Entries from June 2012 ↓

Nu blir det mer Wertkritik från Nürnberg! (Spridda applåder.) Se detta som en fortsättning på tidigare inlägg om värdekritikernas förståelse av krisen, eller som en utveckling av den pågående diskussionen om kapitalismens väsen.

Ernst Lohoff och Norbert Trenkle från Krisis utkom i våras med boken Die große Entwertung, som är ännu ett bidrag till floden av kristeoretisk litteratur. Författarna är veteraner på den värdekritiska scenen. Ända sedan sent 1980-tal har de klurat på sammanbrottet. De följde inte med Robert Kurz till Exit och försöket att utveckla en ännu radikalare Wertabspaltungskritik, utan stannade i “rest-Krisis“.

Boken i fråga är ganska lättläst (förutsatt att begriper tyska) och utgör ett ganska ambitiöst försök att formulera en övergripande teori om hur kapitalismen sedan 1970-talet har hållt sig flytande genom att ackumulera det som Marx kallade “fiktivt kapital”. Alltså genom en kreditexpansion som kapitaliserar på framtiden. Boken fastslår redan i sin undertitel att finansspekulation och statsskuld inte är krisens orsak, utan bara ett sätt att skjuta den på framtiden.

Jag tänkt återvända mer i detalj till vad Lohoff & Trenkle skriver i sin bok. Min förhoppning är att ställa det i kontrast till andra varianter av kritisk kristeori, särskild de senaste varianterna på “profitkvotens fallande tendens” (Andrew Kliman, Paul Mattick Jr.) och den egenartade kritik som just nu vecklas ut av bloggaren Jehu. (Får jag tid att blogga om allt detta? Vet ej.)

Här följer en selektiv, slarvig översättning av vad Lohoff & Trenkle skriver i sitt efterord.

Två skenbart oförsonliga positioner behärskar gemensamt den politiska debatten om hur krisen bäst bör hanteras. Ena positionen vill öppna penningslussarna på än vidare gavel för att få igång nya konjunkturprogram som ska stimulera näringslivets tillväxt. Andra positionen förordar besparingar och nedskärningar. Båda hävdar att deras recept är det rätta för att övervinna krisen och rädda kapitalismen tillbaka till en fast grund att stå på.

(Okej, snabb kommentar: dessa två positioner motsvarar de som här på Copyriot har fått etiketterna “vänsterborgerlig” och “högerborgerlig”. Man kan också tala om ett inflatoriskt och ett deflatoriskt program för att mildra krisen. Delvis handlar det om en fortsättning på en tidigare debatt mellan keynesianism och monetarism inom nationalekonomin.)

Ernst Lohoff och Norbert Trenkle riktar sin kritik mot de antaganden som är gemensamm för vänsterborgerlig och högerborgerlig kristeori. Om de tenderar att gå hårdare mot den högerborgerliga, är det inte för att de föredrar en keynesiansk politik som den minst dåliga, utan för att de är tyskar. Just i Tyskland finns ju, till skillnad från i övriga Europa, ett generellt övertag för den högerborgerliga tanken på att spara sig ur krisen och undvika expansiv penningpolitik.

Angela Merkel formulerar gärna sparpolitiken i termer av sunt förnuft, ibland genom att referera till en föreställd hemmafru, “die schwäbische Hausfrau”. Vardagsförnuftets inskränkta erfarenhet projiceras därmed från ett idealiserat familjehushåll till ett idealiskt folkhushåll, skriver Lohoff & Trenkle:

Genom detta raster framstår kreditgivandet som en simpel variant på det vardagliga lånandet av materiella ting, ungefär som när man lånar ut en säck potatis till sin granne. Detta ter sig logiskt, eftersom pengar till vardags framstår som ett simpelt hjälpmedel för att underlätta utbyte. Men då bortser man från en väsentlig skillnad mellan att låna ut saker och att bevilja kredit. /…/
Kreditförhållandet är inte ett nollsummespel, det är inte en omfördelning av befintliga rikedomar, utan ett sätt att på förhand nyttja framtidens abstrakta rikedom. Till saken hör att borgenären (kreditgivaren) ingalunda avstår från pengarnas bruksvärde medan de är utlånade, utan tvärtom realiserar detta bruksvärde som kapital när de förräntar sig i själva kreditförhållandet. Men inte heller geldenären (kreditmottagaren), avstår från pengarnas bruksvärde, utan kan använda dem efter eget gottfinnande, antingen som kapital eller för att finansiera sin konsumtion. Penningsumman har alltså fördubblats genom kreditrelationen. Den existerar i två uppsättningar: dels som pengar i geldenärens händer, dels som ägandebevis [Eigentumstitel] i borgenärens händer.

(Jag är lite osäker på hur jag ska översätta Eigentumstitel. Det kan syfta på värdepapper, men även annat som kan fungera som säkerhet. Funkar det att säga “ägandebevis”?)

Till skillnad från vad ett “sunt förnuft” må göra gällande,
innebär penningutlånandet inte att den ena parten (“tyskarna”) måste avstå från konsumtion för att den andra parten (“de lata grekerna”) ska kunna leva i sus och dus.
Tvärtom är en sådan kreditrelation, likt alla andra, ett sätt att få kapitalet att växa. Därmed är det en väsentlig del av den dynamik som har hållt tillväxten i gång efter fordismens slut. Borgenärer och geldenärer har båda profiterat på detta, om än på olika vis. Exempelvis hade Tysklands omtalade konkurrenskraft inte varit något värd om det inte vore för att världsmarknaden pumpats upp med krediter. Det finns inget löjligare än det ressentimentsfyllda gnället från de som nu uppfattar sig som orättvist behandlade, som om de hade avstått från att avnjuta mat och andra ljuvligheter för att låta andra mätta sina magar.
/…/
Personifieringen av samhällets fetischförhållanden följer, som vanligt, en binär logik. Att de “arbetsskygga” i Grekland eller i Kreuzberg nu måste avstå från välfärd, det ter sig som världens självklaraste sak för den hederligt arbetande och skattebetalande normalborgaren. Men finansmarknadernas sammanbrott låter sig inte lika lätt förklaras genom en sådan figur. Detta tomrum fylls av den latent antisemitiska föreställningen om giriga bankirer och spekulanter, som hänsynslöst suger ut och förslavar “näringslivet” i sin jakt på profit.
Båda dessa projektioner kompletterar varandra ömsesidigt och är i hög grad utbytbara, som när det diskuteras om Greklandskrisen ska skyllas på “grekerna” eller på “bankerna”. Den ena positionen tenderar snarast att företrädas av konservativ-liberala som kan spela på en aggressiv nationalism, vilken särskilt i Tyskland ges bränsle i nyhetsmedierna. Den andra positionen motsvarar snarast den traditionella vänstern och dess avfallsprodukter. /…/ Givetvis saknas inte heller de nyanserade tyckare som hävdar att båda sidor, greker såväl som bankirer, har del i skulden. Detta upplöser inte personifieringen utan fördubblar den bara, på ett sätt som visar hur de båda skuldprojektionerna springer ur samma felaktiga förnimmelseraster. Ur detta kan man inte ta sig genom någon kompromiss mellan de två falska föreställningarna, utan bara genom att helheten ifrågasätts.
Faktum är att den våldsamma överskuldsättningen av Grekland, liksom många andra stater, inte kan förklaras i kategorier som utgår från subjektiv “skuld”.

/…/

Att vissa stater skuldsätts är inte bara en nödvändighet för att andra stater ska kunna ha exportöverskott; i grunden har alla dessa stater gemensamt tagit del i att hålla en världsvid tillväxt i rullning, trots att dess värdebas sedan 1980-talet har underminerats. Utan att själva veta det, har protagonisterna utfört en gigantisk manöver för tillägnande av fiktivt, framtida värde. Detta har endast tjänat till att skjuta kapitaltillväxtens sammanbrott på framtiden.
Ingenting är mer groteskt än idén om att skuldsättningen skulle kunna stoppas på bred front. Om de tyska sparkommissarierna skulle segra inom EU, eller om Tea Party-rörelsen skulle segra i USA, så att de gjorde allvar av sina planer på att minska statsskulden, skulle det ofrånkomligen leda till en enorm kollaps av det jättebygge som byggts av fiktivt kapital under 30 år. Det skulle inte betyda återgången till någon “solid marknadsekonomi”, utan en våldsam kollaps där skapandet av rikedom återgår till den synnerligen låga nivå som det reella värdeskapandet kan nå upp till, givet den höga nivå som produktiviteten har nått i dag. Det skulle knappast kunna ske utan att ett auktoritärt styre förklarar undantagstillstånd.

I jämförelse ter det sig någorlunda rationellt, inom ramarna för en kapitalistisk krislogik, att fortsätta med “de billiga pengarnas politik” med ständigt växande statsskulder. Detta är ju vad som i över trettio år har lyckats hålla skapandet av abstrakt rikedom i gång, trots att värdeskapandet stagnerat. /…/ Fast den expansiva penningpolitiken utesluter inte att det samtidigt ställs hårda sparkrav på socialsystem och offentlig infrastruktur, utan går vanligtvis hand i hand. Gentemot det övergripande målet att åter få kapitaltillväxten i gång framstår allt annat som “ej systemrelevant”.
Sparpaketens kvantitativa effekt är visserligen minimal, om man mäter dem mot de gigantiska skuldberg som staterna bara på de tre senaste år har dragit på sig, till följd av försöken att rädda finanssystemet från att bryta samman. Vad som räknas är att nedskärningarna ska sända en signal. För att de s.k. finansmarknaderna ska återvinna det förtroendet som de kräver för att låna ut mer pengar måste staterna demonstrera att en “sparvilja” finns till hands och att den kommer att genomdrivas trots möjligt motstånd hos befolkningen. Krisens fulla utbrott skjutas ytterligare några år på framtiden, förutsatt att man offrar ännu mer materiell rikedom som inte är omedelbart funktionell. Det torde vara uppenbart att kris-keynesianismen på inget vis ifrågasätter den abstrakta tillväxtens fetischistiska tvångsordning.

/…/

Någon “enkel varuproduktion” – ett samhällssystem där pengar blott är ett medel för att underlätta utbyte – existerar bara i inledningskapitlen till läroböcker i nationalekonomi samt i det borgerliga vardagsförståndets fantasier. Därför är alla försök att “reformera” pengarna, exempelvis genom att avskaffa räntan, inte bara regressiva (i det att de hyllar “marknadsekonomin” och projicerar kapitalismens alla avigsidor till finanssfären) utan även dömda till praktiskt misslyckande. Regionala bytesvalutor kan på sin höjd fungera som tillfällig parallellvaluta. I extrema krissituationer, som i Argentina kring årsskiftet 2001–2002, kan de ersätta de reguljära pengarna på ett sätt som påminner om hur cigaretter användes på svarta marknaden omedelbart efter andra världskriget. Men enda sättet för en bytesvaluta att lämna sin lilla nisch är genom att förvandlas till alldeles vanliga pengar – pengar som inte är ett hjälpmedel utan ett självändamål.

Alternativet kan heller inte vara en statlig kommandoekonomi, som i den “realsocialismen” som dessbättre har landat på historiens sophög. Denna var inte bara auktoritär och repressiv. Faktum är att den inte ens bröt med kapitalismen. Planekonomin fortsatte att organiseras kring den abstrakta rikedomens kategorier: vara, värde och abstrakt arbete. Dessa upphävdes inte, utan underkastades bara en statlig styrning. /…/
Varken marknadsekonomi eller planekonomi utgör alltså någon lösning.

Vad är då lösningen? Äh, det spelar väl mindre roll just nu. Först kanske vi kan diskutera om analysen är hållbar. Sen återkommer vi i fler blogginlägg till vad Lohoff & Trenkle skriver i boken. Ovanstående översättning var alltså bara ur efterordet.

Marcus “Ozonist” Nilsson har för vana att ibland orera i mikroformatet. Nyss delade han med sig av en sådan “rant“, som man säger på engelska, som var alltför läsvärd för att tillåtas sjunka ner i mikrobloggens anarkiviska kvicksand. Därför vill jag presentera den som en samlad text:

Kapitalistiskt är ett samhälle som är organiserat för att på samma gång upprätthålla och hantera konflikten mellan arbete och kapital.
I en kapitalism tillfaller profiten från produktionen “by default” den som äger produktionsmedlen: kapitalisten.
Proletären å sin sida säljer sin arbetskraft till kapitalisten och får då lön. Detta är utgångsläget.
Våra välfärdsstater är ur detta perspektiv precis lika kapitalistiska som en hypotetisk laissez faire-nattväktarstat vore.
Välfärdsstaten behöver dock använda mycket mindre blodigt våld för att upprätthålla den materiella grunden för konflikten arbete-kapital.
Kapitalisterna har s.a.s. köpt vapenvila i konflikten med arbetarna, om vem som har rätt till profiten – och ackumulerar det som blir över.
Eller: när riktig demokrati blev verklighet, använde folket sin makt över våldsmonopolet för att driva in finansiering till välfärden.
Det finns med andra ord en inbyggd spänning mellan kapitalistens “rätt” till profiten och demokratisk styrning av våldsmonopolet.
(Minns förresten att varken välfärdstater eller mogna demokratier fanns på Marx tid.)
Den kapitalistiska välfärdsstaten är ett möjligt uttryck för denna spänning – rentav den hittills på alla sätt bästa samhällsorganisationen!
Man kan f.ö. som kapitalist vara för en stor välfärdsstat, om man t.ex. är humanist eller för att man i längden tjänar på fred i klasskampen.
Och så länge profitkvoterna medger finansiering av generell välfärd är det mesta frid och fröjd. Men de är ju alltid fallande…
Till sist blir konflikten akut och vi får en kris.
Konkurrensen hårdnar och fler blir arbets- och klasslösa. Även reallönerna sjunker eller slutar öka. Ohälsan ökar. Välfärden fördyras.
För att upprätthålla kapitalismen kan då så kallade åtstramningar behövas, med fler öppna konflikter som följd.
En annan variant är att låna än mer värde från framtiden, så som man gjorde när finansmarknaden frikopplades från nuet i början av 1970-talet.
Denna frikoppling accelerar problemen med kapitalismen, men är inget kvalitativt nytt i den.
När förfallotiden krymper eller går ut – för dessa lån liksom för lånen från jordens resursbank – skärps konflikterna igen.
Räkenskapens dag kommer alltid förr eller senare och kris uppstår. Frågan då är vem som betalar, med vad och hur maktbalanser förskjuts.
När kommer dagen då kapitalismen – som gett oss så mycket gott – inte längre vare sig kan eller bör upprätthållas?
Är den här?

Synnerligen slagkraftigt! Håller med om det mesta, fast det finns kristeoretiska detaljer som jag snart hoppas kunna återvända till i krisserien. Men det finns också saker som jag skulle vilja formulera annorlunda.

Först och främst tror jag inte att “kapitalist” är ett nödvändigt begrepp för att begripa kapitalismen. Jag tror det är bättre att tala om (enskilda) kapital. Låt mig citera fotnot nummer 16 ur min kommande avhandling:

När jag här talar om ett kapital syftar jag på detsamma som i andra sammanhang, även hos Marx, betecknats som en kapitalist. Det senare begreppet är problematiskt, eftersom det låter sig associeras till nidbilden av en förmögen individ. Det är viktigt att betona att Marx ekonomikritik rör sig på en högre abstraktionsnivå. Kapitalet är en samhällelig relation, inte en viss samhällsklass. Ett enskilt kapital – en “kapitalist” – kan vara ett företag, ett kooperativ, en kartell, en stiftelse eller en stat. Vad som räknas i sammanhanget är att varje kapital lyder under tvånget att växa, då det är underkastat konkurrensen på en varumarknad.

Jag tror alltså att det är skitviktigt att betona två saker. För det första att kapitalismen utgör ett tvång som riktas även mot varje enskilt kapital. För det andra att kapitalet inte är en person eller en sak, utan en process, värde som blir till mer värde (kort sagt “tillväxt”).

Visserligen måste kapitalet i vissa sammanhang representeras av människor. Det kan vara en aktieägare, en fondförvaltare, en politiker eller en vd. Strikt talat är endast aktieägaren “kapitalist”, medan de övriga får lön för att representera ett kapital – fast de kanske även får bonus, etc. Vi kan diskutera definitionen av “kapitalist”, men det kommer knappast att bidra till vår förståelse av kapitalismen.

Då tilltalas jag nog mer av vad Marcus skrev i en annan kort text från i vintras:

Kapitalisten är en cyborg. Kapitalet är ett gränssnitt, som tillåter interaktion med entiteter på helt andra skalor-för-oss, som kan göra kopplingar mellan tidigare inkompatibla entiteter som varit blinda för varandra, som kan bygga aldrig tidigare skådade sammansättningar.

Fortsätt gärna att diskutera Marcus teser i kommentarsfältet!

Carl-Michael Edenborgs bok Det parapornografiska manifestet, det senaste i serien av manifest som utges på Ink, är en psykedeliskt skimrande och synnerligen radikal text. Här ska vi se vad den kan bidra med i begripandet av krisen.

Det parapornografiska manifestet äger kristeoretisk relevans på (minst) två nivåer. För det första drar Edenborg en explicit parallell mellan två former av fiktion, pornografi och ekonomi. Här utpekas en historisk samtidighet i pornografins befrielse från censuren och penningens befrielse från guldet, vilket i båda fallen leder i riktning mot nihilism, manifesterad som en serie av bubblor som alla måste spricka.

I en tid som lider kroniskt underskott på verklighet, som har intecknat även framtidens verklighet och förvandlat den till krediter, uppstår lätt en besatthet av hemligheter.
Problemet är att pornografins avslöjande är oupphörligt och ändlöst och visar ständigt-detsamma. Detta blir i sig ett indicium på att det som dolts kanske inte var verkligt. På det sättet undergräver pornografin sig själv. Denna besvikelse utgör en sorts obscenitetens motsvarighet till den marxistiska teorin om profitkvotens fallande tendens: ju större ackumulationen av investerad libido är, desto mindre blir njutningens mervärde i förhållande till detta kapital.

Det vore intressant att diskutera parallellens hållbarhet och var vi hamnar om vi drar den ännu längre. Diskussionen kan också ta avstamp i den skönlitteratur som Edenborg refererar i sitt manifest, där två centrala titlar är Georges Batailles Ögats historia (1929) och J.G. Ballards Skändlighetsutställningen (1970).

Vad innebär det att dessa båda mästerverk utkom just 1929 och 1970, de två tidpunkter under 1900-talet då det varuproducerande systemet var på väg in i århundradets två stora kriser?

Minst lika intressant finner jag dock en möjlig parallell som manifestet inte gör explicit: pornografi och apokalyptik. På ett ställe beskriver Edenborg parapornografin som “pornografins ironiska självmedvetande”. På ett annat ställe slår han fast:

Det pornografisk-antipornografiska komplexet utgör i sig en parapornografisk företeelse, fylld med skrämmande njutningar.

Vad händer om vi översätter sådana tankegångar till att gälla apokalyptik? Svindeln inför undergången är ju tvivelsutan besläktad med pornografin. Att följa ekonominyheter via Zerohedge eller Cornucopia skiljer sig inte jättemycket från att porrsurfa. En njutning ges av att de sanningar som avslöjas är förbjudna i den städade offentligheten. Inom “normal” journalistik förekommer ju inget seriöst ifrågasättande av tanken på gränslös kapitaltillväxt.

Vi har alltså att göra med ett komplex som vi kan kalla apokapyps/tillväxt-komplexet eller kanske pessimism/optimism-komplexet. Efter att ha identifierat detta komplex kan den edenborgska logiken antyda möjligheten av en para-apokalyptisk eller parapessimistisk kristeori. Vi kan ana att denna kristeori motsvarar en praktik som blir synnerligen radikal. Men hur, det återstår nog att utröna.

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

# # #

Den korporativa staten blev den modell för krishantering som företräddes av Benito Mussolinis fascistiska Italien, liksom av vissa andra auktoritära högerregimer som under 1930-talet kom till makten i Europa: Österrike under Dollfuss och Schuschnigg (1934–38) samt Portugal under Salazar (1933–74).

Korporatism är ett begrepp som givits olika definitioner, men som kan beteckna ett samhällsideal som är oförenligt med såväl liberalismens som socialismens idéer. En korporativ ekonomi upprätthåller privategendomen som grundprincip, men upphäver systematiskt den fria marknaden i vissa avseenden. Särskilt gäller detta arbetsmarknaden, vars korporativa organisering innebär att staten medlar mellan ekonomiska intressekategorier.

Korporatism innebär representationsmonopol och inskränkt föreningsfrihet. Endast en organisation tillåts att företräda varje yrke eller bransch. Politisk makt delegeras till dessa organisationer, vilket gör det möjligt att helt eller delvis avskaffa den parlamentariska maktutövning som grundas på allmänna val.

Som ideologi avvisar korporatismen de liberala idéer som sätter individen i centrum för politik och ekonomi. Deltagandet i samhällslivet sker inte i egenskap av individ utan utgår från tillhörigheten till en viss bransch. Korporatismen erkänner kollektiva ekonomiska intressen men förkastar klasskamp till förmån för ett samhällsideal av organisk totalitet och naturlig hierarki. Målet kan beskrivas som ett återupprättat, moderniserat skråväsende.

Vissa statsvetare har talat om korporatism i en bredare bemärkelse, syftande på varje medverkan av intresseorganisationer i politiska processer, med följden att efterkrigstidens Sverige har karakteriserats som en “neokorporativ stat”. Jag vill avvisa ett sådant begreppsbruk. En fackförening kan heller inte kallas för korporativ bara för att den strävar efter ett representationsmonopol – inte ens om den sluter avtal som utestänger oorganiserade från arbete. Om det däremot är staten som auktoriserar en viss fackförening, men inte andra, att sluta avtal, finns det fog för att tala om korporatism.

Korporatismen är inte synonym med fascism. Däremot utgör Mussolinis fascistiska regim i Italien, vid sidan om Salazars regim i Portugal, det mest systematiska försöket att förverkliga en korporativ stat. Ramverket till ett korporativt system etablerades i Italien under 1926–27. Strejker totalförbjöds i en ny arbetslag som i stället inrättade en arbetsdomstol med långtgående befogenheter. Inom varje bransch skulle det bara få finnas en organisation för arbetare och en för arbetsgivare. Dessa skulle efter hand slås samman till “korporationer”. Arbetsfördraget (1927) blev det dokument som drog upp riktlinjerna för ett fortsatt bygge av den korporativa staten.

År 1930 bildades teaterkorporationen och fyra år senare tillkom ytterligare ett tjugotal, avgränsade enligt en “organisk plan om korporationernas konstruktion”. Korporationernas praktiska roll förblev i stort sett dekorativ. Visionen om ett unikt statsskick kom inte i närheten av att förverkligas i Italien. Däremot framhåller flera forskare den stora betydelse som den organiska förståelsen av ekonomi hade för den fascistiska regimens självförståelse.

Italiens fascister var angelägna om att associera de korporativa idéerna med tekniska framsteg och storskalig industri, vilket delvis skiljer dem från Tysklands nationalsocialister. Till saken hör att Mussolini, liksom även hans förste korporationsminister Giuseppe Bottai, hade en bakgrund i de futuristiska kretsar som hyste en gränslös fascination för maskineri och teknokrati.

Forskningen kring den italienska fascismen ger en samstämmig bild av hur regimens prioriteringar förändrades i skiftet mellan 1920-tal och 1930-tal. Under de första åren efter maktövertagandet 1922 koncentrerade sig Mussolini på att konsolidera sin nya regim, vilket innebar att utrikespolitiken hamnade i skuggan. Socialisterna på hemmaplan framstod än så länge som den självklara huvudfienden. “Fascismen är ingen exportvara”, förklarade Mussolini för utländska journalister.

Efter världskrisens inträde framstod saken i ett annat ljus. Hösten 1930 upphöjdes fascismo universale till officiell statsdoktrin av Mussolini. Allt tydligare framställdes fascismens korporativa stat som den idealiska “tredje vägen” mellan liberal individualism och socialistisk klasskamp. Efter att all öppet socialistisk verksamhet hade undertryckts i Italien, blev fascismens ideologiska framtoning under 1930-talet i första hand antiliberal.

Under första halvan av 1930-talet blev Italien till något av “ett Mecka för statsvetare, ekonomer och sociologer” på jakt efter alternativ till liberalismen. Till att börja med försökte Italien använda sig av ILO för att marknadsföra sig som socialpolitiskt föregångsland. Men i september 1933 utropade det fascistiska Italien och det nationalsocialistiska Tyskland en “arbetets nya international” vid ett massmöte i Köln, under gemensam ledning av Giuseppe Bottai och Robert Ley (den senare ledare för Kraft durch Freude). Udden var vänd inte främst mot de socialistiska och kommunistiska internationalerna, utan just mot ILO.

Just under hösten 1933 började Mussolini ge uttryck för en ny analys: den ekonomiska krisen var inte bara en cyklisk kris utan en slutkris för hela det liberala och kapitalistiska systemet. Han delade in kapitalismen i tre historiska stadier, där första världskriget markerade övergången från ett “statiskt” till ett “dekadent” stadium. Mussolini levererade analysen den 14 november 1933 i ett tal inför det nationella korporationsrådet i Rom. På samma dag och i samma stad konstituerades skivbolagens international Ifpi. Detta får betraktas som en tillfällighet, men samtidigheten är i detta sammanhang mycket intressant.

Åren 1933–35 utgjorde höjdpunkten för fascismo universale. Italiens regering bedrev en samordnad propagandakampanj för att övertyga omvärlden om att den korporativa modellen rymde en lösning på krisen, tillämpbar överallt. Omvärldens hårda reaktioner mot Italiens militära angrepp på Etiopien i slutet av 1935 betydde slutet på denna kampanj. Men de tysk-italienska ansträngningarna för att bygga ett alternativ till ILO fortsatte ända tills de båda regimerna besegrades i andra världskriget.

# # #

PS. Detta var en okorrad version. Några små passager formulerades om i samband med korrektur. Andra saker förtydligas i notapparaten. Och kopplingarna till Ifpi, som kan verka långsökta här, får sin förklaring i det sammanhang som avsnittet här har ryckts loss från.

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

# # #

När elektronikfabrikanterna började marknadsföra högtalaranläggningar riktade de bland annat in sig till landets folkparker och framhöll möjligheten att rationalisera bort musikerna. Philips första annons i tidskriften Folkparken infördes våren 1929 och rymde följande text:

En orkester utan gage – finnes det något mera idealiskt för en folkpark. Och en orkester som hörs både på dansbanan, i restauranten, på teatern och i hela parken. Det är en musik som lockar besökande i tusental och en mera ‘klämmig’ dansmusik finns inte.

Ni skall skaffa Er en högtalareanläggning! Gör ni det inte i år, blir ni tvungen nästa år. Och då går ni miste om en hel säsongs extra förtjänster. Det är på tiden att nu genast rådgöra med våra ingenjörer.
Man kan även genom Philips mikrofonen utsända och överföra originalmusik.

Liknande reklambudskap framfördes även av en konkurrerande elektronikfirma, men det kan betvivlas om dessa annonser gav det gensvar som försäljarna hade hoppats, för de upprepades inte. Från 1932 började Philips åter att annonsera i Folkparken, men med ett helt annat budskap. Nu var det inte längre tal om att spara in på orkestrarna, utan om att maximera deras ljudvolym så att en större publik kunde lockas till folkparkerna:

Även en solist kan göra sig hörd inför en talrik publik med tillhjälp av en Philips högtalareanläggning, som bör ingå i varje modern folkparks utrustning.

Det är en stor fördel för Er att folkparkens musikkapell hörs även utanför parkområdet. Musiken lockar alltid folk att komma in.

Åhöraren längst bort hör lika bra som de som sitta närmast folkparkens musikestrad eller teaterscen, tack vare en högtalareanläggning.

År 1929 försökte Philips sälja högtalare som ett sätt att ersätta orkestern; år 1932–34 handlade det däremot om att förstärka orkestern. Nu framstod det som självklart att högtalaren skulle få sitt ljud från en mikrofon, inte från en grammofon eller radiomottagare. Detta kunde rentav framställas som ett sätt att hjälpa de uppträdande att få “god kontakt med hela publiken”, som det hette i en annons från Philips år 1942.

Värt att notera är också att tidskriften Folkparken aldrig nyttjade begreppen “levande musik” eller “mekanisk musik” under de årgångar som jag har undersökt systematiskt (1925–34). Endast ett fåtal gånger diskuterades folkparkernas behov av högtalaranläggningar och det som då stod i centrum var snarast ljudvolymen, alltså ljudets rumsliga räckvidd.

Redan i slutet av 1928 skrev Folkparken om “Jättens röst”, en högtalarbil från Philips med förstärkarkapacitet på 600 W. Tidskriften återgav lovord från Korsnäs idrottsförening, som samma höst hade fått låna högtalarbilen av Philips:

Publiken stod häpen över röstens styrka och ljudrenhet. Inom parentes vilja vi omnämna, att det verkligen var någonting sensationellt som skedde, folk kunde på en söndageftermiddag gå i vilda skogen och plocka bär under härlig musik från denna högtalareanläggning på ett avstånd av dryga 6 km.

Folkparken beskrev högtalarbilen som särskilt lämplig för “sång, musik, reklammeddelanden och tal av lokala krafter”, men även för “konsert- och dansmusik från grammofonskivor”. Tidskriften efterlyste synpunkter från de aktiva i landets folkparker och lovade att återkomma – vilket dock aldrig skedde.

Först år 1931 nämndes i tidskriften exempel på den faktiska förekomsten av en högtalare på en svensk folkpark. Det rörde sig då om en “hypermodern danspaviljong” som man hade byggt i Eskilstuna: “Som extra attraktion har uppmonterats en Philips högtalareanläggning med en förstärkare å banan och en i parken.” Även i detta fall ges intrycket att man ville få orkestern att höras över ett större område utomhus. Jag har inte lyckats finna några exempel på att Musikerförbundet skulle ha något att invända mot ett sådant bruk av högtalare.

Inomhus framstod ljudförstärkningen i annat ljus. Musikerförbundet uttryckte en stor oro över att ljudet av en orkestrar kunde tas upp med mikrofon för direkt överföring till en närliggande lokal. Ett omtalat fall var restaurant Hasselbacken i Stockholm som under sommaren 1935 anlitade en tolvhövdad orkester men samtidigt sålde vidare ljudet via kabel till grannrestauranten Gubbhyllan, så att dess gäster kunde höra samma musik i högtalare. Gubbhyllan ska för detta ha betalat 25 kronor per dag till Hasselbacken. Musikerförbundet beskrev detta som ett paradexempel på hur musikens mekanisering ledde till förlust av arbetstillfällen.

Såg en vederstyggelse på Södermalm i går. Här och där strök det runt sommarklädda tonårstjejer med köpekransar i håret. Alltså blomsterkransar som alldeles uppenbart var köpta i en blomsterbutik. Blommorna var växthusodlade, av arter som man knappast hittar i traktens terräng. Bindningen var professionell, utan minsta skavank.

Åsynen av dessa köpekransar kändes – jag måste erkänna det – som ett skändligt angrepp på självaste midsommar. Traditionen, som jag lärt känna den, påbjuder att man binder blomsterkransar till sig själv och varandra.
Vad blir nästa steg? “Kan man köpa sju sorters blommor också, färdiga att lägga under kudden? Inplastade för att inte smutsa ner?”

Nå, tillåt mig indigneras en smula. Florister – vik hädan! Låt midsommarafton, om någon afton, få vara amatörernas afton!

Om vi sedan lägger moralen åt sidan, återstår en perfekt illustration av begreppet tillväxt. Grunden för ekonomisk tillväxt är ju att vi börjar betala för saker som vi inte tidigare betalade för. Nya kategorier av varor måste skapas. Olika slags amatörverksamhet måste försvinna eller förvandlas till “fritidsintressen”, vilka då tenderar att markera social status hos en begränsad krets. Som att lägga in sill. Som att baka bröd. Som att binda blomsterkransar.

Midsommarafton är Sveriges de facto-nationaldag. Det är lite intressant att fundera över den roll som DIY-verksamhet spelar, eller har spelat, i dess traditionella firande. Jag vet faktiskt inte om det brukar vara så med nationaldagar. Jag vet heller inte om det är tänkbart att amatörbundna kransar gradvis kommer att trängas ut av köpekransar, eller hur länge jag då kommer orka vara indignerad.

The political economists who pretend to explain the regular spasms of industry and commerce by speculation, resemble the now extinct school of natural philosophers who once considered fever as the true cause of all maladies.

Karl Marx: “The trade crisis in England”, december 1857

Ekonomijournalisten Karl Marx, verksam vid The New York Daily Tribune, hittade en skojig liknelse när han ville håna den borgerliga kristeorin. Att skylla krisen på finansspekulation, skrev han, är som att skylla sjukdomen på febern.

Tydligen hade det en gång funnits naturfilosofer som menade just detta: att det är febern som orsakar sjukdomen. (Någon som vet vilka det var?)

Det ter sig onekligen rimligare att betrakta febern som ett symptom på en underliggande sjukdom. Närmare bestämt: ett tecken på att immunförsvaret går på högvarv.
Värdekritiskt betraktat kan man nog säga något detsamma om finansspekulationen. Det vore förresten också roligt att höra om de nysakliga ontologerna har något att tillägga i frågan om feber och kausalitet.

“Ingen kristeori utan ett syndafall”, skrev jag häromsistens i Expressen. Det var ju lite slarvigt uttryckt. Så låt mig formulera saken mer exakt: historien om ett “syndafall” är en nödvändig del av varje borgerlig kristeori. Däremot inte i de två andra typer av kristeori som vi här opererar med: tragisk och kritisk.

Syndafallet ska här begripas som en punkt i det förflutna där det gick snett. Det gick snett eftersom människor handlade fel.
Felet förklarar krisen. Enligt de borgerliga kristeorierna hade människorna kunnat handla rätt, så att krisen hade kunnat undvikas. Det hade nog rentav legat i deras intresse, vilket de tyvärr inte insåg. Krisens utbrott påkallar behovet av botgörelse.

Olika varianter av borgerlig kristeori kivas inbördes om när syndafallet inträffade, vari det bestod och vem som syndade. Vänsterborgerliga identifierar ofta syndafallet med nyliberalismen. Högerborgerliga pekar ut välfärdsstaten eller dess excesser. Ultraborgerliga tenderar att göra guldmyntfoten till Eden och centralbankerna till Satan, så att syndafallet blir en process som fullbordades den 15 augusti 1971, då det internationella valutasystemet förlorade sin sista förankring i guldet.

Därmed inte sagt att de tragiska eller de kritiska kristeorierna ignorerar papperspengarnas, välfärdsstatens eller nyliberalismens betydelse i den historiska krisdynamiken. Men de pekar inte ut något tydligt felsteg som hade kunnat göras rätt.
Tragiska kristeorier hävdar krisens oundviklighet. Kritiska kristeorier urskiljer en krisande totalitet som måste överskridas. Bara i de borgerliga kristeorierna utpekas ett historiskt syndafall från vilket vi nu kan dra lärdom.

Vi kan vända på steken: där det finns ett utpekat syndafall, där finns även en kristeori – uttalad eller outtalad. Detta gäller inte bara i fråga om makroekonomi. Det kan lika gärna gälla estetik, psykologi eller antropologi. Det som krisar kan vara en värld, en stat, en organisation, ett psyke eller en ekologi.

Har saker gått snett? Berodde det på ett felsteg? Går det i efterhand att fastslå hur saker hade kunnat göras rätt? Om svaret på dessa tre frågor är ja, då har vi en kristeori. Vi kan kalla den borgerlig eller pseudoborgerlig.

Betyder detta att Bibeln är borgerlig? Knappast. Det bibliska syndafall som skildras i Genesis tredje kapitel är en synnerligen esoterisk historia. Människorna åt av kunskapens frukt och blev utkastade ur lustgården. Detta betyder inte nödvändigtvis att de kunnat göra annorlunda, än mindre att det vore önskvärt eller att vi i efterhand kan se detta som ett misstag.
Fördrivningen ur lustgården öppnar sig – som så mycket i Genesis – även för en tragisk tolkning. Möjligen även för en kritisk, i en mening närliggande den kritiska kristeorin – men då börjar vi snacka gnosis. Tills vidare kan vi bara beklaga att de goda wikipedianerna ännu inte har satt samman sidan List_of_crisis_theories_ in_the_Torah.

Åter till värdekritikerna, vars analyser av krisdynamiken sällan översätts från tyskan. Några öppningar i språkbarriären kan dock anas. Texter av Tomas Konicz (som dessutom formulerar sig begripligt) har börjat dyka upp på i engelsk översättning. Några lästips för de intresserade:

• The crisis explained
• The systemic causes of the crisis
• Is it already too late?

Sistnämnda kommer delvis att refereras här. Men först en slarvöversättning av vad Ernst Lohoff & Norbert Trenkle (Krisis) skriver i en artikel om den aktuella krishanteringen:

I den tredje industriella revolutionens tidsålder kan kapitalismen bara överleva såtillvida allt större mängder framtida värde kan pumpas in i samtiden.
/…/
Ju tyngre last som bildas av den kapitalistiska framtid som på förhand är förbrukad, desto svårare blir det att upprätthålla den fiktiva kapitaltillväxtens dynamik.
Tilldragandet av framtida värde kan bara ske med hjälp av realekonomiska förhoppningsbärare [Hoffnungsträger], vilka bär upp ett löfte om framtida vinst. Under 1980-talets “reaganomics” handlade det inte minst om amerikanska statsobligationer; i 1990-talets “nya ekonomi” var det aktier i IT-företag; på nollnolltalet fastighetspriser som tycktes stiga i oändlighet. Men i avsaknad av sådana förhoppningsbärare når kapitalismen sin gräns, tvingad att nöja sig med ett fortlöpande insamlande av samtida värde.

Denna kritiska punkt har nu blivit nådd. Förvisso fortsatte den finansindustriella expansionen även efter 2008 års kollaps. Men dynamiken upprätthålls inte längre av förhoppningar om vinster för privata företag i någon tillväxtsektor, utan via stadsbudgetar och centralbanker. /…/
Centralbankerna erbjuder nu inte bara affärsbankerna krediter till nollränta i en omfattning som saknar historisk motsvarighet. De fungerar också som “bad banks“, som avskrädesplatser för att dumpa redan förbrända framtidslöften. Dels accepterar de säkerheter i form av värdepapper som knappt skulle kunna säljas på marknaden. Dels bidrar de till att återfinansiera sina egna stater genom att köpa deras obligationer. Givetvis kan sådana åtgärder inte stoppa krisprocessen. Men de ger den en kvalitativt annorlunda karaktär.

Centralbankernas förvandling till “bad banks” tycks bli avgörande för den långsiktiga utvecklingen. Som ytterst ansvariga för valutan kan de visserligen upprätthålla det fiktiva kapitalskapandets dynamik genom att köpa upp nödlidande värdepapper. Men det sker ofrånkomligen till priset av att bygga upp en enorm inflationspotential.
Det fiktiva kapitalets värdeförlust måste förr eller senare slå över i penningmediets värdeförlust, även i Europa och USA (och nu syns tecknen i Kina).

Just nu präglas situationen av att de ledande staternas regeringar har valt att hålla en paradoxal dubbelkurs: nedskärningar och skuldsättning.

Annorlunda uttryckt: högerborgerliga och vänsterborgerliga mediciner kombineras. Väldigt förenklat: monetarism och keynesianism.
Ett allmänborgerligt konsensus har vuxit fram i dominerande kretsar, om vi bortser från Tyskland. Ett tydligt språkrör för detta konsensus är The Economist, som skriker allt högre att Tyskland måste rätta sig i ledet och acceptera mer skuldfinansierade stimulansåtgärder: “Start the engines, Angela“. Och nu kommer signalerna om att Angela Merkel börjar ge med sig, åtminstone delvis och under förutsättning att euroländerna accepterar en tidigare otänkbar centralisering av finanspolitiken.

Nedskärningslinjen fortsätter att drivas. Överallt i Sydeuropa ger den samma resultat. Drastiskt minskad efterfrågan leder till en recession och att arbetslösheten skjuter i höjden, vilket i sin tur leder till sjunkande skatteintäkter för de stater som därtill måste sörja för de arbetslösas överlevnad. Industriproduktionen i Portugal och Spanien har sjunkit med 25-30 % jämfört med åren innan krisen, medan hälften av de unga går arbetslösa. Italien tycks vara på väg åt samma håll. Grekland behöver vi knappt nämna.
Detta är ingen “vanlig” recession, skriver Tomasz Konicz. Det är en sammanbrottsartad avindustrialisering som flyttar gränserna för “tredje världen” så att denna börjar sträcka sig över Medelhavet, in i Sydeuropa.

Skuldfinansierade konjunkturprogram är inget alternativ till nedskärningar. Snarare är det som att elda med halm i spisen: det kan inte hålla brasan brinnande någon längre tid. Man kan inte lösa en skuldkris med ännu mer skulder, som Bundesbanks ordförande Jens Weidemann säger.

Faktum är att i den pågående dragkampen om krispolitikens inriktning har båda fraktioner rätt, i viss mån. Uppenbart är att skuldfinansierade konjunkturprogram är som att elda med halm: det kan bara hålla systemet upprätt på kort sikt. Lika uppenbart är att nedskärningsprogrammen leder de drabbade länderna mot socioekonomisk kollaps.
Ur dessa faktum och ur debatten kring dem går det endast att dra en logisk slutsats, nämligen att kapitalismen inte längre är funktionsduglig utan ständigt tilltagande skuldsättning. Men debattens kontrahenter – tyska sparfanatiker såväl som anglosaxiska keynesianer – är oförmögna att nå fram till denna slutledning, eftersom de förhåller sig till den rådande samhällsordningen som till en naturlag, omöjlig att ifrågasätta.

Sistnämnda var alltså Tomasz Konicz i min slarviga översättning. Utdragen som lagts upp här bildar förstås inte någon heltäckande analys, långt ifrån. Om man vill ha en sådan måste man läsa betydligt mer (förslagsvis kan man börja med de ovan länkade artiklarna för att sedan hugga tag i Robert Kurz, vilket dock förutsätter att man kan läsa tyska). Vi återkommer helt klart till värdekritikerna i denna långa bloggserie. Men innan dess blir det kristeoretiska avstickare åt helt andra håll.

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

# # #

I enlighet med riksdagens beslut inrättades år 1964 en statlig konsertbyrå, Rikskonserter, till att börja med som en försöksverksamhet i fyra län. Satsningen kom snart att ifrågasättas av föreningen Fylkingen, som samlade Sveriges högmodernistiska musikavantgarde.

Sedan 1962 ägnade sig Fylkingen primärt åt s.k. elektronmusik. De eftersträvade ett möte mellan ingenjörer och kompositörer för att uppnå en radikalt ny syntes av teknik och estetik. Det var företrädare för Fylkingen som låg bakom idén till Elektronmusikstudion (EMS), en tekniskt avancerad anläggning som byggdes under 1960-talet med Sveriges Radio som huvudman.

Fylkingen bejakade tanken på “en ny musikepok starkt dominerad av en ny typ av ‘musikinstrument’ som mera utnyttjar dagens tekniska möjligheter”. Följaktligen hävdade de att konserter är ett föråldrat sätt att “distribuera” musik:

Konsertväsendet i dess nuvarande form, som är en produkt av högromantiken, har mycket ofullständigt tillgodogjort sig de revolutionerande tekniska uppfinningarna på det ljudreproducerande området. /…/
Med tanke på de tekniska reproduktionsmöjligheter som numera står till buds kan samhället ställa väsentligt större krav på musikdistributionens effektivitet.

I stället för en konsertbyrå borde skattepengarna satsas på ett statlig skivbolag för konstmusik, ansåg Fylkingen. Dessa två “distributionssystem” – konserter och grammofonskivor – ställdes mot varandra i en debatt som rasade på Dagens Nyheters kultursidor under sommaren 1965.

Knut Wiggen från Fylkingen attackerade själva begreppet “levande musik”, som ju hade spelat en central roll i den politiska process som ledde fram till Rikskonserter:

Termen “levande musik” är givetvis en musikpolitisk gimmick, fabricerad i syfte att ge en konstnärlig motivering för den av olika skäl önskade rikskonsertverksamheten. Att det är meningslöst att använda termen “levande” i förbindelse med musik – vare sig i dess form av notation, fysikaliska ljudvågor eller psykologiska upplevelser – behöver väl inte beröras närmare.
Och hur är det i distributionstekniska sammanhang? Blir noterna, de fysikaliska ljudvågorna eller den psykologiska musikupplevelsen mera levande om man ser musikerna som spelar? Avlider musiken ifall man i konsertsalen sluter ögonen? /…/
1800-talets skrämseltes om musiken som för evigt bunden till några bestämda teknologier och klangideal bör inte längre inverka på de musikpolitiska besluten.

Folke Rabe från Rikskonserter var påfallande defensiv när han bemötte kritiken. Han undvek omsorgsfullt att använda frasen “levande musik”. Han accepterade tanken på att “elektroakustiska distributionssystem” i viss mån borde ersätta konserter, men ville samtidigt framhålla skillnaderna mellan olika slags musik. Viss konstmusik har en visuell komponent och jazzmusiken bygger på “närvaro av nuet i varje ögonblick”, skrev Folke Rabe.

Fylkingens företrädare lyckades behålla initiativet i debatten genom att framhålla de demokratiska fördelarna i en rationaliserad kulturdistribution. Detta framstår som ren opportunism från Fylkingens sida. Egentligen var det dem främmande att reducera mediet till en distributionskanal. I den egna bulletinen konstaterades utan omsvep att klassisk musik, “konsertsalsmusik”, är dömd att förvanskas om den medieras på elektronisk väg. Om denna insikt skulle sprida sig, skulle satsningen på ett statligt skivbolag förvandlas till en satsning på elektronisk musik som är särskilt skapad för högtalaren. Högmodernisternas agenda var alltså att rikta om det kulturpolitiska stödet: bort från den gamla orkestermusiken, till den nya elektronmusiken.

Några år senare nyanserades retoriken. Knut Wiggen pläderade i sin bok De två musikkulturerna för att både den gamla och den nya musiken borde få spelrum – men strikt åtskilda i olika medier. Detta var i grunden en helt annan vision än den kulturrationalism som i radikal form företräddes av Glenn Gould.

# # #

Planen framöver är att varje sommarvecka posta två avsnitt ur avhandlingen här på bloggen.