Krisen, del 43: Ur en ny bok från Krisis

Nu blir det mer Wertkritik från Nürnberg! (Spridda applåder.) Se detta som en fortsättning på tidigare inlägg om värdekritikernas förståelse av krisen, eller som en utveckling av den pågående diskussionen om kapitalismens väsen.

Ernst Lohoff och Norbert Trenkle från Krisis utkom i våras med boken Die große Entwertung, som är ännu ett bidrag till floden av kristeoretisk litteratur. Författarna är veteraner på den värdekritiska scenen. Ända sedan sent 1980-tal har de klurat på sammanbrottet. De följde inte med Robert Kurz till Exit och försöket att utveckla en ännu radikalare Wertabspaltungskritik, utan stannade i “rest-Krisis“.

Boken i fråga är ganska lättläst (förutsatt att begriper tyska) och utgör ett ganska ambitiöst försök att formulera en övergripande teori om hur kapitalismen sedan 1970-talet har hållt sig flytande genom att ackumulera det som Marx kallade “fiktivt kapital”. Alltså genom en kreditexpansion som kapitaliserar på framtiden. Boken fastslår redan i sin undertitel att finansspekulation och statsskuld inte är krisens orsak, utan bara ett sätt att skjuta den på framtiden.

Jag tänkt återvända mer i detalj till vad Lohoff & Trenkle skriver i sin bok. Min förhoppning är att ställa det i kontrast till andra varianter av kritisk kristeori, särskild de senaste varianterna på “profitkvotens fallande tendens” (Andrew Kliman, Paul Mattick Jr.) och den egenartade kritik som just nu vecklas ut av bloggaren Jehu. (Får jag tid att blogga om allt detta? Vet ej.)

Här följer en selektiv, slarvig översättning av vad Lohoff & Trenkle skriver i sitt efterord.

Två skenbart oförsonliga positioner behärskar gemensamt den politiska debatten om hur krisen bäst bör hanteras. Ena positionen vill öppna penningslussarna på än vidare gavel för att få igång nya konjunkturprogram som ska stimulera näringslivets tillväxt. Andra positionen förordar besparingar och nedskärningar. Båda hävdar att deras recept är det rätta för att övervinna krisen och rädda kapitalismen tillbaka till en fast grund att stå på.

(Okej, snabb kommentar: dessa två positioner motsvarar de som här på Copyriot har fått etiketterna “vänsterborgerlig” och “högerborgerlig”. Man kan också tala om ett inflatoriskt och ett deflatoriskt program för att mildra krisen. Delvis handlar det om en fortsättning på en tidigare debatt mellan keynesianism och monetarism inom nationalekonomin.)

Ernst Lohoff och Norbert Trenkle riktar sin kritik mot de antaganden som är gemensamm för vänsterborgerlig och högerborgerlig kristeori. Om de tenderar att gå hårdare mot den högerborgerliga, är det inte för att de föredrar en keynesiansk politik som den minst dåliga, utan för att de är tyskar. Just i Tyskland finns ju, till skillnad från i övriga Europa, ett generellt övertag för den högerborgerliga tanken på att spara sig ur krisen och undvika expansiv penningpolitik.

Angela Merkel formulerar gärna sparpolitiken i termer av sunt förnuft, ibland genom att referera till en föreställd hemmafru, “die schwäbische Hausfrau”. Vardagsförnuftets inskränkta erfarenhet projiceras därmed från ett idealiserat familjehushåll till ett idealiskt folkhushåll, skriver Lohoff & Trenkle:

Genom detta raster framstår kreditgivandet som en simpel variant på det vardagliga lånandet av materiella ting, ungefär som när man lånar ut en säck potatis till sin granne. Detta ter sig logiskt, eftersom pengar till vardags framstår som ett simpelt hjälpmedel för att underlätta utbyte. Men då bortser man från en väsentlig skillnad mellan att låna ut saker och att bevilja kredit. /…/
Kreditförhållandet är inte ett nollsummespel, det är inte en omfördelning av befintliga rikedomar, utan ett sätt att på förhand nyttja framtidens abstrakta rikedom. Till saken hör att borgenären (kreditgivaren) ingalunda avstår från pengarnas bruksvärde medan de är utlånade, utan tvärtom realiserar detta bruksvärde som kapital när de förräntar sig i själva kreditförhållandet. Men inte heller geldenären (kreditmottagaren), avstår från pengarnas bruksvärde, utan kan använda dem efter eget gottfinnande, antingen som kapital eller för att finansiera sin konsumtion. Penningsumman har alltså fördubblats genom kreditrelationen. Den existerar i två uppsättningar: dels som pengar i geldenärens händer, dels som ägandebevis [Eigentumstitel] i borgenärens händer.

(Jag är lite osäker på hur jag ska översätta Eigentumstitel. Det kan syfta på värdepapper, men även annat som kan fungera som säkerhet. Funkar det att säga “ägandebevis”?)

Till skillnad från vad ett “sunt förnuft” må göra gällande,
innebär penningutlånandet inte att den ena parten (“tyskarna”) måste avstå från konsumtion för att den andra parten (“de lata grekerna”) ska kunna leva i sus och dus.
Tvärtom är en sådan kreditrelation, likt alla andra, ett sätt att få kapitalet att växa. Därmed är det en väsentlig del av den dynamik som har hållt tillväxten i gång efter fordismens slut. Borgenärer och geldenärer har båda profiterat på detta, om än på olika vis. Exempelvis hade Tysklands omtalade konkurrenskraft inte varit något värd om det inte vore för att världsmarknaden pumpats upp med krediter. Det finns inget löjligare än det ressentimentsfyllda gnället från de som nu uppfattar sig som orättvist behandlade, som om de hade avstått från att avnjuta mat och andra ljuvligheter för att låta andra mätta sina magar.
/…/
Personifieringen av samhällets fetischförhållanden följer, som vanligt, en binär logik. Att de “arbetsskygga” i Grekland eller i Kreuzberg nu måste avstå från välfärd, det ter sig som världens självklaraste sak för den hederligt arbetande och skattebetalande normalborgaren. Men finansmarknadernas sammanbrott låter sig inte lika lätt förklaras genom en sådan figur. Detta tomrum fylls av den latent antisemitiska föreställningen om giriga bankirer och spekulanter, som hänsynslöst suger ut och förslavar “näringslivet” i sin jakt på profit.
Båda dessa projektioner kompletterar varandra ömsesidigt och är i hög grad utbytbara, som när det diskuteras om Greklandskrisen ska skyllas på “grekerna” eller på “bankerna”. Den ena positionen tenderar snarast att företrädas av konservativ-liberala som kan spela på en aggressiv nationalism, vilken särskilt i Tyskland ges bränsle i nyhetsmedierna. Den andra positionen motsvarar snarast den traditionella vänstern och dess avfallsprodukter. /…/ Givetvis saknas inte heller de nyanserade tyckare som hävdar att båda sidor, greker såväl som bankirer, har del i skulden. Detta upplöser inte personifieringen utan fördubblar den bara, på ett sätt som visar hur de båda skuldprojektionerna springer ur samma felaktiga förnimmelseraster. Ur detta kan man inte ta sig genom någon kompromiss mellan de två falska föreställningarna, utan bara genom att helheten ifrågasätts.
Faktum är att den våldsamma överskuldsättningen av Grekland, liksom många andra stater, inte kan förklaras i kategorier som utgår från subjektiv “skuld”.

/…/

Att vissa stater skuldsätts är inte bara en nödvändighet för att andra stater ska kunna ha exportöverskott; i grunden har alla dessa stater gemensamt tagit del i att hålla en världsvid tillväxt i rullning, trots att dess värdebas sedan 1980-talet har underminerats. Utan att själva veta det, har protagonisterna utfört en gigantisk manöver för tillägnande av fiktivt, framtida värde. Detta har endast tjänat till att skjuta kapitaltillväxtens sammanbrott på framtiden.
Ingenting är mer groteskt än idén om att skuldsättningen skulle kunna stoppas på bred front. Om de tyska sparkommissarierna skulle segra inom EU, eller om Tea Party-rörelsen skulle segra i USA, så att de gjorde allvar av sina planer på att minska statsskulden, skulle det ofrånkomligen leda till en enorm kollaps av det jättebygge som byggts av fiktivt kapital under 30 år. Det skulle inte betyda återgången till någon “solid marknadsekonomi”, utan en våldsam kollaps där skapandet av rikedom återgår till den synnerligen låga nivå som det reella värdeskapandet kan nå upp till, givet den höga nivå som produktiviteten har nått i dag. Det skulle knappast kunna ske utan att ett auktoritärt styre förklarar undantagstillstånd.

I jämförelse ter det sig någorlunda rationellt, inom ramarna för en kapitalistisk krislogik, att fortsätta med “de billiga pengarnas politik” med ständigt växande statsskulder. Detta är ju vad som i över trettio år har lyckats hålla skapandet av abstrakt rikedom i gång, trots att värdeskapandet stagnerat. /…/ Fast den expansiva penningpolitiken utesluter inte att det samtidigt ställs hårda sparkrav på socialsystem och offentlig infrastruktur, utan går vanligtvis hand i hand. Gentemot det övergripande målet att åter få kapitaltillväxten i gång framstår allt annat som “ej systemrelevant”.
Sparpaketens kvantitativa effekt är visserligen minimal, om man mäter dem mot de gigantiska skuldberg som staterna bara på de tre senaste år har dragit på sig, till följd av försöken att rädda finanssystemet från att bryta samman. Vad som räknas är att nedskärningarna ska sända en signal. För att de s.k. finansmarknaderna ska återvinna det förtroendet som de kräver för att låna ut mer pengar måste staterna demonstrera att en “sparvilja” finns till hands och att den kommer att genomdrivas trots möjligt motstånd hos befolkningen. Krisens fulla utbrott skjutas ytterligare några år på framtiden, förutsatt att man offrar ännu mer materiell rikedom som inte är omedelbart funktionell. Det torde vara uppenbart att kris-keynesianismen på inget vis ifrågasätter den abstrakta tillväxtens fetischistiska tvångsordning.

/…/

Någon “enkel varuproduktion” – ett samhällssystem där pengar blott är ett medel för att underlätta utbyte – existerar bara i inledningskapitlen till läroböcker i nationalekonomi samt i det borgerliga vardagsförståndets fantasier. Därför är alla försök att “reformera” pengarna, exempelvis genom att avskaffa räntan, inte bara regressiva (i det att de hyllar “marknadsekonomin” och projicerar kapitalismens alla avigsidor till finanssfären) utan även dömda till praktiskt misslyckande. Regionala bytesvalutor kan på sin höjd fungera som tillfällig parallellvaluta. I extrema krissituationer, som i Argentina kring årsskiftet 2001–2002, kan de ersätta de reguljära pengarna på ett sätt som påminner om hur cigaretter användes på svarta marknaden omedelbart efter andra världskriget. Men enda sättet för en bytesvaluta att lämna sin lilla nisch är genom att förvandlas till alldeles vanliga pengar – pengar som inte är ett hjälpmedel utan ett självändamål.

Alternativet kan heller inte vara en statlig kommandoekonomi, som i den “realsocialismen” som dessbättre har landat på historiens sophög. Denna var inte bara auktoritär och repressiv. Faktum är att den inte ens bröt med kapitalismen. Planekonomin fortsatte att organiseras kring den abstrakta rikedomens kategorier: vara, värde och abstrakt arbete. Dessa upphävdes inte, utan underkastades bara en statlig styrning. /…/
Varken marknadsekonomi eller planekonomi utgör alltså någon lösning.

Vad är då lösningen? Äh, det spelar väl mindre roll just nu. Först kanske vi kan diskutera om analysen är hållbar. Sen återkommer vi i fler blogginlägg till vad Lohoff & Trenkle skriver i boken. Ovanstående översättning var alltså bara ur efterordet.

19 kommentarer ↓

#1 suitsmeveryfine on 29 June 2012 at 1:00 pm

Jag håller med om det mesta, men jag är inte så säker på att vi efter det våldsamma kollapsen “återgår till den synnerligen låga nivå som det reella värdeskapandet kan nå upp till”.

Som jag har argumenterat tidigare är det centrala för kapitalackumulationen förhållandet mellan investeringar och intäkter, profitkvoten, och inte storleken på de värden som byter ägare. En våldsam bortsprängning av skuldberget skapar inte någon harmoni utan säkert undantagstillstånd, uppror och så vidare men den borde åtminstone teoretiskt lägga grunden för en ny framtida ackumulationscykel som efter trettiotalsdepressionen och andra världskriget.

Geert Reuten har nyligen analyserat huvudmanuskriptet till Kapitalet. Tredje boken. Han hävdar bland annat att Marx övergav sin sammanbrottsteori i Grundrisse och istället utvecklade en teori om den kapitalistiska produktionens cykliska utveckling. Se följande citat från hans text:

“[…] The crises are always but momentary violent solutions of the existing contradictions—violent eruptions—which restore the disturbed balance.” (M, 323; E, 259; F, 357; U, 249; trans. modified.)

The theme of restoration is emphasized in the next pages of Marx’s manuscript on overproduction, over-accumulation and devaluation of capital.

He writes: “Under all circumstances, however, the balance will be restored by the destruction of capital to a greater or lesser extent” (M, 328; cf. E, 264; F, 362; U, 253).

As if to underscore the point, Marx finally sets out how crisis and its aftermath restores the rate of profit.

“And so we go round the whole circle once again. One part of the capital that was devalued by the cessation of its function now regains its old value. But, with expanded conditions of production, a wider market and increased productivity, it will once again go though the same vicious circle (Zirkel vicieux)” (M, 329; emphasis added; cf. E, 265; F, 364; U, 255)

The result of Marx’s reformulation of the “law” is therefore the abandonment of an eschatological theory of crisis and emphasis upon the concrete analysis of capital’s increased potential to exploit labor in the course of any given conjuncture.

Även om jag tror att Reuten nog kan ha rätt – i sin tolkning och att det faktiskt förhåller sig på det här sättet – tror jag verkligen inte att kapitalismens cykliska utveckling går att hantera på något enkelt sätt av kapitalistklassen, utan produktionssättet kan mycket väl komma att ifrågasättas i grunden under en allvarlig kris och depression. Men det är faktiskt också upp till oss; det sker inte automatiskt!

#2 monki on 29 June 2012 at 2:33 pm

*applåderar*

#3 Viktualiebrodern on 29 June 2012 at 3:46 pm

Eigentumstitel = Ägaranspråk (jfr “entitled to”) ?

“…en våldsam kollaps där skapandet av rikedom återgår till den synnerligen låga nivå som det reella värdeskapandet kan nå upp till, givet den höga nivå som produktiviteten har nått i dag. Det skulle knappast kunna ske utan att ett auktoritärt styre förklarar undantagstillstånd.”

Denna våldsamma kollaps och det auktoritära styret är det givna framtidsscenario som vi måste förhålla oss till och med politiken idag göra det bästa möjliga av.

Alla förnekanden av detta, eller fantasterier om Schlarraffenland med “Money for nothing and your chicks for free” Om bara… gör som jag säger så blir allt bra… kan bara göra situationen värre.

Någon lösning går inte att se, om inte annat så därför att framtiden ännu är okänd, men framförallt måste vi hålla de messianska falskprofeterna på avstånd. First thing we must do – let’s kill all the hopemongers.

#4 kcl on 30 June 2012 at 10:44 am

Låter inte alltihop som ett ganska tillkrånglat sätt att beskriva “the wealth effect”, d.v.s. att folk tycker sig bli rikare vid kreditexpansion, både de som lånar ut pengar och de som lånar pengar för att köpa andra tillgångar?

#5 Anders Andersson on 30 June 2012 at 12:39 pm

Både ägaranspråk och äganderätt kan vara korrekta översättningar av ordet Eigentumstitel, men i det aktuella sammanhanget kanske tillgångar eller (om man vill precisera sig) fordringar skulle fungera lika bra.

Till sakfrågan: Som individ snarare än politiker eller nationalekonom frågar jag mig vad Immanuel Kant skulle ha gjort (enligt det kategoriska imperativet): Lånat ut en till säck potatis, eller startat ett företag i Grekland? “Om alla andra i min situation gör likadant, blir resultatet bra då?”

#6 Fredrik on 30 June 2012 at 3:01 pm

“Man kan också tala om ett inflatoriskt och ett deflatoriskt program för att mildra krisen. Delvis handlar det om en fortsättning på en tidigare debatt mellan keynesianism och monetarism inom nationalekonomin.)”

Detta är inte en korrekt beskrivning. Motsättningarna mellan keynesianer och monetarister mer eller mindre upphörde i och med nykeynesianismen (i alla fall inom mittfåran). Frågan om hur man bäst skulle bedriva stabiliseringspolitik ansåg som mer eller mindre löst under den period med stabil inflation och små konjunktursvägninar som brukar kallas “The Great Moderation”.

Den eran upphörde 2008, och det nykeyenesianska receptet upphörde att fungera. Därmed återuppstod också motsättningarna mellan de som anser att lågkonjukturen bör botas med okonventionell penningpolitik (QE och liknande) och de som föredrar statlig lånefinansierad konsumtion och investering (dvs klassisk keynesiansk stimulanspolitik).

Men notera att båda dessa positioner är inflatoriska! De har i grunden samma analys och båda förespråkar inflation. Skillnaderna ligger endast i hur man åstadkommer den.

Den deflatoriska positionen är mer rotad i RBC-teori och den Österikiska skolan och har ingenting med monetarism att göra. Allt som oftast ligger det en politisk agenda bakom, snarare än någon ekonomisk teori.

Milton Friedman själv tog tydligt avstånd från den deflatoriska positionen, som till exempel i den här intervjun: http://economistsview.typepad.com/economistsview/2006/01/milton_friedman.html

Jag tror det här missförståndet uppstår för att folk antar att eftersom monetarister förespråkade åtstramning under 70- och 80-talen skulle de göra det idag också. Men läser man vad Friedman skrivit om 30-talsdepressionen inser man hur felaktig den uppfattningen är.

#7 rasmus on 30 June 2012 at 4:00 pm

Tack för klargörandet, Fredrik. Här finns uppenbarligen skillnader på flera olika nivåer – ekonomiteoriska, realpolitiska, ideologiska, retoriska, m.fl. – som det gäller att hålla isär (om så bara för att förstå hur de hänger samman). Min formulering som du reagerade på var slarvig, eftersom den svävade löst mellan olika nivåer.

#8 Korrektiv on 1 July 2012 at 12:27 am

Enligt den Österrikiska skolan är orsaken till den nuvarande krisen politiska interventioner i marknadens funktionssätt. Österrikarna menar att grundproblemet är att det existerar centralbanker och att centralbankschefer utses av politiker. Följden av detta är att vi får något som heter penningpolitik och som går ut på att Centralbankerna ska besluta om hur stor penningmängden och räntan skall vara.

Centralbankscheferna utses av statsmän, politiker, och står under politiskt tryck att expandera penningmängden för att behaga den politiska makten. Detta leder, enligt denna konjunkturcykelteori, till att man genom att expandera penningmängden (och tvingar ned räntenivåerna) håller osunda företag under armarna. I en dynamisk ekonomi är det naturligt att vissa företag slås ut och att vissa människor friställs.

När man på politisk väg håller liv i sådana företag och under lång tid expanderar penningmängden skapas det väldiga obalanser i ekonomin. En allt större del av en nations företag blir då osunda, eller i vart fall vissa verksamhetsgrenar som ingår i dessa företag. Det går emellertid inte att under en längre tid hålla osunda företag vid liv genom att expandera penningmängden. Till slut rakar då inflationen i höjden och man får en valutakris.

Nu har man dock expanderat penningmängden under en lång tid. Stora delar av ekonomin är osund (bubblor av olika slag). Slutresultatet kommer att bli att en stor del av ekonomin rasar samman på en och samma gång. Österrikarna menar att det enda sättet att komma ur krisen är att tillåta att detta sker. Det är vad Ron Paul har förespråkat i sina kampanjer både år 2007-2008 och nu 2011-2012.

Receptet för att motverka dessa kojunkturcykler är att avpolitisera valutorna. Österrikarna anser att poängen med en guldmyntfot är att men en rigid sådan kan penningmängden inte expandera snabbare än brytningstakten för nytt guld. Denna brytningstakt innebär att penningmängden kommer att växa betydligt långsammare än under ett fiat-system.

Helst vill man dock avskaffa centralbankssystemet helt och tillåta en helt fri valutakonkurrens. Genom en sådan fri konkurrens menar man att mer stabila valutor kommer att uppstå. Istället för konjunkturcykler av det slag vi idag ser kommer ekonomin istället att växa stabilt och osunda verksamheter kommer att gå under i ett tidigt skede istället för att hållas igång med konstgjord andning (lågräntepolitik/kreditexpansion).

#9 Korrektiv on 1 July 2012 at 12:44 am

Såg att jag skrivit att osunda företag hålls under armarna. Det är dock bara en av många osunda konsekvenser av att en valuta manipuleras politisk. Pressar man räntenivåerna fattar vi också osunda investeringsbeslut när vi köper bostäder. Med lågräntepolitik ökar priserna på fastigheter och bostadsrätter på ett sätt de inte skulle göra med en naturlig räntenivå.

Den naturliga räntenivån skulle på en fri marknad bestämmas uteslutande av tillgång och efterfrågan. Om räntorna i ett naturligt tillstånd är låga indikerar detta att kapitalmängden är hög. Det är enkelt och billigt att långa pengar eftersom så mycket kapital sparats på hög. I denna situation skulle många välja att istället för att spara med låg ränta konsumera sitt sparade kapital.

När kapitalet konsumeras upp minskar kapitalutbudet och räntorna stiger. Räntenivåerna skulle följa den normala marknadslogiken och inte styras politiskt. I ett fritt samhälle existerar det således inte någon penningpolitik…

#10 Korrektiv on 1 July 2012 at 1:07 am

Österrikarnas penningteori är ju också central här. Vad är kapital egentligen för något? Kapital, brukar ju marxisterna säga, är dött arbete. Enligt Österrikarna var den första typen av kapital redskap av olika slag. Exempelvis en primitiv pilbåge. I en agrar ekonomi så är spannmål av olika slag ett slags kapital. Kapital är också byggnader och olika metaller. Egentligen kan man säga att kapital är alla delar av naturen som av sig själv eller genom bearbetning kan åsättas något slags värde.

Vad avser ju pengar så är då åsikten att pengar är ett universiellt bytesmedel. Pengar kan också vara lite vad som helst. Cigaretter kan användas som ett universiellt bytesmedel i brist på något bättre (vanligt i fängelsemiljöer). Österrikarna menar att anledningen att guld och silver ofta fått funktionen som universiellt bytesmedel är detta.

1. Metaller kan sparas under lång tid utan att förlora sitt värde. Frukt, spannmål etc är av den orsaken ett sämre universiellt bytesmedel. Skulle man använda äpplen eller vete som universiellt bytesmedel skulle en stor del av ens pengar bli otjänliga efter en tid. Ädelmetallar lider inte av det problemet. De accepteras som att ha ett värde nästan överallt och ruttnar inte/förstörs inte om inte lång tid förflyter.

2. Metaller kan genom att smältas göras om till standardiserade enheter perfekta för enkelt varuutbyte. Mynt kan slås med en viss vikt och de kan vägas och kontrolleras av den som mottar dem. Varför just ädelmetaller då? I Sverige har vi ju en gång använt kopparmynt. De var dock ett besvärligt system eftersom koppar är en metall som vi har riklig tillgång till och för större varuutbyten blir det tungt att traska runt med kopparmynt i jämförelse med ädelmetaller som silver och guld som man smidigt kan bära med sig i en pengapung.

3. I ett modernt samhälle byts fysiska mynt ut mot certifikat (sedlar). Sedlarna kunde ursprunglingen bytas in mot en specificerad mängd ädelmetall. En dollar tror jag ursprungligen definerades som 1/250 av ett uns guld.

Numera finns dock inget sådant förhållande kvar mellan ädelmetall och våra sedlar kvar. Våra valutors värde bygger på att vi sätter vår tilltro till att staten garanterar deras värde.

Detta är då vad vi nog inte borde göra. Denna kris beror till stor del på att staterna har missbrukat medborgarnas förtroende och förstört våra valutor och i övrigt sönderreglerat ekonomin.

Lösningen på krisen är att fäster mindre tilltro till staten och mer till marknaden…

#11 Korrektiv on 1 July 2012 at 1:24 am

Jag tar lite om Österrikarnas syn på den marxistiska och klassiska skolans arbetsvärdeteori. Klassikerna och marxisterna tänkte sig att varor kan ges ett objektivt värde. Vad en viss vara var värd beror på mängden standardiserat nedlagt arbete i den (eller något i den stilen).

En arbetsimma är värd 500 kr. Läder och remar kostar 500 kr. Det tar två standadiserade timmar att tilverka skon. Marxisten och klassikern räknar och säger: skons objektiva värde är 500×2+500= 1500 kr.

Österrikaren säger att arbetstiden är helt ointressant utan att skons värde bestäms av vad någon vill bjuda för skon. Det finns inga objektiva värden på varor utan bara subjektiva värden.

Det finns också saker som har högt värde även om arbetet för att tillverka/utvinna det var enkelt. Om man skulle hitta en knytnävstor diamant två meter ner i marken och använt tio timmars arbete har diamanten ändå samma värde som motsvarande diamant som man grävt fram hundra meter ner i marken efter tusen arbetstimmar.

Diamanterna är för en person i en öken som håller på att förgås av törst mindre värd än 10 liter friskt vatten. Diamanten är i en juvelarbutik i London betydligt mer värd än tio liter vatten.

#12 Korrektiv on 1 July 2012 at 1:46 am

Österrikarnas syn på entreprenören:

En entreprenör är någon som introducerar nya metoder eller en överlägsen ny produkt på marknaden. Om vi nu tar skoexemplet ovan. Säg att prisnivån ligger på 1500 kr för en lädersko. Entrprenörens roll i ekonomin är att komma på innovativa metoder för att försnabba produktion. Säg att man tillverkar en maskin eller något arbetsdelningsschema som gör att det går snabbare att tilverka skon (Adam Smith skriver i Nationernas välstånd om tillverkning av spik. Där konstaterar han att man genom att bryta ned tillverkningsprocessen i 7 moment med sju personer specialiserade på ett antal, för dem unika handgrepp, ökat produktiviteten enormt jämfört när en smed ensam skulle tillverka en spik och behärska alla handgrepp och moment).

Entrprenörer utvecklar produktionsmetoderna eller tillför nya okända produkter till marknaden. Är det en riktigt bra ny metod eller produkt gör de vinster som är onormalt höga eftersom de skapar en helt ny marknad där de är ensamma eller radikalt minskat kostnaden för att tillverka en produkt som deras konkurrenter har en osmidigare process för att tillverka så att det kostar mer.

Exempel; En Iphone för 3 år sedan.

Om kapitalets funktion:

Marx menade ju på något vis att kapitalet är något som kapitalisterna roffat åt sig från arbetarna genom att sno en del av mellanskillnaden mellan det värde de tillför en vara och vad den är värd (mervärde). Arbetarna är utsugna.

Österrikarnas analys är denna. I det primitiva jägarsamhället var pilbågar och liknande det kapital som existerade. I vårt nuvrande samhälle omges vi av infrastruktur, byggnader, böcker etc. Ingen kan på något vis hävda att våra villkor i detta kapitalistiska samhälle är sämre än det i ett primitivt urtillstånd (marxisternas idealiserade urkommunism). Det är således helsnurrigt att det gnälls så satans mycket idag.

#13 Procrastination Embodied on 1 July 2012 at 3:14 pm

“Ingen kan på något vis hävda att våra villkor i detta kapitalistiska samhälle är sämre än det i ett primitivt urtillstånd (marxisternas idealiserade urkommunism). Det är således helsnurrigt att det gnälls så satans mycket idag.”

Och likväl rör hon sig inte.

#14 Korrektiv on 1 July 2012 at 4:01 pm

“Till skillnad från vad ett “sunt förnuft” må göra gällande,
innebär penningutlånandet inte att den ena parten (“tyskarna”) måste avstå från konsumtion för att den andra parten (“de lata grekerna”) ska kunna leva i sus och dus.
Tvärtom är en sådan kreditrelation, likt alla andra, ett sätt att få kapitalet att växa. Därmed är det en väsentlig del av den dynamik som har hållt tillväxten i gång efter fordismens slut. Borgenärer och geldenärer har båda profiterat på detta, om än på olika vis. Exempelvis hade Tysklands omtalade konkurrenskraft inte varit något värd om det inte vore för att världsmarknaden pumpats upp med krediter”

Här ser man det centrala felslutet. Marxister mystifierar kapitalet. Om vi nu vet vad kapital är “alla delar av naturen som av sig själv eller genom bearbetning kan åsättas ett värde” är det självklart att man genom att låna ut pengar avstår från konsumtion.

Om jag har mina pengar på ett bankkonto och får ränta på dem kan jag inte på samma gång använda pengarna för att köpa snask och flintastek. Menar dessa marxister, med sitt tillkrånglade sätt att skriva, att jag faktiskt kan det?

Sanningen är, såklart, att när vi lånar ut vårt kapital uppskjuter vi vår egen konsumtion. För att vi ska göra denna uppoffring och inte omedelbart konsumera våra pengar själva prissätter vi vårt kapital. Vi säger: okej, jag har tiotusen kronor på mitt konto. Jag skulle kunna åka på en resa till London och sätta sprätt på pengarna. Men nu vill du låna dem av mig? För att jag ska göra denna uppoffring får du ge mig ränta på pengarna!

Så skriver denne person att ekonomin kunnat snurra på så bra som den gjort p.g.a. kreditexpansion. Kreditexpansionen har som sagts uppmuntrats politiskt. Vad staterna har gjort mot oss medborgare är att öka vår kollektiva skuldsättning. De har också genom sina valutamanipulationer uppmuntrat till massiva felinvesteringar. Eftersom kreditexpansion och låg ränta följer hand i hand så har viktiga marknadssignaler inte nått fram till oss som individer så att vi kunnat fatta rationella beslut. Så fort en bubbla upptäckts och hållt på att spricka har centralbankerna pressat ut stora kvantiteter sedlar i ekonomin.

På det viset har de aktivt motverkat att osund verksamhet upphör och att det viktiga sparandet sparkar igång. Nu sitter vi här i en djup skuldkris orsakad av de upprepade politiska manipulationerna.

“I jämförelse ter det sig någorlunda rationellt, inom ramarna för en kapitalistisk krislogik, att fortsätta med ‘de billiga pengarnas politik’ med ständigt växande statsskulder. Detta är ju vad som i över trettio år har lyckats hålla skapandet av abstrakt rikedom i gång, trots att värdeskapandet stagnerat.”

Hur kan den billiga penningens politik vara den rationella fortsättningen? Detta är ju vad som skapat krisen. Fortsätter man med denna politik växer bara den sektor av ekonomin som är fundamentalt sett osund och som måste gå under. Ju förr skiten faller eller åsätts sitt
verkliga värde dess bättre!

“Alternativet kan heller inte vara en statlig kommandoekonomi, som i den “realsocialismen” som dessbättre har landat på historiens sophög. Denna var inte bara auktoritär och repressiv. Faktum är att den inte ens bröt med kapitalismen. Planekonomin fortsatte att organiseras kring den abstrakta rikedomens kategorier: vara, värde och abstrakt arbete. Dessa upphävdes inte, utan underkastades bara en statlig styrning. /…/
Varken marknadsekonomi eller planekonomi utgör alltså någon lösning.”

Här säger man egentligen. Hej, vi är nymarxister och vet faktiskt inte alls hur vi ska komma ur denna kris. Sovjet funkade ju inte så bra. Men vi kan inte erkänna att kapitalismen fungerar för då får vi ont i magen. Summa summarum: både socialism och kapitalismen fungerar inte.

Fel fel fel. Detta är inte kapitalismens kris. Detta är den tredje vägens politik som kommit till sin naturliga slutpunkt.

#15 Martin L. on 1 July 2012 at 9:41 pm

Jag vill inte vara nitpicker men jag hugger alltid på sånt här:

“Ingen kan på något vis hävda att våra villkor i detta kapitalistiska samhälle är sämre än det i ett primitivt urtillstånd (marxisternas idealiserade urkommunism). Det är således helsnurrigt att det gnälls så satans mycket idag.”

Detta är ett felslut som förvånansvärt ofta görs. Om vi bryter ner det:

1) Dagens tillstånd är på det stora hela bättre än det var ospecificerat långt bakåt i tiden.
2) Vissa människor menar att allt vi har idag inte är glass-och-ballong och att en del saker kanske var bättre förr i tiden, eller i ett tänkt “förr i tiden”-tillstånd.
1+2) Dessa människor gnäller i onödan.

Problemet i resonemanget är att det inte tar hänsyn till det som det “gnälls” över. Lite som att avfärda krav på sextimmarsdag med att det är ett “I-landsproblem”: det gör det inte till en mindre angelägen fråga för oss, här, idag.

I övrigt, Korrektiv, var det en otroligt intressant utläggning du gjorde!

#16 Korrektiv on 2 July 2012 at 2:03 am

Hej Martin, tack för uppskattningen. Jag är inte ekonom utan bara lite (understatement) intresserad av den Österrikiska skolan och libertarianism. Min återgivning av den Österrikiska skolans syn på marxistens tal om exploatering är inte rättvis. Jag var trött och orkade inte riktigt återge den.

http://www.youtube.com/watch?v=uOzotWrHheU

#17 Korrektiv on 2 July 2012 at 5:00 pm

Här en mer utförlig presentation av den österrikiska skolans kritik av Marxismens värdeteori.

http://www.youtube.com/watch?v=UGbxjiTjhQY&feature=related

#18 COPYRIOT | Krisen, del 63: Norbert Trenkle om “varukrönet” on 28 October 2012 at 4:53 pm

[…] Krisen, del 43: Ur en ny bok från Krisis […]

#19 COPYRIOT | Krisen, del 71: Ernst Lohoff om “metavaror” och fiktivt kapital on 4 December 2012 at 12:15 pm

[…] Krisen, del 43: Ur en ny bok från Krisis […]

Kommentera