När Fylkingen förkastade “levande musik” (MusPolEk 7.2)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

# # #

I enlighet med riksdagens beslut inrättades år 1964 en statlig konsertbyrå, Rikskonserter, till att börja med som en försöksverksamhet i fyra län. Satsningen kom snart att ifrågasättas av föreningen Fylkingen, som samlade Sveriges högmodernistiska musikavantgarde.

Sedan 1962 ägnade sig Fylkingen primärt åt s.k. elektronmusik. De eftersträvade ett möte mellan ingenjörer och kompositörer för att uppnå en radikalt ny syntes av teknik och estetik. Det var företrädare för Fylkingen som låg bakom idén till Elektronmusikstudion (EMS), en tekniskt avancerad anläggning som byggdes under 1960-talet med Sveriges Radio som huvudman.

Fylkingen bejakade tanken på “en ny musikepok starkt dominerad av en ny typ av ‘musikinstrument’ som mera utnyttjar dagens tekniska möjligheter”. Följaktligen hävdade de att konserter är ett föråldrat sätt att “distribuera” musik:

Konsertväsendet i dess nuvarande form, som är en produkt av högromantiken, har mycket ofullständigt tillgodogjort sig de revolutionerande tekniska uppfinningarna på det ljudreproducerande området. /…/
Med tanke på de tekniska reproduktionsmöjligheter som numera står till buds kan samhället ställa väsentligt större krav på musikdistributionens effektivitet.

I stället för en konsertbyrå borde skattepengarna satsas på ett statlig skivbolag för konstmusik, ansåg Fylkingen. Dessa två “distributionssystem” – konserter och grammofonskivor – ställdes mot varandra i en debatt som rasade på Dagens Nyheters kultursidor under sommaren 1965.

Knut Wiggen från Fylkingen attackerade själva begreppet “levande musik”, som ju hade spelat en central roll i den politiska process som ledde fram till Rikskonserter:

Termen “levande musik” är givetvis en musikpolitisk gimmick, fabricerad i syfte att ge en konstnärlig motivering för den av olika skäl önskade rikskonsertverksamheten. Att det är meningslöst att använda termen “levande” i förbindelse med musik – vare sig i dess form av notation, fysikaliska ljudvågor eller psykologiska upplevelser – behöver väl inte beröras närmare.
Och hur är det i distributionstekniska sammanhang? Blir noterna, de fysikaliska ljudvågorna eller den psykologiska musikupplevelsen mera levande om man ser musikerna som spelar? Avlider musiken ifall man i konsertsalen sluter ögonen? /…/
1800-talets skrämseltes om musiken som för evigt bunden till några bestämda teknologier och klangideal bör inte längre inverka på de musikpolitiska besluten.

Folke Rabe från Rikskonserter var påfallande defensiv när han bemötte kritiken. Han undvek omsorgsfullt att använda frasen “levande musik”. Han accepterade tanken på att “elektroakustiska distributionssystem” i viss mån borde ersätta konserter, men ville samtidigt framhålla skillnaderna mellan olika slags musik. Viss konstmusik har en visuell komponent och jazzmusiken bygger på “närvaro av nuet i varje ögonblick”, skrev Folke Rabe.

Fylkingens företrädare lyckades behålla initiativet i debatten genom att framhålla de demokratiska fördelarna i en rationaliserad kulturdistribution. Detta framstår som ren opportunism från Fylkingens sida. Egentligen var det dem främmande att reducera mediet till en distributionskanal. I den egna bulletinen konstaterades utan omsvep att klassisk musik, “konsertsalsmusik”, är dömd att förvanskas om den medieras på elektronisk väg. Om denna insikt skulle sprida sig, skulle satsningen på ett statligt skivbolag förvandlas till en satsning på elektronisk musik som är särskilt skapad för högtalaren. Högmodernisternas agenda var alltså att rikta om det kulturpolitiska stödet: bort från den gamla orkestermusiken, till den nya elektronmusiken.

Några år senare nyanserades retoriken. Knut Wiggen pläderade i sin bok De två musikkulturerna för att både den gamla och den nya musiken borde få spelrum – men strikt åtskilda i olika medier. Detta var i grunden en helt annan vision än den kulturrationalism som i radikal form företräddes av Glenn Gould.

# # #

Planen framöver är att varje sommarvecka posta två avsnitt ur avhandlingen här på bloggen.

2 kommentarer ↓

#1 manen on 19 June 2012 at 3:28 pm

najs! Har denna strid fortsatt idag med t ex dig själv och dina ställningstaganden eller har den omgestaltats med nya aktörer(Piratbyrån bland andra)?

#2 COPYRIOT | Nu går avhandlingen att beställa on 29 July 2012 at 7:49 am

[…] När Fylkingen förkastade “levande musik” (MusPolEk 7.2) […]

Kommentera