Carl-Michael Edenborgs bok Det parapornografiska manifestet, det senaste i serien av manifest som utges på Ink, är en psykedeliskt skimrande och synnerligen radikal text. Här ska vi se vad den kan bidra med i begripandet av krisen.
Det parapornografiska manifestet äger kristeoretisk relevans på (minst) två nivåer. För det första drar Edenborg en explicit parallell mellan två former av fiktion, pornografi och ekonomi. Här utpekas en historisk samtidighet i pornografins befrielse från censuren och penningens befrielse från guldet, vilket i båda fallen leder i riktning mot nihilism, manifesterad som en serie av bubblor som alla måste spricka.
I en tid som lider kroniskt underskott på verklighet, som har intecknat även framtidens verklighet och förvandlat den till krediter, uppstår lätt en besatthet av hemligheter.
Problemet är att pornografins avslöjande är oupphörligt och ändlöst och visar ständigt-detsamma. Detta blir i sig ett indicium på att det som dolts kanske inte var verkligt. På det sättet undergräver pornografin sig själv. Denna besvikelse utgör en sorts obscenitetens motsvarighet till den marxistiska teorin om profitkvotens fallande tendens: ju större ackumulationen av investerad libido är, desto mindre blir njutningens mervärde i förhållande till detta kapital.
Det vore intressant att diskutera parallellens hållbarhet och var vi hamnar om vi drar den ännu längre. Diskussionen kan också ta avstamp i den skönlitteratur som Edenborg refererar i sitt manifest, där två centrala titlar är Georges Batailles Ögats historia (1929) och J.G. Ballards Skändlighetsutställningen (1970).
Vad innebär det att dessa båda mästerverk utkom just 1929 och 1970, de två tidpunkter under 1900-talet då det varuproducerande systemet var på väg in i århundradets två stora kriser?
Minst lika intressant finner jag dock en möjlig parallell som manifestet inte gör explicit: pornografi och apokalyptik. På ett ställe beskriver Edenborg parapornografin som “pornografins ironiska självmedvetande”. På ett annat ställe slår han fast:
Det pornografisk-antipornografiska komplexet utgör i sig en parapornografisk företeelse, fylld med skrämmande njutningar.
Vad händer om vi översätter sådana tankegångar till att gälla apokalyptik? Svindeln inför undergången är ju tvivelsutan besläktad med pornografin. Att följa ekonominyheter via Zerohedge eller Cornucopia skiljer sig inte jättemycket från att porrsurfa. En njutning ges av att de sanningar som avslöjas är förbjudna i den städade offentligheten. Inom “normal” journalistik förekommer ju inget seriöst ifrågasättande av tanken på gränslös kapitaltillväxt.
Vi har alltså att göra med ett komplex som vi kan kalla apokapyps/tillväxt-komplexet eller kanske pessimism/optimism-komplexet. Efter att ha identifierat detta komplex kan den edenborgska logiken antyda möjligheten av en para-apokalyptisk eller parapessimistisk kristeori. Vi kan ana att denna kristeori motsvarar en praktik som blir synnerligen radikal. Men hur, det återstår nog att utröna.
29 kommentarer ↓
De apokalyptiska ekonominyheterna kommer ju också med lockelsen att runt hörnet (eller snarare kurvan i ekonomisk och pornografisk dubbelmening) finns nyheter som får allting att smälla. Nu, idag, exploderar Europa.
Detta kan man ju jämföra med “The Long Descent” som John Michael Greer eller t.ex. Transition tOwns-rörelsen talar om. Att vi gradvis kommer behöva anpassa oss till att leva med mindre energi och resurser och måste anpassa livet till detta.
Vad skulle den pornografiska motsvarigheten till detta vara? Tantra-porr?
Ja, nu när du säger det, jag har inte tänkt på det förut. Deep Throat (döpt efter Watergate-källan), som markerade starten för den pornografiska explosionen, kom 1972/-73: tänk sammanbrottet för Bretton Woods och oljekrisen. Tänk avslöjandets njutning, det ekonomiska systemets insida, undergången som sanning.
Théorie communiste har formulerat ett sådant komplex. Se De la contradiction entre le prolétariat et le capital à la production du communisme ou de l’identité de l’abolition du capital et de la production du communisme. Enligt TC utgör motsättningen mellan proletariat och kapital på samma gång kapitalackumulation och profitkvotens fallande tendens; klasskampen är på samma gång produktionssättets reproduktion och dess dödsruna.
(TC går att läsa i svensk översättning på tidskriften riff-raffs hemsida.)
Eftersom klassmotsättningen/ackumulationen har en sådan karaktär vägleds TC av frågeställningen Hur kan en klass, genom att handla strikt som en klass, avskaffa klasserna? (‘Comment une classe agissant strictement en tant que classe peut-elle abolir les classes ?’)
Krisis och Exit tycks fokusera enbart på dödsrunan och inte på dödgrävaren, som om det döda arbetet kunde begrava sig självt.
För att inte tala om Vigilant Citizen
“Krisis och Exit tycks fokusera enbart på dödsrunan och inte på dödgrävaren, som om det döda arbetet kunde begrava sig självt.”
suitsmeveryfine: Det där håller jag inte med om. Om man läser Robert Kurz et.al. så upprepar de ständigt att kapitalet – eller, om man så vill, det varuproducerande patriarkatets fetischrelationer – inte upphäver sig själv. Det är på väg att köra sig i botten, ja. Men att nå denna botten är, om något, liktydigt med mänsklighetens undergång. Alternativet är någon typ av medvetet övervinnande och värdekritikerna har inget recept för hur detta ska gå till, just eftersom de menar att sådana recept i sig vore att falla in i en fetischistisk uppdelning av teori och praktik. Allt de kan göra är att tala ganska vagt om en emancipatorisk process.
Man kan kritisera dem för deras vaghet. Man kan kritisera dem för att vägrar se ett transcendent moment i klasskampen. Man kan kritisera dem för att de är pessimister. Och så vidare.
Men man kan inte påstå att de skulle företräda en bekväm “vänta på kollapsen”-position!
Nja, det beror väl på. Spelar det någon roll om de är optimister eller pessimister när deras fokus ligger på kapitalets självreproduktion, ackumulationen av dött arbete som en process vilken uteslutande kan leda till självreproduktion/självdestruktion men inte till något positivt upphävande? Exit har visserligen utvidgat analysen utöver de mest grundläggande ekonomiska kategorierna till att omfatta moderniteten som helhet och inkluderat en av den själv bestämd utsida – det avspaltade – (som jag tolkar som ett “subsumtion–bortstötning”-förhållande) men det är enligt mig fortfarande en alltför ensidig analys. I grunden är deras ståndpunkt densamma som hosInvarience (Camatte), Temps critiques, Marcuse liksom den äldre Karl Korsch. Alla dessa drog (den enligt mig riktiga) slutsatsen att arbetarklassen så som den existerar inom det kapitalistiska produktionssättet inte är en revolutionär kraft, att affirmationen av arbetet är en affirmation av kapitalet.
Théorie communiste ifrågasätter emellertid att motsättningen proletariat–kapital alltid måste resultera i en reproduktion av motsättningsförhållandet. De teoretiserar möjligheten av att de konkreta omständigheterna i konfrontationen av de båda klasserna i en bestämd kampcykel, i en bestämd kris, kan leda till ickereproduktion istället för reproduktion, dvs. att klasskampen kan slå om från en kamp om fördelningen mellan lön och profit till ett ifrågasättande av alla de kapitalistiska fetischförhållandena. (Allmänt abstrakt kan man inte säga att proletariatet är den revolutionära klassen och inte en inomkapitalistisk klass eftersom arbetarklassens arbete helt uppenbarligen är mervärdets och alltså kapitalets livskälla. Allmänt abstrakt är det kanske både en inomkapitalistisk och en revolutionär klass även om det konkret historiskt hittills har den varit en inomkapitalistisk klass.) Enligt TC skulle proletariatet under vissa omständigheter kunna angripa sin egen existens som klass som ett sätt att angripa sin klassfiende kapitalet. De menar vidare att en sådan “revolution av klasskampen”, det revolutionära brottet, påbörjandet av kommuniseringen, enbart är möjlig om alla de förhållanden som reproducerar den kapitalistiska totaliteten avskaffas/revolutioneras: staten, pengarna, lönarbetet osv. men även indelningen av/motsättningen mellan män och kvinnor. Revolutionen leder inte till att alla dessa saker avskaffas utan enbart avskaffandet av allt detta och mycket mer skulle kunna vara innehållet av och formen för, själva inriktningen av, en kommunistisk revolution, vilket givetvis förutsätter skapandet av helt nya relationer mellan individerna.
Exit kritiserar fetischförhållandena men är inte det också ett utslag av fetsichistiskt teoretiserande att så att säga ta produktionssättet på orden genom att slå fast à priori att den processerande motsättningen och alla dessa ingående beståndsdelars enskilda motsättningar med nödvändighet är fångade i en lyckad självreproduktion (inklusive en “lyckad” destruktiv självreproduktion)? TC sätter inte sin tilltro till den avspaltade utsidan eller något som helst nu existerande subjekt men de öppnar upp för proletariatets självförvandling, att motsättningen slår om från reproduktion till en konstruktiv ickereproduktion. Proletariatet kan inte avskaffa klasserna (och alla fetischförhållandena) genom att bejaka sig självt och sin egen situation (arbetet och de patriarkala förhållandena), men eventuellt kan det göra det genom att vända sig emot hela denna situation. Om revolutionen genomförs av en specifik klass är det i så fall enbart en klass i så måtto som det är en grupp människor som tvingas kämpa emot en annan (se Marx, Louis Bonapartes adertonde brumaire) – en klass som kämpar för att slippa att vara en klass.
Just det. Det jag saknar hos de så kallade värdeformsanalytikerna eller värdekritikerna är alltså en kritik av fetischförhållandena såsom i sig själva oövervinnerliga. Räddningen ifrån dem blir verkligen diffus – snarare omöjlig – när ingenting i motsättningsförhållandet självt går att se som potentiellt revolutionärt.
Marcuse och Camatte kunde bara föreslå något slags individuell protest mot det positivistiska tänkandet; Korsch föreslog, i sin text från 1950, ett övergivande av marxismen och en planering av produktionen av alla samhällsklasserna; Exit varslar om den förestående undergången men utan några begrepp om ett positivt överskridande. Trots de märkliga och/eller dystra slutsatserna anser jag emellertid att dessa teoretiker/teoriströmningar är bland de intressantaste och mest nyskapande sedan andra världskrigets slut. Men jag efterlyser att man inkorporerar TC:s viktigaste insikter, eller kanske snarare att TC inkorporerar värdekritikens viktigaste insikter. Endnotes efterlyser samma sak.
[…] Krisen, del 42: Från parapornografi till parapessimism […]
Kommentera