Krisen, del 75: Ernst Lohoff om det fiktiva kapitalets historia

Åter till Die große Entwertung där värdekritikern Ernst Lohoff fortsätter att resonera kring fiktivt kapital. Nu vill han sätta kreditexpansionen i ett historiskt sammanhang.
Under hela kapitalismens historia har det skett en långsiktig tillväxt av det fiktiva kapitalet, men dess relation till det fungerande kapitalet har skilt sig kvalitativt mellan olika epoker. Här talas om tre faser.

Första fasen
Under det långa 1800-talet skedde knappast någon övercyklisk tillväxt av fiktivt kapital. Även om kapitaltillväxten regelbundet drog iväg utöver värdetillväxten, skedde det inom ramen för 5–10 år långa cykler. Fiktivt kapital brukade länge vara synonymt med växlar: en typ av värdepapper som brukade cirkulera särskilt intensivt i slutet av varje cykel, innan en kreditkollaps.

Aktier och obligationer blev betydelsefulla först mot slutet av 1800-talet, i samband med den andra industriella revolutionen. Byggandet av järnväg och gruvor har redan tidigare motiverat bildande av aktiebolag. Nu tillkom kemiska och elektrotekniska industrier som krävde enorma investeringar. Pengarna kom delvis från aktier, delvis från det bankväsende som började expandera i rask takt. Den cykelövergripande expansionen av fiktivt kapital tog sig särskilt formen av aktier.

Statsobligationen kan betraktas som en urform av fiktivt kapital. Medan aktier och företagsobligationer har direkt koppling till ett fungerande kapital, är statsobligationernas koppling endast indirekt.
Stater har skuldsatt sig även tidigare, men då främst för militära syften och med avsikt på att återbetala sin statsskuld i fredstid. Först mot 1800-talets slut började det bli vanligt för stater att låna pengar till icke-militära utgifter. Den gamla nattväktarstaten ersattes av en ny typ av stat, redo att överta faux frais: kostnader för sådan infrastruktur som blev central i den andra industriella revolutionen. Vägar, järnvägar, post, elektricitet och telefoni hamnade i hög grad under statens ansvar. Därtill kom kostnader för utbildningssystem, ordningsmakt och standardisering. Allt detta ökade statens behov av att låna pengar.

Redan år 1864 hade Adolph Wagner formulerat sin wagnersches gesetz om hur statsutgifterna på lång sikt ökar sin andel av ekonomin. Efter ytterligare ett halvsekel av kreditexpansion kom Rudolf Hilferding med sin teori om Das Finanzkapital (1910). Kapitalismen höll enligt honom på att kollektivisera sig själv, vilket skulle leda till att ett “monopolkapitalet” som nytt metasubjekt ersätter värderelationen. Tankegången kom att influera Lenin.

Guldmyntfoten förhindrade centralbankerna från att delta i kreditexpansionen, men betydde inte att alla pengar representerade guld. Ländernas guldreserver var av väldigt olika storlek. Lägst låg England och Tyskland, vars centralbanker endast bunkrade guld till omkring en tredjedel av de cirkulerande sedlarnas värde (Tyskland var 1914 nere på 21,5 %). På motsatt sida av skalan återfanns Frankrike, vars guldreserver motsvarade 75–90 % av sedelbeloppet.

Första världskriget medförde statsutgifter på en ny nivå. Alla krigförande stater, med undantag för USA, såg sig tvingade att överge guldmyntfoten till förmån för papperspengar utan täckning. Genom att “trycka pengar” kunde centralbankerna köpa upp statsobligationer. När kriget var över återgick åtminstonstone segrarna till guld. Kreditexpansionen under 1920-talet drevs av privata aktörer, fram till kraschen 1929.

Ernst Lohoff vill förklara varför 1930-talets kris inte kunde fungera “renande”, som tidigare kriser hade gjort. Produktivkrafternas utveckling hade nått en nivå där kredit var en förutsättning för att få ny fart på varuproduktionen. Därför räckte det inte med att eliminera de kapital som var otillräckligt lönsamma. Kapitalets barriär kunde övervinnas endast genom att staten tog en aktiv roll i skapandet av fiktigt kapital. Så skedde hädanefter.

Andra fasen
Andra fasen är för Ernst Lohoff detsamma som fordism–keynesianism, alltså den modell som rönte stora framgångar 1948–73. Här agerade staten både som säljare och köpare av värdepapper. Statens ena hand lånade pengar för att täcka sin budget, medan andra handen lånade ut pengar till affärsbankerna. Statsskuldens ständiga tillväxt legitimerades av på fiffigt vis i Keynes teorier.

Fordismen byggde på massproduktion av varor som krävde en viss infrastruktur, vilken möjliggjordes genom att staten drev på en kreditexpansion. Bilarna krävde vägar, vitvarorna krävde elförsörjning och brunvarorna krävde etersändningar.
Efter hand skedde en avmattning i produktinnovationen, medan den processinnovativa rationaliseringen fortsatte. Visst kom nya varor, men de förmådde inte att absorbera levande arbete i så stor skala som hade skett i produktionen av bilar, vitvaror och brunvaror. Under 1960-talet började såväl profitkvot som tillväxtsiffror att dala.
Bortträngandet av arbetskraft ur produktionen av befintliga varutyper började överstiga återabsorbtionen av arbetskraft i produktionen av nya varor. Vändpunkten i kapitalismens historia förläggs av Ernst Lohoff till början av 1970-talet. Därefter började också staternas skuldberg att växa. Ur en totalkapitalistisk synvinkel är det numera helt omöjligt att frysa eller avveckla statsskulden.

Med utvidgandet av den totalkapitalistiska värdeproduktionen växer också den andel av denna värdeproduktion som staten tillägnar sig via skatter och pålagor.

Även när staten “investerar” lånade pengar i skolor eller vägar, rör det sig i ekonomisk mening om konsumtion. Resultatet blir ju inte varor som staten säljer, utan bara förbättrade villkor för varuproduktionen i allmänhet. Den keynesianska medicinen ger betydligt svagare effekt när pengarna används till konsumtion än när de investeras i varuproduktion. Endast i det senare fallet sker en förvandling från fiktivt kapital till fungerande kapital.

Tredje fasen
Efter fordismens kris på 1970-talet följde en postfordistisk boom som varade i ett kvartssekel (1982–2007). Inflationssiffrorna skönk tillbaka till samma nivåer som på det gyllene 1950-talet. Dollarn konsoliderades åter som världsvaluta. Staternas skuldsättning fortsatte dock att skena iväg.

Kapitalismen kan bara begripas som ett självändamål: ett system som kretsar kring att kapital måste växa till mer kapital. Kapitaltillväxt är inte nödvändigtvis detsamma som värdetillväxt. Fiktivt kapital är, som sagt, anspråk på framtida värde.
Sedan omkring 1982 har det fiktiva kapitalets tillväxt blivit det primära i kapitalismen, skriver Ernst Lohoff, som rentav menar att det finns skäl att tala om en “inverterad kapitalism”.

På den nivå som produktivkrafternas utveckling nuförtiden har uppnått, kan kapitalismen ö.h.t. bara fungera som inverterad kapitalism. /…/
Tanken på att det rådande produktionssättet redan har förlorat sina grundvalar och nu köper sig en sista nådefrist genom att förvandla sig till ett kedjebrevssystem – denna tanke är outhärdlig för de flesta människor som har socialiserats till varusubjekt.

Postfordism innebär förhandskapitaliseringen av ännu oskapat värde, menar Ernst Lohoff. Kapitalismen har passerat sin zenit och kastar nu sina skuggor framåt.

Visst finns det ett samband med den politik som brukar kallas för nyliberal. Sambandet är dock mer komplext än orsak och verkan. Paul Volcker tillträdde som chef för USA:s centralbank i augusti 1979. Omedelbart skedde en 180°-vändning till en offensiv högräntepolitik som var förödande för USA:s industriella konkurrenskraft, liksom för statsfinanserna. Men det gjorde USA till en global magnet för penningkapital och återupprättade dollarn.
Från cirka 1984 resulterade detta i en ny typ av tillväxt, möjlig att begripa som det fiktiva kapitalets ursprungliga ackumulation. Underskott i USA:s ekonomi är ju identiskt med en tillväxt av fiktivt kapital på annat håll.

Alltsedan Reagan-epoken är kapitalism ett annat ord för exponentiell skuldtillväxt.

Reaganomics var inte en tillämpad nyliberalism, utan visst avseende snarare en “mega-keynesianism”. Den fungerade som en installationsregim, då räntorna tillfälligt höjdes till en extraordinär nivå med kulmen år 1984. När räntorna sedan sjönk tillbaka till något slags normalnivå, kunde det fiktiva kapitalets epok ta sin verkliga början.
Sänkta räntor betydde att den exponentiella tillväxten av fiktivt kapital drevs bort från statsobligationerna, i riktning mot fastigheter och aktier. För att den inverterade kapitalismen ska hålla sig flytande, måste produktionen av värdepapper ständigt flytta allt längre in i finansväsendet. Ett “derivatiseringstvång” råder.

Samtidigt förutsätter det fiktiva kapitalet alltid en realekonomisk referenspunkt, en Hoffnungsträger, en förhoppning om framtida värde, det vill säga abstrakt arbete som resulterar i varor. Ernst Lohoff talar om hur förhoppningar förbrukas, Hoffnungsträgerverbrauch.

Frågan om kapitalismens framtid beror på om kapitalismen i obegränsad omfattning kan fortsätta att föregripa framtida värde, eller om detta tvärtom har karaktären av en ändlig resurs. Det hela känns som tautologi eller rekursion: kapitalistisk framtid är en oändlig resurs så länge det finns en förhoppning om en oändlig kapitalism. Här kollapsar subjekt och objekt.

(Vi är ännu inte klara med allt Ernst Lohoff skriver i boken. Hans analys av den samtida krisdynamiken får bli ett eget inlägg.)