Krisen, del 74: Eurokrisens kronologi (2010–2012)

Vad rör kring Johan Norbergs bok Eurokrasch, konstaterades att den behandlar eurokrisen som en egen kris, inte som ett led i en längre kris. Nu ett försök att rekonstruera de senaste årens krisdynamik i Europa med hjälp av uppgifter i nämnda bok. Inga anspråk görs på en fullständig kronologi, men kommentera ändå gärna om frånvaron av olika händelser.

Johan Norberg skriver att “krisen inleddes i början av 2010”.

Så sent som i april 2010 var det fortfarande möjligt att bortse från att euron stod inför en existentiell kris.

Just i slutet av april 2010 hände det sig att Grekland fick sina statspapper nedgraderade till skräpstatus. Räddningen från statsbankrutt blev en injektion av likviditet den 2 maj, från EU/IMF. Dosen låg på drygt hundra miljarder euro. Nu var det allvar.

Juni 2010 förklarade EU:s president Herman Van Rompuy:

Det som gick fel var det som skedde under de första elva åren av eurons historia. På många sätt blev vi offer för vår egen framgång. Euron blev en stark valuta med mycket små ränteskillnader mellan länderna. Det var som någon slags sömnpiller, någon slags drog. Det gjorde det möjligt att bortse från de underliggande problemen.

Under sensommaren 2010 rörde sig det svarta hålet mot Irland. Två år tidigare hade landets regering beslutat att backa upp landets största banker till hundra procent. Kostnaderna för bankstöd hade nu drivit upp Irlands budgetunderskott till 32 % av BNP. För andra gången fick EU/IMF plocka fram kanylen i november 2010 för att skjuta in 85 miljarder euro i den irländske patienten.

Snabbt vidtog spekulationen att Portugal skulle bli bailoutland nummer tre. /…/ I mitten av mars 2011 förlorade regeringen en förtroendeomröstning och i väntan på nyval gick landets lånekostnader upp till nästan nio procent. I maj kastade även Portugal in handduken och accepterade ett räddningspaket på 78 miljarder euro. /…/
I juli 2011 fick Grekland mycket riktigt ett andra räddningspaket på 109 miljarder euro.

Sommaren 2011 gick eurozonens botten ur på allvar. Amerikanska penningmarknadsfonder lämnade Europa. I början av augusti började ECB att stödköpa italienska och spanska statsobligationer för 10-20 miljarder euro i veckan, helt i strid med tidigare utfästelser.
Silvio Berlusconi svarade med att överge tidigare planer på nedskärningar. För detta hånades han öppet av Sarkozy och Merkel vid en presskonferens den 23 oktober. Några veckor senare blev han petad i en finansiell statskupp.

Fredagen den 28 oktober 2011 landar Klaus Regling i Peking. Det är ett datum som kommer att nämnas i historieböckerna. Det var ögonblicket då Europa kastade in handduken och förklarade att vi inte klarar oss själva längre. /…/
Valutan som skulle ge Europa en världsledande ställning, hade nu fått Europa att resa till ett av världens utvecklingsländer, världens största diktatur, med mössan i hand, för att tigga pengar. Kineserna sade nej.
Och under resans gång har allas ambition att hindra Tyskland från att dominera kontinenten förbytts i nästan allas förhoppning om att Tyskland ska ta över praktiskt taget hela Europa, dess skulder och dess ekonomiska politik.

Greklands premiärminister Papandreou avsattes av EU den 7 november: han meddelade sin avgång, varpå EU genast gav klartecken till nya nödlån. Dagen efter meddelade Berlusconi att han skulle avgå. Ny premiärminister i Italien blev teknokraten Mario Monti, vilket ECB belönade med frikostiga stödköp av italienska statsobligationer.

“I slutet av 2011 var irritationen mellan EU-ledarna så stor att toppmötena började påminna om förnedrings-TV.” Samtidigt stod “stora delar av det europeiska banksystemet på randen till konkurs.”

Nu plockade ECB fram ett annat redskap: “Long term refinancing operation” (LTRO), sjösatt i december 2011. Likviditeten sprutades nu ut brett, över Europas hela banksystem. Bankerna gavs möjlighet att låna pengar i tre år, till en ränta av endast 1 % (alltså negativ realränta). Som säkerhet kunde bankerna överlämna osäkra värdepapper. Med andra ord började ECB ta över dåliga lån och göra sig till något av en “bad bank“.
Totalt frisläpptes 489 miljarder euro. Förhoppningen var att bankerna skulle använda sin nya likviditet till att köpa statsobligationer och därigenom lätta på skuldkrisen. Två månader senare – den 29 februari 2012 – genomfördes en andra runda där ytterligare 530 miljarder euro kastades över Europas banker. Johan Norberg skriver träffande:

Så här har vi den europeiska lösningen på att banker och stater har lånat för mycket pengar: De konkursfärdiga bankerna får låna mer än 1000 miljarder euro till, med förhoppningen att de ska låna ut så mycket som möjligt av dem till de bankrutta staterna. Under resans gång har man inte bara lastat på bankerna och staterna än mer skulder, man har också surrat ihop dem ännu tätare än förr. /…/ Det är som två gravt berusade personer som försöker hålla sig uppe genom att luta sig mot den andra.

Under våren 2012 växte ett svart hål i Spanien. Under april–maj bedyrade regeringen att landets banker skulle klara sig utan särskilda räddningspaket. Sedan kom ändå beskedet, den 9 juni, om att eurozonen skulle injicera 100 miljarder euro i det spanska banksystemet. Marknadsfesten varade i några timmar. Redan samma eftermiddag var den spanska statens lånekostnader högre än de varit innan räddningspaketet!

Räddningsaktionernas halveringstid blev kortar och kortare. Drygt 1000 miljarder euro i LTRO köpte Europa ett halvår. 100 miljarder euro köpte Europa sex timmar.

Och om Kina skulle vilja gripa in, skulle världens största valutareserv (över 3000 miljarder dollar) inte räcka långt, skriver Johan Norberg. Två tredjedelar skulle gå åt enbart till att ta över den italienska statsskulden.

I så fall är det nog mer tilltalande för Kina att göra som med SAAB – att invänta konkursen och sedan köpa resten billigare.