Entries from June 2012 ↓

Krisen, del 38: Om kredit, knark och guld i recension av två böcker

I dag skriver jag på Expressens kultursida. Det är en recension av två böcker: Vad är pengar? av Andreas Cervenka samt Papperspengarnas kollaps av Detlev Schlichter.
Jag tänkte i kommande inlägg gå in närmare på de varianter av borgerlig kristeori som företräds av författarna (den senare företräder en skolbildning som jag rentav vill beteckna som ultraborgerlig).

Recensionen tar avstamp i den slagkraftiga liknelse mellan kredit och knark som Andreas Cervenka gärna opererar med.

Ordet injektion används ofta för att beskriva de stimulanspaket som blivit vardagsmat efter 2008. Varje gång som finanssystemet känner sig skakigt krävs en allt större dos för att generera en kick. /…/
Marknaden är alltså sönderknarkad. “Bara sedan 1999 har vi upplevt tre större hausseperioder; dotcomfesten (1999-2000), kredityran (2003-2007) och stimulanspartyt (2009-2010). Det går att argumentera för att vi befunnit oss i något slags sinnesförändrat tillstånd under nio av de senaste tolv åren”, skriver Cervenka.

En hård diagnos, som även är intressant att vända på: endast under tre av dessa tolv år var vi – vad man än menar med “vi” – vid våra sinnens fulla bruk. Dessa tre år var alltså 2001, 2002 och 2008. Möjligtvis skulle då eurokrisen kunna leda till att vi åter nyktrar till, fast det är tveksamt.

Vi lever i ett permanent undantagstillstånd, skriver Anderas Cervenka i en formulering som för tankarna till Giorgio Agamben. Undantagstillståndet kännetecknas av negativ realränta (ränta minus inflation). Och de extremlåga räntorna beskriver Cervenka i linje med knarkmetaforen som “ett förföriskt gift”. Citerar vidare ur min recension:

Pengarna på ett vanligt bankkonto krymper i stället för att växa. Världens största låntagare, USA, får betalt för att låna. Pensionskapitalet hetsas att ta större risker på aktiemarknaden genom att räntepapper knappt ger någon utdelning. Allt detta är ett resultat av stimulanspaketens penningtsunami, som nu är i full färd att blåsa upp ännu större finansbubblor än de som senast sprack.
Andreas Cervenka återkommer till hur de extremlåga räntorna drabbar framtida pensionärer. Som läsare stärks jag i mina tvivel på att alls få se skymten av en pensionsutbetalning och antecknar snabbt de återstående alternativen: 1) bli stormrik och bunkra guld; 2) lev snabbt och dö ung; 3) sätt en redig barnaskara till världen, i förhoppning om att de kommer att sörja för din ålderdom.

Tyvärr avhåller sig Vad är pengar? från att alls beröra krisens affektiva konsekvenser. Den undviker mestadels även det politiska, liksom den del av ekonomi som vi kan kalla produktionen. Andreas Cervenka bjuder på en analys som stannar i cirkulationssfären. Om man bara håller det i minnet är det utmärkt läsning. (Jag föreslår läsaren att hoppa över kapitel två, som dundrar på med indignation över bankbonusar och direktörslöner på ett sätt som knappast bidrar till kritik av penningsystemet som boken i övrigt skisserar.)

Som många andra pekar han ut den 15 augusti 1971 som något av ett syndafall. Att förstå vår tids kris som en fortsättning på 1970-talets kris är klargörande, särskilt om man vidgar perspektivet bortom det strikt finansiella (så att man exempelvis kan förstå s.k. postmodernism som ett krisfenomen).
Fast då gäller det att förstå varför världens penningsystem släppte sin koppling till guldet. Inom den högerborgerliga och ultraborgerliga kristeorin, som håller sig till cirkulationssfären och vill undvika att befläcka produktionssfären, tenderar detta att framställas som ett politiskt misstag, alternativt som en konspiration. Fast vad var alternativet? Vore det möjligt att i dag återgå till guldmyntfot? Till vilket pris? Sådana frågor förtjänar att diskuteras seriöst. Dit återkommer vi.

Nå, detta var alltså bara några sidonoteringar till dagens artikel i Expressen – läs den och fortsätt att hålla kommentarsfältet kokande med tankar!

Stadsbiblioteket som ger ut egna e-böcker

Tidigare i våras föreläste jag på Norrköpings stadsbibliotek med utgångspunkt i Boken & Biblioteket. Frågorna hålls uppenbarligen vid liv i staden, som nyligen också var värd för Biblioteksdagarna. Härom dagen skrev Norrköpings tidningar om hur stadens bibliotek tagit sig an frågan om e-böcker på ett ovanligt aktivt vis.

– Ja, bedömare som Rasmus Fleischer varnar för att biblioteken inte blir annat än ett passivt gränssnitt i framtiden och att e-böckerna kommer att utarma biblioteken, men vi vill visa något annat, säger Ola Gustafsson på Stadsbiblioteket.

Norrköpings stadsbibliotek har gått från att vara utlånare till att bli utgivare. Första utgåvan blev Tistlar, en diktsamling av Ulla-Britt Wallin, endast utgiven som e-bok. Klickar man på “Låna e-boken” får man hem en pdf – något “lån” är det knappast tal om.

Planer finns på att ge ut ytterligare titlar med lokal anknytning. Det är fullt tänkbart att Norrköpings stadsbibliotek får efterföljare i andra kommuner. Detta väcker flera intressanta frågor.

1. Vad säger bokförlagen om att biblioteken går in i rollen som konkurrent? Vad säger de kommunpolitiker som av ideologiska skäl motsätter sig att offentliga verksamheter konkurrerar med privata företag?

2. Hittills har det krävts en motsvarighet på papper för att en e-bok ska räknas som en “riktig” bok. Självpublicering i pdf-format har i praktiken haft samma status som bloggande – det räcker alltså inte för att bli erkänd som “debutant”. Kan uppbackning från ett bibliotek ändra på detta?

3. Om vi tänker oss att ett annat bibliotek skulle vilja erbjuda Tistlar – hur går det då till? Boken rymmer ingen angivelse om upphovsrätt, vilket ju i formell mening betyder att författaren behåller sin ensamrätt. Varje annat bibliotek ska ta in boken (det vill säga lägga upp den på sin server) måste då sluta ett särskilt avtal med författaren.

4. Vem bevarar den debutbok som enbart har publicerats som e-bok? Just nu finns Tistlar enbart att tillgå på norrkoping.se, men vad sker om några år, när sidan kanske ska byggas om – kan man vara säker på att denna pdf förblir tillgänglig? Om ingen garanterar att en e-bok hålls tillgänglig för all överskådlig framtid, kan man då ens säga att den är utgiven?
Vi kan notera att Tistlar har ISBN-nummer, men att den (ännu) inte finns inlagd i Sveriges nationalbibliografi. Hur förändras detta med den nya lagen om e-plikt som träder i kraft om ett par veckor?

Det är strålande att Norrköpings stadsbibliotek, genom praktiskt agerande, ökar möjligheten att diskutera dessa frågor.

MAGNUM OPUS

Härom veckan skrev jag förresten klart min doktorsavhandling i historia. Musikens politiska ekonomi är dess namn. Nu återstår bara småkorr och formgivning innan den går i tryck. Boken blir omkring 600 sidor tjock och utkommer i augusti på Ink, för att sedan försvaras av mig på disputationen som sker den 17 september.

Under resten av sommaren tänkte jag pytsa ut lite kortare utdrag, godtyckligt lösryckta, här på bloggen. Om någon tycker att det låter som en god idé, går det bra att framföra önskemål i sifferform. Här följer nämligen en disposition över de tio kapitlen, med de avhandlingsrubriker som mer eller mindre kan ge en vink av vad det handlar om. (Vissa rubriker återger det språkbruk som de undersökta aktörerna använde, snarare än den analys som görs i avhandlingen.)

Musikens politiska ekonomi
Lagstiftningen, ljudmedierna och försvaret av den levande musiken, 1925–2000

1. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
1.1 Syfte

1.2 Musikens politiska ekonomi
1.2.1 Musikens politiska ekonomi – en definition
1.2.2 Economic imaginaries
1.2.3 Kapitalismen som historisk process
1.2.4 Avspaltningen från värdet
1.2.5 Konsten som realabstraktion
1.2.6 Den estetiska revolutionen
1.2.7 Hybridisering och renhållning
1.2.8 Till kritiken av den postmoderna kulturekonomin
1.2.9 Delsammanfattning: Musikens politiska ekonomi

1.3 Att göra musik till en vara
1.3.1 Kopian föregår originalet
1.3.2 Mediernas materialitet
1.3.3 Seriekopplade medier
1.3.4 Determinismer
1.3.5 Delsammanfattning: Att göra musik till en vara

1.4 Att göra musik till en icke-vara
1.4.1 Mellan poiesis och praxis
1.4.2 Produktivt och improduktivt arbete
1.4.3 Baumols kostnadssjuka
1.4.4 Upplevelseekonomin
1.4.5 Avspaltningen av det improduktiva
1.4.6 Delsammanfattning: Att göra musik till icke-vara

1.5 Frågeställningar och metod
1.5.1 Frågeställningar
1.5.2 Metod
1.5.3 Källor
1.5.4 Disposition

2. HISTORISK BAKGRUND
2.1 Musikens politiska ekonomi – en förhistoria
2.1.1 Att periodisera musikens politiska ekonomi
2.1.2 Musik som realabstraktion
2.1.3 “Musik” i det förmoderna
2.1.4 Tidigmoderna musikinstitutioner
2.1.5 Tidigmoderna ljudmedier

2.2 Det långa 1800-talets musikordning
2.2.1 Musiken i en borgerlig skriftkultur
2.2.2 Arbetsdelningen mellan kompositör och musiker
2.2.3 Det frysta instrumentariet
2.2.4 Sveriges musikliv under det långa 1800-talet
2.2.5 Musikerförbundets första generation

2.3 Det korta 1900-talets musikordning
2.3.1 Att periodisera 1900-talet
2.3.2 Masskultur och kulturindustri
2.3.3 Medieteknisk separation
2.3.4 Mekaniska ljudmedier
2.3.5 Regleringen av radion
2.3.6 Mikrofon och högtalare
2.3.7 Analog-elektroniska ljudmedier
2.3.8 Från jazz till pop
2.3.9 Efter 1973

2.4 Rättshistorisk översikt
2.4.1 Om immaterialrättsliga begrepp
2.4.2 Författarrätt
2.4.3 Auktorrätt
2.4.4 Upphovsrätt och närstående rättigheter
2.4.5 Immaterialrätten och internet

3. MUSIKENS MEKANISERING
3.1 Radion som konkurrent till konserthusen
3.2 När uppfanns levande musik?
3.3 Våren 1929: Europas kultur mot Amerikas teknik
3.4 Yrkesidentitet och omvärldsanalys
3.5 Ljudfilmens internationella genomslag
3.6 Kulturaktivism för bevarad stumfilm
3.7 Är det lönearbetare eller konstnärer som talar?
3.8 Konflikten mellan Musikerförbundet och Stim
3.9 Osäkerhet på biograferna
3.10 Musikerna erkänner högtalarens delseger
3.11 Folkparkernas utbredning
3.12 Högtalarmusiken i 1930-talets nöjesliv
3.13 Begränsa eller beskatta?
3.14 En fond för den levande musiken
3.15 USA:s musiker i inspelningsstrejk
3.16 Generationsskifte i Musikerförbundet
3.17 Dansbanorna hotas av mekanisering
3.18 Kilbom kontra Wassmouth
3.19 Musikerförbundets förändrade medlemsbas
3.20 Musikens mekanisering – en sammanfattning

4. PLANER PÅ LAGSKYDD FÖR MUSIKER OCH SKIVBOLAG
4.1 Auktorrätt eller arbetsrätt?
4.2 Sökandet efter alternativ till liberalismen
4.3 ILO och den teknologiska arbetslösheten
4.5 Musikerförbundet kontra Teaterförbundet
4.6 Rättigheterna blir ämne för en nordisk utredning
4.7 Skivbolagen och 1930-talets kris
4.8 Grundandet av Ifpi och kraven på skivbolagsskydd
4.9 Skivbolagens krav på skyddslagar i Sverige
4.10 “Glupskhet hos industrien”
4.11 Auktorrättskommittén och intresseorganisationerna
4.12 Auktorrättskommittén om musikers rättigheter
4.13 Auktorrättskommittén om skivbolags rättigheter

5. OLIKA VÄGAR TILL EN INTERNATIONELL KONVENTION
5.1 “Ett dunkelt kraftspel” med “stor italiensk aktivitet”
5.2 Visionen om den korporativa staten
5.3 Den italienska aktionslinjen
5.4 Korporativa idéer om immaterialrätt
5.5 Samaden-principernas bestående inflytande
5.6 Musikernas nya international
5.7 Förnyad konflikt mellan musiker och skivbolag
5.8 Kraftmätningen kring Romutkastet
5.9 Romutkastets inflytande på lagstiftningen i Sverige
5.10 Individens eller kollektivets rättigheter?

6. SAMI OCH FRÅGAN OM PENGARNAS FÖRDELNING
6.1 Sami – en parafacklig organisation
6.2 Justitiedepartementet som lagtolkare
6.3 Rättegång om radioersättningarna
6.4 Lika fördelning mellan Sami och Ifpi
6.5 Pengar till kollektivet eller till individerna?
6.6 Första försöket till en fördelningsordning
6.7 Konstruktionen av ett poängsystem i Sami
6.8 Datorkraft som villkor för fördelningen
6.9 En ny musikergeneration utanför facket

7. “LEVANDE MUSIK” SOM KULTURPOLITISKT STRIDSÄMNE
7.1 Teknikkritik och kulturrationalism
7.2 “Elektronmusik” kontra “levande musik”
7.3 Skivor och konserter i fredlig samexistens
7.4 Proggen som utmaning mot institutionerna
7.5 Proggen som rörelse för “levande musik”
7.6 Proggen som eko i korridorerna
7.7 Musikerförbundets radikalisering
7.8 Yngve Åkerbergs mekaniseringsmotstånd
7.9 “En särskild discoavgift”
7.10 Discjockeys – levande musik?
7.11 Synthesizers – mekanisk musik?

8. VÄGEN TILL EN HÖGTALAREKONOMI
8.1 Lobbykampanjen för utökade rättigheter
8.2 Sami, Klys och Ifpi
8.3 Lagstiftarens motiv för utökade rättigheter
8.4 Sami kräver ensamrätt
8.5 Fördjupad allians mellan Sami och Ifpi
8.6 En expansiv högtalarekonomi
8.7 Sami och 1980-talets individualism
8.8 Från aktivitetshus till fastighetsbubbla

9. MUSIKUNDER ELLER CD-BUBBLA?
9.1 Introduktion
9.2 Skivmarknadens digitalisering
9.3 Från kris till it-bubbla
9.4 Musikerförbundets nya villkor
9.5 Från importmotstånd till exportfrämjande
9.6 Grundandet av Export Music Sweden
9.7 Att räkna ut musikexportens värde
9.8 Att bygga nationens varumärke
9.9 Siffrorna ifrågasätts
9.10 Uppfinnandet av en upplevelseindustri
9.11 Vad hände med försvaret av “levande musik”?

10. SLUTSATSER
10.1 Motståndet mot “mekanisk musik”
10.2 Försvaret av “levande musik”
10.3 Hur radiomusiken gjordes till en vara
10.4 Hur högtalarmusiken gjordes till en vara
10.5 Konstnärskap och lönearbete
10.6 Vägval i fördelningsfrågan
10.7 Skivbolagens framgångssaga
10.8 En trio av rättighetshavare
10.9 Om försörjningsfrågan
10.10 Bortom musiken

Krisen, del 37: Petroleum hit, petroleum dit

Minns någon oljekrönet, mer känt som peak oil? Om detta är det nu påfallande tyst. Saken lär knappast ändras nämnvärt av att Kjell Aleklett ger ut en ny bok.
Tvärtom talas det år 2012 allt mer om hur nya, enorma petroleumflöden kommer att förändra världen: ekonomin till det bättre, geopolitiken till det oförutsägbara och klimatet till katastrof.

Can we survive the new golden age of oil?” lyder rubriken på en färska analys som publicerades av Foreign Policy. Samma tidskrift har rapporterat om de nya fynd av naturgas som nyligen har gjorts i östra Medelhavet och som på några år kan göra Israel och Cypern till betydande petroleumexportörer. Liksom en lång rad länder i Afrika och Amerika.
En ny resursgeografi kan växa fram, där Eurasien – Ryssland, Kina, EU – förlorar i geopolitisk kraft. Även i USA sägs man ha hittat nya fynd av naturgas som möjligen kan leda till att landet kan frigöra sig från en del av sitt beroende av importerad olja. Och till att amerikanska bilister kan pumpa ut ännu mer koldioxid i planetens atmosfär.

En analytiker vid namn Philip Verleger delade med sig av en småintressant spekulation till Foreign Policy. Det handlar om samspelet mellan fyra aktörer i USA: staten, bilindustrin, oljebolagen och mackarna.
Staten har till varje pris försökt att rädda bilindustrin, bland annat genom att garantera billiga krediter till dem som ersätter sina bensinbilar med nya bilar som körs på blandbränsle. (Det framställs ibland som en åtgärd för att rädda klimatet, vilket givetvis är skitsnack om man ser till konsekvenserna av ökad bil- och etanolproduktion.)
Oljeindustrin har svarat med att framhålla hur en bil som går på blandbränsle kan köra färre mil per tankning. Just detta är dock vad mackägarna vill. Ju oftare amerikanska bilister måste tanka, desto större del av deras dagligvaruinköp förflyttas till macken.
Mackägarna har alltså ett intresse av att uppmuntra ett skifte bort från olja. Detta kan bidra till att mer billig olja blir tillgänglig för industrin i USA, samtidigt som naturgasen flödar. Och gas är förvisso renare än kol, vilket väl alltid kan glädja någon.

Klimatfrågan är förträngd. Obama, Cameron och Merkel har meddelat att de inte tänker komma till Earth Summit i Rio de Janeiro nästa vecka. De har annat att tänka på.

Game over for the planet“, konstaterade nyligen James Hansen, klimatolog vid Nasa.

Krisen, del 36 (f.d. 17): Sjufaldighet

För fem månader sedan postades ett inlägg här i krisserien som tydligen föll bort eftersom bloggen i samma veva flyttade från gammal till ny server. Inlägget bestod (likt del 24) mest av ett citat som Malte lämnat i ett tidigare kommentarsfält. Det förtjänar att finnas kvar i arkivet så här kommer det på nytt.

# # #

Malte skrev en kommentarförra inlägget. Eftersom kommentaren på utomordentligt vis leder rakt tillbaka till krisbegriperiet kör vi en rewind och kryddar med några länkar. Så lyssna nu noga på vad Malte skrev:

Även den ekonomiska krisen är en andlig kris: en religion, som i stigande grad förlorar sin förklaringskraft, en utsprid förlust av ett “kall” till ekonomin (arbetets kall, samhällets kall osv). En växande del av befolkningen har, och jag skämtar inte här, helt enkelt slutat tro på ekonomin.

Vi måste prata om saker som andlighet, den liberala individen, tillvaron när vi pratar om den ekonomiska krisen.

Apropos, handlar inte kretsarna i Det stundande upproret om just sju saker i kris? (identitetskris, samhällskris, arbetets kris, metropolens [även globaliseringens?] kris, ekonomi-religionens kris, miljökrisen, civilisationens kris).

Och, mer grundläggande, men det kanske ska sättas i mer sammanhang, att alla dessa kriser producerar “kristider”. Och att kristider får oss alla att springa runt och reagera, mobilisera, som att vi desperat väntar på något eller desperat handlar på något (vilket är samma sak). På något sätt finns det alltså här även en sorts kris i tidskänsla (‘tidslighed’ på danska) eller kanske “tillvarons kris” eller “närvarons kris“.

Frågan, för mig, är hur det är möjligt att vara närvarande i just kristider. För nog är det bra att ignorera största delen av allt pratet om “krisen”, men det är ingen tvivel om att vi befinner oss i kristider.

För att komma tillbaka igen. Några av de saker jag skulle vilja prata om, i samband med kristider och närvaro, är saker av just ganska religiös karaktär (jämför definitionen ovanför), som t.ex. gemenskap, förpliktande, vad engelskan kallar “awe” (har inget bra skandinaviskt ord), ritual, helbrägdagörelse, sorg och extas, för att bara nämna några teman. Alla dessa saker kan, och i en viss mån också måste, förstås i en sammanhang av kopimi, kopiering. Eller för att säga något liknande på ett annat sätt: “affekt“.

/…/

Kopimi är ju även ett tecken på att den liberala individen är i kris. Det är inte bara upphovsrättens kris som pekar på det, att den slår spricker. Det är också händelser som de arabiska revolterna, Occupy och alla de här andra rörelser som har en uppenbar brist på “starka ledare” och i stor utsträckning förkastar identitetspolitiska krav.

Låt oss fortsätta härifrån i kommentarsfältet! Kanske skrivs det något som i sin tur kan repeteras som ytterligare ett inlägg i den här långa bloggserien.

# # #

Så avslutades inlägget som först postades den 11 januari 2012. De tretton kommentarerna verkar ha gått förlorade, men detta bör också ha varit enda gången som detta skett under de drygt fem år som Copyriot har huserat på egen domän.

Varför byter inte Gullmarsplan namn till Telefonplan?

En del av arenaboomen (eller arenabubblan) är att de jättearenor som byggs för skattepengar sedan får namnges av högstbjudande företag. Svenska pionjär blev Löfbergs Lila Arena i Karlstad och Cloetta Center i Linköping.

Under tidigare diskussioner om Stockholmsarenan, som nu uppförs med stöd av samtliga partier i kommunfullmäktige, har det varit påfallande tyst om namnfrågan. På tidigt stadium stod däremot klart att den framtida driften ska överlåtas till Anschutz Entertainment Group som får behålla alla vinster, medan eventuella förluster måste täckas av Stockholms kommun.

Nu står det klart att Stockholmsarenan kommer att heta “Tele2 Arena” (i enlighet med den framväxande konvention som säger att arenor som denna ska ges engelskspråkiga namn). Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) skriver:

Att arenan skulle namnsponsras har varit en del av planeringen från starten och är en viktig del av finansieringen av arenan som ska vara skatteneutral – dvs. inte belasta skattebetalarna. /…/
Det förstärker även bilden av Stockholm som en av världens ledande telekomstäder då både Ericsson och Tele2 har namnsamarbete i staden.

Ja, för alldeles bredvid “Tele2 Arena” ligger ju “Ericsson Globe” (f.d. Globen). Tunnelbanestationerna i trakten heter Globen, Skärmarbrink och Gullmarsplan. På en helt annan linje ligger Telefonplan. Det är inte logiskt. För att förstärka bilden av Stockholm som en av världens ledande telekomstäder borde rimligtvis Telefonplan flyttas till Gullmarsplan.
Platsen som nu kallas Telefonplan kunde, i linje med stadens “Vision 2030“, byta namn till Konstplan, Kulturplan eller Kreativplan. Om det nu alls finns en poäng i att stadens riktmärken ska ha namn på svenska språket, det vill säga.

Tunnelbanestationen T-Globen har tidigare hetat T-Slakthuset och T-Isstadion. Ändå har den inte bytt namn till någonting med Ericsson. Kanske beror detta på att sponsringsavtalet endast är tioårigt. Från 2019 kan Ericsson Globe mycket väl byta namn till McGlobe eller iGlobe. Eller kanske iMcGlobe (McDonalds och Apple tycks ju vara nya parhästar i sponsringssammanhang).

Hur långt avtal som har tecknats med Tele2 är oklart, men om ett tiotal år är det nog fullt möjligt att även denna arena byter namn. Det kan rentav ske tidigare än så, om Tele2 själva skulle byta namn, exempelvis till följd av en fusion.
Med alla dessa osäkerheter kring vad byggnader heter kan man visserligen förstå att SL (Storstockholms Lokaltrafik) är försiktiga med att byta namn på sina stationer. Samtidigt är det svårt att tänka sig att de skulle ha bortsett från de potentiella pengar som ligger i att även låta företag sponsra namnen på tunnelbanekartan. Nog måste Ericsson ha hört av sig dit för att höra efter om inte T-Globen kunde byta namn till T-Ericsson Globe?

Under det senaste året har SL tagit stora steg i riktning mot mer reklam i tunnelbanan. Min gissning är att det bara är en tidsfråga innan telekomföretagen får köpa sig egna stationer. Och politikerna kommer att försvara det med argument om att alternativet är dyrare resor.

Ett nätpolitiskt manifest i mikroformat

En italiensk tidning bad Geert Lovink att skriva 96 ord om internets framtid. Hans budskap är varken nytt eller omvälvande, men det är kort.
Kanske är detta textuella kortformat – “96 ord” påminner om “140 tecken” – en del av själva problemet. Men just nu kan nog de 96 orden funka som en tydlig utgångspunkt för en rak diskussion om hur vi i dagsläget bör formulera syftet med ett nätpolitiskt engagemang.

Instead of further going down the corporate lane of Microsoft, Apple, Amazon, Google and Facebook, I propose to go back to the original architecture of Internet as public infrastructure with decentralized nodes. It may be romantic to insist on the distributed nature of networks but it is a necessary political demand. Net criticism is a toothless project without a utopian dimension. Even if internet itself had a military origin in the Cold War, and is now dominated by equally destructive force of greedy venture capitalists, backed up by libertarian gurus. Let’s rethink the public sphere: another internet is possible!

Jag avstår tills vidare från egna synpunkter men hoppas på en diskussion i kommentarsfältet där jag så småningom kan hoppa in.

Krisen, del 35: George Soros cybernetiska kristeori

George Soros kräver väl ingen ytterligare presentation. Han företräder vad jag vill kalla en vänsterborgerlig kristeori och förordar en inflatorisk väg ur krisen. Hellre sedelpressar än åtstramningar, för att uttrycka saken enkelt. Precis som andra vänsterborgerliga kristeoretiker kastar han skuld på Tyskland. Han gör det dock på ett ovanligt vältaligt vis.

George Soros höll ett tal i Italien den 2 juni, vilket publicerades på hans egen webbplats och genast väckte enorm uppståndelse i den internationella affärspressen. Länken spreds viralt och kommentatorer beskrev Soros tal som det bästa som skrivits om eurokrisen, nästan som en gudomlig uppenbarelse. Många kommentatorer utpekade talet som det bästa som skrivits om eurokrisen och beskrev det som något av en uppståndelse. Efter bara någon dag försvann det från webbplatsen av oklar anledning, men nu är det uppe igen.
Uppståndelsen kanske kan förklaras med att Soros levererade ett rubrikvänligt budskap: “tre månader – sedan är det kört för hela EU“, som rubriken löd i Svenska Dagbladet. Annars har verkar talet knappt ha diskuterats i Sverige, vilket väl är signifikant för det slående ointresse för krisen som råder här i landet, jämfört med övriga Europa.

Nu över till tre kommentarer om själva innehållet i detta tal.

1.
George Soros analys utgår (som vanligt) från Karl Popper, som tolkas inom ramen för en klassisk cybernetik à la Norbert Wiener. Resultatet blir en teori om reflexivitet, där en “kognitiv funktion” och en “kausativ funktion” tillsammans bildar en feedbackloop. När positiv feedback tar överhanden, resulterar loopen i en bubbla. Finansbubblor är enligt Soros inte resultatet av externa störningar, utan en inneboende funktion i finansiella marknader.

Tankegången är i sig inte särskilt märkvärdig, men den har förtjänsten av tydlighet. Alltför många kritiserar Soros positioner med utgångspunkt i spekulationer och insinuationer om hans personliga agenda. Desto mer relevant vore en kritik av cybernetikens underliggande ideal av självreglerande system. På detta spår går ju Adam Curtis i sin senaste dokumentärfilm. (Själv har jag hittils bara sett första delen, som jag upplevde som betydligt svagare än vissa av hans tidigare alster, men jag ser fram mot del två och tre.)

2.
En lustig detalj är att Soros överför bubbelbegreppet från ekonomi till politik. Han skriver att EU är en “politisk bubbla”:

I contend that the European Union itself is like a bubble. In the boom phase the EU was what the psychoanalyst David Tuckett calls a “fantastic object” – unreal but immensely attractive. The EU was the embodiment of an open society /…/
The process fed on its own success, very much like a financial bubble. That is how the Coal and Steel Community was gradually transformed into the European Union, step by step. /…/
The process culminated with the Maastricht Treaty and the introduction of the euro. It was followed by a period of stagnation which, after the crash of 2008, turned into a process of disintegration. /…/
The Maastricht Treaty was fundamentally flawed, demonstrating the fallibility of the authorities. Its main weakness was well known to its architects: it established a monetary union without a political union. /…/ In retrospect it is now clear that the main source of trouble is that the member states of the euro have surrendered to the European Central Bank their rights to create fiat money.

Det är inte helt självklart hur man ska tolka Soros resonemang om bubblan. Först skriver han att EU är en “politisk bubbla”, sedan skriver han att dess problem är en alltför svag politisk integration.
Soros ideal är ett cybernetiskt system som förmår vara självreglerande, vilket förutsätter att systemet involverar både ekonomi och politik (och även kultur). För att det ska vara ett system måste det också finnas en avgränsning mellan insida och utsida. En sådan avgränsning kännetecknar även en bubbla, men bubblan lyckas inte upprätthålla den över en längre tidsperiod.

Skillnaden mellan ett system och en bubbla, enligt Soros, verkar helt enkelt vara att bubblan är alltför liten. Om bubblan från första början har tillräckligt stor omfattning blir den inte längre till en bubbla utan konsolideras till ett system. Så blir min högst provisoriska tolkning av resonemanget.

3.
Slutligen några ord om hur George Soros inleder sitt tal med att döma ut den nationalekonomiska ortodoxin. En sådan dom kan nog framstå som mer radikal i Sverige, eftersom få i den svenska offentligheten håller fast vid idén om en systemkris (man talar hellre om en begränsad “eurokris”).

Ever since the Crash of 2008 there has been a widespread recognition, both among economists and the general public, that economic theory has failed. But there is no consensus on the causes and the extent of that failure.
I believe that the failure is more profound than generally recognized. It goes back to the foundations of economic theory. Economics tried to model itself on Newtonian physics. It sought to establish universally and timelessly valid laws governing reality. But economics is a social science /…/ taking an axiomatic approach similar to Euclid’s geometry. /…/
Up to a point the axiomatic approach worked. For instance, the theory of perfect competition postulated perfect knowledge. But the postulate worked only as long as it was applied to the exchange of physical goods. When it came to production, as distinct from exchange, or to the use of money and credit, the postulate became untenable because the participants’ decisions involved the future and the future cannot be known until it has actually occurred.

Kanske är detta allmängods, men det är ganska välformulerat allmängods. Fler borde plocka upp kopplingen till kunskapsteori, gärna i uttalad polemik mot de popperska och cybernetiska tankegångar som företräds av George Soros. Och gärna med kritiska anknytningar till olika varianter av psykoanalys.

Krisen, del 34: Bubbligt

Bubblan är en av de vanligaste metaforerna när man talar om kriser. Lustigt nog används samma metafor även flitigt för att tala om kärlek (vi gick runt i vår egen lilla bubbla) och isolering (jag gick runt som i en bubbla). Därtill är bubbel, bubblor och bubblighet förknippat med fest.
Alltför stora växlar ska inte dras på dessa metaforer, men det är likväl intressant hur de öppnar för associativa glidningar. Just detta inlägg ska dock handla om vad man kan lägga i talet om ekonomiska bubblor. Anledningen är att nästa inlägg i serien är tänkt att ta upp en text där bubbelbegreppet spelar en viss roll.

Söderhavsbubblan (1720) anses inte bara som ursprunget till vårt tal om ekonomiska bubblor. Den ledde även till att brittiska parlamentet stiftade en lag, Bubble Act, med innebörden att man måste ha kungligt tillstånd för att få bilda aktiebolag. Lagen var i kraft under ett drygt sekel.

Bubbla – ordets ursprung tros vara onomatopoetiskt. Sedan flera hundra år har det använts som metafor för allt förgängligt.

(större) luft- l. gasblåsa; särsk. i fråga om sådana luftblåsor som i rask följd efter hvarandra bildas på strömmande l. kokande vatten l. dyl. o. nästan omedelbart brista; ofta i jämförelser för att beteckna ngt lättförgängligt l. värdelöst l. dyl.

I rummet är bubblan symmetrisk: ett klot eller en globul.

I tiden är bubblan asymmetrisk: den byggs upp under en längre tid än det tar för den att spricka.

I mängder bildar bubblorna ett skum – ett begrepp som av någon anledning inte slagit igenom som ekonomisk metafor.

Inte heller brukar vi tala metaforiskt om antibubblor, vad det nu skulle åsyfta. (Sådana finns dock: gas som omsluter vätska, i en vätska!)

Nu till saken: finansbubblor i vidaste mening. Allt som kraschar kan i efterhand betecknas som en bubbla. Det betyder att man i efterhand kan tänka sig en strikt skillnad mellan insida och utsida, men medan bubblan existerar är tenderar den snarare att framstå som en diffus dynamik. Det är även i efterhand som det blir möjligt att någorlunda säkert fastslå en tidpunkt där bubblan brast (notera för övrigt att brista är ett ord som tycks härstamma från brist).

Det finns alltid någonting retrospektivt i att tala om ekonomiska bubblor. När man spekulerar i vilka bubblor som vi just nu lever i har man redan placerat sig i en tänkt framtid, efter att bubblan har brustit. Det retrospektiva kan begripas som en spegelbild av det prospektiva – skådandet mot framtida vinster – som är vad som blåser upp varje bubbla.

Bortom den prospektiva och den retrospektiva blicken kanske vi kan tänka oss en omnispektiv blick som höjer sig bortom de enskilda bubblorna. Kort sagt ett skumskådande, om nu detta låter sig överföras till de ekonomiska bubblornas logik.