K302: K som i konklusion

Bloggen låg visst nere ett tag, i gott sällskap. Nere låg till stor del även världen och ligger så än. Borta är flygplanens streck över himlavalvet, borta är börsvärden, borta är jobb och folksamlingar. Ett demobiliserat tillstånd där stora delar av ekonomin har satts på paus.

Vi befinner oss alltså i det “K” som bildade rubrik för en serie av 301 inlägg postade här mellan 2011 och 2019. Undersökningen är inte slut, utan fortsätter på andra sätt som kanske mer sällan återspeglas här på bloggen och som kanske tagit in att det som undersöktes måste förstås som ett normaltillstånd. Därför får detta bli bloggens sista numrerade K-post.

K som i kris, kollaps, kanske katastrof. (Alliterationer som en känd poet, vars förnamn börjar på K, för övrigt plockade upp i sin föga imponerande harang, publicerad i fjol under titeln K.)

Undersökningen handlade, vill jag minnas, om de olika skalorna på vilka detta utspelar sig, i tid eller rum. Krisen, eller kriserna. Den handlade även om hur vi kan tänka förhållandet mellan en övergripande kris som är knappt greppbar och alla de greppbara delkriser som utspelar sig i ett visst land och på ett visst område – ekonomiska, kulturella, ekologiska, politiska och andra kriser.

Jaja, nu kan ingen förneka att vi är där. “Coronakrisen” – ett ord som när jag slår på radion tycks uttalas var och varannan minut, men vars innebörs skiftar beroende på det enskilda inslagets vinkel. Ömsom står det för en pandemi, ömsom för en ekonomisk kollaps, ömsom för de följdverkningar som fortplantas inom politiken och kulturen. Allt hänger ihop precis som vi hade tänkt, fast ändå är allt så annorlunda mot de scenarion som fanns i bakgrunden när dessa trehundra inlägg skrevs.

Jag försöker se om något som skrevs på bloggen under denna tid, 2011–2019, tar upp frågan om vad smittsamma sjukdomar kan göra med ett samhälle. Knappt alls. Ett tidigt inlägg i serien återger resonemang ur en bok om kapitalismens krislogik, där epidemier pekades ut som en typisk orsak till förkapitalistiska kriser – med andra ord, ingenting som man nu behöver tänka överdrivet mycket på.
Ett annat inlägg nämner en årligen återkommande rapport om “globala risker” från World Economic Forum. Ett nytt ögonkast på dessa bekräftar att pandemier som den pågående har stått ganska långt ner på listan över potentiella hot mot kapitaltillväxten. Varje år får en panel av någon sorts experter rangordna vilken sorts störningar som har störst risk att rubba världens påstådda stabilitet. År 2007–2008 fanns faktiskt “pandemics” med där, på plats 4–5, men sen kom den globala finanskrisen och andra hotbilder hamnade i förgrunden: oljepriset, statsskulden och – inte förrän 2011 – klimatförändringarna.

Som alla andra har jag ägnat en stor del av mars 2020 åt att fåtöljforska inom ämnen som virologi, patologi och epidemologi. Det har varit lärorikt men jag tänker bespara er resultaten. Grundkurser i exponentialkalkyl eller socialhygien har ni nog redan kunnat hitta så att det räcker och blir över. Vad den här bloggen kan bidra med får bli något annat. Självklart kommer den inte helt att kunna släppa den allmänna kristeorin eller fascinationen för vad som håller på att hända med det vi kallar för ekonomin. Förresten så ska jag även fortsätta på serien om tiotalets musik som bara känns mer angelägen nu när tjugotalet verkligen har tillkännagett att det tänker bjuda på någonting annat (även om det ännu inte riktigt kan märkas av inom just musiken). Men först tror jag det blir ett inlägg om immunologi – ett kunskapsfält som nog kan prägla år 2020 ännu mer än vad epidemologin redan har gjort.

PS. Om bloggen skulle ligga nere lite i veckan så är det bara för att Peter är så snäll att han hjälper mig att flytta alltsammans till en ny server.