Entries from August 2011 ↓

Boken och biblioteket utkommer kring månadsskiftet september–oktober. Det är en bok bestående av två band, vilkas respektive framsidor kan beskådas ovan. Rent materiellt betraktat är det alltså två böcker, Boken och Biblioteket, vilka på bokmarknaden får status av en bok som säljs till ett pris.
Detta pris är bara 149 kronor för den som redan nu väljer att förhandsbeställa från Ink.

Uppdatering: ChrisK läser den bestämda formen.

Om någon kan göra anspråk på etiketten “kritisk teori” är det Robert Kurz från Nürnberg (inte från Frankfurt och alls inte från den akademiska världen). Han hör till en liten krets av “värdekritiker” som utgår från Marx ekonomikritik utan att vara marxister, idksar en arbetskritik som gör dem ovänner med stora delar av vänstern och en upplysningskritik som går långt utöver Adorno och som därtill gör vissa försök att formulera en megateori om “avspaltning” vars primära syfte tycks vara att ersätta befintlig feministisk teori. Tonläget är ofta polemiskt. Robert Kurz skriver tillspetsat, zugespitzt som han själv ofta skriver. Tyvärr är nästan ingenting översatt ens till engelska.

Här kommer min hastigt ihopslängda översättning av Robert Kurz senaste tidningskolumn, “Ende des Automärchens“, Slutet på bilsagan. Inte för att den på något vis är representabel för vidden av hans skriverier under de senaste tio åren. Här är det ekonomikolumnisten Robert Kurz som framträder, snarare än ultrakritikern. Men ändå. Bilindustrins öde är ju en synnerligen aktuell fråga även i Sverige.

* * *

Bilsagans slut
Oavsett allt snack om tjänstesamhället, fortsätter tillverkningsindustrin att bilda basen för kapitalets reella värdeskapande. Och bilindustrin bildar fortfarande dess kärnsektor. Ett brett spektrum av underleverantörer och tjänsteföretag är beroende av bilindustrin. Efter storkrisens utbrott år 2009 blev därför biltillverkarna, jämte banksystemet, de främsta mottagarna av statliga understöd. Såväl med direkt statligt deltagande (General Motors) som med andra slags räddningsåtgärder och borgensåtaganden hölls de under armarna, vilket i praktiken liknade en global subventionering av bilförsäljningen. Här i Tyskland fick vi den beryktade skrotningspremien. Åtgärden framstod också som nödvändig, för av alla tillverkningsindustrier var det just i bilindustrin som hade byggt upp den största globala överkapaciteten, vilket hotade att smälta som snö i solsken efter sammanbrottet för den köpkraft som drivits av finansbubblor.

Efter en mycket kort tid ansågs biltillverkarna överallt ha räddats likt genom ett under. Centralbankerna lät pengarna svämma över för att vända den störtande konjunkturen. På detta profiterade inte minst bilförsäljare, för den rullande plåtlådan råkar nu vara det begärsobjekt som föredras i denna värld. Även den som just klarat sig över hungergränsen börjar genast att drömma om en bil. Kina utmärker sig för en pågående bil-boom med rent ofattbara tillväxtnivåer. På bara några få månader uppsteg Kina till den viktigaste nya exportmarknaden för tyska biltillverkare. Ett varningstecken hade kunnat vara att det inte är småbilar eller mellannivån, utan den extremt dyra premiumklassen, som utgör merparten av detta exportunder. Vad som mognat i Kina är ingen solid masskonsumtion, utan snarare ett skrytbehov hos krisens vinnare – inte minst på den luftiga grund som utgörs av den kinesiska bostadsbubblan, som (vid sidan av statliga hjälpinsatser) har blivit den nya drivkraften för USA:s konjunktur.

Under tiden upplöses världens statsfinanser i luft. Skuldkrisen i USA och i EU slår redan tillbaka på konjunkturen. I Kina är det den galopperande inflationen och centralbanken hittills otillräckliga försök att dämpa den, som visar vägen mot en avkylning. Precis som att bilindustrin hörde till de första att dra nytta av räddningspaket, blir den troligtvis först att drabbas av det allt sannolikare fallet ner i en global recession. Uppsvinget var alltför snabbt och alltför yppigt för att vara sant. Redan i andra kvartalet 2011 har världsmarknaden för personbilar gått in i en stagnation. Prognoserna korrigeras nedåt, vilket för år 2012 betyder en nedskrivning från 65 till 60 miljoner bilar.

Slutet på bilsagan innebär också att det substantiellt olösta problemet med global överkapacitet åter kommer att hamna på dagordningen. De gamla konkurskandidaterna är även de nya och främst i ledet står General Motors, som med hjälp av statliga injektioner lyckades med att tillfälligt framstå som ett robust företag. Om de återfaller i sina gamla problem, betyder detta även ett ytterst ovisst öde för GM:s tyska dotterbolag Opel. Ryktena om en möjlig försäljning av Opel talar ett tydligare språk än alla framgångssagorna. Saken är bara att ingen kommer att vilja äga företaget den dag då konjunkturen åter pekar nedåt. Det subventionerade uppsvingets tama örn kan snart åter muteras till konkursens gam. I vilket fall visar bilindustrins utveckling på exemplariskt vis den kommande utvecklingen av världens näringsliv.

Felix Stalder skriver i en österrikisk tidskrift om nya utmaningar för medieaktivismen. (Här i Sverige hade man kanske snarare talat om nätpolitik.)
Utgångspunkten är den situation som sedan några år har befäst sig: en nätkultur som på allvar luckrar upp åtskillnaden mellan produktion och konsumtion, men som samtidigt har gjort sig allt mer beroende av en centraliserad infrastruktur där en ny typ av kulturindustriell makt ansamlas. Här kommer ett slarvigt översatt utdrag ur artikeln:

Utifrån ett kritiskt-politiskt perspektiv framstår utvecklingen förvisso som högst problematisk, då den leder till en enorm fragmentering av det diskursiva landskapet. /…/
När envar har möjligheten att enkelt zappa bort sådant som hon eller han inte vill höra, undergrävs den kompromiss som vilar på att människor är beredda att höra även det som de egentligen inte vill höra. I stället för en samhällelig dialog stundar en självbespeglingens kultur där alla talar förbi alla. Under de euforiska år då bloggandet framstod som en “stor konversation” föll denna kritik i döva öron, eller avvisades med hänvisning till det kvantitativt fastställbara krosslänkandet som kunde noteras mellan olika politiska flanker. Nyare kvalitativa undersökningar tycks däremot bekräfta kritiken. Länkandet till den motsatta politiska sidan görs vanligtvis för att bekräfta den egna åsikten och hävda att den andra har fel, inte för att låta den egna åsikten ifrågasättas.
För den medieaktivism som syftar till att producera alternativa budskap, innebär detta att det blir allt svårare att bryta sig ur den självproducerade fragmenteringen. Faran består i att fastna i den egna nischen. /…/ En strategi kan vara att utveckla partiella och tillfälliga allianser som låter information och resurser flyta på tvären mellan nischerna, utan att äventyra nischernas specificitet och inkommensurabilitet i andra sammanhang: förbindelsen av singulariteter (Hardt/Negri).

Dessa resonemang förs på ett mycket allmänt plan, som rör såväl nyhetsförmedling och politisk debatt som förutsättningarna för att cirkulera musik och skönlitteratur. Risken finns att det mediespecifika skillnaderna – som inte minst rör hur olika yttringar äger rum – glöms bort.

Desto mer konkret blir Felix Stalder i en senare del av artikeln, som tar upp tre exempel på “medieaktivism”: Bitcoin, Freedom Box och Thimbl. Det senare kan beskrivas som ett decentraliserat alternativ till Twitter – baserat på Finger-protokollet från 1977, utvecklat av Telekommunisten i Berlin.

Kristina Lindquists artikel “I skitjobbens land“, publicerad i Arena, lyfter fram hur en viss typ av postmodern relativism har blivit det slentrianmässiga argumentet mot all arbetskritik.
“I ett samhälle behövs alla jobb, och vem är jag att avgöra vad som är ett skitjobb”, som en kristdemokratisk politiker uttryckte saken. En annan politiker bad om ursäkt för att hon antytt att alla arbeten inte är bra, med följande ord: “Det finns i faktisk bemärkelse inga skitjobb. Det finns inga oviktiga uppgifter, inga skituppgifter.”
Envar som försöker betrakta sådana fraser med en liten, liten distans inser att jargongen är religiös, för att inte säga sektartad. Kristina Lindquist refererar också ganska utförligt ur Roland Paulsens bok Arbetssamhället, som utkom förra året och där just den teologiska idéhistorien ges ett visst utrymme. Såväl Paulsens bok som Lindquists artikel undviker däremot frågan om kapitalet, vilket i båda fallen är lika begripligt som otillfredsställande. Den här långsamma bloggserien var tänkt att diskutera inte minst boken Arbetssamhället och samtidigt återknyta till den där besvärliga totaliteten, inte minst via Grundrisse. Så kommer förhoppningsvis också att ske, tids nog.

En sista fråga: varför ska vi bara använda begreppet “skitjobb” om jobb som är subjektivt motbjudande och individuellt destruktiva? Själv har jag svårt att se varför inte t.ex. fastighetsmäkleri kan kallas för ett skitjobb. Det är trots allt objektivt motbjudande och har entydigt destruktiva verkningar, även om destruktionen inte inte primärt drabbar mäklarna själva. Vad säger ni andra?

Hjärnforskaren Nina Kraus lät ett offer lyssna på “Smoke on the water”, registrerade hjärnvågorna och lyckades på grundval av dessa rekonstruera ett ljud som gick att känna igen som samma låt. Ganska skojigt.
Troligtvis rörde sig igenkänningen primärt på ett melodiskt plan (till skillnad från det rytmiska, harmoniska och timbrala planen). Den moderna, västerländska uppfattningen om musik ger företräde åt just följden av toner. Frågan är i vilken mån som denna uppfattning spelar in i hur hjärnforskningens frågeställningar samt i tolkningen av forskningsresultaten.
En artikel i The Telegraph, som bland annat rapporterar om nämna experiment, drar ytterst tveksamma slutsatser. Slutsatsen blir ungefär att musik ska anses vara bättre om hjärnforskare kan visa att hjärnan känna igen och även förutspå dess melodilinjer. Således är Mozart bättre än Schönberg. Kroppsfientligt, pseudovetenskapligt och framför allt uttjatat. Men det förefaller inte helt omöjligt att Axess kan gå igång på argument av detta slag. Om några år kan vi nog även vänta oss en våg av s.k. experimentell musik som på olika sätt omsätter hjärnvågor i ljud, utan att det blir mer spännande än diverse halv bortglömda ambientförsök från 1990-talet, typ Scanner och Oval.

En 15-åring i Göteborg kan se fram mot att vara tungt skuldsatt långt upp i sin vuxenhet. Orsak: några kopierade filmer. Låt oss göra klart vilka som tyckte det var en strålande idé att sabotera ett liv på detta vis.

Killen hade blivit försedd med en dator av sin skola. När det visade sig att datorn drabbats av virus undersöktes den av skolans it-avdelning, som slog larm när de såg att där fanns filmer. Skolan utgick från att filmerna hade kopierats i strid med upphovsrättslagen och valde att polisanmäla sin elev.

Nu gäller det – i valfrihetens namn, om man så vill – att klargöra vilken skitskola som gör en sådan sak. Så länge den ansvariga rektorn sitter kvar bör barn och föräldrar kunna utnyttja sin begränsade möjlighet att undvika en så pass fientlig skolmiljö. Om du vet vilken skola i Göteborg som det rörde sig om, skriv det i kommentarsfältet.

Polisanmälan gick till upphovsrättsåklagaren Fredrik Ingblad, som i likhet med upphovsrättspolisen aktivt prioriterar fall som dessa framför andra typer av intrång.

Eftersom det klassas som ett målsägandebrott, där det krävs information från rättighetshavarna om filmernas rättigheter, kontaktade han i sin tur Rättighetsalliansen Europa AB, tidigare Svenska Antipiratbyrån. De representerar filmbolagen, bland annat SF, Warner och Nordisk Film, vars filmer 15-åringen anklagas för att ha fildelat. De ansåg att polisen skulle gå vidare med åtalet.

Minsann! Svenska Antipiratbyrån verkar ha somnat in i stillhet. Efterföljaren heter alltså “Rättighetsalliansen Europa AB”, ett företag som registrerades den 29 april i år, med adress på Vasagatan 46 (till skillnad från Antipiratbyrån som huserade på S:t Eriksgatan).

Bakom Rättighetsalliansen återfinns delvis samma folk. Henrik Pontén står som vd, Sara Lindbäck som vice vd. Styrelseordförande är hyrvideomagnaten Gerre Versteegh. Före detta polisen Anders Nilsson, verksam som utredare på Antipiratbyrån, återfinns också i styrelsen för Rättighetsalliansen – liksom Ponténs och Nilssons fruar.
(Ett säkert irrelevant sidospår är att Henrik Pontén även sitter i styrelsen för “Vår PR-byrå“, som drivs av hans fru. Troligtvis jobbar de med helt andra saker än att kommunicera antipiratbudskap.)

Min gissning är att Rättighetsalliansen är tänkt att fungera mer som en konsult- och advokatbyrå, utan anspråk på att representera några medlemsföretag. Kanske upplevde några av medlemmarna Antipiratbyrån som en lite osnygg konstruktion. Möjligen fanns det oenigheter mellan filmbolagen om finansieringen, vilket gjorde det smidigare med en företrädare som kan fakturera varje enskilt fall. Fast det är svårt att säga vilken roll som i dessa sammanhang spelas av MPA och deras svenska advokatbyrå Maqs.

Samtidigt pågår en rättegång i Uppsala.

Nyhetsrapporteringen från Tripoli har varit en aning förvirrad i frågan om vem som behärskar vad. En bidragande orsak till detta kan ha varit vanan att tänka kriget kartografiskt, som ett skeende på en platt yta – vilket är att bortse från tunneldimensionen.

En artikel i The Telegraph har uppmärksammat de enorma tunnelsystem under Tripoli där Gadhaffi antas hålla hus. Nå, liknande finns nog i de flesta huvudstäder. Det speciella med Libyen är att tunnelsystemet sträcker sig över, eller snarare under, stora delar av landet.

År 1984 inleddes ett byggprojekt av nästan ofattbar omfattning, “Great man-made river“. Det uttalade syftet är att frakta dricksvatten från undervattenssjöar i landets södra delar, genom den obebodda öknen och till kustremsans städer. Men i väst har man sedan länge misstänkt att tunnlarna även ska tjäna militära transportbehov. Rören är nämligen uppemot fyra meter i diameter. På vissa håll går de mellan 100 och 200 meter under jordytan.
Så småningom kommer säkert fler uppgifter om dess roll att sippra ut. Kanske blir det lagom till att jag, för tredje vintern, återupptar min långsamma läsning av Cyclonopedia.

Låt oss avsluta med en bild på en annan statschef som gillar tunnlar:

Tidningen Arbetaren rapporterar om den “Ungerska arbetsplanen“ (Magyar Munka Terv), som just har lagts fram av landets demokratiske despot Viktor Orbán. Jämförelser låter sig göras med det som i Sverige kallades för “Fas 3“, men moderaternas ungerska syskonparti går betydligt längre. Personer som har varit arbetslösa i mer än tre månader ska, för att behålla rätt till ersättning, sättas i arbetsläger för att “med hacka och skyffel” bygga bland annat vägar, diken och dammar.

De arbetslösa kan skickas till projekt var som helst i landet, inklusive långt borta från sin egen hemort, även om de har familj. Lagförslaget specificerar att de som får mer än tre timmars resväg i vardera riktningen har rätt till mat och bostad. I de planer för specifika projekt som läckt ut framgår att de kommer att inhysas i husvagnar. /…/
Arbetslagen kommer att övervakas av pensionerade poliser. /…/
Programmet är tänkt att omfatta 300000 arbetslösa innan 2013 och ytterligare 100000 till 2015. Orbán har nämnt att det till slut kan komma att omfatta så många som 800000 människor.

Arbetaren citerar bloggen Hungarian Spectator, som i sin tur citerar den ungerska dagstidningen Népszabadság, som uppger att planens “huvudsakliga måltavla” utgörs av Ungerns romer. Tyskspråkiga bloggen Pusztaranger skriver mer om detta. Att sätta romer i tvångsarbete har varit ett framträdande valkrav från högerextrema Jobbik.

Även på den amerikanska bloggen Little Green Footballs uppmärksammas de planerade arbetslägren i Ungern och där konstateras att saken knappt har uppmärksammats i den engelskspråkiga pressen, förutom en artikel i The Guardian (ursprunligen från Le Monde) samt en bloggpost hos The Economist. Även Süddeutsche Zeitung har tagit upp arbetsplanen.

En verkligt intressant detalj är att Viktor Orbán utan omsvep talar om avindustrialisering som Europas framtid. “I framtiden kommer dammar inte att byggas med 2000-talets teknik, utan genom offentliga insatser, för hand”, ska han nyligen ha sagt i en intervju, citerad av The Economist. “Hammare och skyffel” är vägen framåt. Man kan fråga sig om Viktor Orbán vill möta oljekrönet eller om han bara vill möta världskrisen genom att stöpa om Ungerns ekonomi efter förebild från Kina.

Från andra håll har en del reagerat på att jag nämnde namnet Ron Paul i min artikel om Europas två extremhögrar. Vissa tycks ha läst så slarvigt att de påstår att jag kallat Ron Paul som antisemit, trots att jag strikt talat inte med ett tog upp vad han står för. Det tänkte jag inte göra här heller. Däremot ska det förklaras varför hans namn nämndes i följande sammanhang:

Samtidigt kristalliserades kring 2006–2007 något som kallas ”sanningsrörelsen”, företrädd av figurer som Alex Jones och Ron Paul – en brokig konspirationsteoretisk miljö, präglad av en viss typ av amerikansk högerpopulism korsat med fascination för alternativ teknik och ekonomi, men också med stort utrymme för ohöljd antisemitism.

Jag är mindre nöjd med ordet “företrädd”. Mer korrekt är att den framväxande rörelsen svärmade kring bland andra Ron Paul, vars idéer om bl.a. återinförd guldmyntfot under en tid fick status som ett slags manifest för att störta “den nya världsordningen”. Troligtvis var det få av dem som drogs in i detta svärmeri som hade den blekaste aning om ekonomerna i den Österrikiska skolan eller om vad guldmyntfot faktiskt innebar när det prövades under mellankrigstiden. Det finns också vitt skilda uppfattningar om vad som ska räknas till “den nya världsordningen”. Detta gör det desto mer intressant att Ron Paul under år 2007 kom att framställas som en frälsargestalt inom miljöer som annars ofta betraktas som helt åtskilda.

Ron Pauls presidentkampanj löpte från mars 2007 till juni 2008. Google Trends uppvisar att en skarp topp i sökningar på Ron Paul alldeles i årsskiftet 2007–2008. Några månader senare hade intresset svalnat igen. Jag begriper inte helt vad som skedde just då men som samtidshistoriker med intresse för nätsmittor blir jag nyfiken.

Framför allt vore det intressant att klarlägga varför Ron Paul-fabern eskalerade så enormt i slutet av 2007. Att den nästan dog ut i början av 2008 kan ha sin förklaring i de händelser som fick Johan Norberg att skriva en bloggpost med rubriken “The end of Ron Paul“. Presidentkampanjande handlar primärt om att se till att skandaler drabbar motståndarkandidaterna i exakt rätt tillfälle och därför är det inte konstigt att Ron Paul drabbades av en saftig skandal just kring årsskiftet 2007–2008. Det handlade om konspirationsteorier – vars innehåll kunde associeras med den så kallade milisrörelsen – hade distribuerats av Ron Pauls officiella kampanj och i hans namn, även om han själv tog avstånd från dem.
För de delar av den framväxande “sanningsrörelsen” som hade börjat att betrakta Ron Paul som en frälsargestalt torde sympatierna snarast ha stärkts av detta bakslag. Inte heller rubbades stödet från nazistledaren David Duke, vilket inte betyder att Ron Paul är nazist men däremot verkar ha bidragit till att även svenska nazister drogs in i vurmen. Som någon skrev på Nordisk.nu: “Kort och gott så skulle Paul krossa “NWO/ZOG” kontroll över det amerikanska folket och därav deras kontroll över världen om han vann.”

Så nej, det finns inga skäl att stämpla Ron Paul som antisemit – däremot har hans idéer haft entusiastiska följeslagare bland öppna antisemiter. Inte heller kan Ron Paul sägas representera den s.k. sanningsrörelsen, men har haft stor betydelse som inspiratör och det kan också noteras att han ofta har gästat Alex Jones radioshow.
Nu är jag ingen expert på Alex Jones, men jag ser inga skäl att påstå att han personligen är antisemit, även om hans budskap i viss utsträckning korresponderar med den antisemitiska världsbilden. (Mer om detta i ett senare inlägg.) Alex Jones kan rimligtvis kallas för högerpopulist. Han har själv beskrivit sig som paleokonservativ och känner sig troligtvis även hedrad av beteckningen populist, som i ett amerikanskt sammanhang inte är pejorativ.

Har tillbringat delar av den förflutna veckan i Halmstad: dagarna på stadsbiblioteket, nätterna i barndomshemmet. Har arbetat på min kommande dubbelbok Boken och biblioteket, som nu i stort sett är färdig. Skrivandet inleddes i samband med förra bokmässan, september 2010. Då trodde jag fortfarande att det skulle bli en eller två essäer av måttlig längd.

Nu visar sig att det materiella resultatet blir två böcker: Boken och Biblioteket. De har var sin rygg men kommer att distribueras i par, som en dubbelbok. Formellt är de alltså en bok som har ett gemensamt pris, ett gemensamt ISBN-nummer och en gemensam titel: Boken och biblioteket (Ink). Inte minst har de en gemensam form och jag kan intyga att formgivaren har gjort ett bra jobb.

Exakt ett år efter att jag letade satt på ett kafé i Göteborg och letade efter en öppningsfras så ordnas ett samtal om Boken och biblioteket inom ramen för Bok- och biblioteksmässans officiella program i Göteborg (torsdagen den 22 september, 12.00–12.45). Den eminenta panelen kommer att bestå av Annina Rabe, Nina Lekander och Pelle Snickars. Vid det tillfället kommer dubbelboken nästan säkert att finnas tillgänglig. Innan dess kanske det kommer någon typ av glimtar av dess innehåll här på bloggen.