K301: Roland Paulsen plockar isär Hans Roslings dogmatiska optimism

Hans Roslings postuma bok Factfulness tycks i vissa kretsar närmast behandlas som en helig skrift. Bill Gates skänker ett exemplar till varje nyexaminerad collegestudent i USA. I vår kommer varje svensk gymnasiestudent att få samma gåva av Peter Wallenberg Jr. En selektiv samling statistiska fakta som syftar till att bekräfta dogmen att världen bara blir bättre och bättre, på i stort sett alla tänkbara sätt.

Efter att ögnat på några av diagrammen i Factfulness slogs jag av häpnad över hur någon kan ta boken på allvar. Sätten att mäta påstådda framsteg inom vetenskap, kultur och demokrati är rent skrattretande. Jag gav några exempel på detta i en bloggpost, utan att på något vis gå till botten med alla problem i Roslings räkneövningar. Därför är det glädjande att nu läsa en rejäl sågning i DN, signerad sociologen Roland Paulsen [unvisit], som samtidigt har lagt upp en välproducerad video som ifrågasätter den dogmatiska optimism som Rosling var så skicklig på att föra fram.

Roland Paulsens har två huvudsakliga angreppspunkter mot Hans Rosling. Den ena gäller bruket av medelvärden. Närmare bestämt nationella medelvärden för människors inkomst, vilket i praktiken blir ett sätt att mörka de stora skillnader som råder inom varje land. De allra flesta människor tjänar ju betydligt mindre än medelinkomsten, som dras upp något enormt av den rikaste procenten. Att räkna på medianen hade i många fall gett en helt annan bild av hur ekonomin ser ut. Om man nu alls ska acceptera den metodologiska nationalism som det faktiskt är att utgå från nationellt inkapslad data.

Paulsen går inte fullt så långt (och accepterar även den officiella statistikens beräkningar på köpkraft/reallön), men demonstrerar ytterst väl hur orimligt det blir att som Rosling bortse från alla ojämlikheter inom nationen:

Medan Roslings diagram visar hur USA blir rikare och rikare är detta en verklighet som, enligt Thomas Piketty och hans medförfattares senaste beräkningar i Quarterly Journal of Economics, enbart en minoritet av amerikanerna fått uppleva. För den fattigaste halvan av befolkningen har medelinkomsten stått still sedan 1980. Så varför rör sig USA-bubblan som om hela landet blivit rikare?

För att förstå det måste vi titta på hela inkomstspridningen och var rikedomen är koncentrerad. Ser man på den rikaste procenten i USA så hamnar närmare dubbelt så stor andel av landets totala inkomster där som hos den fattigaste halvan av befolkningen. Eftersom denna lilla procent, vid sidan av ytterligare inkomstökningar hos den rikare halvan av befolkningen, tredubblat sina inkomster sedan tidigt 80-tal, har den nationella medelinkomsten ökat kraftigt. Men att hälften av befolkningen stått still i inkomst (samtidigt som kostnader för sådant som bostad, utbildning och omsorg skjutit i höjden) döljs effektivt bakom detta medelvärde.

Paulsens andra angreppspunkt mot Rosling gäller hälsa och ohälsa. Rosling beskylls för att vara ytterst selektiv och bara bry sig om de sjukdomar som visar en global nedgång, och för att systematiskt undvika frågor om psykisk hälsa.

Hur är det ens möjligt? Under senare år har medellivslängden i både Storbritannien och USA sjunkit på grund av så kallad död av förtvivlan, det vill säga dödsfall orsakade av självmord, alkohol och överdoser. Ser man till hela världen är, som WHO återkommande påpekat, den vanligaste orsaken till ohälsa i dag inte en somatisk sjukdom, utan depression. En tiondel av jordens befolkning uppskattas lida av någon form av depression, och i en ny studie av forskarna Sara Flèche och Richard Layard vid London School of Economics, uppskattas psykisk ohälsa förklara mer mänskligt lidande än både fattigdom och somatiska sjukdomar. Så varför skulle någon intresserad av global hälsa vilja bortse från människans psyke?

Här skulle jag säga att tillgänglig data är mindre entydig än vad Paulsen låter antyda. Det är helt enkelt svårt att leda i bevis att den psykiska ohälsan eskalerar i västvärlden. Ett ökat antal diagnosticerade sjukdomsfall betyder ju inte nödvändigtvis att sjukdomen har blivit vanligare. Det kan lika gärna handla om tillgången på sjukvård och rutinerna för diagnostik. Därmed inte sagt att motsatsen skulle stämma. I boken Macht der Kapitalismus depressiv? pläderar den tyske psykoanalytikern Martin Dornes pläderar för att det inte alls är sant att allt fler människor blir deprimerade i västvärlden. Hans positivistiska argumentation övertygar knappast. Även om antalet depressionsdiagnoser är en dålig indikator på mängden depression i ett samhälle, finns det gott om indicier för att det faktiskt är så som Paulsen hävdar (men Rosling ignorerar) – alltså att depression är ett psykiskt tillstånd som antagit närmast epidemiska proportioner, om än kanske delvis på bekostnad av andra former av psykisk ohälsa. Detta måste på ett eller annat sätt förklaras med hänvisning till den kapitalistiska verklighet som vi lever i. Men mer om detta en annan gång.

Här kommer Roland Paulsens nya video: