Krisen, del 23: Ultrakritisk kristeori (Nürnberg, 1990)

Välbekant är att “kris” och “kritik” båda kan härledas till grekiskans krinein (bedöma, separera). Ingenstans är detta samband lika genomarbetat som i Nürnberg. Staden är sedan 25 år bas för den utomakademiska teoribildning som betecknar sig som värdekritik (eller värdeavspaltningskritik), vilket fått vissa att tala om “Nürnbergskolan“.

När som helst utkommer tidskriften Subaltern med sitt försenade nummer 4/2011, som bland bland mycket annat innehåller en introduktion till Nürnbergskolan med tonvikt på dess centralfigur: “Robert Kurz och modernitetens kollaps”. Framöver kommer jag att lägga upp den här på bloggen. Här kommer en lite annan ingång.

När värdekritikernas tidskrift för första gången utkom under namnet Krisis, 1990, innehöll den bland annat en längre artikel där Ernst Lohoff diskuterar relationen mellan den totala krisen och den totala kritiken. Denna betoning av totalitet är tämligen typisk för Nürnbergskolan. Efter att vi här just har identifierat en kritisk kristeori, kan vi nu läsa Ernst Lohoffs text som exempel på en ultrakritisk kristeori.

Här följder ett referat av nämnda artikel, med instuckna kommentarer.

Krisbegreppet ska inte användas som en historiefilosofisk blackbox, fastslår EL. Tvärtom gäller det att utarbeta den samtida krisepokens specifika karaktär. Vi inträder nu [1990] i en krisepok som skiljer sig från alla tidigare, eftersom kriserna har globalt omfång, både i geografisk och överförd bemärkelse.

Resonemanget utgår från en historisk schematik med plats för tre slags kriser: förkapitalistisk kris (naturkatastrof), utvecklingskris (samhällskris) och slutkris (sammanbrott).

Förkapitalistiska kriser var inte resultatet av en sammantrasslad samhällelighet, utan hade karaktären av naturkatastrofer. En plundrande armé framstod som ett elände av samma slag som en invasion av skadeinsekter, en epidemi eller en torka. För de drabbade framstod det som yttre faktorer som förorsakade avbrott i annars stabila förhållanden.

I den förborgerliga fasen utgjorde det samhälleliga sammanhanget bara en tunn fernissa, medan den vardagliga reproduktionen väsentligen utgick från ett församhälleligt rum.

Även krisen 1847–48, som ledde fram till ett revolutionsår, begreps av Karl Marx som ett resultat av missväxt. (Och på denna punkt förefaller EL utgå från att Marx hade rätt.)
Den första krisen av entydigt samhällelig karaktären var, enligt EL, den som utbröt 1856 och som var den direkta impuls som fick Marx att börja utarbeta sin ekonomikritik.

Utvecklingskriser kännetecknar den kapitalistiska moderniteten under dess expansion. De är tillväxtstörningar i det borgerliga formsammanhangets framväxt, samtidigt som de blir till ett dynamiskt moment i samma utveckling. Varje kris resulterade i en vidgning av det automatiska subjektets välde.
Fortfarande var dessa kriser emellertid partikulära, inriktade på olika “delmotiv”. Deras räckvidd var heller aldrig global. Inte ens de två världskrigen omfattade hela världen. Och under 1930-talets världskris fortsatte livet i hög grad som vanligt för alla de invånare i kolonialväldena, vilka i huvudsak levde självförsörjande – dessutom berördes knappt Sovjetunionen.

Utvecklingskriserna innebar aldrig att de härskande, realabstrakta dualismerna sattes på spel, utan det skedde bara en omförhandling av rollfördelningen mellan stat och marknad, förhållandet mellan abstrakta frihet och abstrakt rätt, det sociala rangordnandet av arbete och kapital. Därmed blev dessa dualismer skalbara, förenliga med en fortsatt tillväxt.

För att slutligen frisläppa den abstrakta individen och den penningformade samhällelighetens universella herravälde, krävdes bland annat båldet av regelmässiga ekonomiska kriser, två världskrig och dussintals revolutioner.

Slutkrisen. Vad som gör detta schema kontroversiellt är att det toppas med tanken på en slutkris. I denna tanke finns även en kunskapsteoretisk problematik: först nu, i slutkrisen, öppnas möjligheten att begripa vad som krisar – men det betyder inte att vi kan spekulera i vad för slags historia som kan komma efter slutkrisen. Tanken på radikal totalitet är ett med tanken på radikal kontingens.

Bland värdekritikerna i Nürnbergskolan finns en tendens att betrakta slutkrisen som synonym med mikroelektronik, globalisering och postmodernitet. Följaktligen kan vi säga att denna slutkris började bryta ut på 1970-talet, men att den på 1980-talet katapulterades in i framtiden genom en massiv finansialisering, det vill säga ökad skuldsättning på alla nivåer. På 1990-talet blir konstellationen slutligen global, med varuexporten från Kina och internet som två centrala faktorer. Krisen tittar fram i partikulära faktorer (Asienkraschen, IT-kraschen…) men fortsätter att kastas in i framtiden med hjälp av astronomiska belopp som lånas från densamma. Under 2000-talet kompletteras finansialiseringen av militarisering – tills framtiden sparkar bakut i 2008 års världsfinansiella kollaps. Smällen togs av staterna, som nu står inför en allt mer absurd budgetsituation.

Under samma årtionden har medfört den nödvändiga kollapsen för alla typer av socialism, vars gemensamma kännetecken var att de såg staten som en motkraft till marknaden. Socialisterna trodde att statens övertagande av centrala samhällsfunktioner visade vägen till en medveten samhällelighet, utan att se det gemensamma konstitutionssammanhanget: att statens utgifter bara kan finansieras som avdrag på mervärdesproduktionen. Statens tillväxt förutsätter kapitalets tillväxt. Kapitalets kris är statens kris. Där befinner vi oss 2012.

Utdifferentierandet av samhälleliga funktioner till åtskilda sfärer (i systemteoretisk mening), bjuder inget värn mot den förenhetligande krisen. Tvärtom: i den varusamhället fungerar differentiering och förenhetligande som två sidor av samma mynt.
Värdelogikens utbredning förutsätter en differentiering av funktionsmekanismer och i förlängningen deras kunkurrens: borgerlig stat och borgerligt samhälle, abstrakt privatsfär och politik, offentlig sektor och ett system av organiserade särintressen – alltsammans är differentieringar inom en och samma grundform, vilken i denna konkurrens gäller såsom självklar.

Fulländandet av den borgerliga formen är identiskt med dess sammanbrott. /…/
Kapitalets genes som transitorisk formation är liktydig med genomförsamhälleligandet av människans samtliga livsområden. Denna utveckling kan inte fortsätta obegränsat utan att drivas bortom kapitalet självt. Värdet kan bara fungera som automatiskt subjekt i det att dess eget herravälde utvidgas genom omvandling av för- och tidigkapitalistiska material.

Ernst Lohoff ger alltså Rosa Luxemburg rätt, i viss mening: kapitalismen är beroende av en “utomkapitalistisk miljö”, om än inte som marknad för ett varuöverskott utan i en allmännare mening än hon själv kunde ana.

Die hinter dem Rücken der Protagonisten zur alles umgreifende Totalität heranreifende bürgerliche Vergesellschaftung wird erst in ihrem Zerfall als solche sichtbar.

Först när totaliteten bryter samman, blir det synlig såsom totalitet. (Paralleller kan göras till Heideggers idéer om teknikens väsen, för den som vill.)

“Sammanbrottsteori” – förståelsen av en kris i termer av oåterkalleligt sammanbrott för en historisk konstellation – har blivit tabu. Det gäller inom den borgerliga offentligheten i sin helhet, såväl som inom vänsterns olika fraktioner.

Tanken att kapitalet kan nå sin logiska och historiska gräns besvaras av den akademiska vänstern med ett hysteriskt skratt. Att fabulera om världens undergång kan väl gå an. Att ställa en diagnos om varför en viss samhällsform är ohållbar, betraktas däremot som ett angrepp på all god smak. Reaktionerna i seminariesalen blir ungefär desamma om man predikar en sammanbrottsteori som om man klär av sig naken. Men bakom varje tabu står den nakna skräcken och en massiv apparat av förträngning, skriver EL.

Att folk länge har hörts ropa “vargen kommer” motbevisar inte vargens existens. I varje utvecklingskris hördes varningarna om kulturens förfall (från höger), om “socialism eller barbari” (från vänster). Nu utgår man däremot från den historiska erfarenheten av ett system som lyckats övervinna kris efter kris. Denna erfarenhet fryses fast för att sedan förlängas in i en obestämd framtid. Som vetenskaplig metod får det lov att betecknas som en plump induktionism.

Ernst Lohoff skriver (1990) att teorin om “långa vågor” åter blivit populär just bland vänsterinriktade ekonomer och att detta knappast är en tillfällighet. För genom att hänvisa till “långa vågor” räddar sig ekonomerna från misstanken att den samtida utvecklingen kan ha en konkret, historiskt specifik karaktär. Att den mikroelektroniska revolutionen faktiskt har lett till en kvalitativt ny situation för det kapitalistiska produktionssättet, en situation som i förlängningen är oskiljbar från dess sammanbrott.

Ekonomerna rattar in den låga frekvensen och låter sig fänglas av de återkommande vågsvall som de hör, till den grad att de slutar att lyssna på det infrekventa, det vill säga det historiska. Vad de hör är den eviga återkomsten av detsamma, om än i långsammare takt vilket kan ge deras analyser en mer sofistikerad framtoning än de simpla konjunkturprognoserna. Oavsett frekvens ger de vågformade analyserna en tröst, en möjlighet att redan under djupdykningen fröjdas åt den tilltänkta uppåtfärden.

Tron på vågor, på en cykel av död och återfödsel som ständigt förnyar sig själv – där alltså kapitalet erhåller evigt jordeliv – är fullt jämförbar med vissa österländska vishetsläror. Ernst Lohoff kastar iväg en parallell till hunduism; associationerna kan annars gå till vad Nietzsche skrev: “buddhismen går tyst framåt i Hela Europa”. Buddhismen är hos Nietzsche ett namn för “den passiva nihilismen”; primärt associerad med Schopenhauer – här finns kopplingar att göra till vad vi nyss benämnde som “tragisk kristeori“.

Hoppet om ny tillväxt grundar sig på ett slags fromhet. Ernst Lohoff skriver om hur det blivit en “trosbekännelse” att vår tids kris måste förstås i analogi med historiska kriser, alltså i termer av evig återkomst av detsamma. Analogin förblir ett postulat. Så länge detta postulat respekteras, återstår bara valet mellan naken förtvivlan och hoppet om återuppståndelse. Vad som omöjliggörs är misstanken om att vår krisepok kan vara historiskt specifik – och därmed även tanken på ett “postborgerligt” samhälle: utan pengar, utan stat, utan privatsfär.

För att bryta denna situation krävs vad Ernst Lohoff kallar en medveten samhällelighet. För att en sådan ska framträda, måste den i sitt första skede vara strikt negativ, avgränsande. Och i detta ligger väl att det inte är någon idé att planera för ett “andra skede”.

Die Erkentnis der Wirklichkeit und die radikale Kritik dieser versachlichten Verhältnisse fallen in Eins. Der Wert als das entdeckte geheime automatische Subjekt läßt sich nicht apologetisch besingen, er enthüllt sich nur in der Analyse seiner Unhaltbarkeit.

Först då värdeförhållandets utbredning fullbordats, vilket utgör dess kris, öppnar sig vid den borgerliga erans slut ett utrymme för att utveckla en radikal kritik av själva den borgerliga formen.

Die Kollaps, auf den alle gesellschaftlichen Teilbereiche gleichzeitig zielsicher zusteuern, bringt ex negativo, als allgemeiner Zusammenbruch, den verloreren Zusammenhang zurück. Die universelle Krise zieht das gesamte unübersehbar aufgespreizte gesellschaftliche Universum zu guter letzt zu einem einzigen gigantischen gordischen Knoten zusammen /…/
Dem abstrakten Geldsubjekt wird im finale furiosa der Wertvergesellschaftung schwarz vor Augen, und serbend enthüllt sich ihm die Welt, die über seinem Kopf zusammenstürzt und es erschlägt: als Einheit.

(Förlåt för okynnet att slänga in tyska citat, men det är inte är nödvändigt att läsa dem för att hänga med i mitt försök till referat.)

20 kommentarer ↓

#1 rubik on 17 February 2012 at 10:47 pm

jag blev nyligen anklagad för att leva i en bubbla då jag försökte förklara värdekritik för en vän. jag erkände inte, men när jag nu blir länkad till i bloggen som först väckte mitt intresse för sagda tankegång – och denna länk dessutom leder till en tråd som inte har fått några svar – känner jag att bevisen blir lite för starka för att kunna viftas bort.

oavsett vilket tänker även jag på nietzsche, men snarare på stycket där han anser stoicism vara försvarbart om världen rasar samman omkring en. när sammanbrottet är oundvikligt, och den europeiska buddhismens övertygelse om återkomst otrolig, kan en annan gammal levnadskonst komma väl till pass; det är trots allt bara övertygade determinister som kan se på utvecklingen med aktivt lugn.

#2 Rasmus on 17 February 2012 at 11:08 pm

rubik: anklagelsen om att “leva i en bubbla” är intressant; man kan ju fråga sig om det är en tankebubbla eller en finansbubbla som avses – om nu inte dessa i själva verket hänger samman…

#3 Malte on 18 February 2012 at 1:49 pm

Återigen, du må veta att det finns tysta läsare här med långsammare bloggmetabolism. Även hoppfull förväntning om fortsättning längs det spåret.

Vad som står ut för mig nu är den här meningen, en tes som verkar helt avgörande att börja kvalificera:

Att den mikroelektroniska revolutionen faktiskt har lett till en kvalitativt ny situation för det kapitalistiska produktionssättet, en situation som i förlängningen är oskiljbar från dess sammanbrott.

Jag får en blandning av ångest och mani av att läsa det här och det må förstås uppmuntrande. Kanske det även finns en kristeoretisk genre för den kombination av affekter.

Krisen, del 24: Ångest-manisk kristeori.
Är det inte karakteristisk för just manin att börja associera tillsynes orelaterade fenomen med varan, att se sammanhang (totaliteter?) där ingen sammanhang verkar finnas? Kanske det maniska tänkandet kan hjälpa med vissa syntetiska delar av en större kristeori. Har absolut ingen aning hur innehållet av en sådan ångest-manisk kristeori skulle låta. Men formen är nog lättare att förutse. Antingen skriva allt för mycket (avklarande text = ångestdämpande), eller också blir det kristeori med gester, kroppens kristeori, börja känna efter vad den totala krisen innebär för min tillvaro, hur den totala krisen också är en tillvarons kris, börja skrika vid varje lilla symtom på den växande mikrofascism hos vänstern, ta varje lilla smärtsam knäck i sammanbrottet personligt, sörja alla de institutioner som jag någon gång hade förhoppningar till och kanske fortfarande har men som nu håller på att dö (politiken, polisen, arbetet, offentligheten, välfärdsstaten osv), plötsliga spatt av ilska, odla pessimism/optimism hos s.k. opolitiska vänner för att affekter också innebär sina egna kristeorier, snabbprata i osammanhängande meningar med konspirerande vänner, ta en gammal dam i handen och ge form åt en ångest-ilsken kristeori.

Det kanske spårar ut lite grann, men vad jag försöker hitta är nödvändigheten av en sentimentalitet i kristeoretiserandet. Kristeoretiserande utan sentimentalitet (kristeori med kritisk distans, ironisk distans, pragmatisk distans, teknokratisk distans) måste fan spottas i ansiktet.

#4 kiljoy on 18 February 2012 at 3:19 pm

Med risk för att låta som en professionell nationalekonom måste jag fråga: Finns det verkligen några indikationer på att varuformen skulle kunna hotas? Vad är det som säger att det inte går att hämta sig från dagens kriser? Du säger att staterna har en “allt mer absurd budgetsituation” men det är väl fortfarande ytterst få västerländska länder för vilka kriserna har reducerat tillväxttakten med mer än kanske 25 %?

Finansekonomierna fortsätter att växa, och jag har svårt att se hur de skulle sluta med det så länge det går att skapa knapphet ur överflöd. På den fronten överträffar ju våra politiker sig själva dagligen.

De kriser vi sett har vad jag förstår drabbat främst människor, inte kapitalet? Jag menar, kapitalismen är en livskraftigt liten sak som fortsätter återhämta sig så länge alla är beroende av pengar. Jag fattar inte på vilket sätt den ska hotas av något så diffust som mikroelektronik?

#5 MB on 18 February 2012 at 3:43 pm

Håller med Killjoy, jag tycker Kurz et al. är oerhört intressanta men argumentation känns tom när det kommer till postulerandet att dagens kris skulle leda till slutkrisen. Tycks som de fetischerar vissa sekulära tendenser i den kapitalistiska totaliteten, och tvärtemot sin intention undviker att förstå totaliteten som sådan (därför är det antagligen inte helt rätt att skåpa ut alla ontologiska kristeorier som tragiska). Det vi ser är förvisso en kris för politiken och ekonomin, men knappast för varuformen som sådan. Michael Heinrich tycks exempelvis argumentera för att vad vi ser nu är snarare att kapitalet når sitt begrepp, och att anakronismer såsom välfärd och liknande försvinner (vilket förvisso inte är situationen i Syd- och Latinamerika). Detta långa citat ur Heinrichs Geld und Kredit in der Kritik der politischen Ökonomie , sorry för tyskan, är läsvärt:

Mit der Einsicht in die zentrale Rolle des Kredit- und Finanzsystems wird nicht-monetären, lediglich an den Produktionsbedingungen orientierten Krisentheorien, wie sie für den traditionellen Marxismus charakteristisch waren, der Boden entzogen: Krisenprozesse lassen sich nur aus dem unauflöslichen Zusammenhang von Produktions- und Zirkulationsprozess des Kapitals verstehen. Auch Marx’ allgemeinste Charakterisierung kapitalistischer Krisenprozesse hebt auf den Widerspruch zwischen den Bedingungen der Exploitation und der Realisierung des Mehrwerts ab (MEW 25, 254f), und letztere hängen entscheidend von Umfang und Wirkungsweise des Kreditsystems ab (was an der betreffenden Stelle nicht ausgeführt wird, da die Kategorie des Kredits noch nicht entwickelt wurde).
Kapitalistische Produktion und Finanzsystem sind untrennbar verbunden, insbesondere lässt sich kein prinzipieller Unterschied zwischen einer „produktiven kapitalistischen Akkumulation“ und einer „unproduktiven Spekulation“ an den Finanzmärkten aufmachen. Spekulativ ist nicht nur der Kauf einer Aktie oder eines Optionsscheins, auch jede Investition in einen kapitalistischen Produktionsprozess trägt ein spekulatives Moment in sich: kein Kapitalist kann sicher sein, in welchem Umfang und zu welchem Preis er seine Produkte absetzen wird, daher kann er auch nie wissen, ob seine Investition tatsächlich den erwarteten Profit bringen wird. Zu unterscheiden ist nicht zwischen Spekulation und Produktion, sondern hinsichtlich der Gegenstände, Zeithorizonte und Risiken der Spekulation. Und nicht zuletzt geht es in der Sphäre kapitalistisch-industrieller Produktion genauso wie in der Kredit- und Finanzsphäre um den einzigen Zweck, den das Kapital kennt: die Maximierung von Profit.
Aus den schroffen Gegenüberstellungen von kapitalistischer Produktion und Kredit resultieren häufig recht einseitige Auffassungen der Funktionsweise des gegenwärtigen Finanzsystems. So wird innerhalb der globalisierungskritischen Debatten vor allem die restriktive Wirkung der Finanzmärkte auf den Akkumulationsprozess hervorgehoben und dafür mitunter die „Gier“ einzelner Protagonisten verantwortlich gemacht:
„Wenn Banken oder andere Finanzunternehmen aus Gier und kurzfristigem Gewinninteresse unsachgemäß mit den Institutionen einer modernen Geldwirtschaft umgehen, kommt es zu Finanzkrisen. Diese produzieren Kettenreaktionen mit dramatischen Folgen.“ (Huffschmid 1999, 13).
Andererseits sehen Zusammenbruchstheoretiker wie Robert Kurz im Finanzsystem die bloße „Simulierung“ von Profitabilität, die den (eigentlich schon längst eingetretenen) Zusammenbruch des Kapitalismus noch eine Weile hinausschieben würde (Kurz 1995; 1999).
Mit dem obigen Verweis auf die Entwicklung der Finanzinnovationen der letzten Jahrzehnte und der konkreten institutionellen Ausgestaltung des Kreditsystems ist der Punkt erreicht, an dem die Darstellung der kapitalistischen Produktionsweise „in ihrem idealen Durchschnitt“ (MEW 25, 839) an ihre Grenze stößt. Nicht um den Umfang seines Werkes zu begrenzen, sondern aus durchaus systematischen Gründen wollte Marx im Abschnitt über das zinstragende Kapital zum Kreditwesen „nur einige wenige Punkte“ hervorheben, „notwendig zur Charakteristik der kapitalistischen Produktionsweise überhaupt“ (MEW 25, 413). Die konkrete Funktionsweise des Kreditsystems ändert sich nämlich erheblich mit der Geldverfassung, der Organisation des Bankenwesens, der Einrichtung einer staatlichen Zentralbank etc.
Was sich in den letzten drei Jahrzehnten herausgebildet hat und vom Mainstream der Globalisierungskritiker als „entfesselter“ Kapitalismus aufgefasst wird, ist nichts anderes als ein internationalisiertes Finanzsystem als Steuerungszentrum eines globalen Konkurrenzkapitalismus. Neu daran ist nicht der Einfluss des Finanzsystems. Neu ist vielmehr dass das Finanzsystem zunehmend markt- statt bankorientiert ist, was die Bedeutung des fiktiven Kapitals beträchtlich erhöht und vor allem dass das Finanzsystem jetzt internationalisiert ist, womit – dies macht den Kern der „Globalisierung“ aus – auch die Standards der Kapitalverwertung zunehmend internationalisiert werden (Altvater/Mahnkopf 1999). Ein Zurück zu nationalstaatlichen Regulierungen und Wirtschaftswunderzeiten wird es hier zwar nicht mehr geben, allerdings ist die institutionelle Gestalt und die politische Regulierung dieses internationalisierten Finanzsystems noch längst nicht bestimmt.
Innerhalb des globalen Konkurrenzkapitalismus haben sich in den letzten beiden Jahrzehnten die Rolle und die Einflussmöglichkeiten der Nationalstaaten zwar erheblich verändert, allerdings kann keine Rede davon sein, dass die Nationalstaaten ihre Bedeutung verloren hätten und sich das internationale System in ein diffuses Empire transformiert habe, wie Hardt/Negri (2002) meinen. Der globale Konkurrenzkapitalismus geht mit einem nationalstaatlich fragmentierten politischen System einher, das zwar eine eindeutige Hegemonialmacht besitzt, die USA, deren Hegemonie jedoch in den letzten zehn Jahren durch die spezifische Konstellation einiger Mittelmächte punktuell in Frage gestellt wird. Am deutlichsten zeigt sich dies beim Euro, dessen Einführung zumindest die Möglichkeit eröffnet, eines Tages den Dollar als Weltgeld zu ersetzen. Wie weit die machtpolitischen Interessen inzwischen auseinander laufen, machte nicht zuletzt der Konflikt um den Irakkrieg deutlich. Die institutionelle Ausgestaltung und politische Regulierung des internationalen Finanzsystems wird ganz wesentlich von den welt- und währungspolitischen Differenzen der verschiedenen Machtblöcke bestimmt sein. Ob bei den Regulierungen, die in Zukunft entstehen werden, aber tatsächlich ein freundlicherer Kapitalismus herauskommt, ist mehr als fraglich.

#6 rasmus on 18 February 2012 at 4:26 pm

Kiljoy, MB: Alltså, den artikel som här refereras gör ingen ansats att förklara varför den mikroelektroniska revolutionen skulle utlösa en slutkris i kapitalackumulationen. Skälet till detta är att den är hämtad ur ett sammanhang – tidskriften Krisis – där detta ständigt diskuterades i andra artiklar. Och den diskussionen har ju fortsatt: en av länkarna ovan går till en text i Exit skriven av Claus-Peter Ortlieb, som även rymmer viss polemik med Michael Heinrich (som MB citerar). Frågan om den rådande krisens karaktär, som både har logiska och empiriska aspekter, bör hållas vid liv.
Vad jag fann intressant i den här gamla artikeln var dock inte dess postulat om att slutkrisen är här, utan dess principiella diskussion om sammanbrottsteori och sammanbrottstabu. Frågan behåller sin relevans oavsett om “varuformen hotas” i dagsläget eller inte.

(Jag vet inte om någon har påstått att så skulle vara fallet. Det är heller inte helt självklart vad som menas med att varuformen hotas. En tilltagande expansion av improduktivt arbete – t.ex. vård- och bevakningstjänster som inte resulterar i en vara som kan säljas – skulle måhända kunna ses som ett långsiktigt hot mot varuformen, även om det ter sig som en underlig analytisk omväg.)

“De kriser vi sett har vad jag förstår drabbat främst människor, inte kapitalet?”, skriver Kiljoy. Jag tror det är lurigt att ställa “människorna” mot “kapitalet” på sådant sätt, med tanke på att människor i allmänhet måste bli kapital (sälja sig som arbetskraft) för att överleva.
Att en kris drabbar kapitalet är inte en seger för människorna.

Hur kan kapitaltillväxten “hotas av något så diffust som mikroelektronik”? Det handlar kort sagt om att produktiviteten ökar förbi en viss gräns. Att det måste finnas en sådan gräns – mervärdeskvot 100 % – är vad matematikern Claus-Peter Ortlieb försöker klarlägga i nämna artikel (ganska lättbegripligt, fast på tyska).
Värde är ett slags abstrakt församhälleligande av nödvändig arbetstid och produktivitet är per definition en minskning av den nödvändiga arbetstiden per stofflig enhet. Om värdetillväxten ska öka måste då produktionens stoffliga omfång öka, vilket givetvis är vad som sker, med katastrofala miljökonsekvenser. Frågan är i vilken utsträckning det kan ske.
Michael Heinrich är ofta en utmärkt Marx-läsare, men i sin kristeoretiska polemik mot Nürnberg-skolan verkar han tyvärr stanna på ett marxologiskt plan som är föga intressant.

MB: Det var inte direkt min avsikt att “skåpa ut alla ontologiska kristeorier som tragiska”. Även om Nürnbergskolan – särskilt den brutalt antiontologiske Kurz – gärna ägnar sig åt sådan utskåpning, är jag själv öppen för att fundera på de olika möjligheterna i tragisk kristeori. Kanske när jag kommer över David Jonstads bok.

#7 kiljoy on 18 February 2012 at 5:27 pm

Ska kolla in länkarna men begriper tyvärr inte tyska. Med “varuformen hotas” menade jag ett övergivande av ekvivalens och därmed penningen, vilket jag uppfattade som en del av din spekulation.

När jag sa att kriserna drabbar kapitalet tänkte jag inte på en samhällsklass, utan mer på de finansiella systemen, bankväsendet etc. Självklart är alla människor sammanvävda med kapitalet, annars skulle de ju inte beröras av en finansiell kris och förlora sin försörjning. Min poäng var att, som Mark Fisher sade, “the powers that be have stability, for sure, but we don’t”.

Ett problem med orden produktion och produktivitet, som din parentes om tjänstesektorn möjligtvis exempliferar, är att de åtminstone hos mig framkallar bilder av materiella varor som produceras. Men i våra västerländska ekonomier går ju bara en liten del av allt lönearbete ut på att bearbeta materiella resurser (med åtföljande miljökonsekvenser). De flesta säljer olika tjänster och producerar på sin höjd “information”. Om en förutsättning för ekonomins tillväxt är att den “stoffliga” produktiviteten måste öka, då borde alltså Sveriges tillväxt vara avhängig en allt billigare varuimport från de länder där materiella varor produceras? (Misstänker att detta snarare är en konsekvens av tillväxt…?) Eller skulle Sveriges ekonomi kunna växa enbart tack vare att nytt värde skapades i immateriella sektorer, låt säga i våra fina musik- och filmindustrier?

Jag tror på det senare, och det tror jag att t ex amerikanerna också gör, eftersom de sedan många decennier tillbaka arbetar hårt för att säkra sina möjligheter att ta betalt för immateriella produkter. Jag kan inte se att deras tillväxt är slutgiltigt beroende av ständiga produktivitetsökningar i Kina, utan snarare av deras egen förmåga att begränsa (den globala) tillgången till vadhelst människor vill ha.

Jag undrar om du tänker dig att det finns en gräns för hur många saker vi kan tvingas betala varandra för i vår vardag? Det är möjligt att det finns en sådan gräns, men jag har svårt att se att vi är nära den. Kranvatten är till exempel fortfarande hutlöst billigt.

Den här diskussionen är egentligen långt över mitt huvud, ber om ursäkt om det jag sagt framstår som nonsens.

#8 kiljoy on 18 February 2012 at 7:38 pm

…och det ska naturligtvis stå “När jag sa att kriserna INTE drabbar kapitalet …”. Inser att mitt förtydligande inte var särskilt tydligt: jag menade att det finansiella systemet inte är hotet. Finns det någon som på allvar tror att de senaste årens finanskriser har hotat det finansiella systemet och bankerna på längre sikt?

#9 MB on 18 February 2012 at 7:41 pm

Jag kanske verkade mer kritisk än vad jag egentligen är. Köper helt att sammanbrottsargumentet är tabu, där tycker jag du har helt rätt. Det behöver emellertid inte innebära att Kurz och hans kumpaner har rätt i sin beskrivning av den nuvarande krisen som en slutkris. Du tycks inte heller vara helt säker på det senare eftersom du ställer frågan i vilken utsträckning värdetillväxten kan öka (pga. dess stoffliga tillväxt).

Det är intressant eftersom det visar att den kritiska kristeorin kanske behöver ta hänsyn till ett moment som lätt förklaras med en tragisk kristeori: naturtillgångarnas faktiska ändlighet. Men om värdetillväxten hamnar i kris på grund av naturtillgångarnas ändlighet, eller ekosystems skörhet, snarare än enbart på grund av det kapitalistiska systemets historiska specificitet, alltså att krisen uppkommer ur faktumet att det finns ”invariabler” att ta hänsyn till, något som inte bara är ”historia”, så tycks väl det snarare indikera att penningformen, varuformen osv. i sig inte är i kris. Än så länge verkar kapitalism och miljöförstörelse fungera utmärkt tillsammans.

Men det EXIT-gänget argumenterar för, åtminstone när de är som mest läsvärda, är trots allt att dagens kris blivit en irreversibel kris för kapitalets grundbetingelser. Ta exempelvis följande spännande artikel av Anselm Jappe: http://www.exit-online.org/textanz1.php?tabelle=autoren&index=0&posnr=495&backtext1=text1.php.

Jappe ställer alltså i denna artikel frågan om krisen gör penningen obsolet. Det är intressant eftersom Kurz nyligen skrev en text där han, efter att gammal vana trogen lagt alla rörelser – från Occupy till Den osynliga kommittén – i giftskåpet, citerade Lenins gamla devis: ”ingen revolutionär rörelse utan revolutionärt medvetande”. http://www.exit-online.org/druck.php?tabelle=aktuelles&posnr=229

Med andra ord tycks det som om Kurz och hans sammanbrottsteoretikers kritik i slutändan inte bara bygger på ett antal normativa antaganden om hur ekonomin _bör_ fungera för att den inte ska vara obsolet, nära undergången, utan även gällande medvetandet som krävs för att krisen och därmed kapitalet verkligen ska kunna övervinnas. Det är väl bl.a. därför Heinrich kontrar Kurz med marxologi, och kommer med vad som kan tyckas vara ett tämligen tomt antagande om att kapitalism _är_ kris. Frågan är emellertid om det inte är lika tomt att postulera krisen som en slutkris. Det ”slutet” tycks trots allt för Kurz inte bara komma ur krisen, utan hur krisen uppfattas, tolkas och bekämpas – genom att utmana penningen eller genom, tja, än mer åtstramningar eller socialdemokratiska/vänsterborgerliga räddningsförsök för den delen.

Hur rätt jag än tycker att de hegelianska marxisterna har i sin kritik av Althusser och hans elever kan jag ändå inte hjälpa att tänka på Etienne Balibar som i sitt bidrag till Att läsa Kapitalet mycket riktigt påpekade att: ”De ´skrankor´, som produktionssättets rörelse (dess dynamik) strävar mot, är … inte en fråga om grader, en fråga om någon tröskel som ska uppnås. Om tendensen inte kan överskrida dessa skrankor är det därför att skrankorna finns inuti den och som sådana aldrig uppnås: i sin rörelse bär den dem med sig, de sammanfaller med de orsaker som gör den till en ’enkel’ tendens, dvs. att de samtidigt är de verkliga betingelserna för sin egen möjlighet. Att det kapitalistiska produktionssättet har inre gränser eller skrankor innebär alltså helt enkelt att produktionsättet inte är produktionsätt i allmänhet utan ett avgränsat och bestämt produktionssätt…” Med andra ord, frågan är inte bara sammanbrottets objektiva tendens utan, om du så vill, dess subjektiva – eller avsubjektiverande – moment: Grossmans leninism, Luxemburgs generalstrejk, Kurz superpolitik som klätts ut till antipolitik.

Som du själv påpekar är ju Nürnberggängets teori ”ultrakritisk”. Tesen de driver är att den nuvarande krisen ställer systemet som sådant i fråga. Jag tror det kan bli så, men inte att det är så _nu_, men kanske ska man snarare läsa Kurz som en som hjälper oss att finna tendenserna som indikerar att frågan om produktionssättets överskridande SNART kommer att ställas.

Problemet är, tycker jag, inte den hårda kritiken av arbetarrörelsemarxismen eller ens försvaret av en sammanbrottsteori utan den implicita utopismen som tycks finnas i all kritisk kristeori. Intressant nog är sällan ontologisk kristeori utopisk längre utan just tragisk, men det finns också andra sätt att tänka en ontologi för krisen – exempelvis Agambens filosofi, som knappast är tragisk. I den ställs frågan om hur man kan överskrida hela västerlandets historia, inte bara den kapitalistiska ekonomin, utan just hela den historia och värld som fullbordats i kapitalet och därför kritiseras också den implicita utopism som de kritiska tänkarna försöker försvara med hjälp av den gamla idén om att man inte ska skriva recept för framtidens soppkök. Det som intresserar mig är följaktligen om och i sådana fall hur krisen verkligen kan bli en kris för kapitalismen som historiskt bestämt system, och inte bara för de miljarder som tvingas leva utanför ekonomin…

Notera alltså att jag i sak är mycket positivt instämd till EXIT-gängets förståelse av kapitalismen, speciellt attraktivt är försöket att föra samman analysen av modernitetens sammanbrott med kapitalismens utbredning, men vad som kanske inte är lika övertygande är deras definition av “slut” och “sammanbrott” – vad är det egentligen som tar slut i den kris som vi genomlever? Knappast penningens makt…

#10 Mats Henricson on 19 February 2012 at 4:17 pm

Djäkligt intressant, men tyvärr är min skoltyska lite skakig, så jag skulle uppskatta om du översatte texterna i framtiden. Visst finns risken att en del försvinner, men nu famlar jag mest i luften.

#11 Victor A on 19 February 2012 at 6:00 pm

Vi får helt enkelt sätta ihop en liten bok med översatta texter ur Krisis och Exit!. Någon som vill översätta? Maila mig i så fall.

#12 Victor A on 19 February 2012 at 6:03 pm

victor at korpenkoloni punkt se

#13 rasmus on 19 February 2012 at 7:09 pm

Victor A: Det vore grymt. Jag tror själv att jag börjar få hyfsad överblick över vilka texter som vore lämpliga att sammanställa. När jag dock själv har försökt översätta dem så har det känts som att köra huvudet i väggen, delvis för att nyckelbegrepp som Wertvergesellschaftung är ganska svåröversatta, dels för att Robert Kurz språk är fullt av mustiga metaforer som säkert går an i sydtyskt vardagsspråk men som låter helt bisarra om man direktöversätter till svenska.

I nämnda nummer av Subaltern finns dock en översatt artikel av Robert Kurz, “Teorins slut”.
(Kanske kan MB svara på hur det går med utgivningen?)

#14 Victor A on 19 February 2012 at 8:28 pm

Rasmus: Ja, om du ville hjälpa till med urvalet skulle det ju vara lysande. Vi får tänka över det, det behövs nog en ganska kvalificerad översättare som du säger.

#15 COPYRIOT | Krisen, del 24: Manodepressiv kristeori on 20 February 2012 at 8:34 am

[…] Krisen, del 23: Ultrakritisk kristeori (Nürnberg, 1990) […]

#16 suitsmeveryfine on 5 March 2012 at 2:37 am

Jag och en vän har översatt ca 2500 ord av Der “Kollaps der Modernisierung” – 15 Jahre später. Översättningsarbetet har stått stilla i ett tag nu men om det ska sammanställas en antologi så skulle det ju vara bra att ha med den texten (avspaltningsteorin diskuteras ju där bl.a.). Jag är annars betydligt bättre på franska och kan t.ex. översätta Jappes “L’argent est-il devenu obsolète ?” eller något annat franskt original.

Jag antar att de flesta här är överens om att det inte är så viktigt att översätta sådant som redan finns tillgängligt i bra engelska översättningar.

#17 suitsmeveryfine on 5 March 2012 at 3:15 am

Rasmus: Jag håller helt med dig om att Kurz språk är ytterst bisarrt. Under översättningsarbetet blir det helt nödvändigt att ta till strykningar, tillägg och omstuvningar när man arbetar med satsgradstransformationer. I “Moderniseringens kollaps”-intervjun har jag försökt göra språket mindre högtravande som t.ex: “Till en början koncentrerade vi oss på att utveckla kritiken av den politiska ekonomin” istället för “Den nya teorin koncentrerade sig till en början på en vidareutveckling av…” (Die neue Theorie konzentrierte sich zunächst auf eine Weiterentwicklung der Kritik der politischen Ökonomie.)

#18 rasmus on 5 March 2012 at 6:46 am

Det är en spännande tanke att man faktiskt skulle kunna få till en antologi. Jag vet inte hur vi ska föra vidare den diskussionen men här kanske kan funka till att börja med.
Själv försökte jag översätta “Negative Ontologie” vilket var fruktansvärt svårt eftersom Kurz är argare än någonsin (på hela upplysningsprojektet m.m.) och därmed skriver ännu mustigare än annars. Men det är också den enda text jag sett där han ger vissa antydningar om hur han tänker sig att en radikal samhällsomvandling kan se ut, eller vilka nödvändiga omvärderingsprocesser som måste initieras. Jag kanske kan göra ett nytt försök och från början vara inställd på att översättningen måste vara en bearbetning.

#19 suitsmeveryfine on 5 March 2012 at 4:08 pm

Ja, ett ledmärke vid översättning borde ju vara frågan: hur hade man uttryckt samma sak i den nya kontexten? Översättningar ska inte slarva bort terminologin som i fallet med t.ex. Kapitalet, men man ska heller inte låta sig styras blint av vare sig källspråkets specifika struktur eller av dess skrivkultur. Så som vi uttrycker oss begripligt på svenska må vara alltför informellt och fjantigt i ett tyskt sammanhang men vi diskuterar här möjligheten att ut en antologi på svenska.

Angående valet av texter så borde vi nog försöka hitta en balans mellan vad folk själva är intresserade av/förmögna att översätta och vilka olika beståndsdelar som borde finnas med för att få till ett lämpligt urval av texter. För egen del skulle jag gärna vilja ha med den ovan nämnda Claus-Peter Ortlieb-texten men jag kommer inte själv att kunna översätta den.

#20 COPYRIOT | Om barnsjukvårdens organiska sammansättning on 8 March 2012 at 1:26 pm

[…] Krisen, del 23: Ultrakritisk kristeori (Nürnberg, 1990) […]

Kommentera