Frågan om kapitalismen och “kapitalisten”

MarcusOzonistNilsson har för vana att ibland orera i mikroformatet. Nyss delade han med sig av en sådan “rant“, som man säger på engelska, som var alltför läsvärd för att tillåtas sjunka ner i mikrobloggens anarkiviska kvicksand. Därför vill jag presentera den som en samlad text:

Kapitalistiskt är ett samhälle som är organiserat för att på samma gång upprätthålla och hantera konflikten mellan arbete och kapital.
I en kapitalism tillfaller profiten från produktionen “by default” den som äger produktionsmedlen: kapitalisten.
Proletären å sin sida säljer sin arbetskraft till kapitalisten och får då lön. Detta är utgångsläget.
Våra välfärdsstater är ur detta perspektiv precis lika kapitalistiska som en hypotetisk laissez faire-nattväktarstat vore.
Välfärdsstaten behöver dock använda mycket mindre blodigt våld för att upprätthålla den materiella grunden för konflikten arbete-kapital.
Kapitalisterna har s.a.s. köpt vapenvila i konflikten med arbetarna, om vem som har rätt till profiten – och ackumulerar det som blir över.
Eller: när riktig demokrati blev verklighet, använde folket sin makt över våldsmonopolet för att driva in finansiering till välfärden.
Det finns med andra ord en inbyggd spänning mellan kapitalistens “rätt” till profiten och demokratisk styrning av våldsmonopolet.
(Minns förresten att varken välfärdstater eller mogna demokratier fanns på Marx tid.)
Den kapitalistiska välfärdsstaten är ett möjligt uttryck för denna spänning – rentav den hittills på alla sätt bästa samhällsorganisationen!
Man kan f.ö. som kapitalist vara för en stor välfärdsstat, om man t.ex. är humanist eller för att man i längden tjänar på fred i klasskampen.
Och så länge profitkvoterna medger finansiering av generell välfärd är det mesta frid och fröjd. Men de är ju alltid fallande…
Till sist blir konflikten akut och vi får en kris.
Konkurrensen hårdnar och fler blir arbets- och klasslösa. Även reallönerna sjunker eller slutar öka. Ohälsan ökar. Välfärden fördyras.
För att upprätthålla kapitalismen kan då så kallade åtstramningar behövas, med fler öppna konflikter som följd.
En annan variant är att låna än mer värde från framtiden, så som man gjorde när finansmarknaden frikopplades från nuet i början av 1970-talet.
Denna frikoppling accelerar problemen med kapitalismen, men är inget kvalitativt nytt i den.
När förfallotiden krymper eller går ut – för dessa lån liksom för lånen från jordens resursbank – skärps konflikterna igen.
Räkenskapens dag kommer alltid förr eller senare och kris uppstår. Frågan då är vem som betalar, med vad och hur maktbalanser förskjuts.
När kommer dagen då kapitalismen – som gett oss så mycket gott – inte längre vare sig kan eller bör upprätthållas?
Är den här?

Synnerligen slagkraftigt! Håller med om det mesta, fast det finns kristeoretiska detaljer som jag snart hoppas kunna återvända till i krisserien. Men det finns också saker som jag skulle vilja formulera annorlunda.

Först och främst tror jag inte att “kapitalist” är ett nödvändigt begrepp för att begripa kapitalismen. Jag tror det är bättre att tala om (enskilda) kapital. Låt mig citera fotnot nummer 16 ur min kommande avhandling:

När jag här talar om ett kapital syftar jag på detsamma som i andra sammanhang, även hos Marx, betecknats som en kapitalist. Det senare begreppet är problematiskt, eftersom det låter sig associeras till nidbilden av en förmögen individ. Det är viktigt att betona att Marx ekonomikritik rör sig på en högre abstraktionsnivå. Kapitalet är en samhällelig relation, inte en viss samhällsklass. Ett enskilt kapital – en “kapitalist” – kan vara ett företag, ett kooperativ, en kartell, en stiftelse eller en stat. Vad som räknas i sammanhanget är att varje kapital lyder under tvånget att växa, då det är underkastat konkurrensen på en varumarknad.

Jag tror alltså att det är skitviktigt att betona två saker. För det första att kapitalismen utgör ett tvång som riktas även mot varje enskilt kapital. För det andra att kapitalet inte är en person eller en sak, utan en process, värde som blir till mer värde (kort sagt “tillväxt”).

Visserligen måste kapitalet i vissa sammanhang representeras av människor. Det kan vara en aktieägare, en fondförvaltare, en politiker eller en vd. Strikt talat är endast aktieägaren “kapitalist”, medan de övriga får lön för att representera ett kapital – fast de kanske även får bonus, etc. Vi kan diskutera definitionen av “kapitalist”, men det kommer knappast att bidra till vår förståelse av kapitalismen.

Då tilltalas jag nog mer av vad Marcus skrev i en annan kort text från i vintras:

Kapitalisten är en cyborg. Kapitalet är ett gränssnitt, som tillåter interaktion med entiteter på helt andra skalor-för-oss, som kan göra kopplingar mellan tidigare inkompatibla entiteter som varit blinda för varandra, som kan bygga aldrig tidigare skådade sammansättningar.

Fortsätt gärna att diskutera Marcus teser i kommentarsfältet!

28 kommentarer ↓

#1 Kristoffer Nolgren on 28 June 2012 at 11:56 pm

Jag hajjade på ordet tvång. Vad tvingar ett kapital att växa och vad händer om den som kontrollerar kapitalet inte tillåter det?

Är det ett ultimatum mellan att öka i värde och förintas du syftar på?

#2 suitsmeveryfine on 29 June 2012 at 12:40 am

Jag håller också med om det mesta i “ranten” men jag tycker inte att resonemanget är 100 % vattentätt. Redan i Kapitalet. Första boken diskuterar Marx kampen om normalarbetsdagen och presenterar begreppet relativt mervärde som är nödvändigt för att kunna förklara 1900-talets klasskompromisser. Det är dock riktigt att han inte lyckades förutse vilka enorma mutationer produktionssättet senare skulle komma att genomgå där arbetarrörelsens uppkomst, tillväxt, integrering och slutgiltiga upplösning spelade allt annat än en biroll. Men är det inte fantastiskt hur begreppen i Kapitalet låter oss förklara så mycket av 1900-talet och nutiden, och förstå Marcus Nilssons resonemang?

Rasmus: Jag tycker att det är ett alldeles utmärkt förslag att koppla ordet kapitalist till det enskilda kapitalet snarare än till en karikatyrbild. Låt oss anamma den användningen och fira med två Bordigacitat:

Kapitalismen kommer att existera så länge som produkter förs till marknaden eller på något sätt är ”värderade” som tillgångar hos företag – avgränsade ekonomiska öar, även en väldigt stor sådan – medan motprestationen arbete debiteras till dessa.

[E]tt samhälle baserat på löner betalda med pengar är ett ickekommunistiskt, privatekonomiskt samhälle, och låt oss tillägga: även om det inte finns några gods- eller kapitalägare.

#3 Gabrielle B on 29 June 2012 at 2:30 am

Den där ranten är nog bland de bästa kortversioner jag läst. Upplivad av att det fortfarande går att tänka så koncist och utan avvägar på det här. Man behöver liksom inte gå på hela konkarongen av ekonomska konstigheter, digitala pengars komplikationer etc etc, för att ta ner Vår Ärevördiga tjänare Kapitalet på jorden.

#4 Jonas on 29 June 2012 at 8:13 am

Kulturvetaren frågar sig dock: Hur placerar vi in andra typer av kapital – det sociala, kulturella och symboliska (pace Bourdieu) – i det här diagrammet?

Är dessa former enbart “proto-kapital” som i förlängningen alltid till syvende och sist syftar till att omsättas till det mer abstrakta Kapitalet med stort K, det som utsätts för ett universellt tvång – konkurrensen på en varumarknad?

Eller är det redan en helt integrerad del av detta Kapital, sömlöst infogat i det? Krasst sett blir då alla symboliska manöver (den här bloggen inkluderad) del av den universella ekvivalensen; nästan varenda mellanmänsklig handling kan då ses som inlemmad i Kapitalets ansvällning och periodiska kollapser.

#5 rasmus on 29 June 2012 at 9:28 am

Jonas: Då frågar jag – hur lyckat var det egentligen av Bourdieu att använda metaforen “kapital” för sin teori?
Kanske är just metaforiken den svagaste punkten i hans teori. Kanske är det rentav så att den skulle bli mer användbar om man kunde omformulera den utan k-ordet (så skulle fältet göras fritt för att reda ut hur kulturell, social och symbolisk status relaterar till kapitalet, alltså tillväxt som självändamål).

#6 rasmus on 29 June 2012 at 9:30 am

Låt mig dra fram en annan fransman. Nu ska jag citera en annan fotnot (11) ur min avhandling.

“Kapitalismen är ett av namnen på moderniteten”, skrev Jean-François Lyotard i en omdiskuterad essä år 1982. Han ville analysera hur kapitalismen blivit “postmodern”, vilket enligt honom inte borde missförstås som att moderniteten tagit slut. Även om essän i fråga drar grumliga slutsatser, rymmer den en träffande karakteristik av kapitalismen/moderniteten som historisk formation.
Kapitalismen, skriver Lyotard, “kräver en gränslös optimering av förhållandet mellan utgift och intäkt /…/ Betraktad som gestalt hämtar den sin kraft från idén om oändlighet. Den kan framställas i människornas erfarenhet som begär efter pengar, begär efter makt, begär efter det nya. /…/ Denna ‘instantiering’ sker inte i samhällsklasserna. De är inte relevanta ontologiska kategorier. Det finns ingen klass som förkroppsligar och monopoliserar viljans oändlighet. När jag säger ‘kapitalismen’ innebär detta vare sig proletärerna eller de styrande.” (Lyotard, 1982/2009)

#7 Alexander Ekelund on 29 June 2012 at 9:55 am

Fin bloggdiskussion! Instämmer i det mesta, som likviderandet av “kapitalisten” och om det problematiska i Bourdieus benämning. I stort fungerar hans appropriering av ekonomins begreppsapparat, men just i relationen symboliska tillgångar-symboliskt kapital (tillgångar erkända i ett fält), så leder det lätt till missförstånd och han fångas i det dunkla vardagsspråk han annars månar så mycket om att bryta med. Symboliskt kapital är ju åtminstone inte något “kapital” i den ovan nämnda Marxska meningen.

#8 Jonas on 29 June 2012 at 9:58 am

Jag har faktiskt Lyotards “The Inhuman” på skrivbordet just nu, har kommit en bit in i den och tycker att den är grymt spännande faktiskt. Den boken är långt mer förbisedd än hans teorier om postmodernism. I “The Inhuman” jobbar han posthumanism, och tankarna i den boken går att koppla till komplexitetsteori och humanekologi. Han formulerar en ontologi som går ut på att människan bara är del av en allmän, abstrakt ansvällning av kompexitet; väldigt ANT-igt och OOO-igt. Han är inne på Simmels trialektik: Varje gång en relation upprättas skapas “ett tredje”. Denna sociologik (se även Olli Pyyhtinens essä i Abrahamsson, Palm & Wide 2011) sker oberoende av mänskliga agenter – komplexiteten i världen ökar, det är en irreversibel process (som dock i det verkligt långa loppet förstås raseras av universums entropi). Drar man denna process till sin spets kanske vi enbart agerar barnmorskor åt ett större, en mer komplex skapelse bortom oss (vars jordiska inkarnationer dock om någon miljard år förstås kommer att raseras när solen expanderar och exploderar).

Den universella aggregeringen av relationer = en metafysik?

Håller f.ö. med om att metaforen “kapital” kan vara problematisk för de processer av befästande av status som Bourdieu jobbade med. Bourdieu var också relationist – han såg ju status och värde som avhängigt agentens relativa placering i nätverk av relationer – men man saknar ANT-aspekten, den roll som ickemänskliga agenter spelar och det inflytande de utövar. Statusen måste hela tiden befästas, bäras av materiella bärtekniker. Den omsätts, och har därmed likheter med hur kapital kan omsättas i olika värdesystem. Metaforen “kapital” må vara problematisk men vi skulle inte ha den här diskussionen om han inte hade pekat på sambandet. Symboliska praktiker är ju onekligen del av den större Kapitalackumulation du och Marcus utforskar här!

#9 Alexander Ekelund on 29 June 2012 at 10:09 am

David Harvey gör ett inte helt oävet försök att koppla samman kapitalackumulation och ackumulering av symboliskt kapital i sin artikel “The art of rent” , även om han tycks ha ganska begränsade kunskaper om Bourdieutraditionen.
(när jag googlade efter den nu hittade jag mest kinesiska översättningar, men i alla fall en engelsk: http://www.16beavergroup.org/mtarchive/archives/001966.php)

#10 Arvid on 29 June 2012 at 10:48 am

Ärligt talat ser jag inte det stora värdet i Marcus abstrakta framställning av kapitalism i välfärdsstater. “Våra välfärdsstater är ur detta perspektiv precis lika kapitalistiska som en hypotetisk laissez faire-nattväktarstat vore.” Ja. Vill man bara titta på de riktigt breda konturerna i ett samhälle så är det inte svårt att konstatera att det ena kapitalitiska samhället är det andra likt. Men frågan är hur mycket klokare vi blir av att titta på dagens samhälle med det ett så grovkornigt perspektiv?

#11 Kalle P on 29 June 2012 at 10:51 am

Jonas och Rasmus: Jag tycker inte heller att det är helt lämpligt att dra till med Kapital-metaforen på det sätt som Bourdieu gör, men å andra sidan – vad gör man för att ens idé skall räknas som “politisk” nog, i en värld där abstraktionen “Kapital” tas som konkret?

Gillar ozonistranten – och tycker för övrigt att krisserien stått för allt det som man dessvärre inte finner på svenska kultursidor. Det som jag dock saknar i ranten är just frågan om abstraktion och spekulation – det känns som att vi hela tiden glömmer att vi (oavsett om vi snackar Marx, Smith, eller your average nyklassisk economist) har att göra med abstraktioner som performeras in i en substantiv ekonomi. Denna “kultur av abstraktioner” skapar ett visst mått av våld; den politiska frågan är alltid hur dessa spekulativa/godtyckliga logiker konkretiseras. Givet detta spelar det en ganska stor roll vilken status vi ger till begrepp som “kapitalets ackumulationsprocess”. Eller har jag missat något här?

#12 Fredrik II on 29 June 2012 at 10:55 am

Är utgångspunkten i en konflikt mellan arbete och kapital lite konstig? Utan arbete inget kapital, inte sant?

Visst, i en annan bemärkelse finns det förstås en konflikt, om kapitalet används i överförd bemärkelse och syftar på den kapitalägande, den som i slutändan äger produktionsmedlen, och om arbete på samma sätt syftar på den arbetande (kapital och arbete som klasser alltså). Två ganska missvisande metonymier i mina ögon.

#13 Jonas on 29 June 2012 at 11:00 am

Kalle: Absolut! Och för att återgå till en annan Copyriot-kommentarstråd jag var med i häromdagen, så kompliceras det hela av att begrepp som “borgerlighet”, “kapital” och indeed “klass” har ett bagage i den svenska offentligheten – något som inte minst vårens “klassdebatt” visat med plågsam tydlighet. Pratar man kapital målas, precis som Rasmus säger, “nidbilden av en förmögen individ” förmodligen ständigt upp inuti de flesta åhörares huvud. (Eller kanske jag bara inbillar mig /prefab social theory-ed.)

Därför är debatter av det slag som förs kring just begreppsapparaten helt centrala!

#14 Arvid on 29 June 2012 at 11:02 am

Vill även lägga till en dimension till diskussionen om kopplingen till Bourdieus kapitalbegrepp . Nämligen betoningen på den sociala förankringen i Bourdieus kapitalbegrepp. Något som jag tror inte gör att de låter sig relateras så enkelt till mer abstraherade framställningar av ekonomiskt kapital. Citerar här Raoul Gallis:
“Kampen om erkännande menade Bourdieu, är en fundamental dimension av socialt liv. En vanlig felläsning av Bourdieu är att individerna medvetet handlar strategiskt för att ackumulera egendomar, status eller makt. Det stämmer inte riktigt. I linje med den franske 1600-talsfilosofen Blaise Pascal, menade Bourdieu att källan till människans beteende är hennes törst efter värdighet, en törst som enbart samhället kan släcka./…/En av de mest ojämlika av alla fördelningar och sannolikt den grymmaste, skrev Bourdieu, är distributionen av symboliskt kapital, det vill säga social betydelse och skäl att leva. Den sociala världen ger det som är mest sällsynt i densamma: erkännande och uppmärksamhet. Med andra ord, skäl att vara.”

#15 Fredrik II on 29 June 2012 at 11:05 am

Håller alltså med Rasmus och Lyotard…

#16 Christopher Kullenberg on 29 June 2012 at 11:09 am

Instämmer i att man måste skilja på Kapital, Identitet och Makt. Att ekonomisera sådant som inte är primärt ekonomiskt (ex. kulturellt kapital) leder till att detta helt plötsligt tänks tillbaka till motortänket. Samma sak gör ju D&G sig skyldiga till i Anti-Oedipus, där den första maskiniska ontologin kan funka (medelst hjälp av artonhundratalsbiologi) men där den andra vändningen (libidons “investeringar”) ligger på samma nivå som Bourdieu’s “utbytesrelationer” mellan ex. kulturellt och ekonomiskt kapitla.

Kontenta. Kapital är kapital, och inte den generella överdeterminerande principen för allt annat. Det är kopplignarna mellan kapital och andra saker som är intressanta.

#17 Jonas on 29 June 2012 at 11:11 am

Arvid: +1!

Tänker här osökt på Houellebecq – nyckelordet är hänsynslöshet. Läste nyligen Gallis spännande skildring av reklamvärlden (där även jag befinner mig) där, enligt honom, kroppsligheten är helt central vad gäller individernas självuppfattning, uppmärksamhet och värdighet. Houellebecq skildrar med skarp penna den hänsynslöshet med vilken även sexualiteten, begäret, viriliteten, ungdomligheten ställs under marknadens logik!

#18 Alexander Ekelund on 29 June 2012 at 11:19 am

(“Symboliskt kapital” är inte någon metafor utan ett begrepp (som dock ger olyckliga associationer till exempelvis “kapital” i Marx bemärkelse eller kapital i vardaglig bemärkelse (som att ha kapital på sitt sparkonto)))

#19 Fredrik II on 29 June 2012 at 11:19 am

Om kapitalismen har sipprat i mänskliga relationer, språket osv, finns det inte en poäng i att studera saker och ting i termer av t.ex. kapital eller bytesvärde då?

#20 Kalle P on 29 June 2012 at 11:23 am

Jonas: Ja, jag gillar också att man lyfter blicken från “kapitalisten” till “kapitalet”; framförallt om man med det senare menar en social relation. I detta fall kan man i “social relation” baka in själva “förtrollningen” inför dessa abstrakta logiker.

Detta leder sedan fram till frågan om hur denna förtrollning bryts. Behöver vi verkligen ytterligare en snygg/koncis/förenklad formulering av dessa abstrakta lagar? Eller behöver vi fler studier av hur förtrollningen upprätthålls, allteftersom “alla” – finansspekulanter, företagsledare, kritiska teoretiker, aktivister, policy wonks, lagstiftare – inkorporerar dessa abstraktioner i sina dagliga “etnometoder”?

#21 Anders Ramsay on 29 June 2012 at 11:44 am

A propos fixeringen vid “kapitalister”: Ett sak som hänger ihop med det är väl användningen av uttrycket “by default” i texten, vilket väl skulle antyda att mervärdet skull tillfalla “kapitalisten” mer eller mindre genom ett förbiseende eller misstag, om jag förstår det rätt? Ser man det så missar man att mervärdet och ackumuleringen av mervärde är inbyggt i systemet. Det skulle alltså annars inte fungera.

Bourdieuproblemet ser jag som ganska enkelt. Bourdieus symboliska ekonomi är inte en varuekonomi utan en gåvoekonomi. Modellen finns i Marcel Mauss ‘Gåvan’ och i Bourdieus studier av de nordafrikanska kabylerna. Det som utbytas i en symbolisk ekonomi är alltså inte varor och därmed är det symboliska kapital man kan samla på sig något annat än ekonomiskt kapital. Därmed kan man också säga att den symboliska ekonomin anger en gräns för den ekonomi baserad på varuproduktion som Marx analyserar. Jag läser Bourdieu som att han verkar vara fullt medveten om detta (och kan också bara instämma i vad Arvid skriver här ovan). Därför vänder Bourdieu sig också mot påståenden om att han skulle vara utilitarist (vilket t ex Axel Honneth tror). Man ska inte heller förväxla hans teori om symboliska investeringar och symboliskt utbyte med rational-choice, vilket också är vanligt.

#22 Gabrielle B on 29 June 2012 at 2:13 pm

Batailles tankar om slöseri kontra ackumulering (“Snålhet”) hör också hemma här; gåvan som statusmarkör i potlachfesten. Där ett “kulturellt kapital” , ett värdebevis för individen, är likvärdigt med jag-skiter-väl-i-allt-och-ger-bort-det. Fast under festliga och rituella former. Det är väl klart att Bataille gjorde så mycket tänk han kunde av de nordvästamerikanska indianernas potlach-tradition. Men den blir ändå en intressant spegel av vår kapitalism; vars “snålhet” – som väl var mer aktuell på Batailles tid, redan övergått i en helsnurrig potlach, men bara då för de redan rika, som virrat iväg sina “överskott” bara för att låta dem betalas tillbaka av de mer passiva “festdeltagarna”. Det vill säga jag och ni andra.
Det är väl mycket hos Bataille som inte står sig: Men hans definition av Potlachen som en “rituell poker under delirieartade former” liknar det som föregick kraschen 2008.

#23 Marcus on 29 June 2012 at 8:50 pm

Oj, vilken bra diskussion. Mycket roligt! Jag kan bara lämna några korta kommentarer från fjällsemestern och min mobil:
För det första vill jag förtydliga att min text egentligen är några handfullar tweets, utan ambitioner på heltäckande analys eller Marx-exeges. Som utgångspunkt fungerar de dock uppenbarligen utmärkt.
För det andra vill jag förtydliga att ovanstående är en del av en serie “rants” om klass och konflikter i välfärdssamhället. Min utgångspunkt är de materiella relationerna i ett visst produktionssätt, men jag fokuserar i första hand på hur detta kodar för vissa klasskonflikter i ett utvecklat och krisande välfärdssamhälle. Nidbilden av den förmögna individen, bankiren, riskkapitalisten etc, är ganska viktig då, även om kapitalismen i sig inte bryr sig om mänskligheten hos sina aktörer. Jag vill dock också gärna se ett mer antropodecentraliserat begrepp attnvända, men:
Kapital är för mig ett gränssnitt, som bland annat kapitalister av alla sorter relaterar till, medieras genom etc. Men det är inte en process för mig, utan en abstraktion av objekt som fungerar som produktionsmedel. Processer är alltid betraktarens upplevelse av objekts ytliga, “empiriska” märkliggöranden. Vi ser en tvingande process som märkliggörandet av kapitalet i sammansättning i ett kapitalistiskt produktionssätt, där våld (statens eller kapitalistens) upprätthåller ägandet av kapital och alienationen, och där varor försäljs med krympande vinstmarginaler på en konkurrensutsatt marknad, befolkad av konsumenter och andra producenter.
När jag har en dator att skriva på och bättre om tid kanske jag kan utveckla en idé om hur pengar gör en värld av materiella associationer till en omvärld av utbytes-relationer = marknaden (såsom jag börjat diskutera begreppen här: http://dooodles.posterous.com/-for-objektorientering-skala-och-niva).
För det tredje är Bourdieu inte min kopp te om man säger, men det är en helt annan historia som jag inte tänker gå in på nu. ;)

#24 Hnarfr on 30 June 2012 at 2:15 pm

Måste innan jag ger mig tid att läsa texten påpeka att “anarkivistisk” var ett fantastiskt ord som jag hoppas skulle användas oftere.

#25 rasmus on 30 June 2012 at 3:57 pm

Hnafr: “Anarkiv” är ett ord som jag fått från Wolfgang Ernst.

#26 Swedish Dissident on 8 July 2012 at 4:56 pm

Pat Buchanan har tidigare gjort en distinktion och “skiljt” på begreppen kapitalist och förespråkare av Free Enterprise. Kommentar?

#27 COPYRIOT | Om kapitalismen (MusPolEk 1.2.3) on 2 August 2012 at 8:13 am

[…] Kanske liknande Frågan om kapitalismen och “kapitalisten” […]

#28 COPYRIOT | Krisen, del 55: Ozonist om migration on 6 September 2012 at 3:34 pm

[…] Kanske liknande Frågan om kapitalismen och “kapitalisten” […]

Kommentera