Entries from December 2012 ↓

Magnus resonerar kring en intervju med nätkritikern Jaron Lanier, vars nästa bok verkar handla om hur internet förstörde ekonomin. Samma tema togs upp tidigare i år i en annan intervju, som Jonas sammanfattar:

Here’s my super-truncated interpretation of Lanier’s argument: Due to a misfortunate combination of macroeconomics, technology and law, we might be in the midst of what is actually a real-term economic stagnation, masked by the vastly increased capture of capital and profits in society by a small elite of financial stalwarts. /…/
Global information systems actually help creating long tail-like societies, where the absolute majority wealth only accrues among a small elite, and as long as the system fails to let ordinary citizens accrue wealth from their interaction with this system, these gaps will only get wider.

Detta knyter an till en välkänd kritik av den långa svansens logik, som framförts med syftning på olika kulturområden. Förra året formulerade jag själv denna kritik i Boken, då alltså med avseende på böcker:

Ba?de topplistan och den la?nga svansen – ba?de Piratfo?rlaget och Vulkan – har gynnats i det nya seklets kulturklimat. Men det har skett pa? bekostnad av allt da?remellan: den mellanstora kulturen, som pa? litte- raturens omra?de ba?rs upp av alla de halvka?nda fo?rfattare och halvsma? bokfo?rlag som fortsa?tter att verka under ekonomiskt ka?rva fo?rha?llanden. Amerikanska analytiker har omtalat fenomenet som ”the death valley problem”. En alternativ liknelse som fo?rekommit i Sverige a?r att kulturlivet bo?rjar likna ett a?pple med ava?ten mitt, ett a?ppelskrutt.

Jaron Lanier verkar försöka att omedelbart överföra detta resonemang till ekonomin i allmänhet. Närmare bestämt i termer av “klass”. Då får han en teori om hur den nya ekonomin är dålig, eftersom den slår mot “medelklassen” – ett begrepp som är lika vagt som brett, särskilt när det används i USA. Vinnarna är de allra rikaste. Om man ska följa den långa svansen ända ut, kanske det även skapas ett växande trasproletariat som överlever på nästan inga pengar alls? Dock verkar Jaron Lanier helt jävla ointresserad av alla som befinner sig under “medelklassen”.

Andra skulle tala om “proletarisering av medelklasserna“, eller om prekarisering. Men sådana ord använder inte Jaron Lanier. Han är amerikanskt livrädd för sånt som luktar Marx. Troligen betyder detta att han missar chansen att låta nätkritiken kompletteras av ekonomikritik. Nu förblir han fast i tanken på att “ekonomin” – vad detta nu är – borde växa. Att det är internets fel att den inte växer mer.

Ett exempel han tar handlar om hur mänskliga översättare görs överflödiga. Google förfinar sina maskinöversättningar genom att scanna in böcker och låta olika översättningar jämföras mot varandra. Därmed drar de nytta av tidigare utfört arbete – “the original translators aren’t paid for their work“.
Grejen med lönearbete är dock att arbetaren säljer sin arbetskraft, inte sitt arbetsresultat. På detta bygger liksom kapitalismen. Översättare är förvisso något av ett gränsfall i de fall som de får upphovsrätt till översättningarna, men normalt försörjer sig även dessa som lönearbetare (oavsett om lönen betalas per timme eller per ord).

Kapitalet a?r do?tt arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger.

Karl Marx: Kapitalet, band I

Inga konstigheter. Översättningarna är redan “dött arbete”. Google gör det döda arbetet till kapital. Därmed minskar de behovet av arbetskraft – i detta fall behovet av mänskliga översättare. Google kan då, som företag som ligger i framkanten av produktivkrafternas utveckling, kamma in en extraprofit. För kapitalet som helhet innebär samma utveckling att själva dess grundval gröps ur, sakta men säkert.

Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.

Karl Marx: Grundrisse

Just detta verkar vara vad Jaron Lanier nu har upptäckt, utan att själv kunna inse vidden av det hela. Citerar ur Magnus referat:

problemet han ser är att hela ekonomin förminskas då en massa arbete utförs som inte valoriseras inom ekonomins ramar.
Han syftar nog inte på en förminskning i absoluta termer i form av negativ tillväxt, utan på att ekonomin på grund av detta inte är så stor som den borde ha varit, med tanke på den tekniska expansionen.

Detta “borde” vänds på huvudet i Marx’ ekonomikritik. För ett enskilt kapital – exempelvis ett företag eller en nation – leder ökad produktivitet i regel till ökad vinst. Men bara tills de övriga kapitalen har hunnit ifatt eller slagits ut. Vinstökningen kommer i detta fall ur ett nollsummespel på marknaden. Vad som gäller för ett enskild kapital kan inte generaliseras för kapitalet eller “ekonomin” som helhet. Just detta är gör dock nationalekonomin (och Jaron Lanier).

Ingenting säger alltså att digitaliseringen “borde” leda till ökad tillväxt. Ur ett värdekritiskt perspektiv, som utgår från Marx, innebär digitaliseringen tvärtom att den “processerande motsättningen” skärps. Kapitalets substans gröps ur när arbetskraft görs överflödig i varuproduktionen.

Jaron Lanier missförstår detta som en svårighet att ta betalt på internet. Hans resonemang är fast i cirkulationssfären. Därför är det inte förvånande att han ser lösningen i en extrem utvidgning av varuformen, där varje bit av data ska kopplas till en ägare som får betalt när den kopieras. (Om detta, se slutet av Jonas referat som även rymmer en utförlig kritik.) Jaron Lanier verkar vara oförmögen att tänka sig någonting annat än abstrakt tillväxt, att tänka sig ekonomins slut.

“Känns allt mer som att vi lever i Sovjet före kollapsen”, skrev @audioshield på Twitter för en stund sedan. Några kärnfulla rader följde, där känslan vecklades ut. Citerar rakt av, fast stuvar om lite i ordningsföljden:

Är helt övertygad om att invånarna i Sovjet kände precis som du och jag gör nu. Känslan av att det inte kommer att hålla.

Allt fler saker i vardagen som borde fungera men som inte längre gör det. Ledarnas oförmåga till handling. De som kan börjar samla på sig så mycket som möjligt. Skuldbeläggandet av andra.
Tätare och längre strömavbrott. Mediciner som saknas på Apoteken. Obefintlig snöröjning. Havererade tåg. Ofungerande sjukvård.

Någon skrattade åt en ryska som hade källaren full med konserver. “Det här är Sverige! Maten tar inte slut här.”
“Vi trodde heller aldrig att maten skulle ta slut i Sovjet. Men en dag var det plötsligt tomt i butikerna”, svarade hon.

Bortförklaringarna. Även i Sovjet hade man förklaringar till varför hyllorna gapade tomma. Bortförklaringarna här kommer att skilja sig åt, men kommer fortfarande vara just det.
“Logistikproblem”, “sviktande marknad”, “ökad efterfrågan”, “omstruktureringsfas” etc. Allt så klart “tillfälligt”.

Alla ledare kommer att intyga att de litar på att “marknadens parter löser detta på bästa sätt”. Deklarera sin tro på systemet. Du kommer få höra att Systemet fungerar, bara alla sitter still och håller käft så löser det av sig själv.

Det enda som fattas är att Reinfeldt börjar supa…

Jag hoppas verkligen att jag har helt fel.

En känsla, inte en prognos. Hur stor resonans finner denna känsla bland människor i Sverige just nu, när 2012 är på väg att övergå i 2013? Går det att få grepp om den minoritet som är mottaglig för “innan kollapsen”-känslor, hur de uppstår, hur de hanteras? (Nyfiken på spekulationer kring sådant. Fyll kommentarsfältet!)

Samtidigt på radions P1: Ekonomiekot låter experterna förutspå 2013. Expertpanelen består av två manliga aktieexperter, anställda vid två olika banker. De är rörande eniga om att 2013 kommer att bli ett bra år på börsen. Därtill försäkrar de att eurokrisen kommer att bli löst under det kommande året.

Referatet av Die große Entwertung ska nu bli slutfört. Efter att Ernst Lohoff från gruppen Krisis skrivit en massa om “metavaror” och om det fiktiva kapitalets historia, går han nu vidare till att knyta samman den värdekritiska teorin om kapitalismens slutkris. Inlägget som följer är ett referat av bokens sista del.

Fiktivt kapital existerar i två typer: med täckning och utan täckning. En variant som har täckning är aktier. En variant som saknar täckning är statsobligationer, för när staten lånar pengar är det i slutändan alltid fråga om konsumtionskredit. Men det är ju inte bara staten som lånar för att konsumera, tvärtom blir detta allt vanligare. Sedan 1970-talets kris uppvisar det fiktiva kapitalet en stadig tendens till “avtäckning”.

Under de senaste 30 åren har de privata konsumtionskrediterna expanderar något enormt. Ett litet exempel: 1990–2000 ökade USA-hushållens skuldsättning, räknat i procent av USA:s BNP från 63 % till nästan 80 %. Utan den kreditdrivna privatkonsumtionen vore den postfordistiska boomen otänkbar.

Fordismen kännetecknades av att det privata skapandet av fiktivt kapital i huvudsak handlade om att mobilisera för produktion av nytt värde. Konsumtionskrediter var väsentligen något som den offentliga sektorn ägnade sig åt. Privata konsumtionskrediter existerade förstås, men spelade en ganska marginell roll. Undantaget var när människor byggde sig hus att bo i.
Fastigheter är ju något av ett specialfall, då fastighetspriser i hög grad handlar om jordränta. För att förstå saken via Marx’ ekonomikritik, gäller det att skilja mellan värde och jordränta (inte i fråga om en enskild fastighet, men i den större analysen). Mark är ju en naturresurs som existerar alldeles oavsett mänskliga arbetsinsatser, men är inom kapitalismen likväl en vara som får ett pris – men inget värde. Värdet av ett hus kommer sig av dess byggande och är något som långsamt avtar med tiden, medan markpriset är en helt annan sak.
När ekonomer talar om fastigheters “värdestegring” syftar de helt enkelt på prisstegring, vilket är något annat än vad Marx och värdekritikerna betecknar som värde. Relaterat till detta är frågan om “immateriell egendom”, som inte är att begripa som kapital – avkastningen från en rättighetsportfölj är snarare att betrakta som “informationsränta”, skriver Ernst Lohoff. Liksom ägaren av ett oljefält kan inkassera “oljeränta”. Detta har också betydelse för i vilken mån det fiktiva kapitalet kan anses ha täckning.

“Den inverterade kapitalismen” – där alltså tillväxten i huvudsak sker i form av fiktivt kapital – är som ett pyramidspel. Den omfördelar inte befintligt värde, utan framtida värde. Tvånget till tillväxt är inte enkelt, utan potentierat.
För det fungerande kapitalet är den enskilda varan bara en station på vägen, ett tillfälligt uppehåll i väntan på försäljning. Det fiktiva kapitalet är däremot fjättrat vid sin bärare. När en metavara realiseras, upphävs kapitalets fördubbling!
Om tillväxten av fiktivt kapital ska fortsätta, vill det till att nya värdepapper skapas i högre takt än de gamla värdepapprena realiseras. Nya skulder måste skapas snabbare än de gamla skulderna återbetalas. Fiktivt kapital som saknar täckning kan – ur ett totalkapitalistiskt perspektiv – enbart realiseras genom skapandet av ännu mer fiktivt kapital. När det däremot finns täckning, innebär realiseringen att det fiktiva kapitalet blir till fungerande kapital, alltså en utvidgad värdeproduktion.

Kapitaliseringen av framtida värde riktar sig aldrig mot en obestämd framtid, utan utgår alltid från enskilda kapital som redan existerar. Den populära föreställningen om att spekulationsvinster skulle uppstå “ur intet” är grundfalsk. Likt skapandet av värde, måste även skapandet av skuld begripas som ett samhälleligt förhållande. Kredit handlar om ju credo, om att tro (på borgenärens förmåga att återbetala en skuld).

En ständigt växande statsskuld kommer, förr eller senare, att leda till den punkt där staten i fråga diskrediteras (bokstavligt talat). När denna tidpunkt uppnås beror på hur kreditgivarna bedömer statens objektiva situation.
Under de senaste 200 åren har statsobligationer i allmänhet betraktats som riskfria, om än lågavkastande. De utmärker sig genom en synnerligen bred referensram, som spänner över enskilda aktörers eller särskilda näringsgrenars framgång på marknaden. Staternas betalningsförmåga grundar sig på en allmän och långsiktig tillväxt, plus en förmåga att inkassera skatt. På senare år har däremot centralbanker i Europa och USA börjat täcka staternas budgetunderskott genom den s.k. sedelpressen. Därmed har krisprocessen förflyttats från bankerna till staterna och nu vidare till själva penningmediet – mer om detta nedan.

Fiktivt kapital kan alltså bara skapas med hjälp av en resurs, som i sig inte kan skapas på finansindustriell väg: “förhoppningsbärare” (Hoffnungsträger). Privatiseringar av offentlig sektor ökade utbudet av sådana, men det handlade då om en engångseffekt. Vad som en gång har privatiserats, låter sig inte privatiseras igen.
Ernst Lohoff menar att tillväxten av “förhoppningsbärare” nådde sin zenit ungefär år 2000, alltså då IT-bubblan var som störst. Därefter har det fiktiva kapitalets expansion inte så mycket knutits till förhoppningar om nya framtidsindustrier, utan mer vid traditionella industrier och framför allt vid fastigheter.

Förnyelsebar energi? Är inte det en framtidsindustri? Så vill många tro, inte minst i Tyskland. Men där handlar det bara om nya metoder för att producera en befintlig produkt: elektricitet. Processinnovation utan produktinnovation. Poängen med förnyelsebara energikällor är ju att de ska ersätta de etablerade formerna för elproduktion, vilket innebär en värdeförlust i de fungerande kapital som är knutna dit.

Här framställs alltså år 2000 ganska mycket som en historisk vändpunkt. “Den inverterade kapitalismen” åtnjöt sin guldålder på 1990-talet, men här sattes i viss mening en punkt. Alternativet till sammanbrott var att blåsa upp en ännu större bubbla än den som just hade spruckit. Endast stater och centralbanker kunde klara av detta. På nollnolltalet fick vi de billiga pengarnas politik och en tillväxt som i ännu högre grad byggde på konsumtionskrediter, alltså på fiktivt kapital utan täckning.

Nu är det dags för ett långt citat ur boken (ursäkta den slarviga översättningen):

I sin klassiska gestalt, som ett system grundat på det faktiska nyttjandet av levande arbetskraft, behövde kapitalismen omkring 250 år för att ta sig fram till sin historiska gräns. Ordningen som bygger på en allt mer omfattande förkapitalisering av framtida värdeproduktion lyckades nå sin kollapspunkt på en bråkdel av denna tid.
Om man låter den inverterade kapitalismens utveckling passera revy, från des begynnelser och fram till hösten 2008, framträder i grova drag tre perioder. Dessa skiljer sig från varandra inte minst i fråga om den roll som stat och centralbank har spelat för det privata näringslivets skapande av fiktivt kapital. I den postfordistiska boomens startfas tog statliga instanser på sig rollen att slå takten. De neoliberala installationsregimerna, allra främst Reagan-administrationen, använde sig konsekvent av statsmaktens möjligheter för att få fart på det transnationella skapandet av värdepapper. Statsskulderna, som redan var i färd att öka i sensationell takt, skruvades ytterligare uppåt, särskilt i USA /…/
Det rörde sig om en kort epok av ursprunglig ackumulation av fiktivt kapital på världsmarknaden. Efter att denna kapitalismens omorganisering hade visat sig framgångsrik, skedde under 1980-talets andra halva en övergång till en ny fas, präglad av en accelererad ackumulation av metavaror. Detta var det fiktiva kapitalets guldålder, då det privata näringslivets egna kapitalskapande var tillräckligt starkt för att driva upp världsekonomin i högkonjunktur utan att stat och centralbank behövde ta en ledande roll.
Under denna fas, som nådde sin höjdpunkt och sin avslutning i “den nya ekonomin“, kunde de s.k. marknadskrafternas fria spel få huvudrollen, helt i enlighet med neoliberal doktrin. Slutet kom med kraschen våren 2000.
Därefter förlorade den finansindustriella expansionen sin självbärande karaktär. Stat och centralbank har vuxit in i en funktion som stöttepelare, efter att inte ha förmått överge den akuta krisinterventionen.
Hösten 2008 inleddes den finansiella kollapsen en fjärde fas. Bristen på lämpliga förhoppningsbärare har förvandlat den statliga stöttepelaren till en ren ersättning. Centralbank och statsbudget kan inte längre nöja sig med att flankera det privata bildandet av värdepapper. I stället har statsbubblan blivit helt central i skapandet av fiktivt kapital.
Efter 30 år av inverterad kapitalism befinner sig det varuproducerande världssystemet alltså i ett läge som uppvisar tydliga paralleller med 1970-talet. /…/ Vår tids neo-keynesianism står dock inför ett mycket mäktigare kapitalförintelsetryck än vad dess föregångare gjorde vid 1970-talets slut.
Det fiktiva kapitalets explosionsartade utbredning har under tre årtionden blott skjutit upp den grundläggande krisen i värdeproduktionen. Krisens orsak – det irreversibla utträngandet av levande arbete ur den omedelbara produktionsprocessen – har aldrig övervunnits.

Kapitalismen har alltså nått sin historiska gräns, menar Ernst Lohoff. Gränsen nåddes redan på 1970-talet, då den fordistiska boomen tog slut. Men kapitalismen genomgick då något av en mutation, då ett kreditsamhälle reste sig på arbetssamhällets ruiner. Självändamålet levde vidare, genom att inriktas på en förkapitalisering av framtida värde. Ur ett medellångsiktigt systemperspektiv var det ett genialiskt drag, fastän det alls inte var något medvetet “drag”. Lösningen implementerades utan medveten planering av det större sammanhanget. På något längre sikt förstärktes blott de motsägelser som redan kommit till uttryck i 1970-talets kris.

Ernst Lohoff tänker sig, likt andra värdekritiker som Robert Kurz, att krisen går mot att bli en generaliserad kris för själva penningmediet. Pengarna förlorar alltså sin roll som uttryck för värde och därmed sin förmåga att hålla samman det varuproducerande samhället. Kapitalismens sammanbrott sker alltså genom penningens värdeförlust. Inflation är ett ytfenomen för detta.

Ortodox nationalekonomi utgår från att pengar är en tom symbol, inte en vara. Enligt dess synsätt har penningens avkommodifiering avklarats för länge sedan. Detta är dubbelfalskt, skriver Ernst Lohoff. Guldmyntfotens avskaffande betydde bara att penningvaran byttes ut – man kanske kan tala om införandet av framtidsmyntfot. Efter att ha befriats från ädelmetall, representerar pengarna nu föregripet värde som blivit till vara. Papperspengarna svarar sedan dess mot de värdepapper som centralbankerna erhåller mot sina kunder i utbyte mot krediter. Först i vår tid inleds det historiska kapitel där penningen förlorar sin varukaraktär.

Sedan 2008 har inflationära och deflationära tendenser i viss mån tagit ut varandra, så att de allmänna prisnivåerna ter sig stabila. Men detta interregnum kan inte vara för evigt.
Trots negativ realränta, trots förstatligande av privata kreditförluster, är den privata produktionen av fiktivt kapital alltför svag för att tömma luft ur statsbubblan och begränsa statsskuldernas explosionsartade tillväxt.

Tidigare inlägg med läsanteckningar från Die große Entwertung:

• Krisen, del 43: Ur en ny bok från Krisis


• Krisen, del 63: Norbert Trenkle om “varukrönet”


• Krisen, del 64: Fortsatt referat av Norbert Trenkle
  


• Krisen, del 71: Ernst Lohoff om “metavaror” och fiktivt kapital


• Krisen, del 75: Ernst Lohoff om det fiktiva kapitalets historia

Röster från regeringspartierna reser nu krav på förbud mot “organiserat tiggeri”. Samtidigt betonar de att tiggeri i sig ska förbli legalt. Det som ska kriminaliseras är organiserandet.

Människorna som det handlar om är i huvudsak romer. Tiggeriet i Sverige går inte att skilja från frågan om antiziganismen i Europa (som är en specifik form av rasism med en specifik relation till den moderna nationalstaten). För den som är medveten om dessa sammanhang kan ett ord som “organisera” aldrig vara oskyldigt.

Aaron Israelson lyfter fram en viktig aspekt:

För att överleva utvecklade romerna ett antal överlevnadsstrategier. Utan stark nationell identitet göt romerna i stället starka lojalitetsband till storfamiljen, som kan omfatta uppemot ett 100-tal personer. Det är inom den som de flesta tiggare organiserar sin försörjning.
Med andra ord: Det vi svenskar tolkar som en öststatsmaffia, som bussar ut de halta och lytta, är vanligen stora släkter som fördelar arbetet inom familjen. /…/
att förbjuda organiserat tiggeri är att slå mot den romska familjestrukturen och mot familjernas försörjning.

Varför är detta en fråga om realliberalism? Därför att den gängse definitionen av “organisation” bygger på en liberal åtskillnad mellan privat och offentligt. Familjesfären antas då vara organisk, snarare än organiserad. Liberalismen ger familjen rätt att dela på resurser och fördela sysslor internt utan att detta räknas som “organisation”.
Om då särskilda lagar ska gälla för “organsierad” verksamhet, måste det finnas en övre gräns för hur stor en familj får vara. Strukturer som storfamilj eller klan skär sig ofrånkomligen med liberala och borgerliga principer.
Ur ett snävt realliberalt perspektiv blir nu frågan: kan 100 personer vara en familj? En kritik av antiziganismen måste emellertid inkludera en kritik av realliberalismen. Varje tal om “organisation” tenderar att förutsätta en normativ “organism”.

(Sen har vi ju den lilla detaljen med medlemsvärvarindustrin, som rimligtvis också är en form av “organiserat tiggeri”. Politikerna har säkert tänkt ut något sätt att freda dessa från kriminalisering. Men deras definition av organisering måste skärskådas ännu djupare.)

Håkan Lindgren myntar ett nytt begrepp: “kriget mot koncentrationen”. Med detta vill han sammanföra flera tendenser i samtiden: öppna kontorslandskap, reklamens utbredning i stadsrummet, bibliotekens förvandling till mötesplatser samt allt som brukar kallas “sociala medier”.
Vurmen för “social läsning” – där nu företag som Readmill surfar – får Håkan Lindgren att gå till motangrepp:

Vad folk menar när de säger att e-boken gör läsandet till en social aktivitet är något annat: skönlitteraturen ska tvingas bli social på samma sätt som din facebooksida är social. Boksidorna kommer att livas upp med videoklipp och interaktiva länkar. Folk som läser e-böcker ska kunna kommentera och läsa varandras kommentarer, vilket betyder att de kommer att avbrytas i sin läsning två gånger i minuten av små klickvänliga blänkare
/…/
nu har kollektivet vunnit ännu en seger över individen: du är inte längre ensam när du läser. Läsandet har äntligen blivit “socialt”! Med e-böcker har kollektivet flyttat in i ditt huvud, etablerat en störningssändare, en reklamkanal och en observationspost.
/…/
Detta kuggar in i en samtida tendens som jag skulle vilja kalla kriget mot koncentrationen. Alla möjligheter till koncentrerat tänkande ska bekämpas!

Visst är det så, fast det väl strikt talat snarare är ett krig om koncentrationen, eller snarare uppmärksamheten. Och det handlar som bekant om reklam. Om att absorbera de sista lediga sekunderna i våra liv, vilket leder till att tiden “fraktaliseras” (för att tala med Bifo). Själv citerades jag i DN härom dagen:

– Instagram är optimerat för att sluka de där sekundglappen när du står i kö eller lagar mat. Då har man inte tid att titta på en video på Youtube eller läsa bloggar. Stillbilden är idealisk för det.

Det handlar om att sluka den tid då du inte ens har tid – eller inte har fingrarna fria – att skriva en fyndig rad på max 140 tecken. Men också om att locka av dig, just dig, en respons som går att logga. Om att bygga upp en individuell profil i en databas där du kan matchas mot andra och där ni kan agera reklampelare åt varandra. Att placera reklamen just där ni inte är deltagare i en anonym massa, utan faktiskt är individer.

Därför tror jag att Håkan Lindgren träffar fel när han vill göra detta till en fråga om individ kontra kollektiv. Det “sociala” i de så kallat sociala medierna är inte detsamma som det kollektiva. Det handlar inte om att “kollektivet vunnit ännu en seger över individen”, som han skriver, utan om att “det sociala” etablerar sig som en förmedlande instans mellan kollektiv och individ. Om vi förlorar något av vår individualitet, så förlorar vi i lika grad något av vår kollektivitet.

Själv har jag nog i vissa lägen tippat över åt andra hållet, med formuleringar som kan ge intryck av att “det kollektiva” i sig skulle vara något eftertraktansvärt. Nätkritiken famlar ännu efter sitt språk. Koncentration är ett bra ord, på så vis att det ger en vink om någonting koncentriskt: små cirklar inuti större cirklar.

Sedan nästan fyrtio år har new age-kulturen fungerat som grogrund för idéer om “2012“. Enligt dessa idéer skulle historien nå sitt slut i någon form av oerhörd omvälvning, vars kulmen kalkylerades till den 21 december 2012.

Mitt intryck är att de esoteriska idéerna om “2012” har förlorat anhängare på senare år. Även om det är svårt att belägga, misstänker jag att “2012” nådde sin kulmen kring 2006–2009. Det var år 2006 som Daniel Pinchbeck utgav boken 2012: The Return of Quetzalcoatl. Hans budskap handlade inte om undergång utan om en andlig omvälvning:

materialism and the rational, empirical worldview that comes with it has reached its expiration date /…/ we’re on the verge of transitioning to a dispensation of consciousness that’s more intuitive, mystical and shamanic.

Omkring 2006–2009 var det sådant som “2012” brukade betyda i new age-kulturen. Kring denna tid snackades det som mest om “2012” på nätforum med inriktning på psykedelia och konspirationsteorier. Men när tre åt återstod till det magiska datumet, hade intresset redan börjat ebba ut.

Om detta stämmer är det lite intressant, eftersom det bryter med vad man förväntar sig av en undergångssekt. Vanligen tänker man sig att undergångssekten ska trissa upp sina förväntningar ända fram till sitt utsatta datum, då en gruvlig besvikelse sätter in (om inte sektmedlemmarna hunnit begå kollektivt självmord). Säkerligen finns det grupper som genomgår en sådan process i dessa dagar, men de verkar utgöra ett undantag.

Varför upprätthöll inte “2012” sin lockelse fram till år 2012, i dessa kretsar? Tre tänkbara skäl:
1. Ämnet blev exploaterat av Hollywood genom den usla filmen 2012, som kom 2009. Där ersattes den esoteriska idén om en andlig omvälvning med en exoterisk idé om världslig undergång.
2. Många esoteriker tänkte sig “2012” inte som en plötslig händelse, utan som kulmen av en exponentiell process. På så vis handlade det om accelerationism. Förutsättningen att tro på “2012” var en tro på att saker redan var på väg, allt snabbare, i rätt riktning. Att tro detta blev svårare ju närmare datumet kom.
3. Världen gick från högkonjunktur till lågkonjunktur, från kreditbubbla till kris. Kanske bidrog detta till att undergräva hoppet om en exponentiell förändring av världsanden. Efter krisens utbrott återstod möjligheten att tänkta “2012” i termer av undergång.

Åter till Die große Entwertung där värdekritikern Ernst Lohoff fortsätter att resonera kring fiktivt kapital. Nu vill han sätta kreditexpansionen i ett historiskt sammanhang.
Under hela kapitalismens historia har det skett en långsiktig tillväxt av det fiktiva kapitalet, men dess relation till det fungerande kapitalet har skilt sig kvalitativt mellan olika epoker. Här talas om tre faser.

Första fasen
Under det långa 1800-talet skedde knappast någon övercyklisk tillväxt av fiktivt kapital. Även om kapitaltillväxten regelbundet drog iväg utöver värdetillväxten, skedde det inom ramen för 5–10 år långa cykler. Fiktivt kapital brukade länge vara synonymt med växlar: en typ av värdepapper som brukade cirkulera särskilt intensivt i slutet av varje cykel, innan en kreditkollaps.

Aktier och obligationer blev betydelsefulla först mot slutet av 1800-talet, i samband med den andra industriella revolutionen. Byggandet av järnväg och gruvor har redan tidigare motiverat bildande av aktiebolag. Nu tillkom kemiska och elektrotekniska industrier som krävde enorma investeringar. Pengarna kom delvis från aktier, delvis från det bankväsende som började expandera i rask takt. Den cykelövergripande expansionen av fiktivt kapital tog sig särskilt formen av aktier.

Statsobligationen kan betraktas som en urform av fiktivt kapital. Medan aktier och företagsobligationer har direkt koppling till ett fungerande kapital, är statsobligationernas koppling endast indirekt.
Stater har skuldsatt sig även tidigare, men då främst för militära syften och med avsikt på att återbetala sin statsskuld i fredstid. Först mot 1800-talets slut började det bli vanligt för stater att låna pengar till icke-militära utgifter. Den gamla nattväktarstaten ersattes av en ny typ av stat, redo att överta faux frais: kostnader för sådan infrastruktur som blev central i den andra industriella revolutionen. Vägar, järnvägar, post, elektricitet och telefoni hamnade i hög grad under statens ansvar. Därtill kom kostnader för utbildningssystem, ordningsmakt och standardisering. Allt detta ökade statens behov av att låna pengar.

Redan år 1864 hade Adolph Wagner formulerat sin wagnersches gesetz om hur statsutgifterna på lång sikt ökar sin andel av ekonomin. Efter ytterligare ett halvsekel av kreditexpansion kom Rudolf Hilferding med sin teori om Das Finanzkapital (1910). Kapitalismen höll enligt honom på att kollektivisera sig själv, vilket skulle leda till att ett “monopolkapitalet” som nytt metasubjekt ersätter värderelationen. Tankegången kom att influera Lenin.

Guldmyntfoten förhindrade centralbankerna från att delta i kreditexpansionen, men betydde inte att alla pengar representerade guld. Ländernas guldreserver var av väldigt olika storlek. Lägst låg England och Tyskland, vars centralbanker endast bunkrade guld till omkring en tredjedel av de cirkulerande sedlarnas värde (Tyskland var 1914 nere på 21,5 %). På motsatt sida av skalan återfanns Frankrike, vars guldreserver motsvarade 75–90 % av sedelbeloppet.

Första världskriget medförde statsutgifter på en ny nivå. Alla krigförande stater, med undantag för USA, såg sig tvingade att överge guldmyntfoten till förmån för papperspengar utan täckning. Genom att “trycka pengar” kunde centralbankerna köpa upp statsobligationer. När kriget var över återgick åtminstonstone segrarna till guld. Kreditexpansionen under 1920-talet drevs av privata aktörer, fram till kraschen 1929.

Ernst Lohoff vill förklara varför 1930-talets kris inte kunde fungera “renande”, som tidigare kriser hade gjort. Produktivkrafternas utveckling hade nått en nivå där kredit var en förutsättning för att få ny fart på varuproduktionen. Därför räckte det inte med att eliminera de kapital som var otillräckligt lönsamma. Kapitalets barriär kunde övervinnas endast genom att staten tog en aktiv roll i skapandet av fiktigt kapital. Så skedde hädanefter.

Andra fasen
Andra fasen är för Ernst Lohoff detsamma som fordism–keynesianism, alltså den modell som rönte stora framgångar 1948–73. Här agerade staten både som säljare och köpare av värdepapper. Statens ena hand lånade pengar för att täcka sin budget, medan andra handen lånade ut pengar till affärsbankerna. Statsskuldens ständiga tillväxt legitimerades av på fiffigt vis i Keynes teorier.

Fordismen byggde på massproduktion av varor som krävde en viss infrastruktur, vilken möjliggjordes genom att staten drev på en kreditexpansion. Bilarna krävde vägar, vitvarorna krävde elförsörjning och brunvarorna krävde etersändningar.
Efter hand skedde en avmattning i produktinnovationen, medan den processinnovativa rationaliseringen fortsatte. Visst kom nya varor, men de förmådde inte att absorbera levande arbete i så stor skala som hade skett i produktionen av bilar, vitvaror och brunvaror. Under 1960-talet började såväl profitkvot som tillväxtsiffror att dala.
Bortträngandet av arbetskraft ur produktionen av befintliga varutyper började överstiga återabsorbtionen av arbetskraft i produktionen av nya varor. Vändpunkten i kapitalismens historia förläggs av Ernst Lohoff till början av 1970-talet. Därefter började också staternas skuldberg att växa. Ur en totalkapitalistisk synvinkel är det numera helt omöjligt att frysa eller avveckla statsskulden.

Med utvidgandet av den totalkapitalistiska värdeproduktionen växer också den andel av denna värdeproduktion som staten tillägnar sig via skatter och pålagor.

Även när staten “investerar” lånade pengar i skolor eller vägar, rör det sig i ekonomisk mening om konsumtion. Resultatet blir ju inte varor som staten säljer, utan bara förbättrade villkor för varuproduktionen i allmänhet. Den keynesianska medicinen ger betydligt svagare effekt när pengarna används till konsumtion än när de investeras i varuproduktion. Endast i det senare fallet sker en förvandling från fiktivt kapital till fungerande kapital.

Tredje fasen
Efter fordismens kris på 1970-talet följde en postfordistisk boom som varade i ett kvartssekel (1982–2007). Inflationssiffrorna skönk tillbaka till samma nivåer som på det gyllene 1950-talet. Dollarn konsoliderades åter som världsvaluta. Staternas skuldsättning fortsatte dock att skena iväg.

Kapitalismen kan bara begripas som ett självändamål: ett system som kretsar kring att kapital måste växa till mer kapital. Kapitaltillväxt är inte nödvändigtvis detsamma som värdetillväxt. Fiktivt kapital är, som sagt, anspråk på framtida värde.
Sedan omkring 1982 har det fiktiva kapitalets tillväxt blivit det primära i kapitalismen, skriver Ernst Lohoff, som rentav menar att det finns skäl att tala om en “inverterad kapitalism”.

På den nivå som produktivkrafternas utveckling nuförtiden har uppnått, kan kapitalismen ö.h.t. bara fungera som inverterad kapitalism. /…/
Tanken på att det rådande produktionssättet redan har förlorat sina grundvalar och nu köper sig en sista nådefrist genom att förvandla sig till ett kedjebrevssystem – denna tanke är outhärdlig för de flesta människor som har socialiserats till varusubjekt.

Postfordism innebär förhandskapitaliseringen av ännu oskapat värde, menar Ernst Lohoff. Kapitalismen har passerat sin zenit och kastar nu sina skuggor framåt.

Visst finns det ett samband med den politik som brukar kallas för nyliberal. Sambandet är dock mer komplext än orsak och verkan. Paul Volcker tillträdde som chef för USA:s centralbank i augusti 1979. Omedelbart skedde en 180°-vändning till en offensiv högräntepolitik som var förödande för USA:s industriella konkurrenskraft, liksom för statsfinanserna. Men det gjorde USA till en global magnet för penningkapital och återupprättade dollarn.
Från cirka 1984 resulterade detta i en ny typ av tillväxt, möjlig att begripa som det fiktiva kapitalets ursprungliga ackumulation. Underskott i USA:s ekonomi är ju identiskt med en tillväxt av fiktivt kapital på annat håll.

Alltsedan Reagan-epoken är kapitalism ett annat ord för exponentiell skuldtillväxt.

Reaganomics var inte en tillämpad nyliberalism, utan visst avseende snarare en “mega-keynesianism”. Den fungerade som en installationsregim, då räntorna tillfälligt höjdes till en extraordinär nivå med kulmen år 1984. När räntorna sedan sjönk tillbaka till något slags normalnivå, kunde det fiktiva kapitalets epok ta sin verkliga början.
Sänkta räntor betydde att den exponentiella tillväxten av fiktivt kapital drevs bort från statsobligationerna, i riktning mot fastigheter och aktier. För att den inverterade kapitalismen ska hålla sig flytande, måste produktionen av värdepapper ständigt flytta allt längre in i finansväsendet. Ett “derivatiseringstvång” råder.

Samtidigt förutsätter det fiktiva kapitalet alltid en realekonomisk referenspunkt, en Hoffnungsträger, en förhoppning om framtida värde, det vill säga abstrakt arbete som resulterar i varor. Ernst Lohoff talar om hur förhoppningar förbrukas, Hoffnungsträgerverbrauch.

Frågan om kapitalismens framtid beror på om kapitalismen i obegränsad omfattning kan fortsätta att föregripa framtida värde, eller om detta tvärtom har karaktären av en ändlig resurs. Det hela känns som tautologi eller rekursion: kapitalistisk framtid är en oändlig resurs så länge det finns en förhoppning om en oändlig kapitalism. Här kollapsar subjekt och objekt.

(Vi är ännu inte klara med allt Ernst Lohoff skriver i boken. Hans analys av den samtida krisdynamiken får bli ett eget inlägg.)

Vad rör kring Johan Norbergs bok Eurokrasch, konstaterades att den behandlar eurokrisen som en egen kris, inte som ett led i en längre kris. Nu ett försök att rekonstruera de senaste årens krisdynamik i Europa med hjälp av uppgifter i nämnda bok. Inga anspråk görs på en fullständig kronologi, men kommentera ändå gärna om frånvaron av olika händelser.

Johan Norberg skriver att “krisen inleddes i början av 2010”.

Så sent som i april 2010 var det fortfarande möjligt att bortse från att euron stod inför en existentiell kris.

Just i slutet av april 2010 hände det sig att Grekland fick sina statspapper nedgraderade till skräpstatus. Räddningen från statsbankrutt blev en injektion av likviditet den 2 maj, från EU/IMF. Dosen låg på drygt hundra miljarder euro. Nu var det allvar.

Juni 2010 förklarade EU:s president Herman Van Rompuy:

Det som gick fel var det som skedde under de första elva åren av eurons historia. På många sätt blev vi offer för vår egen framgång. Euron blev en stark valuta med mycket små ränteskillnader mellan länderna. Det var som någon slags sömnpiller, någon slags drog. Det gjorde det möjligt att bortse från de underliggande problemen.

Under sensommaren 2010 rörde sig det svarta hålet mot Irland. Två år tidigare hade landets regering beslutat att backa upp landets största banker till hundra procent. Kostnaderna för bankstöd hade nu drivit upp Irlands budgetunderskott till 32 % av BNP. För andra gången fick EU/IMF plocka fram kanylen i november 2010 för att skjuta in 85 miljarder euro i den irländske patienten.

Snabbt vidtog spekulationen att Portugal skulle bli bailoutland nummer tre. /…/ I mitten av mars 2011 förlorade regeringen en förtroendeomröstning och i väntan på nyval gick landets lånekostnader upp till nästan nio procent. I maj kastade även Portugal in handduken och accepterade ett räddningspaket på 78 miljarder euro. /…/
I juli 2011 fick Grekland mycket riktigt ett andra räddningspaket på 109 miljarder euro.

Sommaren 2011 gick eurozonens botten ur på allvar. Amerikanska penningmarknadsfonder lämnade Europa. I början av augusti började ECB att stödköpa italienska och spanska statsobligationer för 10-20 miljarder euro i veckan, helt i strid med tidigare utfästelser.
Silvio Berlusconi svarade med att överge tidigare planer på nedskärningar. För detta hånades han öppet av Sarkozy och Merkel vid en presskonferens den 23 oktober. Några veckor senare blev han petad i en finansiell statskupp.

Fredagen den 28 oktober 2011 landar Klaus Regling i Peking. Det är ett datum som kommer att nämnas i historieböckerna. Det var ögonblicket då Europa kastade in handduken och förklarade att vi inte klarar oss själva längre. /…/
Valutan som skulle ge Europa en världsledande ställning, hade nu fått Europa att resa till ett av världens utvecklingsländer, världens största diktatur, med mössan i hand, för att tigga pengar. Kineserna sade nej.
Och under resans gång har allas ambition att hindra Tyskland från att dominera kontinenten förbytts i nästan allas förhoppning om att Tyskland ska ta över praktiskt taget hela Europa, dess skulder och dess ekonomiska politik.

Greklands premiärminister Papandreou avsattes av EU den 7 november: han meddelade sin avgång, varpå EU genast gav klartecken till nya nödlån. Dagen efter meddelade Berlusconi att han skulle avgå. Ny premiärminister i Italien blev teknokraten Mario Monti, vilket ECB belönade med frikostiga stödköp av italienska statsobligationer.

“I slutet av 2011 var irritationen mellan EU-ledarna så stor att toppmötena började påminna om förnedrings-TV.” Samtidigt stod “stora delar av det europeiska banksystemet på randen till konkurs.”

Nu plockade ECB fram ett annat redskap: “Long term refinancing operation” (LTRO), sjösatt i december 2011. Likviditeten sprutades nu ut brett, över Europas hela banksystem. Bankerna gavs möjlighet att låna pengar i tre år, till en ränta av endast 1 % (alltså negativ realränta). Som säkerhet kunde bankerna överlämna osäkra värdepapper. Med andra ord började ECB ta över dåliga lån och göra sig till något av en “bad bank“.
Totalt frisläpptes 489 miljarder euro. Förhoppningen var att bankerna skulle använda sin nya likviditet till att köpa statsobligationer och därigenom lätta på skuldkrisen. Två månader senare – den 29 februari 2012 – genomfördes en andra runda där ytterligare 530 miljarder euro kastades över Europas banker. Johan Norberg skriver träffande:

Så här har vi den europeiska lösningen på att banker och stater har lånat för mycket pengar: De konkursfärdiga bankerna får låna mer än 1000 miljarder euro till, med förhoppningen att de ska låna ut så mycket som möjligt av dem till de bankrutta staterna. Under resans gång har man inte bara lastat på bankerna och staterna än mer skulder, man har också surrat ihop dem ännu tätare än förr. /…/ Det är som två gravt berusade personer som försöker hålla sig uppe genom att luta sig mot den andra.

Under våren 2012 växte ett svart hål i Spanien. Under april–maj bedyrade regeringen att landets banker skulle klara sig utan särskilda räddningspaket. Sedan kom ändå beskedet, den 9 juni, om att eurozonen skulle injicera 100 miljarder euro i det spanska banksystemet. Marknadsfesten varade i några timmar. Redan samma eftermiddag var den spanska statens lånekostnader högre än de varit innan räddningspaketet!

Räddningsaktionernas halveringstid blev kortar och kortare. Drygt 1000 miljarder euro i LTRO köpte Europa ett halvår. 100 miljarder euro köpte Europa sex timmar.

Och om Kina skulle vilja gripa in, skulle världens största valutareserv (över 3000 miljarder dollar) inte räcka långt, skriver Johan Norberg. Två tredjedelar skulle gå åt enbart till att ta över den italienska statsskulden.

I så fall är det nog mer tilltalande för Kina att göra som med SAAB – att invänta konkursen och sedan köpa resten billigare.

För somliga i den svenska vänstern funkar Johan Norberg som återkommande djävulsgestalt, vilket jag själv finner ganska tröttsamt. Nog för att Johan Norberg är höger, men han är knappast det onda geni som dikterar svensk högerpolitik. Snarare ger han intryck av uppriktig idealism.
Jag retar mig inte så mycket på vad han säger. Kruxet är snarare vad han inte säger. Hur krisen skärmas av från sina vidsträckta orsaker och verkningar. Hur ekonomi och politik skärmas av från varandra och från människors verkliga liv.

Johan Norbergs bok Eurokrasch – en tragedi i tre akter är visserligen disponerad som en grekisk tragedi, men där finns få spår av tragisk kristeori. Inte ens i form av den tragisk-borgerliga hybrid som frodas bland motståndarna till papperspengar. Johan Norberg aktar sig för att ifrågasätta vår tids penningväsen. Han håller sig inom ramarna för en konventionell typ av högerborgerlig kristeori. Tragiken finns inte på ett teoretiskt plan utan bara som fernissa.

Den här krisen beror inte på att stater och hushåll konsumerar för lite, utan på att de har konsumerat för mycket i förhållande till intäkterna. /…/
Den enklaste besparingen hade varit rejäla höjningar av pensionsåldern. Det ger mer skatteintäkter, mindre utgiter, bevarar viktig kompetens i ekonomin, och gör allt detta utan att strama åt konjunkturen.

Ett ord som Johan Norberg undviker är arbetslöshet. Framför allt diskuterar han inte den ungdomsarbetslöshet som nu präglar Sydeuropa och som knappast löses genom att gamlingarna tvingas jobba längre.

“Eurokrisen” behandlas här som en distinkt egen kris, vars orsaker ligger i Europa – inte som ett moment i en större, världsomfattande kris. Som i all borgerlig kristeori skylls krisen på en felaktig politik. Syndafallet består i själva försöket att etablera en gemensam valuta för Europa. Johan Norberg förklarar detta som ett utslag av “hybris”, vilket är att psykologisera krisens yttersta orsak. Detta samtidigt som kapitalismen naturaliseras.

Marknaden är en andra natur. Dess tvång, riktat mot individer eller mot nationer, är en naturlag. En nation som hamnar på efterkälken måste dess tillgångar räknas ned för att nationen ska behålla tillträde till världsmarknaden. Devalveringen är oundviklig. Politiken har endast att välja om hur den ska ske: externt eller internt.
Extern devalvering innebär att valutans värde skrivs ned i förhållande till andra valutor, som Sverige senast gjorde i november 1992). Intern develvering innebär att invånarnas köpkraft pressas ned, vanligtvis genom sänkta reallöner (som Lettland gjorde efter att ha drabbats hårt av krisen 2008). Johan Norberg pläderar för det senare:

Om inte växelkurserna eller människorna rör på sig måste lönerna göra det. De måste snabbt kunna sänkas eller åtminstone hållas tillbaka när ett lands varor och tjänster inte efterfrågas, annars kommer arbetslösheten snabbt att explodera. Detta är den “interna devalvering” som måste till om inte växelkursen automatiskt faller.

Som föredöme framhålls Tysklands “Agenda 2010” med Hartz I-IV som sedan 2003–2005 gjort det svårare att överleva som arbetslös i Tyskland. Lönerna kunde därför pressas nedåt. Tyskland stärkte sin ställning på marknaden något enormt från 2006 och framåt.

Grekland borde enligt Johan Norberg ha fått gå i statsbankrutt redan på våren 2010. Vad en statsbankrutt skulle innebära i praktiken klargörs inte. Allt som konstateras är att Grekland “snabbt skulle tvingas minska utgifterna till den nivå landet hade kunnat täcka självt”. Vilka institutioner som ska förmedla detta tvång till de livs levande grekerna, det klargörs inte. Något ord om militärens och fascismens roll vore faktiskt på sin plats. Det känns inte helt trovärdigt när Norberg hävdar att en grekisk statsbankrutt hade förebyggt en politisk explosion.

Man hade också undvikit en politiskt explosiv situation där Bryssel och Berlin dikterar den politik som Grekland ska tvingas föra. Slutligen hade det skapat medvetenhet om spelreglerna en gång för alla och osäkerheten hade minimerats.
Nästan alla jag då talade med som stödde räddningslinjen, inom politiken och inom bankerna, förklarade den med två ord: Lehman Brothers. /…/ Av den historien lärde sig beslutsfattarna att de aldrig mer fick låta något stort gå omkull. I så fall lärde de sig helt fel läxa. Det ödesdigra var inte konkursen i sig, utan att tron att Lehman var garanterad av staten gjorde att banken blev så gigantisk från början.
/…/
Förluster är en lika viktig del av marknadsekonomin som vinster, för att signalera vad aktörer gör rätt och fel.

Sistnämnda paroll är central hos Johan Norberg. Att förlust och vinst är äv lika vikt är ett synsätt som kan peka mot en mer tragisk-borgerlig syn (tydligt manifesterad hos den s.k. österrikiska skolan). Annars brukar den “rent borgerliga” uppfattningen vara att tillväxt är ekonomins normaltillstånd, alltså att vinster är viktigare än förluster.
Endast vid ett tillfälle hänvisar Norberg till den österrikiska skolan. Dessa menar “att priser bör stiga och sjunka i enlighet med tillgång och efterfrågan”, skriver han. Kritiken av centralbanker och förespråkandet av guldmyntfot lämnas därhän. Själv accepterar Johan Norberg, om än motvilligt, den monetaristiska principen om att centralbanken ska föra en penningpolitik med inriktning på stabil inflation. Fast kanske inte så hög som två procent. (Så uppfattar jag hans hållning, men jag är inte säker.)

Den europeiska centralbanken bidrog till expansionen redan från början av sin existens. Eftersom det framstressade regelverket sade att inflationen skulle hålla sig kring två procent blev ECB orolig när priserna i början av 00-talet ökade betydligt mindre än så. Men prispressen berodde inte på problem i penningsystemet, utan på marknadens utveckling. Konjunkturen var svag, oljepriset var rekordlågt, IT-revolutionen höll på att sänka kostnaderna i många branscher och Asiens och Östeuropas inträde på exportmarknaderna pressade priser i hela världsekonomin. Allt detta borde egentligen ha lett till sjunkande priser. För att hindra att priserna föll i enlighet med tillgången och efterfrågan försökte ECB precis som de amerikanska och brittiska centralbankerna skapa en stadig prisökning med hjälp av mycket låga räntor.
ECB:s expansiva penningpolitik gjorde att mer pengar snurrade runt allt snabbare i ekonomin. Det kunde se ut som prisstabilitet då priserna i butik och på bensinmackar av andra faktorer hölls tillbaka, men under ytan skapade ECB en snabb inflation. Pengar tar alltid vägen någonstans, och i ett ekonomiskt läge där den västeuropeiska industrin inte såg särskilt attraktiv ut hamnade stora summor ofta i fastigheter

Det citerade stycket lyfter fram något relevant, men förtiger också något som är lika relevant. Rädslan för en “japansk” deflation efter IT-bubblans krasch motiverade centralbankerna i USA och Europa till att blåsa upp en kreditbubbla. Menar då Johan Norberg att denna rädsla var omotiverad? Eller menar han att några år av deflatorisk kris hade varit en plågsam men nödvändig kur för västvärldens ekonomi? Frågan lämnas hängande i luften.

ECB sänkte täntan radikalt “från 4,5 procent i mitten av 2001 till blott två procent i mitten av 2003. På denna rekordlåga nivå låg räntan sedan kvar under två års tid och därefter höjdes den bara mycket långsamt. Först 2007 var den tillbaka på fyra procent.” Samma möster som i USA. Allra mest drastiskt blev räntefallet i Spanien efter eurons introduktion:

Plötsligt framstod det som en fiffig idé att fylla varje kvadratmeter av landet med fastigheter. /…/
När det pågick som bäst byggde Spanien mer än Tyskland, Frankrike och Italien tillsammans.

Hade den spanska fastighetsbubblan kunnat hejdas genom intern devalvering? Låter inte helt övertygande. Nåväl, medan Spaniens kris förklaras av yttre och objektiva marknadskrafter, ges mänskliga aktörer en större roll i berättelsen om Grekland. Här ges en lång rad exempel på hur regler tänjdes runt om i Europa, men särskilt i Grekland, inför sjösättandet av den gemensamma valutan.

Inga manipulationer var för stora – regeringen anlitade investmentbanken Goldman Sachs som mot en summa på 300 miljoner euro lärde staten att sälja framtida intäkter från t.ex. lotterier, vägtullar och EU-bidrag så att de gav klirr i kassan redan nu. Inga manipulationer var heller för små: När den grekiska inflationen skulle uppdateras plockades dyra citroner diskret bort ur konsumentprisindex och ersattes med billiga apelsiner.

Av detta förstår vi att Johan Norberg vill se en ekonomi utan “manipulation”. Dessvärre går han inte in på hur det skulle vara möjligt att dra gränsen. Om det är manipulativt att sälja framtida intäkter från lotterier och vägtullar, varför är det inte manipulativt att sälja framtida skatteintäkter (som staterna de facto gör när de lånar pengar). Om det är manipulativt att trixa med konsumentprisindex, vad säger vi då om de hedoniska index som får en allt större roll i att beräkna siffror som BNP?

Troligen menar Johan Norberg ungefär att manipulation är det som söker undergräva marknadens objektivitet. Exempelvis sånt som andra brukar kalla för demokrati.

Ibland betraktas obligationsmarknadens makt som odemokratisk, eftersom den sätter gränser för vad ett lands politiker kan göra. /…/ Obligationsmarknaden är neutral mellan ideologier, den har inte någon agenda utom att tjäna pengar. /…/ Det betyder att obligationsmarknaden ofta fungerar som ett långsiktighetens rättesnöre gentemot politiker som gärna gör det kortsiktigt bekväma och vältrar över kostnaderna på väljarna långt efter att deras mandatperioder är över.

Obligationer som garant för långsiktighet. Intressant tanke. Hur långt är då långsiktigt? Är ingen expert på obligationers längd, men 6–12 år verkar betecknas som en medellång tid innan lånet förfaller. Har inte hört talas om statsobligationer som löper längre än typ 30 år. Inte så värst långsiktigt – inte i ett planetärt perspektiv.

Enklaste sättet för nyhetspressen att locka trafik från s.k. sociala medier är att spela på indignation mot dessa. Tisdag förmiddag spreds nyheten i svensk press: “Instagram börjar sälja dina bilder“. Vilket var ganska missvisande och snart fick korrigeras. Genom att först övertolka och sedan nyansera kunde nyhetsmedierna enligt välbekant modell kränga två artiklar i stället för en, vilket belönas med dubbel trafik från halvkränkta användare av Instagram.

Vad allt handlade om är att Instagram – som hittills inte har genererat någon vinst åt sin ägare, Facebook – gör sig redo för mer reklam. Därför presenterades nya användarvillkor som inkluderar följande klausul:

To help us deliver interesting paid or sponsored content or promotions, you agree that a business or other entity may pay us to display your username, likeness, photos (along with any associated metadata), and/or actions you take, in connection with paid or sponsored content or promotions, without any compensation to you.

Instagram tänker alltså gå samma väg som Facebook har beträtt: att utnyttja enskilda användare som reklampelare inför deras “vänner”. Ett sunkigt steg som besmutsar den “vänskap” som i vissa fall är verklig. Absolut. Men den indignation som spelades ut mot Instagram utgick inte från något värnande av vänskap, utan från ett värnande av det privata ägandet av fotografier man tagit. Samma sak med den illa formulerade statusuppdatering som alla postade på Facebook för någon vecka sedan.

“DE VILL STJÄLA MINA BILDER!” lyder det efterblivna gallskriket. Luddiga vädjanden till en idé om upphovsrätt står i vägen för vad som kunde bli en angelägen reklamkritik.

För vem vill stanna på ett mingelparty där värdfolket plötsligt deklarerar att alla gäster måste hänga en reklamskylt runt halsen, för att senare på kvällen tvingar alla att ta på sig en reklamkeps? Där det ryktas om att alla ska fira tolvsnåret genom att sjunga en reklamsång? Ungefär så utvecklar sig nu de mingelpartyn som kallas Facebook och Instagram.

Grejen är liksom inte att de enskilda festdeltagarna borde ha rätt att få betalt. Grejen är att reklam, ju mer påträngande den blir, bryter ned det kollektiva i festen. Att raskt planera ett uttåg, helst av allt en efterfest, är en fråga om drägliga umgängesvillkor. Alla som stirrar sig blinda på användarvillkor tenderar att missa den saken.