Åter till värdekritikerna, vars analyser av krisdynamiken sällan översätts från tyskan. Några öppningar i språkbarriären kan dock anas. Texter av Tomas Konicz (som dessutom formulerar sig begripligt) har börjat dyka upp på i engelsk översättning. Några lästips för de intresserade:
Sistnämnda kommer delvis att refereras här. Men först en slarvöversättning av vad Ernst Lohoff & Norbert Trenkle (Krisis) skriver i en artikel om den aktuella krishanteringen:
I den tredje industriella revolutionens tidsålder kan kapitalismen bara överleva såtillvida allt större mängder framtida värde kan pumpas in i samtiden.
/…/
Ju tyngre last som bildas av den kapitalistiska framtid som på förhand är förbrukad, desto svårare blir det att upprätthålla den fiktiva kapitaltillväxtens dynamik.
Tilldragandet av framtida värde kan bara ske med hjälp av realekonomiska förhoppningsbärare [Hoffnungsträger], vilka bär upp ett löfte om framtida vinst. Under 1980-talets “reaganomics” handlade det inte minst om amerikanska statsobligationer; i 1990-talets “nya ekonomi” var det aktier i IT-företag; på nollnolltalet fastighetspriser som tycktes stiga i oändlighet. Men i avsaknad av sådana förhoppningsbärare når kapitalismen sin gräns, tvingad att nöja sig med ett fortlöpande insamlande av samtida värde.Denna kritiska punkt har nu blivit nådd. Förvisso fortsatte den finansindustriella expansionen även efter 2008 års kollaps. Men dynamiken upprätthålls inte längre av förhoppningar om vinster för privata företag i någon tillväxtsektor, utan via stadsbudgetar och centralbanker. /…/
Centralbankerna erbjuder nu inte bara affärsbankerna krediter till nollränta i en omfattning som saknar historisk motsvarighet. De fungerar också som “bad banks“, som avskrädesplatser för att dumpa redan förbrända framtidslöften. Dels accepterar de säkerheter i form av värdepapper som knappt skulle kunna säljas på marknaden. Dels bidrar de till att återfinansiera sina egna stater genom att köpa deras obligationer. Givetvis kan sådana åtgärder inte stoppa krisprocessen. Men de ger den en kvalitativt annorlunda karaktär.Centralbankernas förvandling till “bad banks” tycks bli avgörande för den långsiktiga utvecklingen. Som ytterst ansvariga för valutan kan de visserligen upprätthålla det fiktiva kapitalskapandets dynamik genom att köpa upp nödlidande värdepapper. Men det sker ofrånkomligen till priset av att bygga upp en enorm inflationspotential.
Det fiktiva kapitalets värdeförlust måste förr eller senare slå över i penningmediets värdeförlust, även i Europa och USA (och nu syns tecknen i Kina).Just nu präglas situationen av att de ledande staternas regeringar har valt att hålla en paradoxal dubbelkurs: nedskärningar och skuldsättning.
Annorlunda uttryckt: högerborgerliga och vänsterborgerliga mediciner kombineras. Väldigt förenklat: monetarism och keynesianism.
Ett allmänborgerligt konsensus har vuxit fram i dominerande kretsar, om vi bortser från Tyskland. Ett tydligt språkrör för detta konsensus är The Economist, som skriker allt högre att Tyskland måste rätta sig i ledet och acceptera mer skuldfinansierade stimulansåtgärder: “Start the engines, Angela“. Och nu kommer signalerna om att Angela Merkel börjar ge med sig, åtminstone delvis och under förutsättning att euroländerna accepterar en tidigare otänkbar centralisering av finanspolitiken.
Nedskärningslinjen fortsätter att drivas. Överallt i Sydeuropa ger den samma resultat. Drastiskt minskad efterfrågan leder till en recession och att arbetslösheten skjuter i höjden, vilket i sin tur leder till sjunkande skatteintäkter för de stater som därtill måste sörja för de arbetslösas överlevnad. Industriproduktionen i Portugal och Spanien har sjunkit med 25-30 % jämfört med åren innan krisen, medan hälften av de unga går arbetslösa. Italien tycks vara på väg åt samma håll. Grekland behöver vi knappt nämna.
Detta är ingen “vanlig” recession, skriver Tomasz Konicz. Det är en sammanbrottsartad avindustrialisering som flyttar gränserna för “tredje världen” så att denna börjar sträcka sig över Medelhavet, in i Sydeuropa.
Skuldfinansierade konjunkturprogram är inget alternativ till nedskärningar. Snarare är det som att elda med halm i spisen: det kan inte hålla brasan brinnande någon längre tid. Man kan inte lösa en skuldkris med ännu mer skulder, som Bundesbanks ordförande Jens Weidemann säger.
Faktum är att i den pågående dragkampen om krispolitikens inriktning har båda fraktioner rätt, i viss mån. Uppenbart är att skuldfinansierade konjunkturprogram är som att elda med halm: det kan bara hålla systemet upprätt på kort sikt. Lika uppenbart är att nedskärningsprogrammen leder de drabbade länderna mot socioekonomisk kollaps.
Ur dessa faktum och ur debatten kring dem går det endast att dra en logisk slutsats, nämligen att kapitalismen inte längre är funktionsduglig utan ständigt tilltagande skuldsättning. Men debattens kontrahenter – tyska sparfanatiker såväl som anglosaxiska keynesianer – är oförmögna att nå fram till denna slutledning, eftersom de förhåller sig till den rådande samhällsordningen som till en naturlag, omöjlig att ifrågasätta.
Sistnämnda var alltså Tomasz Konicz i min slarviga översättning. Utdragen som lagts upp här bildar förstås inte någon heltäckande analys, långt ifrån. Om man vill ha en sådan måste man läsa betydligt mer (förslagsvis kan man börja med de ovan länkade artiklarna för att sedan hugga tag i Robert Kurz, vilket dock förutsätter att man kan läsa tyska). Vi återkommer helt klart till värdekritikerna i denna långa bloggserie. Men innan dess blir det kristeoretiska avstickare åt helt andra håll.
34 kommentarer ↓
Skulle inte en klassisk stimmulanspolitik i syd EU Kunna fungera om Eu länder med låg ränta som exempelvis Tyskland och Sverige finansierar reella projekt? hjälper det om Eu gemensamt nationaliserar samtliga svaga banker?
tusen tack för detta. älskar dina översättningar av värdekritikerna.
[…] Krisen, del 39: Värdekritikerna om eurokrisen […]
Framför allt en sak gör mig kluven till Nürnbergskolan: deras fokus ligger på filosofin och inte på den ekonomiska motsägelsefulla processen som sådan; den senare konstateras oftast mycket kort och sedan drar man långtgående teoretiska slutsatser. Det här tycker jag är tydligt inte minst i Kurz’ långrandiga kritik av modernitetens ontologi.
Varför utgör den tredje industriella revolutionen ett inneboende krismoment? Därför att det nödvändiga arbetet reduceras till ett minimum – jovisst, men varför skulle detta i sig leda till en kris för profitabiliteten? Nürnbergskolan fokuserar på att massan av värde blir mindre men ackumulationen av kapital förutsätter blott att pengar blir till mer pengar eller att investeringar lönar sig. En mindre ursprunglig investering kräver en mindre avkastning men den senare måste vara större än den förra. Med andra ord är det profitkvoten och inte profitmassan som borde vara i fokus. De ständiga produktivitetsvinsterna sänker priserna på de nyproducerade varorna men förbilligar inte de redan tagna lånen. Utan företagens och staternas skuldberg borde ackumulationen därför rimligtvis kunna fortsätta men i så fall måste det till en våldsam kapitalförstörelse som också för med sig våldsamma samhällsomvälvningar; kapitalproduktionen skulle behöva en omstart men kapitalistklassen är rädd för konsekvenserna.
Jag tycker att Klimans senaste bok är en betydligt klarare analys än vad man brukar höra ifrån de olika värdeformsteoretikerna.
PS. Angående profitkvot kontra profitmassa se Pannekoeks kritik av Grossmann från 1934 (bläddra ner till “Marx versus Grossmann”).
suitsmeveryfine: Jag känner inte alls igen mig i din beskrivning av en Nürnbergskola som fokuserar på “filosofin”.
Det känns som att du blandar ihop de tyska värdekritikerna med anglosaxiska värdeformsteoretiker här. Eller?
Robert Kurz är ju mer ekonomijournalist än filosof. Samma sak med de främsta företrädarna för rest-Krisis, Lohoff & Trenkle, liksom det yngre stjärnskottet Tomasz Konicz. Och den kanske skarpaste kristeoretikern i gänget, Claus Peter Ortlieb, är matematiker till professionen.
Däremot stämmer det ju att de allihopa avvisar tanken på att analysera “ekonomin som sådan”, då de vill utveckla en kritisk teori om en totalitet där ekonomi och politik är två sidor av samma mynt. Tanken på en negativ totalitet tas allra längst av Robert Kurz och övriga Exit-gänget med deras avspaltningsteori, som integrerar frågan om genusrelationer (som jag aldrig sett Kliman beröra med ett ord).
Men jag återkommer snart till Kliman och vad jag uppfattar som starka och svaga sidor i hans resonemang!
[…] Krisen, del 39: Värdekritikerna om eurokrisen […]
Först ett erkännande: Jag har inte läst så himla mycket av de tyska värdekritikerna eftersom de tyska språkkunskaperna fortfarande är ganska begränsade. Av det jag har sett däremot så lägger man krutet på att diskutera ekonomiska “utvecklingslinjer” med logiska resonemang utifrån ganska enkla axiom och det skulle man kunna kalla filosofiskt. Vad jag menade mer specifikt är att de inte grundar sina antaganden särskilt väl empiriskt och historiskt. Till exempel hela biten med it-revolutionens innebörd. It-tekniken är en sentida vetenskaplig landvinning som har reducerat det nödvändiga arbetet men den är långtifrån den första under kapitalismens historia. Ända sedan kapitalismens uppkomst har kapitalackumulationen minimerat det nödvändiga arbetet och därmed pressat ned värdet på framtida investeringar, vilket betyder att profitkvotens fallande tendens är systeminherent. Men profitkvoten har inte fallit kontinuerligt utan har kunnat återställas. Marknadernas utvidning är en av de motverkande faktorna men den allra effektivaste är en dramatisk kapitalförstörelse som mycket snabbt kan sänka kapitalets värdesammansättning och därmed höja profitkvoten. En allomfattande kapitalförstörelse kan förändra t.ex. 100 kr mervärde/(1000 kr konstant kapital + 100 kr variabelt kapital) = 9 % profitkvot till låt säga 100 kr mervärde/(100 kr konstant kapital + 100 kr variabelt kapital) = 50 % profitkvot. Kapitalförstörelsen är dock en mycket drastisk lösning på profitabilitetsproblemet som kapitalistklassen helst vill undvika p.g.a. de sociala konsekvenserna.
Tillväxttakten har accelererat under kapitalismens historia, vilket har varit möjligt p.g.a. och inte trots en systematisk tillämpning av arbetsbesparande tekonologi. Jag har fått intrycket av att de tyska värdekritikerna bara antar att it-tekniken är extra mycket arbetsbesparande i relation till alla de tidigare teknikerna i kombination med något slags luxemburgskt/malthusianskt marknadernas mättande-förklaring: värdets geografiska expansion har vid en viss punkt blivit långsammare än reduktionen av det nödvändiga arbetet (avsubstantialiseringseffekten). Men jag är inte så övertygad av den förklaringen. Klimans resonemang kring ett cykliskt utvecklingsmönster tycker jag stämmer bättre överens med den historiska utvecklingen, men visionen är ändå inte mycket mindre apokalyptisk än dem hos värdekritikerna: utan massiv kapitalförstörelse inget verkligt återställande av profit- och ackumulationenskvoten och därmed relativ stagnation som en liten finansiell olycka snabbt kan förvandla till depression. Jag ser fram emot att läsa vad du har att skriva om Kliman. Jag tycker att inte att det finns en enskild teoretisk strömning som behandlar alla viktiga problem på ett tillfredställande sätt utan alla har brister på olika områden. Perspektivet i Klimans bok är mycket smalt, det håller jag med om, så han erbjuder inte någon helhetslösning, men förenad med Théorie communiste t.ex. blir det betydligt bättre. Till vilket man kanske borde foga Scholz’ avspaltningsteori…
Angående de anglosaxiska värdeteoretikerna så är de på många sätt en mycket mer annorlunda strömning. De fokuserar på objektspecifik (“systematisk”) dialektik och hur olika kategorier står i förhållande till varandra och bygger upp totaliteten. Hos dem finns inte mycket kris- eller revolutionsteori att hämta utan den egentliga kritiken tycks tyvärr vara rent moralisk: allting bestäms av värdeformen och det är omänskligt.
Jag ser mycket fram emot att läsa vad mer du har att säga om Kliman och överhuvudtaget om kristendenser, sammanbrott och revolution.
[…] Krisen, del 39: Värdekritikerna om eurokrisen […]
[…] Krisen, del 39: Värdekritikerna om eurokrisen […]
[…] RFID, mail- och nätövervakning, GPS, osv. (Dessa övervakningstekniker sprungna ur de tredje industriella revolutionen.) Jag skriver olyckligtvis inte för att denna övervakning skulle vara trivial eller obetydlig – […]
Kommentera