Magnus resonerar kring en intervju med nätkritikern Jaron Lanier, vars nästa bok verkar handla om hur internet förstörde ekonomin. Samma tema togs upp tidigare i år i en annan intervju, som Jonas sammanfattar:
Here’s my super-truncated interpretation of Lanier’s argument: Due to a misfortunate combination of macroeconomics, technology and law, we might be in the midst of what is actually a real-term economic stagnation, masked by the vastly increased capture of capital and profits in society by a small elite of financial stalwarts. /…/
Global information systems actually help creating long tail-like societies, where the absolute majority wealth only accrues among a small elite, and as long as the system fails to let ordinary citizens accrue wealth from their interaction with this system, these gaps will only get wider.
Detta knyter an till en välkänd kritik av den långa svansens logik, som framförts med syftning på olika kulturområden. Förra året formulerade jag själv denna kritik i Boken, då alltså med avseende på böcker:
Ba?de topplistan och den la?nga svansen – ba?de Piratfo?rlaget och Vulkan – har gynnats i det nya seklets kulturklimat. Men det har skett pa? bekostnad av allt da?remellan: den mellanstora kulturen, som pa? litte- raturens omra?de ba?rs upp av alla de halvka?nda fo?rfattare och halvsma? bokfo?rlag som fortsa?tter att verka under ekonomiskt ka?rva fo?rha?llanden. Amerikanska analytiker har omtalat fenomenet som ”the death valley problem”. En alternativ liknelse som fo?rekommit i Sverige a?r att kulturlivet bo?rjar likna ett a?pple med ava?ten mitt, ett a?ppelskrutt.
Jaron Lanier verkar försöka att omedelbart överföra detta resonemang till ekonomin i allmänhet. Närmare bestämt i termer av “klass”. Då får han en teori om hur den nya ekonomin är dålig, eftersom den slår mot “medelklassen” – ett begrepp som är lika vagt som brett, särskilt när det används i USA. Vinnarna är de allra rikaste. Om man ska följa den långa svansen ända ut, kanske det även skapas ett växande trasproletariat som överlever på nästan inga pengar alls? Dock verkar Jaron Lanier helt jävla ointresserad av alla som befinner sig under “medelklassen”.
Andra skulle tala om “proletarisering av medelklasserna“, eller om prekarisering. Men sådana ord använder inte Jaron Lanier. Han är amerikanskt livrädd för sånt som luktar Marx. Troligen betyder detta att han missar chansen att låta nätkritiken kompletteras av ekonomikritik. Nu förblir han fast i tanken på att “ekonomin” – vad detta nu är – borde växa. Att det är internets fel att den inte växer mer.
Ett exempel han tar handlar om hur mänskliga översättare görs överflödiga. Google förfinar sina maskinöversättningar genom att scanna in böcker och låta olika översättningar jämföras mot varandra. Därmed drar de nytta av tidigare utfört arbete – “the original translators aren’t paid for their work“.
Grejen med lönearbete är dock att arbetaren säljer sin arbetskraft, inte sitt arbetsresultat. På detta bygger liksom kapitalismen. Översättare är förvisso något av ett gränsfall i de fall som de får upphovsrätt till översättningarna, men normalt försörjer sig även dessa som lönearbetare (oavsett om lönen betalas per timme eller per ord).
Kapitalet a?r do?tt arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger.
Karl Marx: Kapitalet, band I
Inga konstigheter. Översättningarna är redan “dött arbete”. Google gör det döda arbetet till kapital. Därmed minskar de behovet av arbetskraft – i detta fall behovet av mänskliga översättare. Google kan då, som företag som ligger i framkanten av produktivkrafternas utveckling, kamma in en extraprofit. För kapitalet som helhet innebär samma utveckling att själva dess grundval gröps ur, sakta men säkert.
Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.
Karl Marx: Grundrisse
Just detta verkar vara vad Jaron Lanier nu har upptäckt, utan att själv kunna inse vidden av det hela. Citerar ur Magnus referat:
problemet han ser är att hela ekonomin förminskas då en massa arbete utförs som inte valoriseras inom ekonomins ramar.
Han syftar nog inte på en förminskning i absoluta termer i form av negativ tillväxt, utan på att ekonomin på grund av detta inte är så stor som den borde ha varit, med tanke på den tekniska expansionen.
Detta “borde” vänds på huvudet i Marx’ ekonomikritik. För ett enskilt kapital – exempelvis ett företag eller en nation – leder ökad produktivitet i regel till ökad vinst. Men bara tills de övriga kapitalen har hunnit ifatt eller slagits ut. Vinstökningen kommer i detta fall ur ett nollsummespel på marknaden. Vad som gäller för ett enskild kapital kan inte generaliseras för kapitalet eller “ekonomin” som helhet. Just detta är gör dock nationalekonomin (och Jaron Lanier).
Ingenting säger alltså att digitaliseringen “borde” leda till ökad tillväxt. Ur ett värdekritiskt perspektiv, som utgår från Marx, innebär digitaliseringen tvärtom att den “processerande motsättningen” skärps. Kapitalets substans gröps ur när arbetskraft görs överflödig i varuproduktionen.
Jaron Lanier missförstår detta som en svårighet att ta betalt på internet. Hans resonemang är fast i cirkulationssfären. Därför är det inte förvånande att han ser lösningen i en extrem utvidgning av varuformen, där varje bit av data ska kopplas till en ägare som får betalt när den kopieras. (Om detta, se slutet av Jonas referat som även rymmer en utförlig kritik.) Jaron Lanier verkar vara oförmögen att tänka sig någonting annat än abstrakt tillväxt, att tänka sig ekonomins slut.
42 kommentarer ↓
Ett paradigmskifte i politik, ekonomi och säkert många andra områden, om inte alla. Problemet är väl bara att förstå vidden och styrkan. Gör du det är din business(verksamhet?) klar.. jag gissa
Att tillväxt kommer av paradigmskiften, känns svårt att inte tro. Nya idéer och tankar föds hoppeligen i en ny miljö.
Suveränt, Rasmus! Känns som att jag slängde massa legobitar på golvet och att du byggde ett hus av dem :)
Så, å ena sidan blir arbetskraft överflödig i varuproduktionen pga dött arbete. Å andra sidan skapar internet en himla massa nya mänskliga beteenden och praktiker som inte blir ekonomiska. Det verkar vara här som Lanier hakar upp sig på cirkulationssfären som du säger. Han ser alla dessa nya beteenden och utbyten och tänker då att de kan göras till ekonomiska utbyten för att rädda tillväxten.
Varför blir de inte ekonomiska? För att de utgår från överflöd snarare än brist? För att de egentligen inte behövs i ekonomin?
Kan dessa beteenden och utbyten förstås på något positivt sätt eller bara som post-ekonomiska? Kan de värderas på ett post-ekonomiskt vis eller är det värderingen som är själva problemet?
Hur ser du på det? Det har ju alltid funnits arbete som inte blivit ekonomiskt — hemmaarbete eller musik, som du skriver om.
Dessutom så kan ju en rimlig hållning kring internets utveckling här vara accelerationism. Mer kapital in till internet leder till mer post-ekonomi när kapitalismen inte förmår infoga flödena i varuformen. Väldigt Nick Land. Å andra sidan, i denna accelerationistiska process kan man fråga sig om inte maskinen också i grunden förstörs av det höga trycket och kraschlandar på andra sidan som inte mer än ett vrak.
…behöver “ekonomin” växa, nu när vi “delar” ?
Dessutom blir tingen allt billigare. Kostnadsökningen ligger på “tjänster”, det kan få oss att förstå vurmen för privatiseringen av skolor och sjukhus “det offentliga”, medelklassen får betala och någonstans måste “kapitalet” förräntas, enligt den “gamla modellen”.
kjell: Mat och bostad blir dyrare (för väldigt många människor i såväl Syd som Nord).
Som jag tror denna bloggkommentar vill visa så är det marknadsekonomiska/individualistiska paradigmet därborta så allenarådande att det är helt omöjligt att tänka i termer av klass. En framgångsrik amerikansk författare som Ayn Rand förkroppsligar den filosofin.
Jaron Lanier och andra intellektuella kan omöjligen gå ut ur det sättet att tänka, och börja tänka, låt oss säga, kontinentalfilosofiskt.
Vi har själva samma begränsningar. Jag läste nyligen igenom Jan Jörnmarks essä Avgrunden (som alltså är en makroekonomisk teckning av globaliseringen) och slogs av hur lite verktyg vi har att förstå fenomen som statligt styrda men marknadsekonomiska Tigerekonomier: Hong Kong, Singapore, Sydkorea, Japan och Kinas fria zoner. Dessa kan inte analyseras inom vare sig det Europeiska eller Amerikanska paradigmet på ett begripligt sätt.
Rasmus, relativt sett över tid har varor blivit billigare och tjänster dyrare, hyror som tillhör tjänstesektorn kommer att bli dyrare( det senaste förslaget i den riktningen var “fri hyressättning”) Var skall “kapitalet annars ta vägen? Det gäller ju allas våra pensioner. Skall Afrika och Indien betala dem?
ang; Kostnadssjukan”Respons dec 2012” Svegfors rec. William Baumol.
Rycker det är larvigt att tala om ekonomi i stort och skylla det på “the long tail” i termer av underhållningskonsumtion, utan att ens beröra elektronisk valuta och börshandel. Uttrycket om att sila mygg och svälja kameler känns ovanligt passande.
kjell: Du talar om en tendens över tid. Vilken tid? Vad säger att denna tendens kommer att fortsätta?
Jag är väl bevandrad i Baumols teori om kostnadssjukan. Det stämmer inte riktigt att det är en teori om “tjänstesektorn”, även om många har generaliserat den på det sättet. Huruvida hyresbostäder är en vara eller tjänst finner jag helt ointressant. Riktigt intressant är däremot inom vilka ramar som kostnadssjukan är en reell tendens (jag diskuterar detta en del i min avhandling).
Förstod inte riktigt din artikelreferens – menar du att Mats Svegfors skulle ha recenserat Baumol i senaste decembernumret av tidskriften Respons? Konstigt att jag missade det i så fall.
steelneck: Även om jag får intrycket att Jaron Lanier är ute och cyklar, så stämmer det inte riktigt att han ignorerar det finansiella. Han diskuterar även sådant som högfrekvenshandel på börserna, vilket han ser som jämförbart med fildelningsfenomenet.
Rasmus, Respons sid 10; “Vad jag läser” The cost disease.
En anmälan är det iaf.
Min fundering “vad kapitalet skall ta vägen” leder mig fram till den ökande “privatiseringen” av det “allmänna”, dvs det privata kapitalet skall in där tidigare “skattepengar” varit dominerande. Tjänstesektorn erbjuder numer en gynnsammare vinstmarginal (carema) än tillv.industrin
forts; Rasmus märkligt att du är så ointresserad av vad som är en ” vara eller tjänst” , det kommer att vara helt avgörande framöver,( att jämföras med IMR – diskussionerna.)
kjell: Tack för referensen, hittade artikeln i Respons och hade faktiskt missat att Baumol nyligen fått ur sig en ny bok.
Vad gäller hans gamla bok från 1966 (som jag diskuterar i min avhandling, avsnitt 1.4.3–1.4.5), vill jag åter poäntera att han där talar om olika ekonomiska sektorer där produktiviteten ökar i olika takt. Detta kan inte reduceras till en simpel fråga om (materiella) varor kontra (immateriella) tjänster.
Själv föredrar jag att likt Marx använda varubegreppet i en bredare bemärkelse: en vara är något som köps och säljs på en marknad. Varor kan vara fysiskt föremål, en tjänst eller en immateriell rättighet. Här finns olika tendenser i produktivitetsutvecklingen, som i hög grad innebär att behovet av arbetskraft i produktionen av fysiska föremål tenderar att sjunka särskilt snabbt (vilket ofta “kompenseras” av stigande kostnader för immateriella rättigheter). Men när vi ska se på ekonomin i dess helhet, handlar det också om att vissa nyttigheter – t.ex. offentligt finansierad vård – faller utanför varuformen.
Internet är ett led i globaliseringen, som inte förstör ekonomin, men vidgar dess fokus. Jag förvånas över inlägg som detta, som hävdar att “ekonomin” är i kris, när det pågår en stor omfördelning av arbeten från Europa och Nordamerika till Asien. Det är lika dumt som att tala om gruvnäringens kris när gruvdriften flyttade från Bergslagen till malmfälten vid Kiruna. Det var Bergslagens kris, men inte metallurgins. Vill vi förstå gruvnäringen, måste vi ta med både Bergslagen och Kiruna i beräkningen. Och alla varvsingenjörer från Göteborg blev väl inte omskolade, utan några kanske flyttade med industrin till Japan och andra länder? Bo Inge Andersson, svensk från Saab, har arbetat vid GM i USA och GAZ i Ryssland. Nu är Saab borta, men Andersson arbetar vidare. Det skulle inte förvåna mig om det sitter några f.d. Telefunken-ingenjörer hos Samsung i Korea och några Philips-ingenjörer hos LG. Det är bara det, att SvD Näringsliv inte gör dagliga intervjuer på koreanska. Det borde de börja med. Internet har nämligen gjort det möjligt.
Lars Aronsson: Lite oklart vad du menar med “inlägg som detta” – syftas på bloggposten ovan, eller på de uttalanden av Jaron Lanier som refereras? För i just den här bloggposten hävdas ingenstans att “ekonomin är i kris”, eller liknande.
Nåväl, annorstädes har jag framfört uppfattningen att ekonomin – närmare bestämt: det varuproducerande systemet, även känt som kapitalismen – är i kris. Vissa menar att Asien står utanför denna kris, men Kinas tillväxt är helt beroende av de enorma underskottskretslopp som lappar ihop obalanserna i världshandeln. Till den diskussionen kommer nog krisserien att återkomma fler gånger.
Kina var i kris under Mao. Nu återvänder vi till ett normaltillstånd, där Kina utgör 1/3 av jordens befolkning och ekonomi. Precis som när landisen smälte från Skandinavien och vattennivån höjdes och fick somliga låglänta områden att dränkas samtidigt som landnivån höjdes där den befriades från isens tyngd, går nu Europas och Nordamerikas industri dåligt och Kinas industri bra. För den som levde på Doggers bankar när Nordsjön var torrlagd under istidens slut, var vattenökningen förstås en katastrof, men bara där. Ekonomin som helhet i världen går just nu bättre än någonsin. Välståndet, levnadsstandarden och medellivslängden ökar till oanade höjder. Det är bara om man snävar in perspektivet till Europa och Nordamerika, som det kan tyckas gå dåligt. Men ingen i Europa svälter så, som kineserna tvingades göra under naturkatastrofen Mao Zedong. Under den mellersta tredjedelen av 1900-talet gick gruvnäringen ner i Bergslagen, men Bergslagen har ju aldrig existerat i ett vakuum, utan levde på att exportera sitt järn till olika krig och verksamheter på hela europeiska kontinenten.
@Lars Aronsson: Strikt talat får man väl beteckna den stora kinesiska svälten som något av ett naturtillstånd i Kina? Se t.ex. gula turbanrevolten, an lushan-revolten, mongolerövringen, övergången från Yuan till Ming, övergången från Ming till Qing och Taipingrevolten.