K244: Fler prognoser om krisens globala breddning

Ett bokreferat på Flyktlinjer bjuder på ännu ett försök att teckna en samlad bild av den globala krisdynamiken. Det är historikerna Marcel van der Linden och Karl Heinz Roth som utgår från rapporter från FN, OECD och ILO. De urskiljer sex parallella processer:

1. Global massarbetslöshet.
2. Betydande delar av jordens befolkning står inför hotet om absolut fattigdom, hunger och kronisk undernäring.
3. Prekära arbets- och boendeförhållanden har blivit norm.
4. Det är framför allt yngre människor (upp till 24 år) som har drabbats av krisens effekter.
5. Substantiella delar av jordens medelklassbefolkningar har erfarit social deklassering.
6. Alla dessa utvecklingar överskuggas av en tydlig polarisering av den sociala strukturen, med prekarisering och allmän social nedklassning på ena sidan, och extrem rikedom och utopisk lyx på den andra sidan.

Jag snubblade också över rapporten “Global Risks 2015” från World Economic Forum (WEF). Nyckelbegreppet här är alltså “risk” snarare än “kris”, men jag vill hävda att orden är lika synonyma som de är akronyma. När WEF:s expertpanel blickar tio år framåt, kretsar mycket kring hur statskollapser och arbetslöshet leder till social oro. Detta samverkar med extrema väderhändelser och andra följder av klimatkrisen. Vi tycks få räkna med både matkriser, vattenkriser och migrationskriser.

Längre ut på visualiseringens marginaler återfinns finansbubblor, cyberkriser och infrastrukturella missöden. Det ska nog tolkas som att sådana händelser inte utlöser samma typ av dominoeffekter. All världens kriser har en socialekologisk kärna, om man vill hårdra tolkningen.

Jämfört med tidigare års WEF-rapporter märks en tydlig förskjutning. År 2007–2010 dominerade de finansiella och ekonomiska kriserna. Från 2011 har topplistan i stället präglats av sociala, ekologiska, politiska och militära kriser. En tydlig bild av en krisdynamik som från 2007–2008 har spridit sig på bredden, både sektoriellt och geografiskt.

Having not featured prominently in previous editions of the report, interstate conflict is this year considered the most likely high-impact risk over the next 10 years
/…/
Growing nationalism is evident around the world: in Russia, as seen in the Crimea crisis; in India, with the rising popularity of nationalist politicians;
and in Europe, with the rise of far-right, nationalistic and Eurosceptic parties in a number of countries.
/…/
Failure of national governance features strongly this year

Men att ekonomin har börjat hamna i skuggan av de andra krisområdena, betyder inte att de ekonomiska utsikterna som beskrivs av WEF kan kallas ljusa.
Arbetslösheten kommer att förbli hög i västvärlden. Det pressar lönerna, vilket sätter eurozonens ekonomi under permanent deflationstryck, så att alla skulder blir allt tyngre att bära. För att undvika deflation måste räntorna vara låga, men de låga räntorna skapar samtidigt en risk för inflation, som inte sprider sig över hela ekonomin utan koncentrerar sig till enskilda tillgångsbubblor, exempelvis teknikföretag eller fastigheter.

Det bör nämnas att WEF-rapporten inte bygger på någon samlad analys, utan på en enkät som besvarats av 896 “experter”, utvalda av WEF. Tre av fyra experter är män, flertalet är från Europa eller Nordamerika, där finns gott om ekonomer men få naturvetare.

Oavsett vilket är rapporten intressant som en tidsteckning av europeiska teknokraternas oro inför framtiden. Rapporten urskiljer särskilt tre “riskkonstellationer”. Den ena handlar om risken för att geopolitiska konflikter leder till ekonomisk protektionism, avglobalisering och förlust av gemensamma regelverk. Den andra handlar om behovet av att kontrollera megastädernas befolkningar så att man både kan förebygga epidemier, motverka social oro och möjliggöra en fortsatt kapitalackumulation (alltså om nödvändigt flytta på folk till förmån för “infrastrukturutveckling”). Den tredje riskkonstellationen handlar staternas möjlighet att kontrollera nya teknologier, från bioteknik till kryptovaluta.

Dessutom gör WEF en snabb skiss över krisernas fördelning över kontinenterna:

social instability features among the three global risks that Europe, Latin America and the Caribbean, and the Middle East and North Africa are least prepared for. Other societal risks, ranging from the failure of urban planning in South Asia to water crises in the Middle East and North Africa, are also prominent. And capacity to tackle persistent unemployment – an important risk connected with social instability – is a major concern in Europe and sub- Saharan Africa.

Europas kommande 10 år riskerar alltså att handla om permanent massarbetslöshet, nationalism och social oro. Dess närmsta omvärld drabbas av vattenkriser och Sydasiens megaständer förvandlas till krutdurkar. Fortfarande enligt en diffus expertpanel, utvald av WEF. Vad de inte säger något om är vilken sorts “social oro”. Man får nästan intrycket att de tycker att strejker och pogromer är ungefär lika jobbiga störningsmoment.

Som kontast till detta avslutar jag med att citera vad Flyktlinjer skriver om de tendenser som nämndes ovan:

Och ifall vi går tillbaka och tittar närmare på de sex tendenserna som där identifierades så har de alla en sak gemensamt: det är krisen, det vill säga kapitalet, som driver utvecklingen framåt och inte någon kämpande arbetarklass eller några stridbara sociala rörelser. Det finns givetvis mängder av kämpande rörelser, men de agerar främst reaktivt och konstituerar ingen avgörande global makt i samtiden.