Visionen om den korporativa staten (MusPolEk 5.2)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

# # #

Den korporativa staten blev den modell för krishantering som företräddes av Benito Mussolinis fascistiska Italien, liksom av vissa andra auktoritära högerregimer som under 1930-talet kom till makten i Europa: Österrike under Dollfuss och Schuschnigg (1934–38) samt Portugal under Salazar (1933–74).

Korporatism är ett begrepp som givits olika definitioner, men som kan beteckna ett samhällsideal som är oförenligt med såväl liberalismens som socialismens idéer. En korporativ ekonomi upprätthåller privategendomen som grundprincip, men upphäver systematiskt den fria marknaden i vissa avseenden. Särskilt gäller detta arbetsmarknaden, vars korporativa organisering innebär att staten medlar mellan ekonomiska intressekategorier.

Korporatism innebär representationsmonopol och inskränkt föreningsfrihet. Endast en organisation tillåts att företräda varje yrke eller bransch. Politisk makt delegeras till dessa organisationer, vilket gör det möjligt att helt eller delvis avskaffa den parlamentariska maktutövning som grundas på allmänna val.

Som ideologi avvisar korporatismen de liberala idéer som sätter individen i centrum för politik och ekonomi. Deltagandet i samhällslivet sker inte i egenskap av individ utan utgår från tillhörigheten till en viss bransch. Korporatismen erkänner kollektiva ekonomiska intressen men förkastar klasskamp till förmån för ett samhällsideal av organisk totalitet och naturlig hierarki. Målet kan beskrivas som ett återupprättat, moderniserat skråväsende.

Vissa statsvetare har talat om korporatism i en bredare bemärkelse, syftande på varje medverkan av intresseorganisationer i politiska processer, med följden att efterkrigstidens Sverige har karakteriserats som en “neokorporativ stat”. Jag vill avvisa ett sådant begreppsbruk. En fackförening kan heller inte kallas för korporativ bara för att den strävar efter ett representationsmonopol – inte ens om den sluter avtal som utestänger oorganiserade från arbete. Om det däremot är staten som auktoriserar en viss fackförening, men inte andra, att sluta avtal, finns det fog för att tala om korporatism.

Korporatismen är inte synonym med fascism. Däremot utgör Mussolinis fascistiska regim i Italien, vid sidan om Salazars regim i Portugal, det mest systematiska försöket att förverkliga en korporativ stat. Ramverket till ett korporativt system etablerades i Italien under 1926–27. Strejker totalförbjöds i en ny arbetslag som i stället inrättade en arbetsdomstol med långtgående befogenheter. Inom varje bransch skulle det bara få finnas en organisation för arbetare och en för arbetsgivare. Dessa skulle efter hand slås samman till “korporationer”. Arbetsfördraget (1927) blev det dokument som drog upp riktlinjerna för ett fortsatt bygge av den korporativa staten.

År 1930 bildades teaterkorporationen och fyra år senare tillkom ytterligare ett tjugotal, avgränsade enligt en “organisk plan om korporationernas konstruktion”. Korporationernas praktiska roll förblev i stort sett dekorativ. Visionen om ett unikt statsskick kom inte i närheten av att förverkligas i Italien. Däremot framhåller flera forskare den stora betydelse som den organiska förståelsen av ekonomi hade för den fascistiska regimens självförståelse.

Italiens fascister var angelägna om att associera de korporativa idéerna med tekniska framsteg och storskalig industri, vilket delvis skiljer dem från Tysklands nationalsocialister. Till saken hör att Mussolini, liksom även hans förste korporationsminister Giuseppe Bottai, hade en bakgrund i de futuristiska kretsar som hyste en gränslös fascination för maskineri och teknokrati.

Forskningen kring den italienska fascismen ger en samstämmig bild av hur regimens prioriteringar förändrades i skiftet mellan 1920-tal och 1930-tal. Under de första åren efter maktövertagandet 1922 koncentrerade sig Mussolini på att konsolidera sin nya regim, vilket innebar att utrikespolitiken hamnade i skuggan. Socialisterna på hemmaplan framstod än så länge som den självklara huvudfienden. “Fascismen är ingen exportvara”, förklarade Mussolini för utländska journalister.

Efter världskrisens inträde framstod saken i ett annat ljus. Hösten 1930 upphöjdes fascismo universale till officiell statsdoktrin av Mussolini. Allt tydligare framställdes fascismens korporativa stat som den idealiska “tredje vägen” mellan liberal individualism och socialistisk klasskamp. Efter att all öppet socialistisk verksamhet hade undertryckts i Italien, blev fascismens ideologiska framtoning under 1930-talet i första hand antiliberal.

Under första halvan av 1930-talet blev Italien till något av “ett Mecka för statsvetare, ekonomer och sociologer” på jakt efter alternativ till liberalismen. Till att börja med försökte Italien använda sig av ILO för att marknadsföra sig som socialpolitiskt föregångsland. Men i september 1933 utropade det fascistiska Italien och det nationalsocialistiska Tyskland en “arbetets nya international” vid ett massmöte i Köln, under gemensam ledning av Giuseppe Bottai och Robert Ley (den senare ledare för Kraft durch Freude). Udden var vänd inte främst mot de socialistiska och kommunistiska internationalerna, utan just mot ILO.

Just under hösten 1933 började Mussolini ge uttryck för en ny analys: den ekonomiska krisen var inte bara en cyklisk kris utan en slutkris för hela det liberala och kapitalistiska systemet. Han delade in kapitalismen i tre historiska stadier, där första världskriget markerade övergången från ett “statiskt” till ett “dekadent” stadium. Mussolini levererade analysen den 14 november 1933 i ett tal inför det nationella korporationsrådet i Rom. På samma dag och i samma stad konstituerades skivbolagens international Ifpi. Detta får betraktas som en tillfällighet, men samtidigheten är i detta sammanhang mycket intressant.

Åren 1933–35 utgjorde höjdpunkten för fascismo universale. Italiens regering bedrev en samordnad propagandakampanj för att övertyga omvärlden om att den korporativa modellen rymde en lösning på krisen, tillämpbar överallt. Omvärldens hårda reaktioner mot Italiens militära angrepp på Etiopien i slutet av 1935 betydde slutet på denna kampanj. Men de tysk-italienska ansträngningarna för att bygga ett alternativ till ILO fortsatte ända tills de båda regimerna besegrades i andra världskriget.

# # #

PS. Detta var en okorrad version. Några små passager formulerades om i samband med korrektur. Andra saker förtydligas i notapparaten. Och kopplingarna till Ifpi, som kan verka långsökta här, får sin förklaring i det sammanhang som avsnittet här har ryckts loss från.