Högtalarmusiken i 1930-talets nöjesliv (MusPolEk 3.12)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

# # #

När elektronikfabrikanterna började marknadsföra högtalaranläggningar riktade de bland annat in sig till landets folkparker och framhöll möjligheten att rationalisera bort musikerna. Philips första annons i tidskriften Folkparken infördes våren 1929 och rymde följande text:

En orkester utan gage – finnes det något mera idealiskt för en folkpark. Och en orkester som hörs både på dansbanan, i restauranten, på teatern och i hela parken. Det är en musik som lockar besökande i tusental och en mera ‘klämmig’ dansmusik finns inte.

Ni skall skaffa Er en högtalareanläggning! Gör ni det inte i år, blir ni tvungen nästa år. Och då går ni miste om en hel säsongs extra förtjänster. Det är på tiden att nu genast rådgöra med våra ingenjörer.
Man kan även genom Philips mikrofonen utsända och överföra originalmusik.

Liknande reklambudskap framfördes även av en konkurrerande elektronikfirma, men det kan betvivlas om dessa annonser gav det gensvar som försäljarna hade hoppats, för de upprepades inte. Från 1932 började Philips åter att annonsera i Folkparken, men med ett helt annat budskap. Nu var det inte längre tal om att spara in på orkestrarna, utan om att maximera deras ljudvolym så att en större publik kunde lockas till folkparkerna:

Även en solist kan göra sig hörd inför en talrik publik med tillhjälp av en Philips högtalareanläggning, som bör ingå i varje modern folkparks utrustning.

Det är en stor fördel för Er att folkparkens musikkapell hörs även utanför parkområdet. Musiken lockar alltid folk att komma in.

Åhöraren längst bort hör lika bra som de som sitta närmast folkparkens musikestrad eller teaterscen, tack vare en högtalareanläggning.

År 1929 försökte Philips sälja högtalare som ett sätt att ersätta orkestern; år 1932–34 handlade det däremot om att förstärka orkestern. Nu framstod det som självklart att högtalaren skulle få sitt ljud från en mikrofon, inte från en grammofon eller radiomottagare. Detta kunde rentav framställas som ett sätt att hjälpa de uppträdande att få “god kontakt med hela publiken”, som det hette i en annons från Philips år 1942.

Värt att notera är också att tidskriften Folkparken aldrig nyttjade begreppen “levande musik” eller “mekanisk musik” under de årgångar som jag har undersökt systematiskt (1925–34). Endast ett fåtal gånger diskuterades folkparkernas behov av högtalaranläggningar och det som då stod i centrum var snarast ljudvolymen, alltså ljudets rumsliga räckvidd.

Redan i slutet av 1928 skrev Folkparken om “Jättens röst”, en högtalarbil från Philips med förstärkarkapacitet på 600 W. Tidskriften återgav lovord från Korsnäs idrottsförening, som samma höst hade fått låna högtalarbilen av Philips:

Publiken stod häpen över röstens styrka och ljudrenhet. Inom parentes vilja vi omnämna, att det verkligen var någonting sensationellt som skedde, folk kunde på en söndageftermiddag gå i vilda skogen och plocka bär under härlig musik från denna högtalareanläggning på ett avstånd av dryga 6 km.

Folkparken beskrev högtalarbilen som särskilt lämplig för “sång, musik, reklammeddelanden och tal av lokala krafter”, men även för “konsert- och dansmusik från grammofonskivor”. Tidskriften efterlyste synpunkter från de aktiva i landets folkparker och lovade att återkomma – vilket dock aldrig skedde.

Först år 1931 nämndes i tidskriften exempel på den faktiska förekomsten av en högtalare på en svensk folkpark. Det rörde sig då om en “hypermodern danspaviljong” som man hade byggt i Eskilstuna: “Som extra attraktion har uppmonterats en Philips högtalareanläggning med en förstärkare å banan och en i parken.” Även i detta fall ges intrycket att man ville få orkestern att höras över ett större område utomhus. Jag har inte lyckats finna några exempel på att Musikerförbundet skulle ha något att invända mot ett sådant bruk av högtalare.

Inomhus framstod ljudförstärkningen i annat ljus. Musikerförbundet uttryckte en stor oro över att ljudet av en orkestrar kunde tas upp med mikrofon för direkt överföring till en närliggande lokal. Ett omtalat fall var restaurant Hasselbacken i Stockholm som under sommaren 1935 anlitade en tolvhövdad orkester men samtidigt sålde vidare ljudet via kabel till grannrestauranten Gubbhyllan, så att dess gäster kunde höra samma musik i högtalare. Gubbhyllan ska för detta ha betalat 25 kronor per dag till Hasselbacken. Musikerförbundet beskrev detta som ett paradexempel på hur musikens mekanisering ledde till förlust av arbetstillfällen.