Referatet av Die große Entwertung ska nu bli slutfört. Efter att Ernst Lohoff från gruppen Krisis skrivit en massa om “metavaror” och om det fiktiva kapitalets historia, går han nu vidare till att knyta samman den värdekritiska teorin om kapitalismens slutkris. Inlägget som följer är ett referat av bokens sista del.
Fiktivt kapital existerar i två typer: med täckning och utan täckning. En variant som har täckning är aktier. En variant som saknar täckning är statsobligationer, för när staten lånar pengar är det i slutändan alltid fråga om konsumtionskredit. Men det är ju inte bara staten som lånar för att konsumera, tvärtom blir detta allt vanligare. Sedan 1970-talets kris uppvisar det fiktiva kapitalet en stadig tendens till “avtäckning”.
Under de senaste 30 åren har de privata konsumtionskrediterna expanderar något enormt. Ett litet exempel: 1990–2000 ökade USA-hushållens skuldsättning, räknat i procent av USA:s BNP från 63 % till nästan 80 %. Utan den kreditdrivna privatkonsumtionen vore den postfordistiska boomen otänkbar.
Fordismen kännetecknades av att det privata skapandet av fiktivt kapital i huvudsak handlade om att mobilisera för produktion av nytt värde. Konsumtionskrediter var väsentligen något som den offentliga sektorn ägnade sig åt. Privata konsumtionskrediter existerade förstås, men spelade en ganska marginell roll. Undantaget var när människor byggde sig hus att bo i.
Fastigheter är ju något av ett specialfall, då fastighetspriser i hög grad handlar om jordränta. För att förstå saken via Marx’ ekonomikritik, gäller det att skilja mellan värde och jordränta (inte i fråga om en enskild fastighet, men i den större analysen). Mark är ju en naturresurs som existerar alldeles oavsett mänskliga arbetsinsatser, men är inom kapitalismen likväl en vara som får ett pris – men inget värde. Värdet av ett hus kommer sig av dess byggande och är något som långsamt avtar med tiden, medan markpriset är en helt annan sak.
När ekonomer talar om fastigheters “värdestegring” syftar de helt enkelt på prisstegring, vilket är något annat än vad Marx och värdekritikerna betecknar som värde. Relaterat till detta är frågan om “immateriell egendom”, som inte är att begripa som kapital – avkastningen från en rättighetsportfölj är snarare att betrakta som “informationsränta”, skriver Ernst Lohoff. Liksom ägaren av ett oljefält kan inkassera “oljeränta”. Detta har också betydelse för i vilken mån det fiktiva kapitalet kan anses ha täckning.
“Den inverterade kapitalismen” – där alltså tillväxten i huvudsak sker i form av fiktivt kapital – är som ett pyramidspel. Den omfördelar inte befintligt värde, utan framtida värde. Tvånget till tillväxt är inte enkelt, utan potentierat.
För det fungerande kapitalet är den enskilda varan bara en station på vägen, ett tillfälligt uppehåll i väntan på försäljning. Det fiktiva kapitalet är däremot fjättrat vid sin bärare. När en metavara realiseras, upphävs kapitalets fördubbling!
Om tillväxten av fiktivt kapital ska fortsätta, vill det till att nya värdepapper skapas i högre takt än de gamla värdepapprena realiseras. Nya skulder måste skapas snabbare än de gamla skulderna återbetalas. Fiktivt kapital som saknar täckning kan – ur ett totalkapitalistiskt perspektiv – enbart realiseras genom skapandet av ännu mer fiktivt kapital. När det däremot finns täckning, innebär realiseringen att det fiktiva kapitalet blir till fungerande kapital, alltså en utvidgad värdeproduktion.
Kapitaliseringen av framtida värde riktar sig aldrig mot en obestämd framtid, utan utgår alltid från enskilda kapital som redan existerar. Den populära föreställningen om att spekulationsvinster skulle uppstå “ur intet” är grundfalsk. Likt skapandet av värde, måste även skapandet av skuld begripas som ett samhälleligt förhållande. Kredit handlar om ju credo, om att tro (på borgenärens förmåga att återbetala en skuld).
En ständigt växande statsskuld kommer, förr eller senare, att leda till den punkt där staten i fråga diskrediteras (bokstavligt talat). När denna tidpunkt uppnås beror på hur kreditgivarna bedömer statens objektiva situation.
Under de senaste 200 åren har statsobligationer i allmänhet betraktats som riskfria, om än lågavkastande. De utmärker sig genom en synnerligen bred referensram, som spänner över enskilda aktörers eller särskilda näringsgrenars framgång på marknaden. Staternas betalningsförmåga grundar sig på en allmän och långsiktig tillväxt, plus en förmåga att inkassera skatt. På senare år har däremot centralbanker i Europa och USA börjat täcka staternas budgetunderskott genom den s.k. sedelpressen. Därmed har krisprocessen förflyttats från bankerna till staterna och nu vidare till själva penningmediet – mer om detta nedan.
Fiktivt kapital kan alltså bara skapas med hjälp av en resurs, som i sig inte kan skapas på finansindustriell väg: “förhoppningsbärare” (Hoffnungsträger). Privatiseringar av offentlig sektor ökade utbudet av sådana, men det handlade då om en engångseffekt. Vad som en gång har privatiserats, låter sig inte privatiseras igen.
Ernst Lohoff menar att tillväxten av “förhoppningsbärare” nådde sin zenit ungefär år 2000, alltså då IT-bubblan var som störst. Därefter har det fiktiva kapitalets expansion inte så mycket knutits till förhoppningar om nya framtidsindustrier, utan mer vid traditionella industrier och framför allt vid fastigheter.
Förnyelsebar energi? Är inte det en framtidsindustri? Så vill många tro, inte minst i Tyskland. Men där handlar det bara om nya metoder för att producera en befintlig produkt: elektricitet. Processinnovation utan produktinnovation. Poängen med förnyelsebara energikällor är ju att de ska ersätta de etablerade formerna för elproduktion, vilket innebär en värdeförlust i de fungerande kapital som är knutna dit.
Här framställs alltså år 2000 ganska mycket som en historisk vändpunkt. “Den inverterade kapitalismen” åtnjöt sin guldålder på 1990-talet, men här sattes i viss mening en punkt. Alternativet till sammanbrott var att blåsa upp en ännu större bubbla än den som just hade spruckit. Endast stater och centralbanker kunde klara av detta. På nollnolltalet fick vi de billiga pengarnas politik och en tillväxt som i ännu högre grad byggde på konsumtionskrediter, alltså på fiktivt kapital utan täckning.
Nu är det dags för ett långt citat ur boken (ursäkta den slarviga översättningen):
I sin klassiska gestalt, som ett system grundat på det faktiska nyttjandet av levande arbetskraft, behövde kapitalismen omkring 250 år för att ta sig fram till sin historiska gräns. Ordningen som bygger på en allt mer omfattande förkapitalisering av framtida värdeproduktion lyckades nå sin kollapspunkt på en bråkdel av denna tid.
Om man låter den inverterade kapitalismens utveckling passera revy, från des begynnelser och fram till hösten 2008, framträder i grova drag tre perioder. Dessa skiljer sig från varandra inte minst i fråga om den roll som stat och centralbank har spelat för det privata näringslivets skapande av fiktivt kapital. I den postfordistiska boomens startfas tog statliga instanser på sig rollen att slå takten. De neoliberala installationsregimerna, allra främst Reagan-administrationen, använde sig konsekvent av statsmaktens möjligheter för att få fart på det transnationella skapandet av värdepapper. Statsskulderna, som redan var i färd att öka i sensationell takt, skruvades ytterligare uppåt, särskilt i USA /…/
Det rörde sig om en kort epok av ursprunglig ackumulation av fiktivt kapital på världsmarknaden. Efter att denna kapitalismens omorganisering hade visat sig framgångsrik, skedde under 1980-talets andra halva en övergång till en ny fas, präglad av en accelererad ackumulation av metavaror. Detta var det fiktiva kapitalets guldålder, då det privata näringslivets egna kapitalskapande var tillräckligt starkt för att driva upp världsekonomin i högkonjunktur utan att stat och centralbank behövde ta en ledande roll.
Under denna fas, som nådde sin höjdpunkt och sin avslutning i “den nya ekonomin“, kunde de s.k. marknadskrafternas fria spel få huvudrollen, helt i enlighet med neoliberal doktrin. Slutet kom med kraschen våren 2000.
Därefter förlorade den finansindustriella expansionen sin självbärande karaktär. Stat och centralbank har vuxit in i en funktion som stöttepelare, efter att inte ha förmått överge den akuta krisinterventionen.
Hösten 2008 inleddes den finansiella kollapsen en fjärde fas. Bristen på lämpliga förhoppningsbärare har förvandlat den statliga stöttepelaren till en ren ersättning. Centralbank och statsbudget kan inte längre nöja sig med att flankera det privata bildandet av värdepapper. I stället har statsbubblan blivit helt central i skapandet av fiktivt kapital.
Efter 30 år av inverterad kapitalism befinner sig det varuproducerande världssystemet alltså i ett läge som uppvisar tydliga paralleller med 1970-talet. /…/ Vår tids neo-keynesianism står dock inför ett mycket mäktigare kapitalförintelsetryck än vad dess föregångare gjorde vid 1970-talets slut.
Det fiktiva kapitalets explosionsartade utbredning har under tre årtionden blott skjutit upp den grundläggande krisen i värdeproduktionen. Krisens orsak – det irreversibla utträngandet av levande arbete ur den omedelbara produktionsprocessen – har aldrig övervunnits.
Kapitalismen har alltså nått sin historiska gräns, menar Ernst Lohoff. Gränsen nåddes redan på 1970-talet, då den fordistiska boomen tog slut. Men kapitalismen genomgick då något av en mutation, då ett kreditsamhälle reste sig på arbetssamhällets ruiner. Självändamålet levde vidare, genom att inriktas på en förkapitalisering av framtida värde. Ur ett medellångsiktigt systemperspektiv var det ett genialiskt drag, fastän det alls inte var något medvetet “drag”. Lösningen implementerades utan medveten planering av det större sammanhanget. På något längre sikt förstärktes blott de motsägelser som redan kommit till uttryck i 1970-talets kris.
Ernst Lohoff tänker sig, likt andra värdekritiker som Robert Kurz, att krisen går mot att bli en generaliserad kris för själva penningmediet. Pengarna förlorar alltså sin roll som uttryck för värde och därmed sin förmåga att hålla samman det varuproducerande samhället. Kapitalismens sammanbrott sker alltså genom penningens värdeförlust. Inflation är ett ytfenomen för detta.
Ortodox nationalekonomi utgår från att pengar är en tom symbol, inte en vara. Enligt dess synsätt har penningens avkommodifiering avklarats för länge sedan. Detta är dubbelfalskt, skriver Ernst Lohoff. Guldmyntfotens avskaffande betydde bara att penningvaran byttes ut – man kanske kan tala om införandet av framtidsmyntfot. Efter att ha befriats från ädelmetall, representerar pengarna nu föregripet värde som blivit till vara. Papperspengarna svarar sedan dess mot de värdepapper som centralbankerna erhåller mot sina kunder i utbyte mot krediter. Först i vår tid inleds det historiska kapitel där penningen förlorar sin varukaraktär.
Sedan 2008 har inflationära och deflationära tendenser i viss mån tagit ut varandra, så att de allmänna prisnivåerna ter sig stabila. Men detta interregnum kan inte vara för evigt.
Trots negativ realränta, trots förstatligande av privata kreditförluster, är den privata produktionen av fiktivt kapital alltför svag för att tömma luft ur statsbubblan och begränsa statsskuldernas explosionsartade tillväxt.
Tidigare inlägg med läsanteckningar från Die große Entwertung:
34 kommentarer ↓
Förnyelsebar energi är en lite större fråga än att enbart producera el motsvara dagens nivå. Målet är väl att göra el till den universella energibäraren. Det förändrar balansen i världen och värdet av potentiella energifyndigheter kommer delvis försvinna, och bortglömda öar kommer i utopi åter vara bortglömda öar och inte markörer för oljetillgångar. Men om det påverkar finanssektorn och vilka värden som skapas i världen får man fundera vidare på.
[…] Krisen, del 76: Slutkrisen enligt Krisis […]
Jag gillar verkligen denna Kris-serie. Fortsätt gärna skriva på den! Tack!
“Värdet av ett hus kommer sig av dess byggande och är något som långsamt avtar med tiden, medan markpriset är en helt annan sak.
När ekonomer talar om fastigheters ‘värdestegring’ syftar de helt enkelt på prisstegring, vilket är något annat än vad Marx och värdekritikerna betecknar som värde.”
Värdet på ett hus bestäms inte av dess byggande och avtar inte alltid långsamt. Om du uppförde två identiska hus, enligt samma ritning och med samma ingående material, för hundra år sedan och ett av husen uppfördes i den norrländska obygden medan det andra uppfördes på Lidingö så är det troliga att det ena huset depricerat i värde medan det andra apprecierat i värde. Husen kan vara i lika dåligt skick och detta är ändå riktigt.
Det är inte det ingående arbetet som ensamt skapar ett hus värde. Husets värde stiger också om den som nyttjar huset har närhet till bra offentliga inrättningar i form av skolor, ett trevligt grannskap samt närhet till en eller flera potentiella arbetsplatser.
Att göra en skillnad på en varas värde och pris går inte. Värdet på en vara, föreställer man sig då, vara något objektivt medan varans pris är subjektivt. Om man inte accepterar att en varas värde bestäms av en eller flera personers subjektiva preferenser, var är det då man ska söka efter varans objektiva värde? Den daterade marxistiska idén är att, när ett hus värde bestäms, kan det göras genom att man först värderar de ingående materialens värde i husbygget och sedan tillförs ytterligare värde till huset när byggnadsarbetarna bygger huset.
Har vi då två identiska hus skapade med identiska material fast lokaliserade på helt olika geografiska platser hävdar marxisten att dessa två hus har samma värde. Detta är ett helsnurrigt resonemang och distinktionen mellan värde och pris skapar bara förvirring. Vilket värde en vara har – vare sig det är frågan om en liter färsk mjölk, ett kylskåp eller ett hus – kan bara bestämmas genom att varan ifråga utbjuds på en öppen marknad. Det är på marknaden det avgörs vad varan ifråga är värd.
För att demonstrera hur knäpp hela denna distinktion är måste man titta på Marx idé om “samhälleligt nödvändigt arbete”. Marx menar att om en person använder daterade metoder för att tillverka en vara skapar denna inte värden på samma sätt som den som använder moderna metoder. Sitter någon exempelvis och täljer smörknivar för hand, putsar och olja in dem under 4 timmar skapar denne person inte värden motsvarande den använda arbetstiden. Detta med anledning av att en kinesisk fabrik spottar ut ekvivalenta plastsmörknivar, 17 i halvtimmen, med lika högt bruksvärde.
Den som användar en daterad arbetsmetod gör sig således skyldig till att inte arbeta på ett “samhälleligt nödvändigt sätt”. Men vad är det då som avgör vad som är samhälleligt nödvändigt arbete och inte? Jo, det är i grund och botten det faktum att ekvivalenta eller nära nog ekvivalenta varor konkurrerar med varandra om köpare på en marknad. Folk betalar inte motsvarande 4 arbetstimmar för en smörkniv i trä om de kan betala 10 kr för en ekvivalent smörkniv i plast på sin lokala IKEA-butik.
Det är alltså marknadspriset på varor som bestämmer vad som är samhälleligt nödvändigt arbete och inte. Man arbetar således bara på ett samhälleligt nödvändigt sätt om man tillverkar varor på ett sådant vis att arbetsresultatet, varorna, prismässigt kan konkurrera med ekvivalenta varor och ger erforderliga arbetsinkomster till den som utför arbetet.
Detta är dock ett otroligt omständligt sätt att se på saken. Eftersom vad som utgör samhälleligt nödvändigt arbete bestäms av marknadspriset kan man helt slopa denna tankekonstruktion. Det är mycket enklare, och ger större klarhet i tanken, att helt enkelt bara konstatera att en varas marknadspris också utgör varans värde.
Den kris vi nu har är en skuldkris. Skuldkrisen har uppstått genom centralbankernas, så uppmanade av de politiska makthavarna, manipulation av den naturliga räntenivån. Krisen beror på att staten försöker centralplanera penningsväsendet. Man talar om penningpolitik. Detta är en helt onödig politik, som p.g.a att vi har att göra med centralplanering av en sektor av ekonomin, skapar felinvesteringar och för låga sparnivåer.
När en stat ger sig på att centralplanera hela ekonomin, eller som i detta fall en central del av ekonomin, leder det ofelbart till kris. Man kan under en tid manipulera och stimulera ekonomin genom att manipulera penningväsendet. Detta skapar dock en rad felinvesteringar. En manipulerad räntenivå gör att folk toklånar för att köpa hus och att de fattar en massa galna investeringsbeslut. Det är i princip omöjligt att veta vad som är sunda investeringsbeslut för människor som lever i en ekonomi där man ägnar sig åt s.k. penningpolitik. Om man tar bort denna centralplanering skulle priset på pengar, räntenivån, styras av den enkla marknadslagen utbud/efterfrågan. Givetvis skulle räntenivåerna då vara betydligt högre än vad de är idag och sporra till ökat sparande.
Detta har dock inte politikerna velat. De vill uppskjuta krisen och har gjort det genom omfattande manipulationer av penningväsendet gång på gång på gång. Slutspelet blir nu snart att papperspengarna och hela centralplaneringen av penningväsendet kommer att kollapsa. I USA kommer det att ske genom att staten har köpt upp en massa bad assets av privatkapitalister och företag på dekis. Skuldbördan ökar. Ännu litar folk till den amerikanska dollarn. Men eftersom det inte finns någon vilja att börja betala av statsskulden utan, i ett fåfängt försök att skjuta upp de oundvikliga, man istället ska stimulera ekonomin genom offentligt slöseri på krig och hopplösa sociala program går vi mot en kollaps av penningväsendet. Eftersom man vägrar börja spara och erkänna för medborgarna att de inte kan hålla sina löften om välfärdslösningar bekostade av det allmänna tillgriper man sedelpressen. USA kommer att försöka betala av sin statsskuld genom att tryck upp kolossala berg av pengar och pressa ut dem i ekonomin.
När detta väl sker kommer pengarnas värde att sjunka och dollarns värde depriciera. Sparmedel i form av pengar kommer att urholkas och vi får en väldig prisinflation. Krisen kommer bara att bli svårare ju längre man försöker att skjuta upp den med tillfälliga stimulansåtgärder.
I all diskussion om “kapitalismens slut” har jag undrat vad detta
ska betyda mer konkret. En “kris för penningen” är det mest
konkreta hittills. Och hyperinflation är ju ett känt krisfenomen.
Men om penningen förlorar sitt värde, vad kan man använda
istället? Går det att definiera en valuta med “arbetsfot”? Om man
utgår från den (ursprungligen liberala?) tanken att grunden för
allt värde är arbetet, vore det ju naturligt att
använda “arbetstimme” som valuta (typ, nåt i stil med fri
prissättning för varor, men fix timlön). Riktigt radikalt blir
det väl om man har en global arbetstimme-baserad valuta.
Fast med en del problem. Från det uppenbara att man kanske vill
byta tre timmar trappstädning mot en timme hjärnkirurgi. Och
betydligt hårigare problem om man tänker på lån och andra
finansiella grejer, men halva poängen kanske är att
göra “metavaror” krångligare att backa upp?
“Men om penningen förlorar sitt värde, vad kan man använda
istället? Går det att definiera en valuta med “arbetsfot”? Om man utgår från den (ursprungligen liberala?) tanken att grunden för allt värde är arbetet, vore det ju naturligt att
använda “arbetstimme” som valuta (typ, nåt i stil med fri
prissättning för varor, men fix timlön).”
Arbetsmyntfot är en riktigt dålig myntfot. Det bygger på att man skulle skapa något slags tabeller över vad en timme hjärnkirurgi, trappstädning, telefonförsäljning, snickeri etc är värda i förhållande till varandra. Det går inte att upprätta någon sådan tabell eftersom skickligheten mellan olika kirurger, trappstädare och snickare skiljer sig åt.
“Men om penningen förlorar sitt värde, vad kan man använda
istället? Går det att definiera en valuta med ‘arbetsfot’?”
Problemet ligger inte i bruket av pengar som betalningsmedel. Det som utgör kärnproblemet är att penningväsendet i världen är centralplanerat. Alla former av centralplanering av ekonomin, i dess helhet eller partiellt, leder till felallokering av resurser. Den kris vi ser nu är resultatet främst av att vi inte har ett fritt penningväsende utan ett centralstyrt dito.
Kommentera