“Känns allt mer som att vi lever i Sovjet före kollapsen”, skrev @audioshield på Twitter för en stund sedan. Några kärnfulla rader följde, där känslan vecklades ut. Citerar rakt av, fast stuvar om lite i ordningsföljden:
Är helt övertygad om att invånarna i Sovjet kände precis som du och jag gör nu. Känslan av att det inte kommer att hålla.
Allt fler saker i vardagen som borde fungera men som inte längre gör det. Ledarnas oförmåga till handling. De som kan börjar samla på sig så mycket som möjligt. Skuldbeläggandet av andra.
Tätare och längre strömavbrott. Mediciner som saknas på Apoteken. Obefintlig snöröjning. Havererade tåg. Ofungerande sjukvård.Någon skrattade åt en ryska som hade källaren full med konserver. “Det här är Sverige! Maten tar inte slut här.”
“Vi trodde heller aldrig att maten skulle ta slut i Sovjet. Men en dag var det plötsligt tomt i butikerna”, svarade hon.Bortförklaringarna. Även i Sovjet hade man förklaringar till varför hyllorna gapade tomma. Bortförklaringarna här kommer att skilja sig åt, men kommer fortfarande vara just det.
“Logistikproblem”, “sviktande marknad”, “ökad efterfrågan”, “omstruktureringsfas” etc. Allt så klart “tillfälligt”.Alla ledare kommer att intyga att de litar på att “marknadens parter löser detta på bästa sätt”. Deklarera sin tro på systemet. Du kommer få höra att Systemet fungerar, bara alla sitter still och håller käft så löser det av sig själv.
Det enda som fattas är att Reinfeldt börjar supa…
Jag hoppas verkligen att jag har helt fel.
En känsla, inte en prognos. Hur stor resonans finner denna känsla bland människor i Sverige just nu, när 2012 är på väg att övergå i 2013? Går det att få grepp om den minoritet som är mottaglig för “innan kollapsen”-känslor, hur de uppstår, hur de hanteras? (Nyfiken på spekulationer kring sådant. Fyll kommentarsfältet!)
Samtidigt på radions P1: Ekonomiekot låter experterna förutspå 2013. Expertpanelen består av två manliga aktieexperter, anställda vid två olika banker. De är rörande eniga om att 2013 kommer att bli ett bra år på börsen. Därtill försäkrar de att eurokrisen kommer att bli löst under det kommande året.
62 kommentarer ↓
Exakt så jag känner. Passiviteten som är en följd av den ideologiska tilltron till systemets, (den privatkapitalistiska) marknadens överlägsenhet. Alliansfritt refererade idag till hur Federley på Newsmill förklarar att politiker inte kan skapa jobb. Den neoliberala ideologins fulländning är den totala avsaknaden av politisk (demokratisk) samhällsorganisation. Det finns de som tycker att kollapsad samhällsservice är ett rimligt pris för det postpolitiska samhället.
Tar man på sig psykoanalyshatten kan man också ställa sig frågan hur sådana känslor kanaliseras om till andra känslor ifall detta är något man “inte riktigt får säga i det här landet ännu”. Kanske vänder de sig inåt till depression, brist på framtidshopp, allmän känsla av meningslös. Icke-påtagliga och individualiserade känslor.
En besläktad känsla torde också vara känslan av att systemet kommer att fortgå men till priset av cementerad arbetslinje/austerity och på (medel-)lång sikt ekologiskt ohållbar utveckling.
Tror också att känslan hör samman med att kapitalismen (som kanske i någon mån alla samhällen) varit så beroende av ständig utveckling och omstrukturering snarare än strävande efter stabilitet. Så om någon sådan inte finns på horisonten, ingen teknologisk, finansiell eller geopolitisk fix verkar vara nära, så blir alternativet inte stagnation utan kollaps.
Parallellen till Sovjet påminde mig om vad Natalja, som städar svart i Sverige, säger om astagnation i Anna Gavanas text i Världens Ende #3. Natalja tycker sig nämligen se paralleller mellan det sönderfallande Sovjet och dagens Sverige:
“I kalla kriget började Sovjetunionen att förstöras så småningom. Vi gick igenom en sak som heter astagnation. När alla gick till jobbet men inte arbetade faktiskt. Dom låtsades bara att dom arbetade och staten låtsades att dom betalade”.
exakt som audioshield beskriver det känner jag. det känns som tomrummet i snart kommer fyllas av en katastrof. som en gnagande känsla av att allt sakta håller på att gå åt helvete och en dag vaknar vi upp och kollapsen är här.
Väldigt träffande skrivet av Audioshield. Kan bara sålla mig till kören som subjektivt delar detta känslomässiga tillstånd här bland kommentarerna. Det bör väl vara helt i sin ordning att tänka sig att krisen blir värre före det blir bättre, även i Sverige. Och de som hävdar motsatsen har väl ändå bevisbördan på sina axlar i att konkret beskriva hur krisen ska överskridas, eller ja; i alla fall skjutas längre på framtiden.
Till Rasmus frågor så tror jag att den här typen av “krismedvetande” ändå är relativt lågt här i Sverige. Orkar inte plocka fram nu men SOM mäter ju förtroende för politiker, institutioner, myndigheter, framtiden osv och de kurvorna går ju även åren efter 2008 snarare i riktning åt stärkt förtroende än försvagat, vilket skulle kunna ses som en rimlig mätare för hur allmän denna upplevelse är. Jag tycker personligen att det är förbryllande med tanke på att de flesta (i motsats till ekonomiekots nämnda experter) är ganska negativa, inklusive bedömare hos banker och myndigheter. Brukar ofta fundera kring situationen i Sverige under postfordism, och i ännu högre grad efter 2008, som en slags “slow-motion-kris”: liknande tendenser som i krisländerna men i en extremt låg hastighet. Försämringar uppfattas mer abstrakt och reaktionerna blir inte lika explosiva. Brist på investeringar och stagnerande stöd (samtidigt som t ex befolkning, kostnader osv ökar) snarare än nedskärningspaket (även om dessa även finns i t ex landstingen).
Håller med audioshield. Är det ett utlopp för en nihilistisk kristeori?
Känslan av att undergången på ett eller annat sätt är nära tycker jag finns och har funnits där hela tiden. Förr eller senare kommer den förstås att visa sig vara sann, men ju fler känslor eller förutsägelser av det här slaget som bara rinner ut i sanden, desto mindre avseende har i alla fall jag kommit att fästa vid dem.
Den där typen av stämning är gissningvis ganska utbredd bland SD – sympatisörer, vilka dock antar att kollapsen beror på invandring snarare än systemfel. SD:s ökningar tyder alltså på att det apokalyptiska sinnelaget breder ut sig.
Rätt vanligt är det väl också bland vänsterväljare, även om deras reaktion är förvånansvärt lam. Inga kadrer står redo att inta barrikaderna inför kollapsen. Jag får snarare känslan av en allmän ängslan. Ett gott tecken på att vänstern slutat vara radikal, utan är en del av systemet, och därmed delar dess intressen. Vilket inte är menat som någon kritik. Tom radikalism kan vi klara oss utan.
För Miljöpartister är apokalypsen en omistlig del av den grundläggande ideologin. Så viktig, så central och så långvarig att de hunnit bli bekväma med den – och därmed förlorat själva det apokalyptiska sinnelaget. Gärna undergång, men så långt in i framtiden som möjligt. Jag har just köpt min bostadsrätt. Det går bra nu, kompis, det går bra nu.
I mitt umgänge har alla trott det går åt helvete så länge någon kan minnas. Slentrianröstande vänster- och mp-folk, en och annan smyg – SD. Liksom Miljöpartisterna har undergången blivit oss så bekväm att den sannolikt kommer ta oss med överraskning.
Några lösa tankar utan direkt empirisk grund bortom flashback, facevook och det direkta umgänget.
Hur kan en fredlig avveckling av det euroamerikanska imperiet se ut? Ganska svårt att föreställa sig en så stillsam kollaps som för Sovjetunionen tyvärr, eller?
Var inte “den arabiska våren” en slags kollaps för det amerikanska imperiet?
Lever vi i samma verklighet? Är det första april? Jobbar alla som kommenterar bloggen i finans branschen?
Erik: Inte så konstigt att krismedvetandet är lågt, många i Sverige har det ju bättre än någonsin. Fler har fått det sämre, men fler har fått det mycket bättre också. Ibland tror jag att medelklassens utveckling bara över de senaste tio-tjugo åren underskattas lite. Och varför skulle man se en kris, när alla personliga kurvor pekar åt rätt håll?
De som faktiskt drabbas, de vet. Men de har ju alltid vetat och gör inget större avtryck.
JN: Det vet vi väl ännu inte riktigt? Om regimerna i Syrien och Iran ersätts kan “våren” lika gärna sluta på plus för USA. Dessutom verkar Obama vara ganska aktiv med expansion i Afrika. Så länge den amerikanska militärmakten lever och frodas tror jag inte vi behöver vara oroliga för någon kollaps.
Vad i Sverige pekar på astagnation? Offentlig service funkar bra, en minoritetsregering jobbar med ungefär samma friktion som de brukar göra. Vår exportindustri har det lite knackigt, men det har hänt förr många gånger om.
Klimatförändringarna är problematiska men absolut inte apokalyptiska för Europa. Dessutom kommer vi inte uppleva det hela under vår livstid.
Chickenwing: Möjligen om Iran faller – och då högst “möjligen”. Syrien ser ju ut att arta sig till ett nytt Libyen. Ett land där USA – ambassadören blir lynchad kan knappast räknas till supermaktens pluskonto hur man än vänder och vrider på saken.
Detta är dock detaljfrågor. Vad en supermakt vill ha, särskilt i sitt viktigaste område, är stabilitet. Agerandet i Libyen och Syrien är desperata ad hoc – åtgärder nu när stabiliteten upphört.
Under julen luftade mina föräldrar (en del av den mytomspunna och flyktiga mittenväljargruppen) tydliga kollapskänslor. De har gynnats av Alliansen och gynnas fortfarande av det ekonomiska klimatet, vilket tydligen inte har hindrat dem att börja tänka i nya banor. “Vi kan nog inte leva såhär så länge till”, “Vi äter för mycket kött”, “Konsumtionshetsen är sjuk”, “Vi måste hitta nya vägar” och kanske viktigast “Det blir ingen skillnad om Sossarna vinner”, var sådant de sade. Och det är en markant skillnad från tidigare år.
Sveriges största ekonomiblog är inte DI eller SvD utan Wilderängs anarkistiska och survivalistiska “Cornucopia” (ymnighetshornet) som representerar någon otydlig tillväxtkritisk rörelse. Det är väl ett tecken på den allmänna stämningen om något.
Är det pga undergångstjatet ni andra läser Cornucopia? Själv tycker jag kvaliteten är hans nördiga produktivitet och hans sammanställning av ekonomisk statistik, div militärbevakning och lite neogröna vågenliv som gör bloggen intressant.
Jag känner inte audioshield, men jag gissar att personen ifråga alltid förutspått kapitalismens sammanbrott och nu tycker sig se tecken på detta.
Ungefär som att Sverigedemokrater tycker sig se ett annalkande inbördeskrig så fort något händer i Rosengård eller att Evangelister tror att domedagen är nära efter varje naturkatastrof.
Vad menas tex med att falla? Jag tror att euron och EU kan upplösas. Innebär det ett fall ijämförelse med Sovjet Unionen?
Själv har jag känslan av att nationalismen i Europa kan ta en obehaglig vändning. Exakt hur det kommer att yttra sig vet jag inte.
Jag läste Cornucopia regelbundet runt 2008, man kan så här i efterhand konstatera att han är en gaphals som sällan följer upp sina undergångsprofetior.
Nu ska det sägas att jag tror på både Peak Oil och att vi har en bostadsbubbla.
Jag är lite osäker på om Audioshield försöker föra något slags resonemang, eller om det bara är ett redovisande av en känsla, men om det nu är ett försök till resonemang så förstår jag inte riktigt vilka tecken som i så fall skulle vara aktuella för dagens Sverige och vilka som visade sig i Sovjetunionen.
Själv får jag känslan av att det som krisar är overkligt, så att en kollaps vore en återvändo till någon sorts verklighet. Men så är det nog inte.
För egen del känns det mer som om vi levde i Weimarrepublikens sista dagar än Sovjetunionens.
Även om jag gärna vill tro att något nytt och bättre kan födas ur det nuvarande systemets kollaps verkar det mycket troligare att auktoritära krafter tar över genom en ohelig allians mellan ekonomisk elit och miissriktat populistiskt missnöje.
Som redan påpekats i kommentarerna är just känslan av nära förestående systemkollaps och frånvaron av reella skilnader mellan de politiska blocken väl utbredd bland människor med främingsfientliga, mer eller mindre uppenbart fascistiska värderingar (därmed inte sagt att dessa känslor skulle vara ogrundade, eller “i sig” nödvändigtvis fascistiska). Lika så kan högerextrem retorik med lätthet anspela på den förmodligen ganska vanliga känsla som Mikael ovan ger uttryck för, att det som krisar är något “overkligt”, och att ett slut på krisen kommer att innebära en “återvändo” till “verkligheten”.
En av de verkligt skrämmande sakerna med en pågående krisen är hur högerextrema grupperingar i stora delar av “det offentliga samtalet” lyckats framställa sig som det enda existerande radikala alternativet till statis quo, varför många tyvärr i första hand kommer att vända sig dit när/om status quo blir alltför uppenbart ohållbart.
Angående jämförelser med Sovjetkollapsen får man väl nämna Dmitry Orlovs “Collapse Gap” i sammanhanget, även om hans resonemang inriktar sig på USA och inte världen i stort: http://www.energybulletin.net/stories/2006-12-04/closing-collapse-gap-ussr-was-better-prepared-collapse-us
Ibland så tänker jag att krisen är 40-talisternas projektion av sina egna möjligheter att leva vidare. Deras makt är på väg att ta slut och andra kommer att ta över som i ökande utsträckning inte är direkt utsedda av dem.
Politik och ekonomi, religion är, tror jag, det olika aspekter av gruppens psykologi.
Olof är inne på något intressant här. Jfr Audioshields resonemang om hur förväntningarna på “saker i vardagen som borde fungera” ständigt stegras, tills det till slut räcker med ett stillastående tåg i snöstorm för att börja tala om samhällets kollaps.
http://bortomarbetslinjen.blogspot.se/2012/12/teknologisk-arbetsloshet-sodra-europa.html
Skrev just ett inlägg om min pessimism inför södra Europas och den så kallade tredje världens ekonomiska framtid…
Jag tror att många känner undergångsvibbar pga av den rådande skuldbubblan, många nationer har enorma skuldberg och har inga perspektiv på att betala tillbaka de: japan, USA, UK, grekland, spanien, italien, frankrike? etc.
Så länge dollarn är resv-valuta (petrodollar) så verkar det fungerar att alla bara kör sedelpressarna varma, men hur länge?
Ett mätbart tecken på Sovjets förestående sönderfall var att medellivslängden för män började sjunka från ca 1982, eller knappt tio år före upplösningen.
En notis i SvD i mars 2010 nämnde att dödligheten bland unga män, 15-24, börjat öka i Sverige.
En fluga gör ingen sommar, men det är i alla fall värt att notera för den som vill se mera handfasta tecken.
Väldigt intressant. Jag har precis samma odefinierade magkänsla om att det här inte kommer hålla. Parallellen med Sovjet är bra. En liknande parallell är Jugoslavien på 80-talet. Under åren före kollapsen började allt fler känna att det inte skulle hålla.
Forts. Om man ska prata om mätbara tecken så var några sådana i Jugoslavien först och främst en ekonomisk nedåtgående spiral vilket i sin tur ledde till ökande nationalism. Folk började sluta se sig som “Jugoslaver” och istället kalla sig Kroater, Serber, Slovener osv. För att skilja sig åt användes ett antal markörer, bl.a. etniska och religiösa. Man började gräva i historien efter gamla oförrätter som användes för att demonisera “de andra”. Alla skyllde på alla (alla andra utom sig själva) som ansvariga för krisen. I Kroatien gick det så långt att man grävde upp både flaggan, valutan, nationalsången och uniformerna från andra världskriget (de som symboliserade samarbetet med axelmakterna). I övriga delstater var utvecklingen liknande (men inte lika extrem).
Det som nu händer över hela Europa är inte helt olikt det som hände i Jugoslavien på 80-talet. Man brukar säga att Jugoslavien var ett EU i miniatyr. Det återstår att se om EU kollapsar som Jugoslavien, eller som Sovjet.
Somliga klarar av att fabricera en sammanbrottstheorie till och med när toaletten inte spolar ordentligt!!!!!
Känslan av att allt kollapsar är tydligen en älskningtheorie. Varför det i så fall?
Vad är det då som ska kollapsa??????
Det är ju inte så, att folk står inför tomma hyllor i affären, som i Sovjet! Här finns det produkter i överflöd, men när man vill ha dom måste de betalas. Att det inte fungerar med vissa tjänster i samhället, skulle det kunna bero på att tjänsterna måste betalas? Och ledarna har ingen brist på handlingsförmåga, det är ju dom som bestämmer för vilka ändamål de vill ge ut pengar.
Har de senaste dagarna läst två osedvanligt apokalyptiska texter i två av de stora morgontidningarna ( http://www.gp.se/kulturnoje/1.2400443-rysslands-harda-farval-till-europa och http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=B78B7C1D30624017EB2AAC7632A02F66.sonny4?cid=25967251&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d3634628 ). Kom därför att tänka på det här gamla inlägget.
Kanske dags för en uppdatering? Har “innan kollapsen-känslorna” blivit mer mainstream? Och hur passar tågstrejken in i detta?
Kommentera