänster, som t.ex. vård, omsorg och utbildning, inte ingår i den disponibla inkomsten. Traditionella fördelningsanalyser, som använder disponibel inkomst som inkomstbegrepp, tenderar därför att underskatta individers samlade ekonomiska resurser. Vidare överskattas skillnader i fördelningen av ekonomiska resurser mellan olika inkomstgrupper när de offentliga välfärdstjänsterna inte beaktas.

Detta är en angelägen problematisering, även om man kan tycka att regeringen har valt att vinkla den på ett positivt sätt. Man skulle lika gärna kunna vända på saken. Ja, visst underskattas individens samlade resurser när man bara ser till disponibel inkomst men blundar för offentlig välfärd. Men andra sidan av denna underskattning är att man överskattar den procentuella ökningen i ekonomisk standard (som i påståendet att vi fått det 60 procent bättre på 20 år).

Ett uppföljande inlägg kommer att kolla närmare på “konsumtionsenhetsskalan” och schablonberäkningarna för hur ett hushåll fungerar, inom ramen för den offentliga statistiken över “ekonomisk standard”.

Vi har aldrig haft så mycket pengar som idag, eller? Vad menas?

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar som i dag“, hävdar en rubrik i DN:s ekonomiavdelning.

Jag vill hävda att detta påstående är så oklart att det befinner sig på meningslöshetens gräns. Lite som att hävda att Sverige var som gudfruktigast år 1670. Påståendet är inte ens fel, för dess termer är så oklara att det inte ens går att tala om rätt och fel. I detta inlägg vill jag peka på tre skäl till detta.

Det hjälper inte att läsa själva DN-artikeln. Där upprepas samma påstående utan innebörden blir ett dyft tydligare. Ändå ser jag hur inflytelserika debattörer har hänvisat till just denna artikel för att hävda att, tja, vi har det ganska bra. Bättre än “förr”. Vilket inte är fel – bara på gränsen till meningslöst.

Artikeln handlar om hushållens konsumtion, i synnerhet om hur utgifterna relativt har förändrats över tid, vilket i sig inte är särskilt oklart. Sedan länge finns utförlig statistik över hushållens konsumtionsutgifter där man kan se hur boendet efter hand slukar en större del av pengarna, på bekostnad av kläder och mat som i relativa termer har blivit billigare. Men detta får inte blandas samman med det kvantitativa påstående som flera gånger upprepas i artikeln i absoluta termer:

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar att röra oss med. /…/
Utvecklingen mot ett större köputrymme har skapat nya förväntningar på konsumtion. /…/
Samtidigt som vi i genomsnitt fått allt mer pengar att röra oss med har klyftorna vuxit.

Låt oss för tydlighetens skull begrunda rubrikens syntax. Vi delar upp satsen i sina satsdelar:
Där finns ett subjekt: vi
Där finns ett predikat: har … haft
Där finns ett objekt: pengar

Därtill några adverbial (det är dessa som får utsagan att bli historisk och kvantitativ).
Två tidsadverbial: aldrig förrsom i dag
Ett gradadverbial: så mycket

Just nu kan nöjer vi oss med att skärskåda subjekt, predikat och objekt. Det är nämligen dessa tre satsdelar som (milt uttryckt) grumlar utsagans betydelse.

Subjekt: Vilka är “vi”?
“Vi” skulle kunna stå för summan av alla svenska medborgare eller invånare (inte samma sak). Det skulle också kunna stå för ett genomsnittligt svenskt hushåll. Sverige är ett ojämlikt samhälle med ett litet fåtal superrika, vilket betyder att medelvärdet mycket väl kan ligga långt över den ekonomiska nivå som det stora flertalet lever på. Ett rimligare alternativ till medelvärde kan då vara att räkna på medianen (av hushåll eller av individer). Dessa olika räknesätt resulterar i olika slags “vi”.

Predikat: Vad innebär det att “ha” pengar?
Vad innebär det att ha pengar? Här finns en uppsjö av möjliga innebörder och räknesätt. För det första får man, som i alla diskussioner om ekonomisk ojämlikhet, skilja mellan tillgångar och inkomster.
Den som äger en bostad (eller en njure), den har en tillgång på vilken det kan sättas ett penningvärde, men frågan är hur meningsfullt detta penningvärde är om man inte har någon annanstans att bo (eller en andra njure). Man skulle kunna uttrycka det som att bostäder (och njurar) har låg likviditet. Aktier har i allmänhet högre likviditet; den som äger börsnoterade aktier kan när som helst sälja dem och få reda pengar i utbyte. Därför kan det te sig som att man redan har dessa pengar, fast det stämmer inte, för om många aktieägare samtidigt skulle vilja sälja aktierna skulle ju aktiekursen rasa. Därtill kommer frågan om man kan sägas “ha” lånade pengar.
Inkomster då? Även där återfinns motsvarande skala. Om vi räknar på inkomst före skatt så blir det svårt att påstå att vi “har” hela penningsumman. Men skatt är inte väsensskilt från andra löpande av- och utgifter. När vi talar om hur mycket pengar vi “har att röra oss med” syftar vi ofta på hur mycket pengar som återstår efter alla nödvändiga utgifter. Vi behöver bo, vi behöver äta, vi behöver klä oss. Vi behöver kanske betala ränta på ett lån. Men exakt vilka utgifter som ska anses nödvändiga är inte självklart.

Objekt: Vad är “pengar”?
Den här frågan är nog den intressantaste för en indexkritiker. Vad är det ens som kvantifieras när man säger att “vi aldrig haft så mycket pengar”? Troligen syftar man inte på pengar som i antal kronor, för det vore att göra sig blind för inflationen. Sannolikt syftar man inte på pengar, utan på pengarnas köpkraft. Alltså en hänvisning till hur mycket “nytta” pengarna kan köpa. Vem värderar denna nytta?

Vi har alltså tre oklara led. Inget av dem klargörs av DN-journalisten. Inte heller av den intervjuade lektorn i socialpsykologi, som mest tillför ytterligare fluff. “Vi värderar också bostaden högre i dag” är ett påstående som i synnerhet skulle förtjäna att plockas isär. (Kanske menar socialpsykologen helt enkelt att bostadspriserna har stigit. Eller att människor förr i tiden inte tyckte det var så viktigt med tak över huvudet.)

Däremot rymmer artikeln en liten hänvisning till officiell statistik, som indirekt kan ge nycklar till hur DN lyckats koka ihop denna soppa:

De senaste 20 åren har vår ekonomiska standard ökat med 60 procent, enligt SCB.

“Ekonomisk standard” får bli ett begrepp att återkomma till framöver. Låt mig tills vidare bara säga att det inte är liktydigt med “levnadsstandard”. Precis som att levnadsstandard inte på ett entydigt sätt låter sig mätas i pengar.

Konsumtionen som sjunker och stiger på samma gång

Över ett uppslag i söndagstidningen finner jag rubriken: “Konsumtionen sjunker för första gången på 30 år” (DN 25/4, s. 26–27). Tidningens ekonomidel återger innehållet i en forskningsrapport från Göteborgs universitet och konstaterar ett historiskt trendbrott:

Sedan 90-talets finanskris har svenskarnas konsumtion varit på ständig uppgång – men det är en trend som vänt under pandemin /…/
Sedan covid-19 bröt ut har den totala konsumtionen minskat med 4,7 procent.

Nu tycker säkert någon att jag gör mig naivare än vad jag är. Men i artikeln – och i forskningsrapporten – förklaras aldrig riktigt vad det är man vill mäta. Är det självklart vad konsumtion är och hur den mäts?

Det finns flera grundläggande frågor att ställa sig inför de siffror som rapporteras. Exempelvis:
1. Talar vi om “svenskarnas konsumtion” (oavsett var de befinner sig) eller om “konsumtion i Sverige” (oavsett vem som konsumerar)? Mellan dessa storheter finns ett betydande glapp som utgörs av dels turism, dels köp av allehanda digitala tjänster.
2. Syftar minskningen på den totala konsumtionen, eller konsumtionen per capita? Detta har givetvis viss betydelse i det 30-åriga perspektivet, eftersom Sveriges befolkning under tiden har ökat med uppemot två miljoner.
3. Var drar man gränsen mellan att konsumera och att investera? Ett klassiskt dilemma, särskilt när man talar om fastigheter (bostäder och fritidshus) eller om finansiella tjänster.

Att dessa tre saker inte reds ut i en DN-artikel är begripligt. Men det finns en annan sak som är ännu mer grundläggande. En sak som knappast kan lämnas hängande i luften när man slår upp rubriker om ett historiskt trendbrott. Jag tänker på åtskillnaden mellan det som man konsumerar och pengarna som man betalar. Vi kan också säga: materiellt och monetärt. Eller om man så vill: bruksvärde och bytesvärde.

Det är en sak att konsumtionen minskar, i materiella termer.
Det är en annan sak med minskade konsumtionsutgifter.

Dessa två saker kan givetvis gå hand i hand, vilket säkert också kan ha skett under 2020. Men det är också fullt möjligt för kurvorna pekar åt olika håll. Låt oss som exempel ta en av konsumtionsforskningens mest klassiska varor: korv.

Vi kan tänka oss att människor ett år äter exakt lika många korvar som förra året. Men priset på korv stiger. Kanske för att råvarorna blir dyrare, kanske för att staten inför en ny korvskatt, detta spelar mindre roll. Folk vill fortfarande ha sina korvar och är beredda att betala för dem. Alltså kommer den totala mängden pengar som folk lägger på korv att öka. Om vi mäter konsumtion i monetära termer så kommer alltså kurvan att peka uppåt. Men den materiella korvkonsumtionen har likväl inte ändrats det minsta. Så kurvan kommer att förbli helt platt så länge vi mäter antalet korvar, eller någon annan fysisk enhet, typ kilogram eller kilojoule eller kilometer.

I scenario nummer två tänker vi oss att det inträffar en ekonomisk kris. Människor håller hårdare i slantarna, men deras magar fortsätter att kräva sitt mått av korv. I stället för att äta färre korvar, drar människorna ner på sina kvalitetskrav. Ut med den närproducerade lammkorven – in med hot dogs av tvivelaktigt innehåll, till lägre pris. Antalet konsumerade korvar är samma, i vikt eller volym har ingen förändring skett. Men de totala konsumtionsutgifterna för korv har minskat till hälften. Huruvida konsumtionen har minskat är en svårare fråga att besvara. (Så länge alla korvsorter finns samtidigt på marknaden går det att göra en hedonisk regression, men denna bygger fortfarande på ett godtyckligt urval av kvalitetsparametrar.)

Konsumtionsrapporten går inte närmare in på just korv, däremot på mode. Det rör sig om en årlig publikation från Centrum för konsumtionsforskning vid Göteborgs universitet. Den senaste kom i december och det är lite oklart varför DN väntade i fyra månader. Den stort uppslagna nyheten handlar alltså om ett historiskt trendbrott: för första gången på 30 år så minskar konsumtionen i Sverige.

Konsumtionsrapporten hoppar över det där med att klargöra metod och begrepp. Men när man läser den så framgår det snart att den handlar om konsumtionsutgifter, snarare än om den faktiska konsumtionen. Mestadels används dock begreppet “konsumtionen” som en synonym med de penningsummor som läggs på konsumtion inom olika områden.

Konsumtionsrapporten drar då och då slutsatser som man får kalla rätt märkliga. Som den här:

Att svenskar spenderar lika stor andel av sin totala konsumtionsbudget pa? kommunikation trots den snabba teknikutvecklingen inneba?r att man fa?r avseva?rt mycket mer kommunikation a?n fo?r tio a?r sedan.

Jag är inte helt säker på vad “mer kommunikation” skulle betyda, eller om det är så lätt att kvantifiera. Men jag tycker det citerade utgör exempel på en tveksam spekulation från Konsumtionsrapporten, vars data ju inte handlar om vad folk får för pengarna, utan bara om hur mycket pengar de lägger ut.
Att utgifterna för “kommunikation” har gått upp över tid skulle kunna ha flera möjliga förklaringar. Det kan exempelvis bero på att priserna på kommunikationstjänster har stigit, kanske till följd av en viss monopolisering, efter att företagen tidigare tog underpriser i en hård konkurrens om marknadsandelar. Det kan också bero på att olika nöjen och fritidsaktiviteter som tidigare föll under andra kategorier numera har flyttat in i olika appar och därmed hamnar i totalsumman för “kommunikation”.
Liknande tvivel känner sig inför påståendet: “Svenska folket spelar allt mindre frekvent om pengar pa? exempelvis lotto, trav och tips. En tydlig minskning har skett sedan a?r 2013.” Hur man än försöker att avgränsa “spel om pengar” som konsumtionskategori så kommer det att bli godtyckligt. Om färre spelar klassisk lotto, är det nu desto fler som finner motsvarande spänning i att handla med aktier eller kryptovaluta. Särskilt under det senaste året har ju finansspekulation blivit “folkligt” på det sätt som bara sker i riktigt stekheta bubblor. Detta kan inte bara avskrivas som gambling, men att det finns ett sådant inslag är ovedersägligt. Samma sak med många onlinespel som kanske inte är “spel om pengar” i strikt mening, men ändå en jakt på loot boxes och spelvalutor. Om sådant tar över marknadsandelar från travet så betyder det inte att folk gamblar mindre än tidigare.

Men den stora frågan som Konsumtionsrapporten väcker är likväl hur man kan dra slutsatsen att minskade konsumtionsutgifter betyder minskad konsumtion. För att göra en sådan slutledning, med vetenskaplig trovärdighet i behåll, krävs ett minimum av teoretisk grund att stå på. Men något sådant ges inte. Konsumtionsrapporten handlar i realiteten bara om konsumtionsutgifter och borde avstå från att dra slutsatser som går utöver detta.

Det kan tyckas som en språklig petitess. Men tänk då på talet om att vi, för planetens skull, måste minska vår konsumtion. Då avses ju helt klart inte utgifterna, utan den materiella konsumtionen. Rubriker om att “konsumtionen har minskat” kan lätt missförstås som ett steg i rätt riktning. Men bakom minskade utgifter kan det mycket väl dölja sig en konsumtionsomläggning i riktning mot billigare och mindre hållbara produkter, alltså motsatsen till hållbarhet.

Historisk levnadsstandard, 4: Aggregering

Reallön och BNP är exempel på aggregat. (Från latinets aggregare, att “flocka samman”, en metafor som tycks ha sitt ursprung i boskapshållningen; aggregering är alltså ursprungligen en syssla för fårhundar och herdar.)

Är aggregat nödvändigtvis den bästa vägen för att historiska studier av levnadsstandard? Det frågar sig Emma Griffin i sin redan nämnda artikel i Past & Present, “Diets, hunger and living standards during the British industrial revolution” (2018). Vi snackar alltså fortfarande om perioden ungefär 1790–1840.

Skillnaderna mellan stad och landsbygd – liksom mellan olika regioner i Storbritannien – var stora och växande, exempelvis i fråga om mängden tillgängligt lönearbete, tillgången på näring och människors kroppslängd. (Det sistnämnda är en grov men pålitlig indikator på hur god tillgång de hade på mat under sin uppväxt.) Dessa skillnader slätas lätt över om man väljer att dra slutsatser utifrån nationellt aggregerade genomsnitt.

Att aggregera statistik på nationell nivå innebär ju definitionsmässigt en metodologisk nationalism som står i total motsats till allt tal om globalhistoria (som är någonting annat än att bara väva samman nationella berättelser, eller dra jämförelser mellan nationella aggregat). Bland nationalekonomer ses den metodologiska nationalismen däremot sällan som ett problem. Det hörs ju på namnet: nationalekonomi.

Griffin (2018) menar att 2000-talets nya våg av kvantitativa studier av historiska reallöner har kastat visst ljus på hur klyftan mellan stad och landsbygd vidgades under industriella revolutionen, men att de aggregativa metoderna i huvudsak har tjänat att släta över denna klyfta:

We have seen here that early industrial Britain was en economy of (at least) two halves: a dynamic urban/industrial sector set against a stagnant rural one. There can be no understanding living standards without understanding that it is a story with two parts. In towns and industrial districts, men enjoyed higher wages and steady employment. In addition to working longer hours themselves, they also enjoyed higher wages and steady employment. In addition to working longer hours themselves, they also enjoyed the more dubious privilege of being able to send large numbers of their household, including young children, to work as well. Industrial districts offered the prospect of higher family incomes, /…/ In rural England, by contrast, wages and family incomes hardly moved in the first half of the century and agricultural workers and their families consumed a very plain diet, one that must have been insufficient for all the household’s needs. But the agricultural sector of the economy remained large right down to 1850, so when urban and rural experiences are pooled the overall appearance is one of little change. /…/
Quantification has not only served to underplay the dynamism of the industrial regions, it has also helped to preserve a dichotomous interpretation of living standards – optimism versus pessimism – that is long past its sell-by date.
/…/
The evidence is clear: industrialization ushered in a far more complex, and unequal, society than that which it replaced. It is time to abandon the optimist/pessimist framework

Sammanfattningsvis menar Griffin att vi inte bör stirra oss blinda på om de aggregerade kurvorna pekar uppåt eller nedåt, utan måste fråga oss vad de faktiskt mäter.

Vi missar inte bara den ojämlika utvecklingen mellan stad och landsbygd, utan också ojämlikhetens skilda utveckling där landsbygden förblev förhållandevis jämlik (den stora majoriteten av fattiga där hade lika låg levnadsstandard) medan industriarbetarnas villkor skilde sig betydligt mer (även om deras genomsnitt låg högre).

Frågan blir ännu mer komplex om vi bryter upp familjen som enhet. (Det vill säga, om vi inte bara bryter med den metodologiska nationalismen utan även med vad som kan kallas för “metodologisk familism”.)

De som i 1800-talets början samlade in uppgifter om fattiga familjers levnadsstandard – uppgifter som nu stoppas in i långa tidsserier av kvantitativt inriktade ekonomihistoriker – tänkte knappast på frågor om representativitet. Vanligen utgick de från att människor levde i familjer med en man och en hustru, där alla familjemedlemmar delade lika både på inkomster och på obetalt arbete. Detta må i breda drag ha stämt i fråga om livet på landsbygden, men var en mycket dålig premiss för att studera livet hos dem som var mest påverkade av industrialiseringen.

Löneuppgifterna som samlades in gäller vuxna män. Men kan man utgå från att de även är giltiga för kvinnor och barn? Knappast.

Emma Griffins huvudsakliga slutsats är som sagt att positionerna “optimism” och “pessimism” är överspelade i frågan om vad som hände med de arbetande klassernas levnadsstandard under den industriella revolutionen. Vissa fick det bättre, andra fick det sämre – såklart. Det är givetvis av intresse att även fånga den större bilden, men det bör inte ske till priset av en aggregering som döljer växande klyftor.

Historisk levnadsstandard, 3: Bröd och efterklok näringslära

Frågan om historisk näringslära går inte att komma undan om vi vill kartlägga historisk levnadsstandard. Om vi vill följa levnadsstandarden i det industrialiserande Europa, måste vi inte minst ta ställning till hur vi ser på övergången från mörkt fullkorn till vitt bröd. En kvalitetsförändring som går att betrakta antingen subjektivt eller objektivt, antingen utifrån ett dåtida kunskapsläge eller ett nutida. var kanske alla överens om att det vita brödet var överlägset, men å andra sidan kände man varken till kostfibrer eller vitaminer. Nu kan vi nog konstatera att det mörkare är “bättre” i en objektiv mening, även om det vita brödet fortfarande är subjektivt uppskattat.

Värderingen av kvalitetsskillnaden mellan mörkt och vitt bröd blir enormt viktig, eftersom bröd och annan mjölmat under seklernas lopp har stått för en oerhört stor del av människors levnadskostnader.

Emma Griffin (2018) tar upp frågan om historisk näringslära i ett avsnitt av sin artikel. Hon pekar på den stora klyftan mellan kulturella och ekonomiska historieskrivningar. James Vernons bok Hunger skildrade hur förståelsen av svält förändrats över tid, i takt med uppkomsten av tekniska medel för att mäta matens näringsinnehåll. På detta reagerade ekonomihistorikern Derek Oddy med en upprörd recension (2008). Han uttryckte ett mer positivistiskt ideal: “scrutinising nutritional techniques is not what the historian should do; instead, modern nutritional knowledge should be applied to data from the past”.

Om vi skulle följa Derek Oddy, måste vi då inte räkna mörkt bröd som högvärdigare än vitt? Övergången till vitt bröd blir då i statistiken till en faktor som försämrar människors levnadsstandard, även om människorna själva upplevde det vita brödet som en förbättring.

En annan som gick på den näringsmässigt objektiva (eller efterkloka) linjen var den tidigare nämnde DDR-ekonomen Jürgen Kuczynski i 40-bandsverket Geschichte der Lage der Arbeiter unter dem Kapitalismus. Kuczynski ville visa hur den tidiga kapitalismen ledde till sänkt levnadsstandard och var således “pessimist” i likhet med Hobsbawm. Emellertid menade Hobsbawm (1957) – som året dessförinnan trätt ut ur kommunistpartiet – att Kuczynskis “extremism” skadade hans egen sak. I stället för att utgå från objektiv näringslära borde man enligt Hobsbawm utgå från människors subjektiva uppfattning om vilken mat som höll hög kvalitet:

Thus, the mere fact that a new diet is nutritionally inferior to an old one is irrelevant, except to the nutritionist. If white bread is adopted because it is believed to be a sign of a higher standard, then its adoption must be regarded as a sign of improvement.

Vi får hos Hobsbawm även en hänvisning till socialläkaren Alfred Grotjahns studie Über Wandlungen in der Volksernährung från 1902, vars centrala tes sammanfattas av Hobsbawm:

Industrialisation leads to a change in the traditional and – except in famines – nutritionally adequate if dull diet. If enough is spent on the new diet, it can be equally good and more varied. However, often only the well-paid worker can spend enough on it, /…/ Hence, for equal incomes, the old diet is normally nutritionally better than the new. Until either the workers earn enough, or governments take adequate action, industrialisation tends to produce a worse-fed population for a time.

Detta får vi läsa mot bakgrund av “Engels lag“, inte efter Friedrich Engels utan statistikern Ernst Engel. Denna “lag” säger att de fattigare spenderar en större andel av sina inkomster på mat (även om de rikare i absoluta termer spenderar mer). En vedertagen implikation är att fattiga hushålls föda till större del består av kolhydrater (bröd, ris, potatis, majs) snarare än fett och protein.

I sammanhanget kommer jag även att tänka på en kommentar från Staffan:

Även inom matsegmentet tycker jag mig ana att tendensen är den samma: onyttig skit (godis, chips, etc) blir billigare, användbara och nyttiga produkter (ekologiska grönsaker, bra kött) blir dyrare.

Nu har vi kanske lämnat frågan om historisk levnadsstandard. Men även ett försök att jämföra prisutvecklingen på “nyttig mat” respektive “onyttig mat” stöter ofrånkomligen på liknande frågor. Finns det en gemensam måttstock för “nyttighet” eller näringsvärde, att sätta i relation till pris? Och ska matens nyttighet värderas utifrån den kunskap som fanns när den åts, eller vårt eget efterkloka perspektiv?

Om vi eftersträvar ett objektivt mått, i linje med näringslära, om vi alltså tillåter efterkloka kvalitetsjusteringar av matpriserna, så måste vi även hålla öppet för att siffrorna som gäller vår egen tid kan behöva revideras i framtiden, om det skulle visa sig att viss mat faktiskt är mycket sämre än vad vi kunde ana.

Referenser

Historisk levnadsstandard, 2: Mer om levnadskostnadsindex för industrialiseringens England

Förra inlägget tog upp historikerdebatten kring 1960 om hur den industriella revolutionen påverkade människors levnadsstandard under 1800-talets första hälft. Såväl kvalitativa som kvantitativa aspekter av levnadsstandard togs upp av de brittiska social- och ekonomihistorikerna. Men i centrum stod ändå försöken att kvantifiera reallönernas utveckling, utifrån ett fragmentariskt och inte alltid helt pålitligt källmaterial.
Några år in på 1960-talet kom E.P. Thompson med sin kritik mot ytligheten i många kvantitativa studier. Thompsons vilja att återge vanliga människors upplevelse av industrialiseringen skulle influera väldigt många historiker. Men inom det ekonomihistoriska studiet av historisk levnadsstandard har denna kvalitativa ingång på 2000-talet snarare trängts undan i en ny våg av kvantitativa studier. Det menar historikern Emma Griffin (2018):

The nebulous thing that Thompson called “experience” scarcely now figures in discussions of the standard of living. Social, cultural and qualitative attempts to make sense of the human experience of economic modernization have been largely eclipsed by the inexorable march of statistics.

Många av dessa kvantitativa studier handlar fortfarande om att kalkylera tidsserier över reallön, baserat på ett eller annat levnadskostnadsindex. Men det finns också gott om exempel på försök att kvantifiera materiellt välstånd och fysisk hälsa.

Emma Griffin menar att 2000-talets kvantitativa studier oftast har tenderat att upprepa samma slutsats, i linje med vad som kallats “pessimism”. Trots den enorma ökningen i produktion, kom välståndet inte arbetarna till del under industrialiseringens första halvsekel. Reallönerna för vanligt folk steg knappast och enligt de flesta mått blev människors liv faktiskt sämre – så lyder den gängse slutsatsen.

Att så många historiker tycks eniga om detta är i sig anmärkningsvärt. Det är detta “nyfunna konsensus” som Griffin (2018) vill problematisera med sin artikel i Past & Present (tidskriften som en gång grundades av Thompson, Hobsbawm m.fl.) Utan att ta ställning för den linje som kallats “optimism”, menar hon att det finns belägg för en betydligt mer sammansatt och ambivalent bild, med växande klyftor mellan stad och landsbygd, mellan vuxna och barn, mellan män och kvinnor.

Hennes kritik riktas i första taget mot Charles H. Feinstein som blev enormt inflytelserik med sina beräkningar i artikeln “Pessimism Perpetuated” (1998), som alla 2000-talets studier har hänvisat till. För sin artikel konstruerade Feinstein ett levnadskostnadsindex där varukorgen innehöll 12 sorters mat samt öl, kol, lyse, kläder, skor och hyra. Förändrade konsumtionsmönster hanteras genom att den undersökta perioden har delats in i tre underperioder (1770–1812, 1808–1852, 1848–1870); varukorgens viktning ändras sedan med hjälp av konsumtionsuppgifter som hämtats från mitten av vardera period. I stort ser skillnaden ut att vara liten. Matens andel går från 69 till 61 procent medan dryck, kläder och hyra går upp någon smula. Inom matposten sker ett något större skifte då konsumtionen av mjöl minskar, medan färdigbakat bröd blir viktigare. I matposten återfinns även kaffe, te och socker.

Feinstein (1998) nämner kort vissa frågor om kvalitetsjustering. Priset på yllekläder – en central produkt i själva den industriella revolutionen – är svårt att indexera eftersom ylle kan hålla väldigt olika kvalitet. Tidigare levnadskostnadsindex har i hög grad utgått från data på exporterad ylle, som visar på kraftigt fallande priser under perioden, men detta kan mycket väl vara ett uttryck för att allt enklare kvaliteter gick på export. Feinstein försökte åtgärda detta genom att även titta på prisuppgifter för yllebyxor, “a standard, well-defined garment”. Mycket riktigt sjönk inte byxpriserna lika mycket – vilket översätts till en liten justering uppåt av reallönerna.
Hyra är bland de svåraste priserna att indexera och baseras på mycket grova prisuppgifter, som sedan har justerats nedåt en smula för att kompensera för vad som antagits vara ökad kvalitet i nybyggda bostadshus.
Feinsteins slutsatser blev ändå entydigt “pessimistiska”: för den arbetarklassen i stort innebar industriella revolutionen nästan ett sekel av hård arbete innan de i någon mån började få ta del av den ökade produktivitetens frukter, skriver Feinstein.

Most British workers and their families did not experience an actual deterioration in their standard of living during and after the Industrial Revolution. But neither did they enjoy the rapid progress which the super-optimists have discerned. For the majority of the working class the historical reality was that they had to endure almost a century of hard toil with little or no advance from a low base before they really began to share in any of the benefits of the economic transformation they had helped to create.

I kontrast till Charles Feinsteins “pessimism” står den mer “optimistiska” lönestatistik som räknats fram av Gregory Clark (2001) för lant- och byggnadsarbetare. Även han har såklart konstruerat ett levnadskostnadsindex och diskuterar sitt val av indexformel i förhållande till Feinsteins. En viktig fråga rör sättet att hantera förskjutningar i konsumtionen som skedde under den studerade tidsperioden.

A rural cost of living index was formed as a geometric index /…/ Thus it assumes constant shares of expenditure on each item as relative prices change. /…/
This implies that if the relative price of an item such as housing increases, consumers adapt by reducing relative purchases of the item to the degree to which the share of expenditures on each item remains constant. /…/
In his paper on real wages in the industrial revolution period, Feinstein instead uses a fixed weight index /…/ for each of three sub-periods. The Feinstein index assumes that if the relative price of an item increases then within each sub-period there is no effect on the relative amount consumed. The Feinstein index will tend to show greater increases in the cost of living than the index preferred here.

Sättet att konstruera levnadskostnadsindex verkar alltså åter ha varit avgörande för om bilden av levnadskostnadernas utveckling blir “pessimistisk” eller “optimistisk”.

En av den tidigare debattens ärkepessimister var den marxistiskt orienterade ekonomen Jürgen Kuczynski som kom att verka i Östtyskland. I mastodontverket Geschichte der Lage der Arbeiter unter dem Kapitalismus ville bekräfta bilden av hur industrialiseringen ledde till sänkt levnadsstandard för arbetarklassen. Vad använde han för levnadskostnadsindex? Michael Flinn (1974) ger svaret:

Kuczynski (1942) relied enthusiastically and exclusively on Tucker” /…/
Hobsbawm (1957) would have no tuck with Silberling, but was less severe on Tucker

Det verkar som att den där Tucker ha skapat ett levnadskostnadsindex som lämpar sig väl för en “pessimistisk” tolkning och som därför har uppskattats av marxistiska historiker. I jämförelse med andra index som fanns till hands kring 1900-talets mitt, kan noteras att Tucker visar påfallande låga prisökningar för perioden ca 1750–1790, men påfallande höga prisökningar under efterföljande period ca 1790–1810; därtill ger det en nedtonad bild av de påföljande årtiondenas deflation. Det är således inte svårt att förstå varför Tuckers index en gång i tiden användes för att driva den “pessimistiska” tesen. Samma tes som alltså enligt Griffin (2018) kommit att dominera 2000-talets kvantitativa studier. Mer om hennes kritik i nästa inlägg!

Referenser