Entries from December 2012 ↓

Lagringskvoten (att dividera gigabyte med gigabyte)

Det var ett jävla misstag att tjata så mycket om “Kryder’s Law” under 2008. Lagen handlade om att lagringskapaciteten för digital data fördubblas varje år. Att jämföra dels med “Moore’s Law” som föreskriver att hastigheten på en mikroprocessor fördubblas vartannat år; dels med “Nielsen’s Law” om bandbredd tenderar att ta hela 21 månader för att fördubblas.

Summa summarum: lagringskapacitet, processorhastighet och bandbredd ökar alla exponentiellt, men i ojämn takt. Underförstått följde ett antagande om att tendensen skulle slå igenom via prismekanismen. “Kryder’s Law” skulle då betyda att kostnaden för att lagra en gigabyte halveras på ett år.
Hårddiskutrymmet i en standardutrustad dator skulle därför öka i motsvarande takt, antogs det – snabbare än bandbredden till internet. Ungefär så löd den prognos som jag även skrev in i Det postdigitala manifestet (2009) som en rörelse mot en “singularitet” (§ 11). Ett misstag.

“Lagringskvoten” är ett begrepp som dyker upp när jag tänker på detta. Vet inte om det redan finns. Det skulle stå för ett numeriskt förhållande mellan lagringskapacitet och bandbredd. Ta den kvantitet data som en viss pryl kan lagra; dividera med den kvantitet data som prylen kan ta emot per minut; siffran som du får fram är prylens lagringskvot.
Alternativt går det att räkna ut en lagringskvot för ett visst bruk av prylen. Då handlar siffrorna om hur mycket data en användare faktiskt lagrar eller laddar ner. Att använda fildelningsnätverk för att fylla sin mp3-spelare med mp3-filer är ett beteende som kan förknippas med en relativt hög lagringskvot. Att lyssna på streamad musik från t.ex. Spotify ger en betydligt lägre lagringskvot.

Nu undrar jag om det finns någon som redan har räknat på siffror av detta slag. Alla tips mottages tacksamt.

Konceptet lagringskvot känns användbart för att ge en materiell inramning till allt snack om “molnet”. Möjligtvis kan det även tillämpas på historiska sammanhang som föregår det digitala: kassettbandets genombrott på 1970-talet verkar ha resulterat i en stigande lagringskvot för det vardagliga musiklyssnandet. En större del av musiken kom från lokalt lagrade fonogram, en mindre del från radio och tv. Sedan dess har nog musikens lagringskvot hunnit gå både upp och ned – om det alls är meningsfullt att göra sådana uträkningar. (Jag är inte säker på det. Definitionen av “lokal lagring” blir nog rätt svajig om man låter den sträckas över vitt skilda medietekniker.)

En faktor som säknas i sammanhanget är lagringsmediernas livslängd. En annan är hur lång tid det tar att komma åt det som lagrats lokalt. Att plocka fram en vinylskiva ur en back tar längre tid än att läsa en mp3-fil från en hårddisk. För datorn tar det längre tid att läsa data från en hårddisk än från ett flashminne. Det senare har helt klart betydelse för den nuvarande trenden, som pekar mot sjunkande lagringskvot.

Apple verkar ju inne på att helt avskaffa hårddiskarna i sina datorer för massmarknaden. Försökte rota i om detta signalerar ett trendbrott i termer av gigabyte. Tittade på lite tekniska specifikationer för Apples bärbara datorer, från sekelskiftet till idag.

“Toalettlocket” Ibook G3 började säljas år 1999 med 3,2–6 GB hårddisk; året efter var de uppe i 10 GB. År 2003 kom Ibook G4 med hårddisk på 30–60 GB; år 2005 låg de på 40–100 GB.
År 2006 kom svarta/vita Macbook med 60–120 GB samtidigt som lyxvarianten Macbook Pro rymde 80–120 GB. Nyare modeller av Macbook Pro följde: 2008 med hårddisk på 250 GB; 2010 med 250–500 GB; numera upp till 750 GB – så även i allra dyraste varianten som har flashminne i stället för hårddisk.
Desto mer signifikant är nog den enklare produktlinjen, Macbook Air. Först levererades de med hårddisk: 2008 med 80 GB; 2009 med 120 GB. Men sedan slutet av 2010 finns inte längre några hårddiskar i Macbook Air, utan flashminne på antingen 64 eller 128 GB. Vilket ju kan tolkas som en stagnation. Frågan är om stagnationen ska förstås som ett historiskt trendbrott. Att så är fallet är ju ett grundantagande bland molnprofeter.

Jag tror inte att dessa siffror säger så mycket i sig. Däremot vore det intressant att relatera dem till bandbreddens utveckling, eller kanske framför allt till bruket av bandbredd: den genomsnittliga mängd data som en Macbook Air-innehavare tar emot via nätverkskortet under en månad.

Någon måste ha räknat på sånt här. Eller? Spekulera på.

Att begripa handeln med kassaflöden

Ännu en uppföljning på tidigare inlägg om det det telekom-elektronik-finansiella komplexet.

“Kanske ska man snarast se kreditekonomin som en ekonomi byggd kring handel med kassaflöden, ju stabilare desto bättre.” Så skriver signaturen kcl. Jakten på reella tillgångar står då inte i motsats till finansialiseringen. Tvärtom framstår de som två sidor av samma mynt.

[Detta] förklarar indirekt varför fastigheter fortsatt är så helt centrala i den kreditdrivna kapitalismen och varför alla exotiska instrument alltid verkar fokusera på något så icke-exotiskt som fastigheter (allra helst bostadsfastigheter), fastigheter genererar nämligen stabila kassaflöden.
/…/
Finansialiseringen innebär i hög grad att de sitter på finansiella infrastrukturen (banker, försäkringsbolag) har kontroll över de reella tillgångarna men behöver mindre kapital, medan de som äger kapitalet och tar risken blir t.ex. norska småkommuner, pensionssparare eller dyl.

Finansialiseringen innebär också ännu ett steg i att skilja kontroll av tillgångar och kassaflöden från de som äger själva tillgångarna. I princip kan man säga att ju mindre kontroll man har, desto mer risk bär man och desto mindre får man ut av sitt ägande.

McDonalds är inte ett snabbmatsföretag, utan ett fastighetsbolag (samt en rättighetsportfölj som förvaltar ett varumärke). Företagets affärsidé är att hyra ut fastigheter till franchisetagare (samt att upprätthålla en kontroll av att dessa följer den regelbok som hör till varumärket). Hamburgarna är för fastighetsbolaget McDonalds mest ett sätt att få hyresintäkter (och för franchisetagaren är hamburgarna kanske mest ett sätt att sälja sockerlösning).

Kanske kan detta även säga något om hur andra fastighetsbolag opererar?

Exemplet togs upp av Niels Möller som även ställde en ytterligare fråga:

Elabbonemang med fast elpris, som också har marknadsförs rätt aggressivt de senaste åren (men jag vet inte hur nytt det är egentligen?). Här måste det väl också finnas nån underliggande finansiell produkt, för att sprida ut risken för ökad efterfrågan/minskad tillgång på el under avtalstiden?

Hoppas att någon kan utveckla detta vidare!

Slutligen skrev Lars Aronsson några ord om bindningstid:

Hur skulle mobiltelefoni se ut utan bindning? Alla skulle äga sina telefoner och kunna styra över sina abonnemang till en annan operatör över natt. Telefonbolagen skulle aldrig veta om de har några intäkter nästa månad. För att trygga sig skulle de behöva ha en försäkring, som är en extra kostnad, som måste läggas på abonnemangsavgifterna.

Först upplevde jag denna kommentar som ett svar på fel fråga: vi vill förstå den samtida kreditekonomin, inte gnälla på hur bindningstiden slår mot oss som individuella konsumenter. Sen tänkte jag att det är intressant att överföra Lars Aronssons resonemang till sådana nättjänster som inte tillämpar bindningstid.

Tänk exempelvis på Spotify. Folk betalar för en månad i taget och Spotify kan inte veta om de har några intäkter nästa månad. Betyder då detta att de måste ha en försäkring, vars kostnad läggs på månadsavgifterna?
Eller ska man snarare tänka sig att nättjänster som Spotify är att har en mer informell motsvarighet till “bindningstid”? Detta i form av olika inlåsnings- eller fastklistringseffekter. Att människor lagrar sina spellistor eller sina vänskapsnätverk “i molnet” ger ju ett liknande slutresultat.
Consumer Relationship Management handlar väl om just detta, som Björn L var inne på. Att stabilisera kassaflöden. Varje uns av stabilitet kan i senare led bli till en finansiell produkt på kreditmarknaden.

Elektronik på kredit: varuformens avmaterialisering

När en smartphone blir såld, säljs i allmänhet inte en vara utan två: en industriell och en finansiell. Att betalningen sker i form av abonnemang utspritt över 12–36 månader, är ett sätt att skapa pengar genom att skapa en skuld.

Tack för alla svar på mina frågor kring detta! Något färre svar gavs på den något otydliga frågan om vilka företagsstrukturer som förpackar dessa finansiella varor. Här ska det nystas vidare åt det hållet.

Redan 1993 skrev Martyn Lee om hur “varuformens avmaterialisering” tagit fart under 1980-talet, delvis genom utbredningen av prenumeration som affärsmodell (bokklubbar, skivklubbar, etc.) Varuformens avmaterialiseringen betyder inte att den materiella varuproduktionen minskar i omfång, snarare tvärtom, eftersom prylarnas livslängd minskar. Betalningen sker inte längre för en materiell pryl, utan för en viss tidsperiod.
Mönstret är karakteristiskt för den postmoderna, kreditdrivna kapitalismen. På 2000-talet har mobilmarknaden, vid sidan om bostadsmarknaden, blivit något av dess avantgarde. Daniel skriver:

ett ständigt flöde av pengar är viktigare än att få klumpsummor lite då och då. Alla stora företag ger sig in på marknader där man hyr, prenumererar, leasar, lånar eller abonnerar.
Krånglopolens logik, och i viss mån spotifieringen, är ju ett ontogogiskt bevis på att kapitalismen kommer att bestå. Så länge vi lovar ständiga betalningar kommer de pumpa ut tjänster som vi kan betala för kontinuerligt.

En anonym kommentator frågade om “kreditexpansionen i det abonnemangsfinansiella komplexet” i praktiken innebär något liknande de skuggbanker, vilka förvaltar och skapar pengar i enorm skala.

Lästips om detta välkomnas varmt.

Nu ska vi titta på hemelektronikbranschen i Sverige, efter tips från Gustav Nipe. Det handlar kanske inte om abonnemang i strikt mening, snarare om renodlad avbetalning. Oavsett vilket: varuformens avmaterialisering.

Siba startades år 1951 som en radiobutik på Hisingen. Under seklets sista år tog expansionen en väldig fart. Numera är Siba en familjeägd koncern, Waldirsfären, som kontrollerar tre stora elektronikkedjor: Siba, Computercity, Netonnet.
Försäljningen av materiella produkter genererar relativt lite vinst. Kedjorna har ytterst små marginaler. Däremot fungerar de även som säljare av finansiella produkter: konsumentkrediter från Resurs Bank och försäkringar från Solid. Och detta gör Resursgruppen till en verklig vinstmaskin för Waldirsfären.

Andreas Cervenka rapporterade 20062007 att Siba och Onoff tjänade mer pengar av sitt gemensamma finansbolag än på försäljningen av hemelektronik. Enligt honom kom 80–85 % av Siba-koncernens vinst därifrån.

Resurs Finans bildades 1983 av Thomas Paulson i Helsingborg. Företaget gjorde en stor insats för att popularisera konsumentkrediter i Sverige. Bland annat lanserade de konceptet “räntefritt”, som blev en stor framgång eftersom räntan som togs ut i slutändan blev synnerligen hög, om än dold. Inte bara elektronik utan även bilar, möbler och resor började säljas på avbetalning i ett upplägg där den finansiella produkten ordnades av Resurs Finans (som senare fick banktillstånd och blev Resurs Bank).

Vi spolar tillbaka till år 1996. Att skaffa sig tillgång till internet brukade då betyda att man måste lägga stora pengar på ett modem. Ofta marknadsfördes s.k. internetpaket, bestående av ett modem och lite mjukvara. Ett reklamutskick från EuropaData erbjöd internetpaket för endast 495 kronor. Haken var att man då samtidigt måste teckna ett helårsabonnemang på Algonet och förbinda sig att betala 150 kronor vid tolv tillfällen. Upplägget möjliggjordes av Resurs Finans, som såg till att Algonet fick en engångsbetalning, samtidigt som kunden fick ett lån. Därigenom kunde man kringgå den lag som tillät kunden att säga upp ett abonnemang i förtid och sen slippa betala mer. Hm, har kontraktslagen ändrats sedan dess? För dagens långa bindningstider behöver väl knappast maskeras som formella lån, även om de i praktiken är en typ av kredit. (Exemplet är hämtat ut Göteborgs-Posten, 1996-07-08.)

Resurs Bank expanderade genom att knyta an till en viss säljarkultur. Närmare bestämt till en manlig säljarkultur. En vink om genusaspekten ger deras “Road Show 2004“, där manliga säljare runt om i landet fick tävla i Formel 1.

Länge ägdes Resursgruppen till lika delar av Siba och Onoff, i det att familjerna Bengtsson och Westin kontrollerade 45 % var, medan grundaren Thomas Paulson ägde de återstående 10 % av aktierna. Under nollnolltalets kreditbubbla nåddes den punkt där Siba och Onoff började tjäna mer pengar på den finansiella verksamheten än på försäljningen av materiella varor. Resursgruppen fortsatte att generera rejäla vinster även efter krisutbrottet 2008 (fast det är svårt att hitta siffror på hur stor del av Siba-koncernens vinster som kommit därifrån). På butikssidan skärptes dock konkurrensen under innevarande krisår.

Onoff gick i konkurs juni 2011 och köptes till stor del upp av konkurrenten Expert, men i september 2012 gick även Expert i konkurs. Efter denna turbulens skedde en ägarförändring i Resursgruppen: familjen Westin (f.d. Onoff) sålde sina aktier, liksom Thomas Paulson. Köpare och ny majoritetsägare blev Nordic Capital, som investerar kapital på uppdrag av pensionsfonder och försäkringsbolag.

Historien om Resursgruppen är ett intressant exempel på “varuformens avmaterialisering”. Det visar också på hur komplicerat det är med konkurrens: Siba hade nog föredragit att Onoff överlevde, så att de kunde fortsätta dela på kontrollen över Resursgruppen, hellre än att den togs över av ett riskkapitalbolag. Riktigt snurrigt blir det när man funderar på hur våra pensionspengar ska växa genom att människor köper saker på kredit hellre än kontant.

En fråga som återstår är hur de motsvarande finansiella arrangemangen ser ut i fråga om abonnemang. Finns det andra banker som specialiserat sig på sådana krediter? Är det möjligt för säljare av abonnemang att agera som sin egen hedgefond? På detta svarade Daniel:

Det är exakt det som är alla företags dröm. Att sälja en produkt som de kan mjölka på pengar även i dåliga tider. Jag tror vi kommer se mycket mer sånt här i en post-whatever ekokapitalism. Hyrda organ, hälsoförsäkringar, leasade fordon, gröna värderingar, sålda löften…

Nu är det fritt fram att spåna vidare.

Några frågor om det telekom-finansiella komplexet

Har själv ingen “smart” telefon. Har heller inga banklån. Inga skulder, utom den där fantasisiffran hos CSN. Skulle aldrig köpa prylar på avbetalning. Undviker abonnemang i största allmänhet, liksom försäkringar. Kort sagt: jag föredrar att stå utanför den där smartfån/banklån-bubblan.

Detta är ingen predikan. Bara en inledning till några frågor jag vill ställa. För även om jag står utanför bubblan, har jag blivit besatt av att förstå den. Samspelet mellan telekom och kredit känns avgörande på flera plan.
Smartphones och surfplattor har på kort tid blivit till tämligen centrala varor i den samtida kapitalismen. En sådan vara är inte enbart hårdvara. Utöver den industriella produkten är varan även en finansiell produkt. Det tycks ske en fördubbling i primärvara och metavara.

Överallt ser jag reklam för smartphones och surfplattor. Utan undantag skyltas med månadspriser, som väl ofta inkluderar ett abonnemang hos en teleoperatör. Att sprida ut betalningen över 24 månader är ett finansiellt arrangemang som väl inte skiljer sig nämnvärt från att låna ut pengar. Båda sakerna möjliggörs av finansiella institutioner, för vilka skulder är varor som kan packeteras, köpas och säljas. Att köpa hårdvara i form av ett abonnemang är att köpa hårdvara på krita. Inte sant?

Nu till mina frågor. Jag misstänker alltså att många läsare känner marknaden bättre än mig.
1. Är det så att nästan alla smartphones och surfplattor köps på krita (det vill säga avbetalning med månadskostnad)? Hur vanligt förekommande är det motsatta, alltså att folk köper prylarna genom att betala hela summan på en gång?
2. Hur skiljer sig marknaden för smartphones och surfplattor från marknaden för “vanliga” persondatorer, med avseende på kreditens betydelse? (Även sådana datorer kan ju köpas på avbetalning.)
3. Går det i kredithänseende att urskilja någon tendens på smartphonemarknaden, från 2007 till nu? Är kreditens roll växande eller krympande?
4. Vilken betydelse har människors kreditvärdighet i sammanhanget? Kollar de upp betalningsanmärkningar innan man får köpa en smartphone på krita?
5. I vilken mån stämmer det att teleoperatörer subventionerar hårdvara?
6. Ta alla smartphones som redan har sålts i Sverige men ännu inte har betalats fullt ut. Addera alla de månadsbelopp som ska betalas i framtiden. Går det att gissa hur stor den totala kreditsumman blir?
7. Vilka företag i finanssektorn upprätthåller allt detta kreditgivande? På vad vis blir krediterna till finansiella produkter som säljs vidare på finansmarknaden?

Stort tack på förhand till alla som vill dela med sig av säkra svar, lösa gissningar eller fria spekulationer kring dessa sju frågor!

Att rangordna böcker efter “relevans”

Malte Persson meddelade just en lustig upptäckt. Om man söker i Stockholms bibliotekskatalog utan att fylla i sökrutan får man en lista på alla böcker i beståndet, sorterad efter “relevans”.

Mest “relevant” är tidskriften “Allt om mat”. Sedan följer en blandning av deckare, barnböcker, Augustvinnare och Strindberg.
Även flera barnböcker om mat ligger högt. Mat är förstås ofta rätt relevant.
Allra MINST “relevanta” i hela Stockholms bibliotekskatalog är tyvärr Salingers “Franny och Zoey” och Cordelia Edvardsson.
Ser även att “Anne Franks dagbok” hamnar på en föga hedrande 738823:e plats i listan över bibliotekets mest “relevanta” böcker.

Noterar även att man kan göra samma sak i Libris (åtminstone nästan, genom att söka på alla böcker med svenska som språk). Sorteringen av “relevans” framstår där enbart som mystisk.

Sveriges genom tiderna relevantaste bok utgavs av Jämtlands läns landsting år 2005. Dess titel är Alla ryggpatienter som remitteras till länssjukvård behöver inte träffa ortoped. Minst relevant är noter till finska sånger.

Ett rimligt krav att ställa på offentliga bibliotek är faktiskt att dessa algoritmer ska vara öppen källkod. Då öppnas möjligheten till en fruktbar diskussion om vad som ska prioriteras i skattefinansierade sökmotorer.

Ge gärna fler tips på liknande nollsökningar som blottlägger algoritmisk “relevans”, både på bibliotek och i kommersiella nättjänster!

Arbetsstipendium och bokplan

Författarfonden tilldelade mig ett arbetsstipendium på 50000 kronor.
Är glad för det. Stipendiepengarna kommer alltså från staten och fördelas av ett beredningsutskott som särskilt bedömer ens senast publicerade bok. I mitt fall var detta Boken och biblioteket (för även om Musikens politiska ekonomi utkom senare angav jag inte den i ansökan eftersom den är ett akademiskt verk, medan stipendiet syftar till att möjliggöra en litterär verksamhet av icke-akademiskt slag).

Under 2013 kommer jag alltså få möjlighet att ägna en aning mer tid åt essäistiken. Resultatet kan nog bli en ny bok.

Krisserien är nu uppe i 72 inlägg. Kanske väljer jag att sätta punkt vid 100, för att sedan använda textmassan som språngbräda till en bok. Inte så att krisserien ska bli en bok, eller att den tilltänkta boken kommer ha samma inriktning. Det kan till stor del bli något helt annat.

Ibland måste saker skrivas på bloggen mest för att bli avklarade och inte stå i vägen för boken. Andra gånger kan en tankegång växa från en anonym bloggkommentar till ett bokkapitel. Alla som bidrar med kommentarer i krisserien, även till de äldre inlägget, ska ha ett varmt tack.

Krisen, del 72: Sverigedemokraterna, arbetslösheten och de unga männen

Detta är en kommentar till Lovisa Broströms artikel “Högerextremismens ekonomi” ur senaste numret av Brand. Artikeln har rönt välförtjänt uppmärksamhet för att den framhåller en ekonomisk förklaring till att vissa röstar på Sverigedemokraterna. Det handlar om unga män, framför allt utanför storstadsregionerna.

Sedan 1970-talet har Sverige genomgått vad Lovisa Broström beskriver som en övergång “från ett industri- till ett tjänstesamhälle”. Arbetstillfällen har försvunnit inom tillverkningsindustri, både genom att produktion flyttas utomlands och genom ökad produktivitet.

En allt större andel av arbetskraften i Sverige får nu ägna sig åt sådant som inte “kan” utföras på distans, ej eller av maskiner. “Typiskt kvinnliga arbeten inom service- och tjänstesektorn” blir fler, skriver Lovisa Broström.
Därav talet om arbetets feminisering, som inte ska förstås på ett enbart symboliskt plan. Det handlar även om faktiska män och kvinnor. Unga mäns position på arbetsmarknaden har försämrats radikalt sedan 1970-talet, skriver Lovisa Broström. Hon påpekar även att ungdomsarbetslösheten är högre bland män än bland kvinnor.

Generellt sett brukar arbetslösheten vara högre hos kvinnor än hos män, men män drabbas ofta mer direkt vid ekonomiska kriser då de i större utsträckning arbetar inom exportsektorn och andra branscher som är mer direkt utsatta för marknadens snabba svängningar. Detta är ett internationellt återkommande mönster. I England har det gått så långt att man inte bara talar om en “recession” utan om en “mancession“. En lågkonjunktur som drabbar män.

Alliansregeringen har gjort det svårare att få a-kassa. Alternativet blir då försörjningsstöd (socialbidrag). Artikeln ger ännu en viktig sakupplysning:

I gruppen som får försörjningsstöd är unga män födda i Sverige numerärt störst, större än motsvarande grupp kvinnor och större än invandrade män i samma ålder.

Allt detta är synnerligen relevant för den som vill förstå extremhögerns etablering som politisk kraft, inte bara i Sverige utan runt om i Europa, under de senaste årtiondena. Däremot säger det inte nödvändigtvis något om vilka som röstar på Sverigedemokraterna.
Män, ja. Kanske främst unga män. Men att Sverigedemokraternas sympatisörer i särskilt hög grad skulle vara arbetslösa är nog en förhastad slutsats. Lovisa Broström påstår heller detta, pekar snarare på den “rädsla för att falla” som sprider sig bland de som fortfarande har ett jobb. Vilket är en ganska klassisk förklaring till varför samhällets relativt välbeställda mellanskikt har attraherats av fascismen i tider av kris.

Här finns en viktig frågeställning som artikeln inte går in på närmare. För att förenkla saken: röstar folk på Sverigedemokraterna för att de tillhör en grupp som har drabbats i av ekonomiska försämringar? Eller röstar de på Sverigedemokraterna för att de har det relativt bra men fruktar att drabbas av krisen? Svaret behöver inte vara entydigt och det kan utan tvivel förändras med det ekonomiska läget. Om exempelvis om Sveriges bostadsbubbla kraschar, kan det i första hand drabba medelålders familjer i storstäderna.

“Sverigedemokraterna åtnjuter också ett starkare stöd på landsbygden överlag”, skriver Lovisa Broström. Hon kopplar detta till att avindustrialiseringen i första hand har drabbat mindre orter.

En ny karta ritas med närande och tärande regioner, där landsbygden drar det kortaste strået.

Återspeglas då denna ekonomiska geografi i en politisk geografi? Är det i “tärande” regioner som unga män attraheras av Sverigedemokraterna? Nej, riktigt så enkelt är det knappast.

Betänk att Sverigedemokraternas framgångar har uteblivit i större delen av Norrland, liksom på Gotland. Partiets tunga fäste finns i Skåne (minus Malmö) och Blekinge. Därtill har de etablerat sig ganska starkt i mellansvenskt bälte: Dalarna, Värmland och Gävleborg. Till stor del handlar det om städer som drabbats av industrinedläggningar, men detta betyder inte att partiets medlemmar eller väljare utgörs av de direkt drabbade.

Alex Bengtsson från Expo skriver, utifrån aktuell väljarstatistik:

Att Sverigedemokraterna är det tredje största partiet bland ensamföretagare, har en märkbar överrepresentation bland män och dessutom går kraftigt fram bland framför allt äldre väljargrupper ger en bild av ett parti som attraherar män i alla åldrar i småstäder i söder och bruksorter i Mellansverige. Samt att dessa väljare nödvändigtvis inte är de lågutbildade arbetare eller unga förvirrade pojkar som den något slentrianmässiga bilden av den sverigedemokratiska väljaren tenderar att vara. /…/
Sverigedemokraterna ökar förvisso bland LO-medlemmarna men ökningen är inte alls lika drastisk om man jämför med flera andra väljargrupper, däribland pensionärerna.

Just ensamföretagarna tror jag är en viktig grupp att ha med i analysen av Sverigedemokraterna. Även om de inte utgör någon stor del av partiets väljare, räcker det att kasta en blick på några valsedlar för att se hur många de är bland de som faktiskt är aktiva. Bland dessa ensamföretagare verkar det finnas vissa branscher som är överrepresenterade (typ bygg och transport, men kanske även annat).

Visst handlar det särskilt om män i vissa ekonomiska positioner, men inte nödvändigtvis om de män som har fått det sämre. Hoppas att diskussionen kring Lovisa Broströms artikel kan fortsätta och fördjupas.

Krisen, del 71: Ernst Lohoff om “metavaror” och fiktivt kapital

Hög tid att fortsätta läsningen av Die große Entwertung, där de nürnbergska värdekritikerna Ernst Lohoff och Norbert Trenkle lägger ut sin kristeori.
Tidigare inlägg i krisserien har behandlat bokens förord (43) samt den första del som skrivits av Trenkle (63, 64). Här fortsätter vi med läsanteckningar från den senare delen av boken.

# # #

Ernst Lohoff börjar med att polemisera mot den konventionella nationalekonomin, som likställer bilar och tomater med aktier och obligationer: varor som varor. Han introducerar i stället en rätt djärv distinktion mellan två kategorier av varor: första ordningens varor och andra ordningens varor. För att förenkla språkbruket testar vi här att tala om “primärvaror” och “metavaror”, även om detta inte är ord som används av Lohoff.

Primärvaror produceras för marknaden. Metavaror produceras marknaden.

Båda är lika mycket varor. Båda kan bidra till kapitalets tillväxt. Men enligt Lohoff är det inte självklart att det som växer i tillväxten är värde. Tillväxten kan också bestå i en ackumulation av förväntningar, en för-kapitalisering av framtida värde som ännu inte har producerats. Så är fallet med den anhopning av metavaror som har präglat de senaste 30 årens kapitalism. Penningkapitalet kan alltså föröka sig genom delning – men detta är att förbruka framtida värde som ännu inte “finns”.

Marx talade om “fiktivt kapital” i sin analys av de klassiska metavarorna: aktier och obligationer. Emission av aktier innebär en fördubbling av kapital (alldeles oavsett vad som sedan sker med börskursena). Företaget som säljer aktier får in pengar (att använda som kapital). Aktieköparen får en vara som inte existerade innan emissionen.

Samma sak gäller för krediter, alltså handel med obligationer. Att utfärda en direktkredit på en miljon kronor är att skapa en miljon kronor i fiktivt kapital. Om krediten förmedlas av en bank skapas två miljoner kronor. Ju fler instanser som tar plats i kreditkedjan mellan urborgenär och slutgeldenär, desto fler gånger multipliceras det fiktiva kapitalet.

Tillväxt är enkelt! Fast… det finns en tidsfrist. När lånet väl har amorterats finns åter bara en miljon kronor. Ernst Lohoff menar att det trots allt har skapats något i processen, utifrån en kapitalistisk logik. Tillväxten av fiktivt kapital är mer än bara ett nollsummespel, mer än blott en omfördelning av befintligt värde. Fetischismen är verklighet.

“Kapitalfetischism” är ett begrepp som myntas av Marx i band tre av Kapitalet. Kapitalet är ju ett samhälleligt förhållande av rekursion: det refererar till sig själv. Kapitalfetischismen gör det till en egenskap hos pengarna att förvandlas till mer pengar, att förränta sig, precis som det är körsbärsträdets egenskap att bära körsbär.

Pengar kan föröka sig genom att föryttras som kapital, vilket kan ske på två sätt. Ena sättet är att investera pengarna som fungerande kapital: köp av arbetskraft och produktionsmedel. Andra sättet är att investera pengarna som fiktivt kapital: köp av anspråk på framtida arbetskraft.
Marx ägnade de första 1500 sidorna av Kapitalet uteslutande åt det fungerande kapitalet. Först i tredje bandet, närmare bestämt i ett par fragmentartade avsnitt, kom han fram till det fiktiva kapitalet.

I metavarornas värld är tiden omvänd. Levande arbete kan kapitaliseras innan det faktiskt har ägt rum och trots att ingen kan vara helt säker på att det någonsin kommer att utföras. Eet fiktiva kapitalet har likväl levande arbete som sin “substans”.

Fiktivt kapital är ingen oegentlighet. Fungerande kapital är på intet vis mer “riktigt”. Kapitalet är inget annat än en samhällelig relation. Dock har det fiktiva kapitalet vissa särskilda drag.

I det fungerande kapitalets kretslopp överlever det producerade värdet genom att realiseras. Fiktivt kapital, å andra sidan, försvinner när det realiseras. En tillväxt grundad på fiktivt kapital förutsätter sålunda att skulder återbetalas genom ytterligare skuldsättning, vilket ju också är vad som sker överallt i dagens värld.

Om hela varuvärlden hade bestått av primärvaror, då hade kapitaltillväxt och värdetillväxt varit synonyma. Men det är de inte, enligt Ernst Lohoff. Om det skapas fler monetära anspråk än vad som realiseras, då ligger kapitaltillväxten högre än värdetillväxten – och omvänt.

Metavarorna är i sista ledet beroende av en reell referenspunkt. När ett företag emitterar aktier, för att få pengar att använda som fungerande kapital, är detta inget konstigt. Lite mer komplicerat är det när någon, t.ex. en stat, lånar pengar för konsumtion. Lånet innebär att fiktivt kapital bildas, men detta blir till fungerande kapital först hos producenten av de varor som köps.

Ernst Lohoff betonar alltså att varuvärlden är en enhet, trots dess klyvning mellan primärvaror och metavaror. Kreditexpansionen utgör en särskild form av kapitaltillväxt, grundad i anspråk på framtida värde. Det handlar alltså inte om ett nollsummespel, som ibland antyds med begrepp som “kasinokapitalism”. Det handlar inte heller om ett sätt att tillförskansa sig befintligt värde (som t.ex. hävdas av François Chesnais, en fransk ekonom som talar om en “finansdominerad ackumulationsregim”).
Det finns förmedlingsprocesser – ibland av ytterst komplex art – där fiktivt kapital kan bli till fungerande kapital. Men det förutsätter realekonomiska referenspunkter. Bandet mellan fiktivt och fungerande kapital är elastiskt, men det kan aldrig slitas av.

Nästa inlägg borde bli det sista i läsningen av denna bok. Där tillämpar Ernst Lohoff dessa teorier på en konkret historia och talar om framväxten av en “inverterad kapitalism”.

Krisen, del 70: Kapitalets sammansättning

Varning: nu blir det för marxologi! Vill bara reda ut en viktig detalj, angående Marx’ Kapitalet och frågan om kapitalets sammansättning.

Citerar ur tidigare referat av Norbert Trenkle (mer eller mindre ordagrant översatt från sida 97):

För att tala med Marx: kapitalets “tekniska sammansättning” (det materiella förhållandet mellan mängden produktionsmedel och mängden arbetskraft) växer snabbare än kapitalets “organiska sammansättning” (förhållandet mellan produktionsmedlens värde och arbetskraftens värde). Detta eftersom höjd produktivitet även minskar värdet i det fasta kapitalet.

Absolut centralt i de värdekritiska kristeorierna är motsättningen mellan Stoff und Form. Å ena sidan den fysiska produktivitet som ständigt stegras: fler varor kan tillverkas med en mindre arbetsinsats. Å andra sidan innebär detta att det värde som genereras per vara minskar. (Värde ska då alltså begripas som en form, en samhällelig relation som är specifik för kapitalismen och som består i den reella abstraktionen av samhälleligt nödvändig arbetstid.)

Signaturen suitsmeveryfine förtydligade:

Om man känner till Marx arbetsvärdeteori är det däremot helt naturligt att ökad (fysisk) arbetsproduktivitet orsakar ett mindre värde per producerad enhet, som också leder till fallande priser. /…/
Det är denna tendens till ”fallande produktivitet genom stigande produktivitet” som är själva mekanismen bakom den stigande organiska sammansättningen (fler produktionsmedel/konstant kapital i relation till arbetskraft/variabelt kapital) och lagen om profitkvotens fallande tendens (= mindre profit per investerad krona).

Påpassligt nog gjorde sen Krigsmaskinen/Avskapelse en närläsning av det aktuella avsnittet i Kapitalet. Ur dessa läsanteckningar (med ett förtydligande tillägg):

Marx introducerar här tre nya begrepp för kapitalets sammansättning: 1) teknisk sammansättning beskriver sammansättningen “materiellt”, så som förhållandet mellan produktionsmedel och arbetare rent fysiskt fungerar; 2) värdesammansättning beskriver förhållandet mellan konstant och variabelt kapital; 3) organisk sammansättning beskriver [värdesammansättningen i] “den mån kapitalets värdesammansättning beror på och återspeglar kapitalets tekniska sammansättning”.

Skillnaden mellan (1) och (2) handlar om den centrala åtskillnaden mellan “stoff” och “form”, mellan fysisk produktivitet och värdetillväxt. Skillnaden mellan (2) och (3) kan däremot förefalla minimal.

I vilken mån är det relevant att skilja mellan värdesammansättning och organisk sammansättning? Det senare begreppet ligger väl på en något högre abstraktionsnivå. Det städar undan sådana förändringar av formen som inte återspeglar förändringar i stoffet. Kanske vill någon bidra med en tanke om när detta är relevant?

Krisen, del 69: Rapport från ett panelsamtal

Krisen som socialt, ekonomiskt och ekologiskt fenomen” stod som rubrik för ett panelsamtal på Socialistiskt forum igår. Omkring 150 åhörare, mer än fullsatt. Här bara några anteckningar därifrån, utan mycket till vidare resonemang.

Panelen bestod av Kajsa Ekis Ekman (KEE), Nina Björk (NB) och Jesper Weithz (JW).

Ingen av dem gav uttryck för några keynesianska drömmar. Ingen skyllde krisen på orättvis fördelning. Alla var överens om att krisen är en följd av kapitalismen, då den oändliga tillväxt som kapitalismen förutsätter inte förefaller vara möjlig. Fast här ville JW göra ett tillägg med innebörden att det kanske inte är kapitalismen i allmänhet som är i kris, utan en mer specifik konstellation: fossilkapitalismen eller oljekapitalismen.

Vissa stunder anades en polarisering mellan de aktivistiska synsätt som förordades av JW och KEE, med NB situerad i ett mer pessimistiskt mittfält.

För klimataktivisten JW måste den absoluta prioriteten vara att rädda planeten från en klimatkatastrof. Enda säkra räddningen består i en snabb minskning av utsläppen av växthusgaser. Klimatrörelsens mål är minskad konsumtion. Vägen till detta mål går via staten. Endast genom lagstiftning om ransonering kan konsumtionen minskas på ett snabbt och någorlunda rättvist sätt.

KEE invänder: alla sociala rörelser som har uppnått något har haft till mål att människor ska få det bättre. Att sänka levnadsstandarden är ingen rimlig grund för att bygga en rörelse. Klimatfrågan existerar inte i krisens Sydeuropa. Där minskar den klimatbelastande konsumtionen ändå, fast på ett oplanerat sätt. Planetens räddning måste snarare komma som en bieffekt av vänstersegrar.

En seger för klimatrörelsen skulle innebära en extremt fördjupad ekonomisk kris, påpekade NB. Men det finns en verklighet som man inte kan vara taktisk mot. Även om det inte går att skapa en folkrörelse för begränsad konsumtion, är detta kanske vad som krävs.
Efter denna pessimistiska utsaga om klimatrörelsen, ställde NB en fråga: finns det något mer hoppfullt i oljekrönet? På detta svarade JW både “absolut” och att han inte ville svara ja. Ambivalensen på denna punkt kändes ärlig och viktig.

“Konsumtion” är kanske inget bra begrepp att diskutera, då det är alltför förknippat med individuella preferenser. JW förklarade att han hellre pratar om resurs- och energitillgång. (Står då valet mellan om diskussionen ska låsas in i en subjektiv eller en objektiv domän? Är inte dessa domäner förresten i kris?)

För att inte fastna här, framhöll KEE att överkonsumtion och fattigdom samexisterar i vår värld. Människor kan ha en iphone utan att ha råd med mat.

“Folk blir så odrägliga när det är högkonjunktur”, sa KEE vidare. Tänk bara på hur Stockholm har blivit allt tråkigare under loppet av den bostadsbubbla som fortsätter att blåsas upp. Tänk bara på “hur folk skäms för att de inte är idioter”. Lågkonjunktur och skuldkris, å andra sidan, betyder att människor börjar känna att de hör ihop. (Fast då är frågan: hör ihop med vilka. Alltså frågan om fascismen och dess roll i krisen.)

En bra sak med samtalet: ingen av deltagarna gnällde på “nyliberalismen”. KEE förklarade rentav att nyliberalism inte är annat än “falskt medvetande”. Politikens förändringar under de senaste 30 åren har inte handlat om att begränsa staten. Det som verkligen definierar denna epok är snarare kreditexpansionen, som även har möjliggjort en magnifik obalans i den internationella handeln.
Att skuldsättningen ökat på alla nivåer förklarar KEE som en följd av fallande profitkvot. Samtalet berörde inte frågan om eventuella mottendenser, alltså om profitkvoten möjligen kan återställas genom storskalig kapitalförstörelse. Frågan om kapitalets inre skrankor överskuggades här av de yttre i form av resursbrist och klimatkatastrof.