“Ingen kristeori utan ett syndafall”, skrev jag häromsistens i Expressen. Det var ju lite slarvigt uttryckt. Så låt mig formulera saken mer exakt: historien om ett “syndafall” är en nödvändig del av varje borgerlig kristeori. Däremot inte i de två andra typer av kristeori som vi här opererar med: tragisk och kritisk.
Syndafallet ska här begripas som en punkt i det förflutna där det gick snett. Det gick snett eftersom människor handlade fel.
Felet förklarar krisen. Enligt de borgerliga kristeorierna hade människorna kunnat handla rätt, så att krisen hade kunnat undvikas. Det hade nog rentav legat i deras intresse, vilket de tyvärr inte insåg. Krisens utbrott påkallar behovet av botgörelse.
Olika varianter av borgerlig kristeori kivas inbördes om när syndafallet inträffade, vari det bestod och vem som syndade. Vänsterborgerliga identifierar ofta syndafallet med nyliberalismen. Högerborgerliga pekar ut välfärdsstaten eller dess excesser. Ultraborgerliga tenderar att göra guldmyntfoten till Eden och centralbankerna till Satan, så att syndafallet blir en process som fullbordades den 15 augusti 1971, då det internationella valutasystemet förlorade sin sista förankring i guldet.
Därmed inte sagt att de tragiska eller de kritiska kristeorierna ignorerar papperspengarnas, välfärdsstatens eller nyliberalismens betydelse i den historiska krisdynamiken. Men de pekar inte ut något tydligt felsteg som hade kunnat göras rätt.
Tragiska kristeorier hävdar krisens oundviklighet. Kritiska kristeorier urskiljer en krisande totalitet som måste överskridas. Bara i de borgerliga kristeorierna utpekas ett historiskt syndafall från vilket vi nu kan dra lärdom.
Vi kan vända på steken: där det finns ett utpekat syndafall, där finns även en kristeori – uttalad eller outtalad. Detta gäller inte bara i fråga om makroekonomi. Det kan lika gärna gälla estetik, psykologi eller antropologi. Det som krisar kan vara en värld, en stat, en organisation, ett psyke eller en ekologi.
Har saker gått snett? Berodde det på ett felsteg? Går det i efterhand att fastslå hur saker hade kunnat göras rätt? Om svaret på dessa tre frågor är ja, då har vi en kristeori. Vi kan kalla den borgerlig eller pseudoborgerlig.
Betyder detta att Bibeln är borgerlig? Knappast. Det bibliska syndafall som skildras i Genesis tredje kapitel är en synnerligen esoterisk historia. Människorna åt av kunskapens frukt och blev utkastade ur lustgården. Detta betyder inte nödvändigtvis att de kunnat göra annorlunda, än mindre att det vore önskvärt eller att vi i efterhand kan se detta som ett misstag.
Fördrivningen ur lustgården öppnar sig – som så mycket i Genesis – även för en tragisk tolkning. Möjligen även för en kritisk, i en mening närliggande den kritiska kristeorin – men då börjar vi snacka gnosis. Tills vidare kan vi bara beklaga att de goda wikipedianerna ännu inte har satt samman sidan List_of_crisis_theories_ in_the_Torah.
8 kommentarer ↓
Med syndafall och kristeori följer också eskatologi, eller kanske snarare ett sätt att förhålla sig till frågan om det messianska.
“One could wait for the coming Messiah, staying from the very position God gave him, or one could pretend to fasten the second coming.
There is another way, of a different nature. There is a messianic time that is the abolition of the time that passes, rupture of the continuum of history. The end of waiting. That also means, there are sparks mixed with the filthy blackness of reality. It means, there exists some messianic, that the kingdom is not merely to come, but already by fragments here among us.
What we say is that it is no more urgent to act, than it is urgent to wait. Because we want to get organized, we have time. We don’t think there is any outside to capital, but we don’t think that reality is capitalist. Communism is a practice that starts from the sparks from those forms-of-life.”
Intressant! Alla borgerliga kristeorier har ett syndafall MEN det omvända “Bara i de borgerliga kristeorierna utpekas ett historiskt syndafall från vilket vi nu kan dra lärdom” – gäller det?
Jag får känslan av att man åtminstone kan konstruera teoretiska icke-borgerliga kristeorier med ett syndafall.
Jag tror att flera av oss läsare vore förtjänta av att få veta mer om hur du definierar begreppet “borgerlig”. Sättet ordet har används i den svenska offentligheten har en samtidshistoria (post-68) som gör att många inom exv nationalekonomi per automatik läser det som att du är en sådan där lagom avmätt armchair theorist som går på kritisk autopilot – medan vi som känner dig vet att du är så pass kritisk att även en sådan position (allt för vanlig inom humsam) är något du ställer dig kritisk mot!
På ett liknande sätt är ordet “klass” behäftat med ett bagage i dagens debattklimat. Jag citerar en av kommentarerna till en aktuell DN-artikel;
“Kardinalfelet i hela debatten som gör den så infekterad och fastkörd i låsta positioner är ordvalen. Det är en mycket viktig debatt som alltid måste hållas i en fungerande demokrati, och då går det helt enkelt inte att använda “arbetarklass”. Termen myntades i en tidsålder då arbetarna generellt var otroligt underbetalda och utnyttjade i en farlig och slitsam miljö. De vi pratar om idag är de med lågstatusjobb och bidragstagare, ofta ifrån lågutbildade och missbrukshemförhållanden. Det har alltså ingenting med “arbete” att göra eftersom i en överväldigande majoritet av fallen så är det tråkiga lågbetalda jobb där man inte har kontroll över sin tid och framtid vi pratar om. Kroppsarbete nuförtiden, så länge det sker inom arbetsskyddsreglerna, är logiskt sett i princip att betrakta som en arbetsförmån. “Arbetarklassen” bär inte längre upp samhället, utan fyller mer en servicefunktion. Så om Lena vill påverka fler än de redan troende byter hon nomenklatur.”
Ska man verkligen skylla krisen på individers fel? Ett fungerande system borde väl räkna med att människor inte är perfekta och inte till 100% följer någon självutnämnd chiefs regler (Herr Professor Doktor Gud, Keynes, Friedman, Jupiter, Rand, eller vem man nu råkar dyrka). Ett syndafall innebär endast att man bryter mot chiefens regler. Men om det finns flera chiefer, med olika ritualer och kulter, är definitionen av synd inte självklar.
Jag googlade “syndafall” och snöade in på “det ljungande svärdet”. Vilka vet egentligen vad ordet ljungande betyder? Jag bredde en ljungande frukostmacka? Han ljungade basebollen förbi slagmannen? Nej. Ljungande betyder “skräckinjagande” eller “flammande”. Det ljungande svärdet vaktade (enligt den inte helt pålitlika källan … första mosebok) trädet där den förbjudna frukten växte, så att inga människor någonsin skulle äta av den igen (tänk kommunism, men vad symboliserar i så fall det ljungande svärdet?).
Hmm, nu tappade jag tråden. Jaja, en sak som är säker är i alla fall att kapitalismen är på fallrepet. Och tyvärr finns ingen plan för vad som ska komma efter den. Improvisation är visserligen trevligt, men kanske inte den bäst lämpade metoden för att finna ett nytt, och förhoppningsvis fungerande, system.
Jonas: Det där citatet från DN är så dumt så man häpnar. Arbetarklass definieras som sådan att vi bara har vårt arbete att sälja, inte om vi verkligen har ett arbete för tillfället eller inte. Om jag tar emot bidrag för min överlevnad(förmåner som arbetarklassen stridit för) betyder det inte att jag plötsligt har något annat än mitt arbete att sälja, jag äger fortfarande inga produktionsmedel och har därför inte heller någon makt över produktionen eller mitt eget liv.
Snarare är arbetarklass ett mer relevant begrepp än någonsin då så många akademiska arbeten har proletariserats under den senaste tiden. Och påståendet att arbetarklassen inte längre skulle hålla uppe samhället, tja, ska vi se vad som händer om alla vi som bara har vårt arbete att sälja slutar sälja det en dag eller kanske en månad?
I den här seriens första del lekte du med tanken på att krisen var liktydigt med modernitetens subjekts-objekt-dikotomi.
Det är ju ett vanligt tema i modernitetskritik från Heidegger och djupekologi till Latour. Och det kan ju i sig ses som ett slags syndafallsidé, människan som slits loss från sin omedelbara samhörighet med tingen (utdrivningen ur Eden) och tvingas upprätta en ny, medierad relation till dem (via Kristus och nåden).
Skillnaden är väl att syndafallet här inte är något som “skulle ha kunnat göras annorlunda” eftersom syndafallet i sig blir förutsättningen för att människan ska kunna vara ett subjekt med friheten att “göra annorlunda”. Detta är väl också kontentan av Kierkegaards analys av syndafallsmyten i “Begreppet Ångest”.
@Erik: Ja, visst, jag är benägen att hålla med dig. Jag tog enbart med citatet för att visa på en vanlig hållning idag: “Klass” som begrepp tycks ju vara hiskeligt svårt att definiera! Är din egen definition optimal? Enligt din definition skulle ju även höginkomsttagare vara arbetarklass, så länge de inte själva äger några produktionsmedel. Är det isf enbart graden av kapitalägande som gör någon “mer” eller “mindre” arbetarklass?
En definition som enbart utgår från “underbyggnaden” i Marx kända bas/överbyggnad-dikotomi riskerar att missa de kulturella aspekterna av klass; det som exv gör att en doktorand är, i vissa avseenden, del av en lägre klass eller rentav arbetarklass (då hen enligt en strikt SCB-definitionen är låginkomsttagare och har en proletariserad, prekär arbetssituation), i vissa avseenden medelklass (i t.ex. konsumtionsvanor) och i vissa avseenden överklass (utbildning, kulturellt kapital, socialt kapital).
Arbetshypotes: Kanske kan man hålla sig till en definition som är just så strikt som den ovan – om den kompletteras även av andra typer av kapital (Bourdieu), inte bara det monetära eller ortodoxt marxistiska? “Graden av kapitalägande” motsvaras då även av graden av kontroll över produktionen av saker som status, ställning, sociala kontakter/nätverk, kredibilitet osv. Sådana saker är ju i “kunskapsekonomin”/”den kreativa ekonomin” produktionsmedel i allra högsta grad.
[…] Kanske liknande Krisen, del 40: Syndafallets plats i en allmän kristeori […]
Kommentera