Tolv teser om liberalismen

Uppdatering, 2014:
Nedanstående bloggpost från 2010 är att betrakta som ett förarbete till den text som senare fick namnet “Tio preliminära teser om liberalismen” och publicerades i boken Tapirskrift. Läs hellre den nyare versionen!

= = = = =

I de samhällen, där den liberala demokratin härskar, uppträder politiken som en “oerhörd rättighetsanhopning”, den individuella rättigheten som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av rättigheten. *

§ 1.
Liberalism, i ordets bredaste bemärkelse, är ett samlingsnamn för en uppsättning individuella rättigheter. Omvänt och tydligare: tanken på att individer har rättigheter är liberalismens grundbult.

Yttrandefrihet. Äganderätt. Rösträtt. Upphovsrätt. Rätt till privatliv. Rätt till liv. Rätt till sin egen kropp. Barns rättigheter. Föräldrars rättigheter. Rättssäkerhet. Rätt till säkerhet. Rätt till rörlighet. Rätt till bostad. Organisationsfrihet. Mötesfrihet. Näringsfrihet. Mänskliga rättigheter av alla möjliga slag.

§ 2.
Överflödet av rättigheter innebär att alla inte kan realiseras på en gång. Tvärtom hamnar de ständigt i konflikt med varandra. Liberal politik handlar därför alltid om urval.

Urvalets resultat – det selektiva realiserandet av vissa rättigheter på bekostnad av andra – kallas för realliberalism. Det säger sig självt att realliberalismen kan ta sig de mest skiftande former, beroende på förutsättningarna. Någon “ren” liberalism kan aldrig existera, utom i ord.

§ 3.
En allmän ledstjärna för liberalismen är tudelningen av livet i en privat och en offentlig sfär. Gränsen måste ständigt dras om på nytt, för om inte livet sorteras upp i två sfärer kollapsar hela den liberala konstruktionen.
Flera av de liberala rättigheterna förutsätter tydliga definitioner: ingen upphovsrätt är tänkbar utan en definition av “offentligt framförande”, ingen rätt till privatliv är tänkbar utan en definition av privatsfären. Realliberalismens avvägningar mellan olika rättigheter faller också tillbaka på gränsdragningen mellan det privata och det offentliga.

Särskilt tydligt framstår detta i anslutning till människans fortplantning. Någonstans mellan befruktelse och födsel dras en gräns där fostret inte längre är kvinnans privatsak utan börjar räknas som en individ med egen rätt till liv och därmed en offentlig angelägenhet. Barnuppfostran är sedan i princip föräldrarnas privata angelägenhet, till en viss gräns. Om gränsen överskrids kan däremot det offentliga ta över uppfostran.

§ 4.
Åtskillnaden mellan “ekonomi” och “politik”, som också är konstitutiv för liberalismen, kan betraktas som ännu en variant på åtskillnaden mellan privat och offentligt. Ekonomin baseras på privat ägande, politiken på offentligt åsiktsutbyte. Visserligen inser alla att ekonomin är politisk och att politiken är ekonomisk, till den grad att gränsdragningen ofta blir omöjlig. Men alla som vill försvara någon av alla individens rättigheter måste i någon mån utgå från möjligheten att åtskilja ekonomi och politik, privat och offentligt.

§ 5.
Liberalismens klassiska guldålder var det borgerliga samhälle som existerade i Europa under det långa artonhundratalet (1789-1914). Offentligheten föreställdes idealiskt som en upplyst plats, frikopplad från ekonomiska intressen och religiösa dogmer, där deltagarnas sociala status sattes inom parentes. Privatsfären koncipierades på grundval av det borgerliga familjehemmet. Idag existerar inte längre detta borgerliga samhälle. Fundamenten har vittrat sönder för åtskillnaden mellan privat och offentligt, vilken sedan länge befinner sig i kris, en kris som har fördjupats avsevärt av internet. Men liberalismens kris är inte detsamma som liberalismens kollaps. Snarare mångfaldigas antalet liberalismer, vilket kan utgöra en styrka för realliberalismen.

§ 6.
Fortfarande menar vissa att det finns en sann liberalism, med förmåga att ge det sant liberala svaret i varje fråga. Denna må kallas för libertarianism, nyliberalism eller objektivism – gemensamt för de olika varianterna är att de vill lösa det realliberala urvalets problem genom att skilja mellan positiva rättigheter och negativa rättigheter. Libertarianerna erkänner endast de negativa, men detta är knapast tillräckligt för att undanröja överflödet av rättigheter. Ju svårare det blir att dra en skarp gräns mellan privat och offentligt, desto svårare blir det att avgöra vilket alternativ som skulle vara “mest libertarianskt” i varje konkret frågeställning. Aktuella exempel kan med lätthet hämtas från de ständiga krockarna mellan upphovsrätt och privatliv, mellan rätten att äga ett materiellt objekt och ett immateriellt, men listan kan göras hur lång som helst.

§ 7.
Redan under 1800-talet utkristalliserade sig ytterligare två paketlösningar med svar på den realliberala frågan om urval ur överflödet av rättigheter: konservatism och socialism. Båda vilar fortfarande på liberalt fundament. Båda gör ett urval bland överflödet av individuella rättigheter. Båda bibehåller premissen om att vi måste dra en gräns mellan privat och offentligt. Skillnaden består mest i var gränsen ska dras i olika sammanhang.
Förenklat uttryckt: konservatismen vill att fler saker ska vara privata medan socialismen vill att fler saker ska vara offentliga. Men varken socialism eller konservatism går utanför det realliberala ramverket.

§ 8.
Fascismen är antiliberal. Kommunismen är ickeliberal. Varken fascismen eller kommunismen erkänner tudelandet av livet i en privat och en offentlig sfär. De skiljer inte på ekonomi och politik. De förnekar själva tanken på att varje individ har en lista med rättigheter.
Fascismen ersätter tudelningen med ett: den organiska staten. Kommunismen ersätter tvärtom tudelningen med en flerfald vars konturer på förhand är oklara.

§ 9.
För att konkretisera skillnaden mellan de fyra olika ideologier som nämnts i föregående två paragrafer, kan vi åter ta släktets fortplantning som exempel.
Gemensamt för fascismens olika varianter är att de betraktar moderskap och barnuppfostran som kvinnans plikt inom den organiska staten, i vilken familjen är en integrerad del. Detta ska inte förväxlas med den konservativa värderingen av familjen som privatsfär i vilken staten i princip inte får ingripa. Men även de konservativa brukar acceptera att barnen, efter en viss ålder, överlåts åt ett offentligt utbildningsväsende.
Kommunismen innebär att den biologiska familjen upplöses, till förmån för någon slags ordning där barnen uppfostras gemensamt. Detta ska inte förväxlas med den socialistiska lösningen som där barnuppfostran i huvudsak blir en fråga för staten. Men även socialisterna brukar acceptera att barnen, före en viss ålder, överlåts åt en familjär uppfostran.

§ 10.
Av föregående paragraf följer att de inomliberala ideologierna (konservatism och socialism) skiljer sig från de utomliberala (fascism och kommunism). Endast de inomliberala ideologierna går att förstå som politiska, i ordets liberaldemokratiska bemärkelse. De kan jämföras som motsatta ideal av hur samhällslivet bör organiseras. De kan ställas mot varandra i demokratiska val.
Fascismen och kommunismen ligger däremot utanför den liberala horisonten. De går inte att begripa som ideal, vars för- och nackdelar kan jämföras med andra. Enda sättet att förstå fascismen är som fascistisering. Enda sättet att förstå kommunismen är som kommunisering.
Möjligtvis duger även följande liknelse: fascismen är ett svart hål, kommunismen är en vit vägg. Åtminstone så länge fenomenen betraktas utifrån en synvinkel som bestäms av liberal politik – vilket antagligen är det enda sättet att betrakta dem båda samtidigt.

§ 11.
Enda sättet att förhålla sig gentemot liberalismen är helt utan kritisk distans. Distans må vara möjlig, men bara på bekostnad av kritiken. Risken är då alltid överhängande att en renodlad reaktivitet intar kritikens plats – om inte distansen upprätthålls av en aktiv kraft som är starkare än liberalismen, som förmår att projicera nya former på den vita väggen.
Kritik må också vara möjlig, men bara på bekostnad av distansen. En kritik av liberalismen kan bara ske inifrån. En sådan immanent kritik är ofrånkomlig men inte tillräcklig.

§ 12.
Kritiska tänkare har gång på gång konstaterat att liberalismens slits av en spänning mellan “politisk liberalism” och “ekonomisk liberalism”. Kontentan blir i allmänhet att de “politiska” rättigheterna borde uppvärderas på bekostnad av de “ekonomiska”, vilket pekar i riktning mot någon slags socialism. Genom denna kritik bekräftar kritikerna den liberala grundsatsen om att politik och ekonomi kan skiljas åt. Däri ligger den immanenta kritikens begränsning.

56 kommentarer ↓

#1 H on 24 August 2010 at 7:13 pm

Vid en snabb genomläsning förefaller det vara en korrekt beskrivning, och därmed inget att anmärka på. Gissar på att uttalade liberaler har en annan syn på saken.

#2 fred on 24 August 2010 at 7:21 pm

bra skit. ffa intressant med skillnaden mellan konservatism och fascism i § 7-9, hade inte tänkt riktigt så innan (hade inte tänkt mig konservatismen som liberal, men det stämmer ju med konkret handling i sverige iaf). Sen skulle jag vilja ha mer av människosyn – typ människan (och dessutom homo economicus) som grunden som man ger rättigheterna till – i motsättning med ffa posthumanism.

#3 rasmus on 24 August 2010 at 7:51 pm

Tackar! Som sagt, det hela är extremt preliminärt. Kommer förhoppningsvis att ändras och byggas ut efter hand.

#4 Quest on 24 August 2010 at 9:22 pm

Innebär §7-9 att många diktaturer är att betrakta som liberala? De flesta diktaturer på planeten strävar ju att inskränka undersåtarnas rättigheter så lite som möjligt (på det att de inte må göra revolt). Deras reella problem (ur ett demokratiivrarperspektiv) tenderar ju att vara att de förespråkar ett icke-egalitärt urval av rättigheter.

Mer generellt, kan alla urval av rättigheter betraktas som en liberalism? Intuitivt känns det som att en liberalism också kräver en inbyggd önskan att optimera urvalet av rättigheter. Skulle ett urval av rättigheter fortfarande kunna kallas en liberalism om urvalet inte sker med hänvisning till en övertygelse? Annorlunda uttryck: får det finnas rättigheter som lämnas oexploaterade?

Jag tycker nog att §11 är väl trivial för att vara med i
uppställningen. Liberalism kan väl ändå betraktas som paradigm? I min begreppsvärld är det en av de centrala egenskaperna hos ett paradigm att det bara kan beskrivas i sin egen terminologi. Paragrafen kunde sålunda sammanfattas till “Liberalismen är ett paradigm.”

#5 rasmus on 24 August 2010 at 9:26 pm

Quest: Frågan om diktaturer vet jag på rak hand inte hur jag ska besvara. Jag tror inte att jag tänkte mig tesernas syfte som att bedöma staters statsskick. Däremot ser jag det inte alls som märkligt att såväl demokratier som diktaturer begagnar sig av vissa liberala principer men inte andra. Ett omtalat exempel är den ekonomiska liberalismen i Chile under Pinochet.
Du tycker att § 11 är trivial, jag tror jag förstår vad du menar för den är väl inte på samma sätt som de andra en definition av liberalismen, snarare en spekulation kring hur man kan förhålla sig till den. Som sagt, allt är ofärdigt och jag är mycket tacksam för kommentarer.

#6 Quest on 24 August 2010 at 9:55 pm

Jag tror min poäng egentligen bara var att notera att diktaturer nästan måste spela på liberala (liberalistiska?) villkor, eftersom de tenderar att begå övergrepp som sätter fokus på de rättigheter som åsidosätts.

Om jag får önska, tycker jag att din uppställning borde beröra “naturliga” rättigheter. Själv ser jag avskiljningen av dessa rättigheter som en del av §6.

#7 Malte Max on 24 August 2010 at 10:11 pm

Det här ska bli spännande! Känns verkligen som att något viktigt kan byggas härifrån.

Associerar till det här med politisk vs. ekonomisk liberalism. Det kanske spårar ut..

Även de (politisk) liberala ideal, t.ex. yttrandefrihet, existerar i två former: de jure (juridisk/formell/lagstiftningsmässig) och de facto (faktisk/informell/”sociologisk”).

Få människor använder sig av sin formella rätt till yttrandefrihet. Ofta är de formella infrastrukturer för kritiken för svåra att överskåda, de är byråkratiska och inte lättförståeliga.

Yttrandefrihet, eller snarare att kritisera, kan även förstås som en infrastruktur, kanske även en kritikens infrastruktur. Infrastrukturen kan vara antingen formell (som vid rättigheter för att kritisera, yttra sig) eller informell (som när det härskar en särskild sorts kritisk kultur i en sammanhang, i en gemenskap, på en arbetsplats t.ex.).

Den informella infrastruktur för kritiken är de oskrevna regler, som bestämmer vad, hur och vem “man” får kritisera. Även om de implicerade kanske formellt set har yttrandefrihet, kan de uppleva att de är rädda att säga vissa saker, och upplever att de inte kan yttra sig fritt. Infrastrukturen är inte tydlig: hotet är diffust, och det inte går att prata om en kränkning eller direkt censur i de jure-förståelsen.

Yttrandefriheten innebär i den informella kritiska infrastruktur, att en vågar kritisera utan rädsla för repressalier. Numera betraktar liberalister sådant som “civilkurage”, något mystisk som verkar hända spontant, en enskild individ som “står upp för vad som är rätt”. Men kritik fri från rädsla kan likaväl ha att göra med att en kultur eller gemenskap har etablerad en tydlig och jämlik kritisk infrastruktur (vad detta nu innebär mer precist).

En sådan kultur – eller kanske vi bör säga “ekologi”? – kan härska och regleras, helt utan beroende av liberala koncept om rättigheter och privat/offentlig. Å andra sidan frodas rädslan just för att den kan negligeras med hänvisning till den formellt liberala ideal om rätten till yttrandefrihet (som ju fortfarande kan vara där, inte kränkt)

Att arbeta politisk liberalistisk här, dvs. för de facto yttrandefrihet, för en bättre kritisk infrastruktur, är kanske då parallellt med process-tänkandet i kommuniseringen, så att en utformning av en bättre informell infrastruktur för kritik, består synliggörandet och kritik av infrastrukturen själv. Så fler och fler förstår och behärskar den kritiska infrastruktur, och färre och färre inte är rädda för att kritisera.

Någonlunda så argumentar den danska sociologen Rasmus Willig i programmet Til Försvar för Kritiken. Det är inte ett försvar för den politiska liberalismen, kanske mer en kritik av den formella delen och ett förtroende för den informella delen.

Till slut kommer problemet om överflöde och urval igen dock. För också ett fokus på kritikens ohindrade rörelse i en informell infrastruktur lägger vikt på ohämmad cirkulation (som den ekonomiska liberalism gör det med kapital).

Jag gillar det här med att hacka en gammal idéhistorisk tradition som liberalism, dvs. behålla ordet, men lägga fokus på den informella delen. Men vi kanske behöver tänka något annat än maximerad tillgänglighet och ohämmad cirkulation av kritiska yttringar?

#8 Informell politisk liberalism / Commoniser on 24 August 2010 at 10:50 pm

[…] här ska bli spännande! Copyriot bygger på en preliminär analys av liberalism: § 1. Liberalism, i ordets bredaste bemärkelse, är ett samlingsnamn för en uppsättning […]

#9 Erik on 24 August 2010 at 11:14 pm

Den inledande parafrasen med dess implicerade analogi påminner en del om Evgeny Pashukanis. Skulle man här kunna förstå “undersökning” i termer av en “kritik” i den mening du använder begreppet i ditt inlägg om ekonomikritik?

Som Pashukanis-fantast skulle jag dock vilja invända mot formuleringen om rätten själv som den liberala demokratins elementarform. Pashukanis menar att det snarare är rättssubjektet (individen såsom bärare av rättigheter) som utgör sådan elementarform: “A subject is the atom of legal theory, the simplest and irreducible element. And with it we begin our analysis.” Det finns, enligt honom, en sorts analogi mellan varuformen (med dess koppling bruksvärde-bytesvärde) och rättssubjektet (med dess koppling individ-rätt). Individen är bärare rättigheter i samma mening som bruksvärden är bärare av värde. Kritiken av den liberala demokratins rättsfetischism handlar i så fall bl.a. om att blottlägga de samhällsformer som etablerar en sådan realabstraktion.

#10 Jacob C on 25 August 2010 at 12:19 am

Din syn på socialismen och konservatismen som ideologier innanför liberalismens paradigm är på sätt och vis rätt självklar. Vi talar ju ofta om den liberala demokratin och mänskliga rättigheter som en sorts överideologi som alla utom fascister och kommunister skriver under på. Ändå tycker jag att det var tankeväckande att finna denna idé formulerad på ett lite annat sätt än vanligt med utgångspunkt i ditt begrepp “realliberalism”.

Men särskilt klargörande är kanske din utomliberala antites fascism kommunism. I vilken du associerar fascismen till en föreställd, närmast biologisk, organisk ordning. Och kommunismen till den filosofiska drömmen om en helt annan tillvaro.

Vad som möjligen saknas vore kanske en paragraf om hur de olika ideologierna förhåller sig till det historiska, till myten om Framsteget?

Jag funderade också över hur du anser att den liberala grundidéerna om mänskliga rättigheter, samt åtskillnaden mellan privat och offentligt, förhåller sig till modernitetsbegreppet. Man kan väl för övrigt skönja konturerna av ett rättighetstänkande också längre tillbaka i historien än hos upplysningstänkarna, i naturrätten?

När det gäller dina idéer om “kritisk distans” är jag inte säker på att helt greppa vad du menar. Kanske menar du att det finns liberala värden som faktiskt är så grundläggande att vi inte bör – eller knappt ens kan – ifrågasätta dem? Det med nödvändighet immanenta perspektivet tycks mig på något vis reducera vår frihet på ett lite märkligt vis. Möjligen rör du dig här på en alltför generell nivå? Jag menar, du anger ju “liberalismen” i bestämd form singularis som det vi måste (välja?) att tänka inom, och ej, som du föreslog, i pluralis, “liberalismer”?

Möjligen en något förvirrad kommentar. Men tack för intressant bloggpost.

#11 rasmus on 25 August 2010 at 7:57 am

Vad glad jag blir för den respons som har inkommit! Har inte tid att bearbeta och besvara dem just nu, men det kommer. Fortsätt att kommentera!

#12 Marcus on 25 August 2010 at 8:19 am

Kom att tänka på den amerikanska politiska-filosofen Michael Walzer som har skrivit mängder om att liberalismen är just en gränsdragare: mellan kyrka och stat, mellan privat och offentligt, ekonomi och politik etc. Och han hävdar att liberalismens problem är att den inte har fullföljt sitt gränsdragningsprojekt (eftersom exempelvis ekonomi och politik uppenbarligen inte är åtskilda annat än i mycket avgränsade fall).

En spännande sak i relation till dina teser är att Walzer vidare menar att fortsättningen av gränsdragningsprojektet är vad socialdemokrati handlar om! Det tydliggör att den ligger innanför liberalismens paradigm, men – givet du och Walzer i någon mån har rätt – också att den på många sätt faktiskt inte utövar samma rörelse inom liberalismen som den egentliga socialismen.

Det belyser helt andra, och mycket emr intressanta aspekter än någon anklagelse “från vänster” om socialdemokratins rörelse “åt höger”…

#13 (tm) on 25 August 2010 at 8:37 am

Mycket intressant och träffande! Frågan är vilka flyktvägar som § 11 lämnar öppna. Kan t ex posthumanistiska teorier endast användas för att hacka liberalismen, eller snarare för att hacka specifika politiska frågor genom immanent kritik? Det kanske inte ens är önskvärt att fly, man bör kanske se liberalismen som en sorts Modus Vivendi a la John Gray? Eller “liberalismen är den sämsta av alla ideologier, förutom…”

#14 avadeaux on 25 August 2010 at 8:37 am

Av §1 får jag intrycket att uppställandet av rättigheter skulle vara grunden som ideologin byggs från. Så ser inte jag det. Mina egna liberala sympatier kommer av vad jag uppfattar som intuitiva moraliska uppfattningar. Indignation över att inordnas i kollektiv och trampas på av makthavare (politiska, ekonomiska eller andra), och önskan om en stat som finns till framför allt för att skydda individen mot detta. Rättigheterna är en konstruktion för att konkretisera och strukturera, som jag är väldigt kluven till. Rättigheter är inte något universellt som uppstår spontant. Däremot kan man urskilja gemensamma rättighetsuppfattningar i moralen hos den övervägande delen av mänskligheten, som förstås statens och lagens mandat bör knytas till.

Att se liberalismen som grundad på intuitiva moraluppfattningar (som förvisso inte behöver delas av alla människor) gör omöjligheten till kritisk distans i §11 begriplig. En distanserad hållning till ens egen moral är omöjlig, annat än de möjliga förklaringar man kan hitta med hjälp av psykologi eller biologisk utvecklingslära.

Mycket intressant uppställning av teser i alla fall. De tvingar en att tänka.

#15 einar on 25 August 2010 at 9:16 am

Betyr dette at utilitarister hverken kan være konservative eller sosialister i og med at man ikke tror på (absolutte) rettigheter? Eller må utilitarisme i såfall anses som en teknikk for å utlede hvilke rettigheter som man skal forholde seg til?

#16 Hans on 25 August 2010 at 9:35 am

Men guuuuud så pretto!

#17 Ertigo on 25 August 2010 at 10:51 am

Mycket intressant allt! DN-debatten de senaste veckorna är parodiskn i jämförelse. En kommentar:

Du skriver i första meningen “Liberalismen, (eller den liberala demokratin)”. Tycker dock att den sammanslagningen är för enkelt behandlad i teserna.

De liberala värdena – de individuella rättigheterna – är en sak, statsskicket den liberala demokratin – är en annan. Värdena kom först, och statsskicket sedan. Demokrati har inte ett värde i sig, utan fyller bara en funktion i liberalisem när den garanterar de individuella rättigheterna.

Ett problem idag är dock att den liberala demokratin som metod har förändrats väldigt lite sedan den skapades, trots att teknikerna för kommunikation, beslutsfattande, öppenhet osv har utvecklats snabbt.

Tycker att din jämförelse mellan en demokratisk församling och en symfoniorkester i det postdigitala manifestet är väldigt tankeväckande.

En tes skulle därför kunna vara att den liberala demokratin som metod, i framtiden måste förändras för att upprätthålla de liberala värdena, dvs individers rättigheter. En obsolet metod kommer per automatik att inskränka friheten.

#18 Martin on 25 August 2010 at 11:42 am

Tycker punkten fem om borgarskapet och liberalismens guldålder är för svepande, den hör inte hemma i sammanhanget.

Andelen människor som lever ett “borgerligt” liv är idag oändligt mycket större än vad det var på 1800t. Fler och fler människor ser sig som självförsörjande, ägande och autonoma privatpersoner än någonsin på 1800talet.

I övrigt intressant.

#19 Viktualiebrodern on 25 August 2010 at 3:39 pm

Einars fråga sätter jag +1 på.

Ekonomisk effektivitet som (preliminär) skiljedomare i rättighetsfrågor – var skall det placeras in ideologiskt?

#20 rasmus on 25 August 2010 at 5:02 pm

Utilitarismen har jag inte funderat så mycket på i sammanhanget. Möjligtvis för att jag har svårt att ta den på allvar.

Viktualiebrodern: Vad i hela friden innebär “ekonomisk effektivitet”?

#21 Hjalmar on 25 August 2010 at 6:27 pm

Intressant uppställning, definitivt en grund för att börja diskutera. T.ex. om det inte finns en risk för att det som här skulle definieras helt försvinner upp i en synonym till modernitet?

#22 Dawwe on 25 August 2010 at 10:35 pm

Intressant bloggpost. Tydliga och konkreta punkter för det mesta även om alla inte är av samma dignitet.
Håller med de som är kritiska till att §5 verkligen stämmer.

Jag vet inte ditt syfte med bloggposten men om du nu definierar liberalism enligt §1 så vore det bra att syna det lite närmare. Ditt upplägg verkar vara att utifrån §1 röra dig emot realpolitiska uppdelningar, jag ser fram emot de samhällsfilosofiska teserna som leder fram till §1.

Nu är det kanske inte så du jobbar, och du verkar ha svårt att ta utilitarismen på allvar av någon anledning. Men varför ska man ta liberalismen på allvar?

#23 Viktualiebrodern on 26 August 2010 at 8:15 am

“Ekonomisk effektivitet” – en början kan ju vara att läsa om Coase’s teorem, om du inte skulle känna till det redan

http://en.wikipedia.org/wiki/Coase_Theorem

Jag förskriver mig inte åt Coase (och absolut inte åt Richard A. Posner med hans idéer om tortyr och länkningar), men till exempel Posners bok “The Economic Structure of Intellectual Property Rights” var väldigt upplysande för mig.

Utilitarismen är definitivt en relevant utgångspunkt när det gäller rättigheter och lagar. Om det håller som pesonlig livsåskådning är väl mera tveksamt iofs.

#24 Viktualiebrodern on 26 August 2010 at 8:24 am

Den här länken om Coase idéer är nog bättre
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Problem_of_Social_Cost

#25 Anon on 26 August 2010 at 4:20 pm

Skulle vara intressant att mappa in anarkismen i det schema du målar upp. Anarkismen härbergerar ju också den en “höger vänster” skala, från anarkokapitalism och agorism mot vänsteranarkism. Framförallt Agorismen(som extrem form av libertarianismen) är ju i ditt utmärkta upplägg en motrörelse mot liberalismen. Men hur tänker man dessa anarkorörelser i relation till status quo liberalismen?

#26 Linus Walleij on 27 August 2010 at 12:00 am

Nu skriver du ju som Wittgenstein. Ganska roligt, så ös på… Stirner beskrev liberalismen som en reaktion på sekulariseringen (som kom ur moderniteten, ur uraniseringen och det där gamla tugget du vet), att den försökte/försöker göra det allmänmänskliga bästa till överordnad religiös dogm i skuggan av religionens fall. Dvs att den i grunden tillfredställer ett behov av tingens ordning, lugn och ro för själen. Kanske ligger det något i det.

#27 Magnus Jernkrok on 1 September 2010 at 8:40 am

Först och främst vill jag konstatera att Hans är ovan, är – om han är seriös – en attans idiot. Sen vill jag berätta att jag verkligen uppskattar att du försöker dig på något så ambitiöst som detta! Världen behöver inte intelligenta människor som inte vågar och duttar i småsaker. Intellektuellt mod är en underskattad egenskap! Underligt med tanke på att det är en egenskap som de flesta av världshistoriens mest berömda tänkare satt på.

MEN. Du har fel på flera punkter. Jag tänker inte ta det här punkt för punkt – det har redan Henrik Sundholm på equil.net ämnat göra (ur ett objektivistiskt perspektiv kan man anta). Jag tänker istället ta några punkter och bemöta dem.

Tes 3 och 4: Uppdelningen mellan offentlig och privat, ekonomi och politik är en uppdelning som många liberaler avskyr. Det är inte de som fortsätter den. Det är ofta socialister som väljer att jobba inom den liberala demokratin. Jag avskyr uppdelningen eftersom att det har lett till uppfattningen att ekonomiska handlingar på något sätt skiljer sig från andra handlingar. Att det skulle vara någon slags skillnad på att jag köper en iPod och att jag går hem och tittar på TV.

Min huvudsakliga kritik rör dock din bild av ideologiernas historia. Du förvanskar alla tre grundideologierna: Socialism, konservatism och liberalism. Ingen av dessa ideologier har den historia du har gett dem. Den första “ledtråden” ligger i att ordet “upplysningen” inte förekommer en endaste gång i din text. Det går inte att förstå liberalismen utan att förstå upplysningen. Därför måste det vara med i detta sammanhang.

Tes 6: Ja, det finns flera som menar att det finns en sann liberalism. Jag vet inte om jag själv skulle hävda detta, men jag skulle vilja hävda att det finns en URSPRUNGLIG liberalism. Du undviker i dina teser en diskussion om förhållandet mellan den ursprungliga klassiska liberalismen (den som i Sverige kallas för nyliberalism och påstås vara ett 1980-talsfenomen), och den senare socialliberalismen (vars främsta försvarare var John Stuart Mill). Dessa två liberala varianter möttes och nöttes i Sverige fram till 1930-talet. Från att ha varit starkast i slutet av 1800-talet försvinner den klassiska liberalismen i princip helt från den svenska politiken fram till 1980.

Tes 7-10: Problemet här är att du förvränger den socialistiska och framförallt den konservativa idéhistorien. Socialismen är likt liberalismen ett upplysningsfenomen. Det är även stora delar av den konservativa traditionen, men inte all. De första konservativa var de som ville bevara ancien régime och ståndssamhället. I den anglosaxiska världen försvann dessa uppfattningar och där utvecklades något som kan kallas för liberalkonservatism (se Edmund Burke, och för all del den svenska konservatismen under efterkrigstiden). Senare utvecklades en tysk idealistisk konservatism och socialism (de två gick ej att skilja) genom Herder, Hamann, Fichte, Hegel etc. Det är också här den socialistiska traditionen har en stor del av sin bas. Den tidiga socialismen finner du hos Jean-Jacques Rousseau, Charles Fourier, Henri de Saint-Simon m.fl. samt icke uttalad hos den borgerskapet under revolutionen (ett borgerskap som tilltalades både av frihet OCH av att staten skulle förse dem med billig mat). Denna tradition utvecklas sedan (genom Rousseau, Kant och sedan Fichte) in i den tyska idealismen. Efter Hegel splittras rörelsen i vänsterhegelianism (materialism, internationalism, upplysning och egalitarism) och högerhegelianism (idealism, nationalism, motupplysning och elitism), men de behöll stora likheter (kollektivism, allmännytta före egennytta, socialisering av samhället, tron på centrala lösningar, konfliktstänkande, avskyn för det liberala samhället och kapitalismen etc.). Båda sidorna kallade sig för socialister. Vänsterhegelianismen utvecklas sedan till marxism, och högerhegelianismen utvecklades till fascism och nationalsocialism. Det är två besläktade traditioner med viktiga avvikelser. Traditionerna har senare gifts samman på olika sätt. Vi ser det hos marxism-leninismens elitism, stalinismens nationalism, maoismens/gramscis/postmodernismens motupplysning, och hela den socialistiska rörelsens “avmaterialisering” och “idealisering” under efterkrigstiden (oerhört tydligt inom socialdemokratin).

Att tala om socialismen och konservatismen som inomliberala ideologier går inte. Den anglosaxiska konservatismen kan betecknas som inomliberal. Likaså socialiberalismen (dit socialdemokratin allt mer har rört sig).

#28 Anarkitektur / Commoniser on 6 September 2010 at 9:06 pm

[…] planera byggande uppifrån-och-ner och kontrollera användningen genom offentliga regelvärk och individuella rättigheter. Etymologisk ursprung från grekiska ‘arkhitektōn’, från arkhi- ‘ledar’ + tektōn […]

#29 COPYRIOT | Fallstudie 1 i realliberalism: Pressetiken on 9 September 2010 at 9:40 am

[…] Tolv teser om liberalismen […]

#30 Fleischers tolv teser om liberalismen | Henrik Sundholm on 10 September 2010 at 10:28 pm

[…] ett par veckor sedan skrev Rasmus Fleischer tolv teser om liberalismen på sin blogg Copyriot. Jag har inte läst bloggen förut, men flera bekanta tyckte att jag borde […]

#31 Anarkitektur, del II: Mulighedsbetingelser, Mægtiggørelse, Kairos / Commoniser on 15 September 2010 at 12:17 pm

[…] “lige præcis hvad de har lyst til”, helt spontant. Med andre ord, en helt igennem liberalistisk forestilling om handling. At denne forestilling er både tam og misforstået, viser de endeløse […]

#32 SAA on 26 September 2010 at 5:50 pm

Rasmus, läs gärna Sundholms reflektioner och bemöt de.

http://www.equil.net/?p=1271

Det skulle uppskattas.

#33 rasmus on 26 September 2010 at 6:11 pm

SAA: Jag har just kommentera några av hans reflektioner här. Något “bemötande” punkt-för-punkt blir det däremot inte. Vi kommer fortsätta att prata förbi varandra, så jag nöjer mig med att förbiprata i de fall som jag får ut någonting av det.

#34 COPYRIOT | Realismernas politik on 6 October 2010 at 10:01 am

[…] Tolv teser om liberalismen […]

#35 Overvågning af politiet / Commoniser on 12 October 2010 at 3:30 pm

[…] interessant hvor liberalt initiativ Copwatch faktisk er: Indgangen til den politiske aktivisme er hævdelsen af borgerlige […]

#36 COPYRIOT | Fallstudie 2 i realliberalism: Upphovsrätt och privatliv on 21 October 2010 at 12:11 pm

[…] Kanske liknande Tolv teser om liberalismen […]

#37 kcl on 26 October 2010 at 4:11 am

Man kan diskutera om det är en del av liberalismen, eftersom liberal praktik varit ganska skiftande, men borde inte vissa institutionella drag betonas i hur politiken organiseras: parlamentarism och domstolskontroll av den exekutiva (och i relativt många länder också av den lagstiftande makten), samt rent allmänt begränsningar av den exekutiva makten. Det kastar om inte annat ljus över den reella liberalismens begränsningar.

Vad gäller ekonomisk effektivitet så är det väl i och för sig klart att även om liberala regimer inte automatiskt är Posner/Coase effektiva har liberalismen när den haft politisk makt sysslat med två saker, dels att undanröja historiska hinder för ekonomisk tillväxt, dels att förbättra infrastrukturen för ekonomin.

Vad gäller det långa 1800-talet, är det väl snarast liberalernas guldåldersmyt, ungefär som franska konservativa brukade längta efter l’ancien régime. Marxistiska historiker som Arno Mayer och Perry Anderson har ju annars betonat kontinuiteten mellan aristokratiska och borgerliga styrelseformer i synnerhet i Europa. Mayer och Anderson argumenterar ju snarast för att det långa 1800-talets liberalism var inbäddad i ganska kraftfulla aristokratiska regimer. En annan sida är ju att realliberalism växer fram i symbios med den moderna staten. Kanske liberalismen är en ömtålig planta som växer bäst i hägnet av en aristokratiskt styrd stat?

#38 rasmus on 26 October 2010 at 7:25 am

kcl: Tack för tänkvärd kommentar! Du har rätt, jag funderar som bäst på hur maktdelningen ska sammanföras med rättighetsanhopningen.

Att liberalismen förbättrar infrastrukturen för ekonomin blir i detta sammanhang lite av en tautologi, eftersom jag i grunden hävdar att det moderna begreppet “ekonomi” i sig är liberalt. Varken fascismen eller kommunismen erkänner den liberala idén om ekonomin som en egen sfär, att “ekonomin” skulle vara betjänt av en infrastruktur och “politiken” av en annan.

#39 kcl on 27 October 2010 at 4:16 pm

Jag skulle nog säga att den reellt existerande liberalismens konstitutionella doktrin framförallt utmärks av flexibilitet.

Det finns en ambivalent hållning till parlamentarism bland många nutida (och även bland historiska liberaler också, James Madison och Alexander Hamilton var de första) liberaler, där man hävdar att för mycket parlamentarism leder till en alltför interventionistisk stat.

Både bland mera praktiskt orienterade intellektuella (i synnerhet ekonomer och jurister) och i synnerhet i politisk praxis går en stark förändring från sent 70-tal, bland liberaler som yttrar sig i större skepsis mot parlamentarism och en mer positiv bild av den exekutiva makten. Mest framträdande i USA (public choice skolan är den kanske tydligaste liberala skolbildninge, men liknande argument finns bland alltifrån jurister som John Yoo/Jack Goldsmith – två av Bushadministrationens centrala jurister – till Elena Kagan, numera Obamanominerad domare i amerikanska HD. Yoo/Goldsmith argumenterar för oinskränkt presidentmakt av nationella säkerhetsskäl, Kagan av effektivitetsskäl, för att styra den federala staten. I takt med att liberaler blivit mer förtjusta i den exekutiva makten sker också en omorientering bort från domstolskontroll, som tidigare ansågs vara nödvändigt för ett liberalt samhälle.

I Europa är EU ett exempel på den reella liberalismens flexibilitet. Effekten av EU har snarast (i jämförelse med nationalstaterna) varit extrem koncentration av makt till Kommissionen (d.v.s. EUs exekutiva organ) och till Rådet (d.v.s. medlemsstaternas exekutiva företrädare).

Å andra sidan är det inte något nytt, liberaler accepterade, om än något motvilligt i början skapandet av social/regleringsstaten under 30-50-talet som innebar en stark, om än parlamentariskt kontrollerad exekutiv makt. Den reella liberalismen (i betydelsen partier och politiskt inflytelserika grupper som förespråkar privat ägande) har varit ganska flexibla i sina konstitutionella övertygelser.

Med risk för att låta reduktionistisk, men den rättighet som reellt existerande liberalism framförallt sökt skydda får nog ändå sägas vara äganderätten. Inte i bemärkelsen att den måste vara inskriven i en författning, men den skall ges ett omfattande utrymme som staten skyddar.

En annan ingång skulle ju kunna vara Philip Bobbitts teori om att den “parlamentariska välfärdsstaten” och den nuvarande “marknadsstaten” är liberalismens två främsta former. Bobbitt är synnerligen konkret och knyter inte särskilt mycket av sina teorier till teori á la Rawls.

#40 Konstteorier drar långt åt höger – Om konstens autonomi, Sverigedemokraterna, Upphovsrätt och Apple : Filosofibloggen on 3 December 2010 at 3:49 pm

[…] uppröra och provocera”. En definition av fascism ges i Rasmus Fleischers åttonde av hans tolv teser om liberalism: § 8. Fascismen är antiliberal. Kommunismen är ickeliberal. Varken fascismen eller kommunismen […]

#41 Johan on 16 December 2010 at 5:34 pm

Angående §1: Jag kan på rak arm komma på ett antal liberala teorier, liberala tänkare eller liberala praktiker som inte har mycket till rättighetstänk.

En variant är den institutionella liberalism KCL är inne på — den liberala republikanismen från snubbar som Montesquieu, Publius, etc, som inte startar utifrån en idé om individers rättigheter. I FRA-debatten förde liberaler ofta fram både individuella rättigheter-argument (privacy/integritet) och institutionella argument (bevara det fria samhällets institutioner, som forskningens frihet, meddelarskydd, etc, inte utifrån en okränkbar rättighet, utan utifrån en idé om att vi vill ha ett samhälle där folk kan bikta sig, rapportera missförhållanden i förvaltningen, etc..).

En annan är förstås den utilitaristiska: Det intressanta med Mills försvar för yttrandefriheten är just att han inte ankrar det i en idé om individers naturliga, okränkbara rättigheter, utan konsekvent resonerar i nyttotermer.

En tredje är det liberalismens andra ansikte som vi diskuterade för ett tag sedan.

I själva verket tror jag att idén att §1 = liberalism är av ganska sent dato, och gissar att den uppstår någon gång i samband med Rawls (se t ex Raymond Geuss’ “Liberalism and its discontents” och hans diskussion av ‘right’ i ‘Philosophy and real politics’).

Att sedan dagens självutnämnda liberaler, och deras kritiker, skriver en ärorik historia tillbaka till gamla tänkare som Locke och Kant (som förstås inte var liberaler mer än i anakronistisk mening), medan andra tänkare förtigs, förvrängs eller förglöms (som Smith, Hume, Montesquieu, Hobbes, Mill).

#42 Johan on 16 December 2010 at 5:47 pm

…fast i ärlighetens namn skulle man ju också kunna lägga till Rawls/rawlsianismen till listan över liberala tänkare/traditioner som inte jobbar §1, eftersom individuella rättigheter där har en ganska underordnad roll.

#43 Om Humes lag och medvetandet : Filosofibloggen on 6 January 2011 at 5:37 pm

[…] Humes lag är konstruerat av en borgerlig syn på uppdelningen mellan fakta och värderingar och privat och offentligt, och varför uppdelningen uppstått. Published: January 6, 2011 Filed Under: Uncategorized […]

#44 Fallstudie i realliberalism: Tjockisskatt : Filosofibloggen on 16 February 2011 at 2:14 pm

[…] att reda ut det här behöver vi återgå till Rasmus Fleischers Tolv teser om liberalismen: § 3. En allmän ledstjärna för liberalismen är tudelningen av livet i en privat och […]

#45 Biopolitik: Kommunism och livsstil / Commoniser on 27 April 2011 at 9:43 am

[…] verkar kanske konstigt att diskutera kommunism och livsstil. I kontexten av den tidigare nämnda analys av liberalism, öppnar det dock plötsligt intressanta perspektiv. Copyriot skriver: Om kommunismen är […]

#46 Katedervarg on 14 May 2011 at 11:24 am

Tyvärr samma problem här som brukar uppstå när man diskuterar politiska ideologier… Den kommunism som beskrivs ÄR inte kommunism utan stalinism, maoism eller någon annan vrångbild som använts för att motivera ett totalitärt system.

#47 Realliberalismen / Commoniser on 29 May 2011 at 4:00 pm

[…] I denne blog vil jeg gerne slå et slag for at samle alle de fire og flere lignende under en samlet betegnelse, hvad vi kunne kalde ‘realliberalisme‘. […]

#48 Biblioteket och Boken – realbibliotism | Isak Gerson on 5 October 2011 at 4:25 pm

[…] vill också hävda att vi måste förhålla oss till realbibliotismen. Som vänster kan man inte bara fetischera urvalet. Tillgängliggörandet av litteratur är en […]

#49 Tankar om ”Frihet och fruktan” | Appeal to authority on 7 November 2011 at 5:33 pm

[…] Jag tänker på detta när jag läser Isobel Hadley-Kamptz’ Fruktan och frihet, som, bland många andra frågor i den liberala ideologins gränsland, där dess begreppsliga strukturer bryter samman i mötet med verkligheten, diskuterar just detta med reproduktionspolitik. Kvinnan, konstaterar Hadley-Kamptz, passar inte riktigt in i det liberala begreppet om den autonoma individen, eftersom hon inte är autonom. Som barnaföderska hänger hennes liv oskiljbart ihop med ett annat, och hon kan därför inte göra fullt anspråk på sin egen kropp, åtminstone inte utan att inskränka samhällets anspråk över den andra kropp med vilken hon är förbunden. Hadley-Kamptz använder abortfrågan för att illustrera denna motsägelse. Kvinnan kan bli det liberala autonoma subjektet endast till priset av en annan människa, åtminstone en människa in spe. Liberalismen, som vill likabehandla alla människor, ställs här inför ett dilemma som bara kan lösas till priset av dess egen begreppsliga konsistens: Antingen förvandlas fostret till en icke-individ, eller så förvandlas kvinnan till något som inte helt och hållet är en individ. (Denna typ av motsättningar som uppstår ur liberalismens abstrakta fri- och rättighetsbegrepp är vad som diskuteras i Rasmus Fleischers utmärkta artikelserie om realliberalismen). […]

#50 Är liberalismen beroende av den fria viljan? Om Entreprenöriella personer och sådant där. « poppolitikochpokemon on 14 April 2012 at 9:28 pm

[…] behöver konceptet om den fria viljan – men resonemanget var knappast särskilt utvecklat. Liberalismen i sin bredaste mening särskiljer sig genom att utgå från ett koncept om att människ… och ibland, skyldigheter. Förutsättningen för att människor ska kunna ha rättigheter och […]

#51 COPYRIOT | Fallstudie 7 i realliberalism: “Organiserat tiggeri” on 25 December 2012 at 4:31 pm

[…] Tolv teser om liberalismen […]

#52 Liberaler, vi måste ta ett snack om allmänningarna | copy is right on 6 May 2013 at 7:29 am

[…] finns det ett spektrum däremellan där de flesta befinner sig. Den ligger inte jättelångt ifrån Fleischers klassiska analys i tolv teser: § […]

#53 Konstteorier som drar långt åt höger – Om konstens autonomi, Sverigedemokraterna, Upphovsrätt och Apple | copy is right on 28 May 2013 at 7:53 am

[…] uppröra och provocera”. En definition av fascism ges i Rasmus Fleischers åttonde av hans tolv teser om liberalism: § 8. Fascismen är antiliberal. Kommunismen är ickeliberal. Varken fascismen eller kommunismen […]

#54 Kan liberalismen vara progressiv? | copy is right on 1 July 2013 at 9:02 am

[…] skriver i § 7 i Tolv teser om liberalismen: § 7. Redan under 1800-talet utkristalliserade sig ytterligare två paketlösningar med svar på […]

#55 Company Logo Design on 13 March 2014 at 6:37 pm

The work with full of effort done here.I am too much impressed by your way of transferring the information to the public and in the result you are getting the awesome response too from the other side.

#56 copy is right | Om Humes lag och medvetandet on 9 December 2014 at 9:35 am

[…] Humes lag är konstruerat av en borgerlig syn på uppdelningen mellan fakta och värderingar och privat och offentligt, och varför uppdelningen […]

Kommentera