“Filmstaden” är sedan 1985 ett registrerat varumärke tillhörande Sveriges biografmonopol. Besöken på dessa nöjesinrättningar, var i landet de än ligger, följer en strikt formel. För det första ska man vänta minst en halvtimme i en foajé där man indränks i en kvalmig doft av popcorn. För det sista slussas man rakt ut på en kall gata.
Tiden däremellan, som tillbringas i en biografsalong, kan vara över två och en halv timme. Även om man bryter mot påbudet och inte köper med sig en liter vätskedrivande läskedryck, blir man vanligtvis så pissnödig att man glatt låter sig vallas ut till den kalla gatan (bara för att inse att där ju inte finns toaletter).
Situationen blir dubbelt dråplig om man just har sett filmen 2012 vars sista timme eller så innehåller scener mycket liknande den som utspelar sig i biografsalongen efteråt: Mängder av människor knuffas och trängs för att komma undan hotet av ett frambrytande vatten. Skillnaden är bara att vattnet i filmen är en tsunami som täcker hela jävla Himalya medan det vatten som trycker på efteråt finns inne i varje åskådares urinblåsa.
Filmen 2012 kan inte kallas annat än dålig, vilket knappast förvånade. Horisontella rörelser av uppslukning, där naturen ständigt ligger överlevarna hack i häl, framställda med spektakulära effekter. Mycket mer än så består filmen inte i, bortsett från det obligatoriska men marginella inslaget av kärlek, familj och produktplacering. Ganska många öppningar görs mot politiska intriger och moraliska dilemman men inom en halv minut är de bortglömda, till förmån för den ständiga flykten från lava, vatten och avgrundshål. Dramaturgin är relativt frånvarande, vilket möjligen hör till genren katastroffilm och i viss mån kan vara ganska skönt. Men filmen är fortfarande genuint dålig och kan inte rekommenderas för någon, utom för dem som är specialintresserade antingen av animerade specialeffekter eller av eskatologi och apokalyptik. (Jag räknar mig själv till den sistnämnda kategorin.)
Då känns det inte särskilt relevant att raljera över uppenbara knasigheter så som att filmens hela plot bygger på neutriner som muterar. Det är en saga, right? Att då ägna sig åt debunking kan rentav motverka sitt syfte. Hur som helst så finns en oerhörd mängd ambitiösa inlägg som reder ut det där med Maya-kalendern och årtalet 2012 på bloggen Archaeological Haecceities, som drivs av den posthumanistiskt och neomaterialistiskt inriktade arkeologen Johan Normark. Missa icke!
Fyra små noteringar kring medialitet och apokalyptik i 2012-filmen:
- Television. Alla teveapparater som skildras i filmen är analoga. Typ varje gång som en teveskärm syns på filmduken, syns även analoga störningar som oftast signalerar att tevesändningen snart bryts helt. När tevesändningen bryts blir det myrkrig i rutan, inte en sterilt blå färg. Stördningar i digital television hade inte funkat att remediera på filmduken. Att bilden “fryser” duger inte till att illustrera det reala.
- Telefoni. Visst var det så att mobiltelefonerna i hög grad höll sig utanför actionfilmernas tekniska arsenal, trots att de fanns i fickan hos varje biobesökare? Hjältarna på duken fortsatte att rusa till telefonkiosker och att förgäves ringa till varandras hemtelefoner. Däremot visar det sig i 2012 att det fortfarande går att ringa varandra på mobil om man står i en enorm flyende folkmassa och större delen av övriga världen är i full färd att gå under. Mobiltelefonin är så grundmurat digital att där bara verkar finnas noll och ett.
- 1958 nämns i filmens torftiga bakgrundsberättande som det år då en vetenskapsman kom på en teori, men nästan alla valde att slå dövörat till i femtio års tid. Känns inte det mest av allt som en referens till Hubberts teori om “peak oil” (1956)?
Skillnaden är att oljekrönet följs av en långsam nedgång och därför inte funkar i katastroffilmer. Vi tycks nästan oförmögna, kulturellt och/eller kognitivt, att tänka mellanting mellan ständig tillväxt och plötslig krasch. Alldeles oavsett Maya-kalendern är årtalet 2012 relevant i ett sådant sammanhang, om vi inte har nått oljekrönet redan idag så har vi nått det då. Vi måste lära oss av med att fantisera om plötsliga sammanbrott, för att kunna tänka en lång, långsam och ojämn stagnation som en möjlig framtid.
- Charlie Frost är en filmkaraktär, undergångsprofet och konspirationsteoretiker med egen radioshow, klart inspirerad av Alex Jones. Han är knäpp men han har rätt och är värd att lyssna på – däri ligger något av ett budskap från filmen, vilket tycks hänga samman med att Charlie Frost själv inte har något politiskt budskap utöver ett oformligt hat mot överheten i Washington. Hans enda budskap är Sanningen, att jorden ska gå under, vilket allmänheten har “rätt” att få veta.
Någonstans hintas om en dialektisk upphävning av motsättningen mellan Sanningsrörelsen (konspirationsteorin) och Sanningsinstitutionen (det vetenskapliga etablissemanget vetenskapen), till förmån för Makten (elitens projekt att rädda mänskligheten, till priset av att allmänheten undanhålls Sanningen). Filmen gör inte ens halvhjärtade försök att utveckla detta till ett moraliskt dilemma.
Marknadsföringen 2012 jobbar ändå på att utvinna publikintresse ur ett sådant spänningsfält kring sanningens (påstådda) kraft, i kölvattnet av konspirationsteoretiska nätfilmer som Zeitgeist. Däremot märks inte mycket av den kristna apokalyptiken ur Johannes uppenbarelser, vars huvudtema handlar om att skilja en falsk Messias från en äkta. Anledningen är väl, än en gång, att 2012 i stort sett saknar dramaturgi.
16 kommentarer ↓
Varifrån kommer egentligen tolkningen av apokalypsen som en katastrof istället för en pånyttfödelse/paradigmskifte?
Totalt OT, men kunde inte låta bli att dra parallellen mellan ditt inlägg och senaste South Park-avsnittet…
Värt att notera är att Roland Emmerich krossar i princip alla kända världsmärken, samt alla kända religiösa världsmärken, utom just ett islamiskt.
I en intervju säger han att han och hans medförfattare var rädda för att råka ut för represalier i form av en fatwa och därför beslutade sig för att stryka alla scener som hänvisade till islam. Självcensur pga rädsla är i mina ögon långt läskigare än en 6000 meter hög tsunami…
@Kluris
Just de apokalyptiska filmerna brukar ju ha sitt fokus på själva förstörelsen eftersom det innehåller mer fyverkerier.
Man skulle kunna se en annan kategori filmer – de post-apokalyptiska – som någon sorts gestaltning av pånyttfödelsen. Tyvärr brukar de ju dock fokusera mer på avsaknaden av nutida bekvämligheter än på den nya tiden. Ett av de få undantagen är möjligen The Postman (1997).
Nu när jag tänker på det känns det lite förvånande. Optimistiska post-apokalyptiska filmer torde ha stor potential i dessa dagar när oljan håller på att ta slut och nya supermakter uppstår.
Nu har vi ju med Roland Emmerich att göra. En intressant figur i sig. Om man ser hans filmer framstår ett tydligt politiskt motiv:
Den gemensamma staten kommer under alla omständigheter vara bärare av räddningen av mänskligheten. (godzilla till trots)
Rolands politiska agenda skulle såleds kunna vara att motverka extremhögern och den framväxande Agorist rörelsen i USA.
Agorist rörelsen är förövrigt ett tema som borde debateras flitigare här på bloggen eftersom de tillochfrån anklagas för att “grooma” piratrörelsen…
På tal om remediering av mobiltelefoner i Hollywoodfilm:
http://www.youtube.com/watch?v=XIZVcRccCx0
“Man skulle kunna se en annan kategori filmer – de post-apokalyptiska – som någon sorts gestaltning av pånyttfödelsen.”
Ja, vad är det egentligen med post-apokalyptiska berättelser som lockar oss (mig) så? Satt som klistrad vid Fallout-spelen under det sena 90-talet. Fascinerades av hur spelets invånare använder bakdelen av pickup-bilar som vagnar (dragna av tvåhövdade kor, om jag inte minns fel). Cirkeln sluts, liksom: djurdragen vagn till automobil tillbaka till vagn.
Är det så enkelt som att dessa berättelser spelar på våra “det var bättre (åtminstone enklare) förr”-nerver? En längtan efter en stabilare tillvaro, utan de tendenser till gränslöshet (avståndens obetydlighet, den ständiga närvaron av “all information”) som det industriella och digitala samhället medfört (för att helt osökt anknyta till det postdigitala tema som ofta diskuteras här).
Funderar: är det post-apokalyptiska främst ett steg bakåt eller framåt? (Är det meningsfullt att fråga så?)
@ Johan Landgren
Lustigt att du skulle ta upp Fallout. Jag ser också dem som den ultimata post-apokalypsen. Jag har inte tänkt så mycket på /varför/ post-apokalypsen är så… awesome, men jag kan spekulera.
Enkelheten har kanske sin roll, men jag tror mer på att det är mer spännande som en analys av hela vår samtid. Till skillnad från medeltids-fantasyn som ännu inte blivit modern, har post-apokalypsen redan varit modern. Därmed kan den lättare liknas vid ett oskrivet blad. Från medeltiden har vi en bild av framtiden, men i post-apokalypsen är framtiden oviss.
Det är också intressant att spekulera i vilka delar av vår moderna livsstil vi återskapar först. Är det kommunikationssystemen, transporterna, eller kanske rentav den militära teknologin? Vilka teknologier kommer överträffa den moderna först, och vilka kommer halka efter?
Tänk tillbaks på Fallout. Pickups dras av tvåhövdade kor, medan supermutanter lunkar omkring med plasmavapen.
@DanceK som skrev: “Just de apokalyptiska filmerna brukar ju ha sitt fokus på själva förstörelsen eftersom det innehåller mer fyverkerier.”
Jamen då är du fortfarande kvar vid att apokalypsen är en katastrof, varifrån har du fått att förstörelse i negativ mening absolut måste vara en ingrediens i en apokalyps?
Jodå, jag vet hur “konsensusverkligheten” (bra ord det där) ser ut, men någonstans borde uppfattningen härstamma ifrån. Varifrån kommer er?
@ Kluris
Varifrån kommer föreställningen att förstörelsen måste framhållas som något negativt, undrar du?
Då skulle jag vilja veta, vad är en positiv förstörelse? Någon sorts rening? Det som förstörs måste då vara något dåligt. Jag kommer spontant att tänka på V for Vendetta, även om den inte är apokalyptisk.
En anledning kan helt enkelt vara dramaturgisk. I allmänhet förlöper underhållningsfilmer som ett förfall – det blir vara värre och värre tills den förlösande slutscenen. En film där en gammal rutten värld successivt renas, känns kanske inte så spännande…
“En film där en gammal rutten värld successivt renas, känns kanske inte så spännande…”
I Nausicaä (風の谷のナウシカ) är det ju precis så.
Du svarar ju indirekt på din fråga till DanceK genom att ta upp begreppet “konsensusverkligheten”. Tja, jag höftar till med att vi genom kristendomen – som vi i Sverige konstant negligerar som förklaringsmodell till främst våra värderingar men även världsbild i stort – i kombination med lite miljöalarmism har skapat nuvarande uppfattning av apokalypsen.
Är det bara jag som enbart ser liknande filmer för de fina bilderna?
Måste jag dessutom följa handlingen? Snälla låt mig slippa. Jaha det finns ingen handling? Utmärkt. Tack.
Kanske är störningar i digitalt genererat ljud oskiljaktiga från fel i biografsystemet och därför inte flitigt använda.
Nyfiken på om ni läst The Road? Kommer en film snart(som dock sägs vara so-so av chud.com ), om du gillar välskrivet postapokalyptiskt material. Tyckte boken var rätt trevlig.
Kluris och ni andra:
ni kanske inte har läst bibeln? den är en tegelsten och därtill mördande tråkig på sina håll, men den har i alla fall ett lyckligt slut – apokalypsen! kruxet är ju att vid tidens slut skall människorna dömas. de rättfärdiga får leva hos gud och de övriga brinna. kanske kommer de negativa konnotationerna från uppfattningen att människorna inte är så rättfärdiga som de borde vara.
när en sådan syn uppstod och fick fäste är dock en fråga i sig.
det är dock inget allmänmänskligt att uppfatta världens förstörelse som en negativ händelse. bla hinduer har ju en cyklisk tidsuppfattning där världen förstörs och skapas om vartannat.
Kommentera