Krisen, del 29: Historiskt om hedonisering

Förra inlägget om hedoniska index har hittills fått noll respons. Ett gott skäl att fortsätta på samma spår. Om någon mot förmodan är intresserad, läs först nämnda introduktion.
Nu blir det först lite idéhistoria, sen handlar det om hur man räknar prisförändringar på bilar, datorer och böcker. Det blir ett ganska torrt inlägg, om än med bisarra inslag, tänkt att följas av ett tredje inlägg med rakare resonemang om den hedoniska metodens betydelse för samtidens räkenskaper.

Vi börjar år 1883, mitt i den långa depressionen. Henry Sidgwick (1838-1900) var nog en av de sista filosoferna som inte såg sig tvungen att välja mellan etik och ekonomi. Han såg hur världshandeln ständigt gjorde nya produkter tillgängliga och hur detta försvårade möjligheten att jämföra priser. Årets produkter var ju inte samma som fjolårets. Lösningen på detta borde vara att i stället jämföra “nytta” (utility), tänkte Henry Sidgwick, som nämligen var en tvättäkta utilitarist. Han skrev:

we have to abandon the prima facie exact method of comparing prices, and to substitute the essentially looser procedure of comparing amounts of utility or satisfaction.

En av lärjungarna till Henry Sidgwick hette Alfred Marshall, grundaren av den neoklassiska nationalekonomin som på det stora hela innebar en vändning till det subjektiva. På 1880-talet funderade han på när varor är tillgängliga och hur detta borde påverka beräkningar av köpkraft.
Tänk att du har en Ica-butik i ditt kvarter, öppen 9–21. Sen öppnar en dygnetruntbutik bredvid med hälften så många varor, till samma pris som på Ica. Därmed har din köpkraft ökat, enligt det proto-hedoniska räknesätt som förordades av Alfred Marshall. Han skrev:

This class of consideration is of much more importance than at first sight appears; for agreat part of modern agriculture and transport industries are devoted to increasing the periods of time during which different kinds of food are available. Neglect of this has, in my opinion, vitiated the statistics of purchasing power of many in medieval times with regard to nearly all kinds of foods except corn; even the well-to-do would hardly get so simple a thing as fresh meat in winter.

Ändå skulle det dröja innan den här typen av beräkningar skulle utföras i större skala. Enligt vissa berodde det på att 1800-talets statistiska metoder ännu inte hade inkorporerat en tillräckligt avancerad matematik. J.M. Keynes, som från 1930-talet fick ett enormt inflytande, förefaller inte heller ha varit särskilt intresserad. Historiska prisjämförelser borde enligt Keynes göras genom att man ignorerar de varor som är kvalitativt olika, för att i stället jämföra priset på de som är lika.
Bilindustrin, vars produkter snart började uppdateras årligen, krävde dock andra sätt att räkna på priser. Ett sådant sätt föreslogs av ekonomen Andrew T. Court som på uppdrag av General Motors utarbetade en liten studie, “Hedonic Price Indexes with Automotive Examples” (1939). Det var han som valde termen hedonic för att signalera att hans index var tänkt att mäta det s.k. användarvärdet.
Ett bredare genombrott för detta synsätt kom 1961, då Zvi Griliches publicerade en studie om hedoniska index, vilken samma år gavs spridning av Price Statistics Review Committee. Det var fortfarande vilar som stod i centrum.

Bilar definierades i hög grad som funktioner av storlek och vikt. Om senaste årets bilmodell var större och dyrare än förra årets, kunde en hedonisk metod komma fram till att bilpriserna stod stilla.
Inte för att dessa ekonomer såg ett egenvärde i stora bilar, utan för att erfarenheten tycktes visa att storlek och vikt var lämpliga faktorer för att approximera kvalitet.
Om man utgår från att kapitalismen ständigt blir bättre på att tillfredsställa människors behov med sina produkter, och noterar att bilarna har en tendens till bli större varje år, kan det te sig rimligt att se storlek som ett mått på kvalitet.
Under andra halva av 1970-talet vände dock trenden i riktning mot “downsizing”: bilindustrin började konkurrera med mindre bilar (en trend som nog kan relateras både till oljekrisen och till kretskortstekniken).

Redan omkring 1973 hade dock intresset för hedoniska index svalnat till nära noll. Inom statistikväsendet fanns tydligen ett allmänt motstånd mot att blanda in regressionsanalys i beräkningen av prisindex. Bland akademiska nationalekonomer sågs de hedoniska metoderna möjligen som lite flummiga.
En viktig figur för att återuppliva intresset blev Jack E. Triplett, som på 1980-talet var chefekonom vid analysavdelningen på USA:s handelsdepartement (och som på senare år verkar ha blivit något av en guru för svenska SCB). För honom handlade det inte minst om att etablera en historieskrivning som kunde förklara varför hedoniska index inte använts tidigare och varför det nu var dags att ta dem i bruk.

That the mid-twentieth century debate about the interpretation of hedonic prices parallels mid-nineteenth century debates about the theory of value suggests how difficult it is for economists to shift their mental gears from goods to characteristics.

Jack E. Triplett menade att bilen varit “alltför komplicerad för hedoniska studier” eftersom den har så många olika funktioner som tillfredsställer människor. Datorn var däremot en idealisk produkt, åtminstone om man uppfattade “Moore’s law” om ökande processorkraft som en direkt parallell till den subjektiva nytta som datorerna ger.
Från 1986 började USA:s nationalräkenskaper att integrera ett nytt prisindex för datorer, byggt på hedonisk metod. Det var inte enbart processorns klockfrekvens som räknades i detta index, utan även minnekapacitet. Däremot verkar inte datorns portar eller gränssnitt, än mindre dess mjukvara, ha vägts in.

Under 1990-talet fick hedoniska metoder allt större betydelse i USA, även för beräkningen av BNP. Och som konstaterades i den föregående bloggposten: genom att räkna kvalitetshöjningar som prissänkningar kan man räkna ner den officiella inflationen, vilket betyder att man kan räkna upp den officiella BNP. Särskilt från 1995 fick sådana prisdeflatorer en stor betydelse för de siffror som användes för att bevisa det häpnadsväckande fenomen som kallades “den nya ekonomin“.

Först på 2000-talet fick de hedoniska metoderna sitt genomslag i Europa. Att hitta kronologiska hållpunkter för Sveriges del är inte jättelätt. Tysklands Statistisches Bundesamt meddelade sommaren 2002 att de hade börjat hedonisera datorpriserna. “Erstmals hedonische Qualitätsbereinigung in der Preisstatistik“, löd pressmeddelandets rubrik. Alltså inte Qualitätsberechnung (kvalitetsberäkning) utan Qualitätsbereinigung (kvalitetsrengöring). För att erhålla en rent kvantitativ bild måste man rensa bort alla kvalitativa förändringar och detta förutsätter att någon gör rent subjektiva bedömningar av vad som är stigande kvalitet. Sådan är numera grunden till siffror på inflation, produktivitet och BNP.

Den svenska debatten om dessa saker är mager. Framför allt hittar man några artiklar av nationalekonomen Harald Edquist, som i tidskriften Ekonomisk debatt hävdade att SCB gravt hade överskattat produktivitetsökningen i Sverige på 1990-talet. “Anledningen är att man i Sverige inte tar hänsyn till de kvalitetsförbättringar som skett inom halvledarindustrin”, skrev han.
Med ett flitigare bruk av hedoniska index “hade den årliga produktivitetstillväxten inom den svenska teleproduktindustrin blivit cirka 20 procent istället för 35 procent 1997–2000.” Harald Edquist menade alltså att detta vore ett bättre sätt att räkna, om inte annat för att underlätta jämförelser med USA och andra länder som räknar hedoniskt.
Prisdeflatorerna får stor betydelse för hur produktivitetsstatistiken fördelar sig mellan olika branscher: de som tillverkar hårdvara och de som använder hårdvara. För ett hårdvarutillverkande land är det nog tänkbart att ett hedoniskt index kan resultera i högre produktivitetstillväxt, medan det motsatta bör gälla för länder som importerar processorer och använder dessa i produktionen av bilar, mjukvara och annat.
På det stora hela får man nog säga att den hedoniska metoden är ett sätt att räkna ner produktiviteten. Därav dess centrala betydelse för frågor om kristeori. Vi återvänder dit i ett annat inlägg. Här har vi dryftat bilar och datorer och avrundar med att dryfta böcker.

Bokpriskommissionen (SOU 2005:12) skulle utvärdera om momssubventionerna som infördes 2002 hade gjort böcker billigare i Sverige. För detta syfte använde sig SCB just av hedonisk regression och diskuterade metoden relativt utförligt i slutrapporten.
SCB konstaterade att hedonisk metod är resurskrävande. Den kräver ofta att statistikerna, för att kvalitetsklassa produkterna, tar hjälp både av fokusgrupper och av extern expertis. I det här fallet användes personal från Kungliga biblioteket.

Kvalitetsjusteringar i prismätningar ska då bara göras för förändringar som har värde för konsumenten.

Så skrev SCB och nämnde särskilt bokens upplaga som en faktor som inte påstods ha betydelse för konsumenten. En annan faktor som ignorerades var böckers hållbarhet. Även om det inte diskuterades uttryckligen, verkar SCB ha föreställt sig “konsumenten” som en primärkonsument inriktad på att stilla sitt omedelbara lystmäte på läsning, inte som någon med vilja att bevara böcker och definitivt inte med en andrahandsmarknad i åtanke.
Konsumenter värdesätter inte tunga böcker mer än tunga bilar. Likväl blev böckernas vikt – precis som en gång bilarnas vikt – en viktig faktor i konstruktionen av ett hedoniskt index.

En inbunden bok beräknas vara värd ett visst antal procent mer än en häftad bok med samma vikt och samma egenskaper i övrigt. /…/
I den hedoniska metoden kan sådana egenskaper som vikt och sidantal behandlas ”steglöst”, som kontinuerliga variabler. Detta gör att varje gram eller varje sida ytterligare får betydelse.

Varje gram fick alltså betydelse som “värde för konsumenten” i vad SCB kallade för “en viss medveten förenkling av verkligheten”. Deras hedoniska index vägde in om böckernas illustrationer är i färg eller svartvitt, men inte deras konstnärliga kvalitet.
Ännu verkar inga nationalekonomer ha vågat sig på att använda konstnärlig kvalitet som prisdeflator. Det skulle kunna få lustiga konsekvenser. Tänk om man kommer fram till att världen i allmänhet blir fulare, såväl konst som design och arkitektur – rimligen borde detta ses som en sänkt kvalitet och alltså räknas som ett höjt pris, det vill säga en höjd inflation och en sänkt BNP! Potentialen finns i den hedoniska metoden, men ingen tar dem så långt.
Det lustigaste är att folk samtidigt klagar på att BNP skulle vara ett kallt, objektivt och omänskligt mått på välstånd. För även om nationalekonomerna önskar att BNP skulle vara objektivt, kräver strävan efter objektivitet att man konstruerar prisdeflatorer med en allt större insats av frisläppt subjektivitet.

6 kommentarer ↓

#1 Jonas on 10 April 2012 at 11:23 am

Relativismen firar nya segrar! Finns det inga nationalekonomer som läser Copyriot? Det skulle vara grymt spännande att få veta mer om detta.
En rolig extra dimension skulle vara att ta med fildelningens och digitaliseringens effekter på kulturprodukter såsom filmer, spel och musik (dvs sånt som till skillnad från böcker redan fildelas i ansenlig utsträckning bland de breda folklagren, iaf i Sverige). Mina intervjuer med fildelare tyder nämligen på en transformation i sättet artefakterna värderas – de kan t.ex. upplevas som mindre beständiga, mer slit-och-slängvänliga, men samtidigt mer mobila och mer universellt tillgängliga. Hur förändrar digitaliseringen upplevelsen av värde, och hur bör man kvantifiera en sådan förändring?
Intressant också med kopplingen till hedonismen och post-68-värdena såsom personlig frihet, självförverkligande, bekvämlighet och befästande av personlig status. En central fråga blir följande: Utgår värdeskalan från vinster som tillfaller individen eller kollektivet? Och i vilka kapaciteter – som medborgare, konsument, väljare eller aktieägare?

#2 Mats Henricson on 10 April 2012 at 7:15 pm

Jag kan inte tala för andra, men jag finner ämnet väldigt intressant. Jag har länge vetat att makterna manipulerar de tummstockar som används, och detta ger mig vatten på kvarnen.

#3 Erik on 11 April 2012 at 1:48 am

Håller med – detta är väldigt intressant. Avsaknaden av respons kan bero på helgen som varit kanske i kombination med att intresse inte alltid återspeglas i kommentarsfältet – kanske behöver vi justera antalet kommentarer som ett mått på intresse?

Angående fildelning – de flesta ekonomer skulle anse att ett avskaffande av intellectual property skulle ge en ökning av nytta (åtminstone momentant). Marknadsvärdet på något som inte är begränsat är däremot noll. Det innebär alltså som du antyder att det upplevda värdet ändras också (men inte hela vägen till noll). Det finns ett par intressanta studier på upplevelsen av vin. Om man undantar ”experter” finns det en negativ korrelation mellan pris och smakupplevelse (om den som smakar inte känner till priset). Försök ta med detta i justeringen av BNP!

#4 Chumchu on 11 April 2012 at 1:35 pm

På din sista punkt, angående fulhet. Det vore relevant att göra beräkningar på samhällskostnaden av den förfulning som reklam innebär. Reklam har starka negativa externaliteter medan det är svårare att vissa på värdet med reklambaserad monopolistisk konkurrens.

#5 COPYRIOT | Krisen, del 95: Olika siffror på statsskuld on 11 April 2013 at 8:54 am

[…] Krisen, del 29: Historiskt om hedonisering […]

#6 COPYRIOT | Krisen, del 113: Stigande reallöner i Sverige – eller? on 16 September 2013 at 10:31 pm

[…] Krisen, del 29: Historiskt om hedonisering […]

Kommentera