K299: Inledande kommentar om Adam Toozes kriskrönika “Crashed”

Läser den magistrala kriskrönikan Crashed av Adam Tooze, den vänsterliberale ekonomihistorikern som sedan tidigare är känd för bland annat en bok om Nazitysklands ekonomi. Detta är en verklig tegelsten, vilket delvis beror på den pladdrighet som präglar snart sagt all amerikansk sakprosa, men delvis på den berömvärda föresatsen att analysera det större sammanhanget av de senaste tio årens globala krisdynamik: finanskrisen med dess epicentrum i USA, eurokrisen som blommade upp strax därefter och därefter den geopolitiska kris som fått sitt allra tydligaste utlopp i östra Ukraina samt Krim, samt högerpopulismens framryckningar.

Tooze framhåller, helt korrekt enligt min mening, att detta inte är fråga om tre-fyra olika kriser utan om en enda kris som tagit sig nya uttryck – och som inte på något vis är över. Samtidigt är det uppenbart att även detta perspektiv bygger på strikta avgränsningar. Knappt ett ord, om ens det, om klimatkrisen. Syrien eller Egypten nämns inte ens i bokens index. Och så vidare.

Det blir också tydligt att Crashed i första hand är just en krönika, om än en synnerligen välresearchad sådan, snarare än ett analysdrivet verk. Även om Tooze söker efter de underliggande sambanden mellan vad som i nyhetsrapporteringen framstår som separata kriser, är han inte särskilt intresserad av att söka efter en underliggande orsak. Boken handlar om “krisen”, inte om kapitalismen. Närmare bestämt handlar den om den ekonomiska krisen och dess samspel med institutionell politik. Om aktörer (makthavare) snarare än om strukturer. Knappt ett ord om hur krisen får konkret utlopp i ändrade levnadsvillkor för människor.

Klass? Nej. Kön? Nej, nej. Proteströrelser? Knappt. Toppmötesprotokoll? Oh ja.

Eftersom boken så tydligt handlar om samspelet mellan ekonomi och politik, finns även ett outtalat antagande om hur åtskillnaden mellan ekonomi och politik kan göras. Detta antagande rymmer troligen även nyckeln till klimatkrisens totala frånvaro i kriskrönikan.

Allt detta och mer därtill tänkte jag återkomma till efter att ha läst ut hela boken. (Ännu har jag bara betat av några hundra sidor.)

Crashed börjar ändå lovande. I sitt inledande kapitel polemiserar Tooze mot det gängse nationalekonomiska perspektivet, vad han kallar “the macroeconomic approach”. Det som i grunden är förknippat med J.M. Keynes och med de statistiska indikatorer som han bidrog till att göra centrala: handelsbalans, budgetbalans, arbetslöshet, inflation, BNP osv.

Ur ett nationalekonomiskt synsätt är världsekonomin helt enkelt summan av nationella “ekonomier”. Men världshandeln bedrivs i huvudsak inte mellan nationer utan mellan företag, varav ett ganska litet antal företag står för en väldigt stor del av all handel. De senaste tio årens krisdynamik, menar Tooze, har bekräftat att siffror på budget- och handelsbalans inte räcker särskilt långt för att förklara varför en finanskris slår i en viss riktning, hur hårt den slår mot ett visst land, eller hur snabbt. Tooze tar här ställning för ett alternativt synsätt där den globala ekonomin betraktas i termer av företags “värdekedjor” och överlappande balansräkningar. Huruvida han sedan håller sig till detta i boken ska jag tills vidare låta vara osagt. (Närmare bestämt hänvisar Tooze till “the macrofinancial approach” företrädd av bl.a. Hyun Song Shin på BIS.)

Den gängse makro/nationalekonomiska synsättet är enligt Tooze skyldigt till det utbredda missförståndet om att “den amerikanska finanskrisen” (2007-2009) och “eurokrisen” (2010-2012) skulle vara två olika kriser som kan härledas till olika “obalanser” eller olika politiska misstag. I själva verket var de alltså en och samma kris, men som hanterades på olika sätt av de politiska makthavarna i USA, Europa och Kina – vilket fick enorma konsekvenser för hur krisförloppet spelades ut på världskartan.

Europas kapital led ett historiskt nederlag och är nu ute ur kapplöpningen, dömt till beroende av andras teknologi. “Framtiden kommer att göras upp mellan krisens överlevare i USA och Asiens nykomlingar”, skriver Tooze. Formuleringen säger rätt mycket om hur snävt urval av aktörer som han över huvud taget kan se som framtidsformande.

3 kommentarer ↓

#1 x on 29 September 2018 at 10:50 am

Tooze höll nyligen ett föredrag om boken på LSE som kan lyssnas på här
http://www.lse.ac.uk/lse-player?id=4501
I Q & A på slutet är det tydligt hur Tooze ser Kina som nästa stora krisrisk och att Storbrittaniens banker i så fall ligger synnerligen risigt till.

#2 Dejv on 4 October 2018 at 3:19 pm

Jag gillar podden Talking Politics i allmänhet och Helen Thompson i synnerhet.

Tooze var med i slutet av Augusti:
https://www.talkingpoliticspodcast.com/blog/2018/113-crashed

Episod 98 Oh Italy och 101 Populism, Migration and Merkel gav mig nya perspektiv.

#3 COPYRIOT | K300: Meteorologin som förebild för kristeorin on 12 November 2018 at 12:57 pm

[…] K299: Inledande kommentar om Adam Toozes kriskrönika “Crashed” […]

Kommentera