Den här serien av bloggposter är inte en recension av boken Framtiden, inte heller en systematisk läsning. Det rör sig bara om ett fritt associerande utifrån vissa teman som tas upp i boken och utifrån andras kommentarer om den.
Christopher Kullenberg hänvisar till en kolumn av Anders Mildner, som i sin tur hänvisar till Framtiden utan att explicit nämna den. Hans resonemang har vissa kopplingar till mina tidigare inlägg, som diskuterar vad som hände 2009 och vilka som hävdar att digitalisering är en naturlag.
Anders Mildner noterar en pågående backlash mot “amatörutvecklingen på internet”. Att tala om hur nätet möjliggör ökad delaktighet och fördjupad demokrati uppfattas i många tongivande sammanhang som lite mossigt.
Vissa har tröttnat på sociala medieexperter. Andra på kraven att förändra företagsstrukturer och riva ner hierarkier. Men mest av allt, tror jag, har diskussionen om demokratisering upplevts som irriterande i en värld som helst ostört pratar affärer och vinster som går att räkna i kronor och ören.
/…/
Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.
Anders Mildner menar att detta skifte kan förklaras genom en viss medielogik: allt som höjs till skyarna måste obönhörligen kastas ned på marken igen. Detta stämmer, men räcker inte som förklaring.
Frågan är varför vissa fenomen höjs till skyarna på ett sätt som redan på ett tidigt stadium kan kännas igen som “flugproduktion” – fenomenet görs till “en fluga“? Kännetecknande för detta destruktiva upphöjande är att fenomenet i fråga reduceras till ett medel för att uppnå vissa mål: ett fritt nät blir t.ex. ett medel för att uppnå fördjupad demokrati. När det sedan visar sig att kausaliteten inte är fullt så enkel så kan då slutsatsen dras att det fria nätet måste inskränkas.
Just nu återkommer mina tankar ständigt till perioden 2008–2009. Särskilt vad som hände mellan sommaren 2008 och sommaren 2009. Kanske var det aldrig så populärt som då att prata om hur internet skulle skapa en bättre värld och en öppnare kultur. Samtidigt tycker jag att det blir alltmer tydligt hur denna entusiasm, särskilt den omsattes i massmedierna, fick destruktiva drag. Om det har skett en kontrarevolution så började den då, lyder min arbetshypotes för tillfället.
Som sagt: Det var under 2008 som alla började tala om “nya affärsmodeller”. Det var då som den liberala tankesmedjan Fores gav i uppdrag till Eric Schüldt att skriva en bok om den digitala framtiden. Samtalet slog om från att vara bakåtblickande till att vara framåtblickande och tills vidare nöjde sig de flesta med detta, utan att bekymra sig om vilket håll som var “framåt”.
Hösten 2008 tiden var för den globala finanskrisens utbrott – och för en massiv etablering av “nya affärsmodeller”. Jag har tidigare skrivit, i mitt bidrag till antologin Efter The Pirate Bay, om hur bygget av varumärket Spotify accelererade i oktober. Vid samma tid började Newsmill och Twingly att omvälva cirkulationen av åsikter i Sverige, med följder som bara kan kallas för diskutabla.
Dan Josefssons kritik av Newsmill ter sig i efterhand inte “mossig”, som många bloggar då hävdade. Däremot var den lite missriktad, till följd av det rent negativa maktbegreppet – varken Newsmill eller Twingly handlar om att “tygla” bloggare, däremot om att integrera nya och gamla arenor för meningsutbyte så att de tendentiellt förlorar sin egenart, kanske även sin ryggrad. Vem som tyglar vem är inte alltid helt tydligt.
Newsmill etablerades med buller och bång i september 2008. Redan på våren hade Primelabs bytt namn till namnet på sin främsta tjänst, Twingly, vilken blev en del av “bloggbävningen” mot FRA.
Jag påstår inte att bloggbävningen var en del av en kontrarevolution, men däremot att kontrarevolutionära krafter paradoxalt nog lyckades utvinna något av bloggbävningens energi. Än en gång genom destruktiv entusiasm: nyhetsartiklar utbasunerade redan i september 2008 att bloggbävningen hade vunnit och FRA-lagen fallit.
Om det var någon som “vann” vid denna tid, eller åtminstone flyttade fram sina positioner, så var det inte nätaktivister. Snarare var det Spotify (det vill säga de stora skivbolagen), Newsmill (det vill säga Bonniers) samt Twingly. Men dessa framflyttade positioner är bara ett ytfenomen ovanpå ett djupare maktskifte som vi ännu bara har börjat att ana. Ett maktskifte som även tvingar skivbolag och nyhetsmedier att agera på nya sätt, typiskt sett genom att jaga klick. Ett maktskifte som bara delvis fångas av vårens diskussioner om “filterbubblan”.
Ett maktskifte som inte flyttar makten åt något visst håll och som möjligtvis kan kallas för “demokratisering”, men som jag hellre kallar för kontrarevolution. (Vilket inte betyder att det saknas rörelser åt andra håll. Bilden är ytterst komplex. Men kontrarevolutionen är relativt sammanhållen, vilket inte betyder att den är medvetet samordnad. Allra minst av grupperingar som Nepotia som excellerar i att utnyttja den typ av destruktiv entusiasm som har skisserats ovan.)
Andra ytfenomen ovanpå samma skifte är Googles rörelse mot fullständig personalisering av sökresultat samt givetvis Facebooks omfattande utveckling. Den tomma sökrutan och den uppåtvända tummen.
43 kommentarer ↓
http://www.unnidrougge.com/2011/07/10/vem-alskar-internet/
Mycket intressant, Unni! Min dröm är att någon gång kunna ta mig rejäl tid till att skriva denna samtidshistoria.
Även det utdöda intresset för fenomenet “medborgarjournalistik” hör dit, med mycket annat.
tumme upp!
Jag läste Anders Mildners text den 12 juli och förstod inte vad han syftar på när han beskrev “omsvängningen mot ökad internetskepticism”. Var det Eric Schüldts bok? Var det Unni Drougges blogginlägg av den 8 och 10 juli? Var det något som sades i Almedalen? Eller finns det en större trend i den här riktningen? Jag har nog missat detta. Vad borde jag läsa på?
Andrew Keen har skrivit en kritisk bok (The Cult of the Amateur, 2007), som bland annat sågar Wikipedia. Men även om boken är flitigt recenserad, så har ju folks användning av Wikipedia inte minskat, så någon “reell skepsis” mot nätet går inte att spåra. Tvärt om befinner sig nätet i stadig tillväxt.
Newsmill är väl inget stort steg för demokratin eller för nätet, men för Bonniers är det åtminstone en nätsatsning som inte är en total flopp, till skillnad från många tidigare försök (som koll.se).
Det är alltid lika intressant att få dateringar från Copyriot. Eftersom jag har dåligt minne kan jag på så sätt gå till min egen bloggdagbok och slå upp oktober 2008, och mycket riktigt befann jag mig då i en (pinsam) “demokratioptimism”.
*tar ett djupt andetag och väntar att rodnaden på kinderna ska lägga sig*
Mycket riktigt var 2008 väldigt speciellt, vilket satte tonen för 2009 års nätaktivism. Internet var radikalt demokratiserande, allt var möjligt, och vi plockade till och med fram amerikanska filosofer! (jag ska inte skylla på någon annan iofs.). /mvh eurocentrist
Men, det var under 2009 som mitt minne även så utvecklingen av en slags nätkritik, som förvisso hade legat och grott 10 år tidigare i open-sourcekretsar, och 20 år tidigare i chifferpunkkretsar. Något var lite “för bra” med facebookgrupperna och twitterrevolutionerna. En misstankens hermeneutik började bre ut sig, och helt plötsligt var nätaktivisterna de stora sociala-medierkritikerna.
Eller. För att göra en marxistisk tankelinje. Att det inte längre krävdes privategendom för att göra sitt ord hört, var för bra för att vara sant. Och så började man ställa frågan: “Vem äger datorn som svarar när du klickar “like” på fejan?”. Kanske ser vi en ny cybermarxism växa fram?
[…] som en civilisationskritik, som den talar till “alla och ingen”. När Rasmus tar upp konkreta datum från 2008 reagerar jag initalt med varaglömska, förnekande och utbrister “It wasn’t […]
Om det fanns en “bubbla” av entusiasm inför nätdemokratin 2008 (och fortfarande under den arabiska våren 2011), så kanske den är i dalande just nu (bara i Sverige? eller globalt? är det Andrew Keen 2007 som nu kommit till Sverige?), ungefär som investerarbubblan i nätföretag sprack år 2000. Det är i så fall något som främst drabbar yngre (“de som är under 30”), som ännu inte har varit aktiva på nätet under en hel konjunkturcykel.
När en bubbla spricker, är det många som lämnar scenen och aldrig kommer tillbaka (som Boo.com). En strategi för att hålla sig kvar är att skruva ner de ideologiska förhoppningarna och gräva ner sig i praktiskt arbete, som ger utdelning på längre sikt (som Google, Niklas Zennström, Wikipedia). Ett intressant nytt område är analys av de stora mängder data som nu är publikt tillgängliga. Det som bara stora analysföretag har kunnat göra, kan nu göras som open source och kollaborativt. Språklig analys av Wikipedias textmassa är bara ett exempel.
Spännande med 2008-återblickarna. Ska genast gå igenom mina egna texter från det året.
Lars: ja, jag menar att det är en större trend. Från böcker som The Net Delusion, The Shallows, Framtiden, Alone Together (mfl), till en allt mer vanlig svepande kritik på twitter och bloggar som ser ut ungefär så som jag beskrev den: som om det skulle finnas en hel hop inflytelserika nätromantiker som nu ska avslöjas som kejsare utan kläder.
Jag som föreläser en hel del, möter också det här från affärssidan, från folk som uttalat tycker att det får vara nog med demokratisnacket och att det är dags att börja prata pengar istället. Min text var alltså tänkt som en liten spaning i tidsandan.
Tack för boktipsen. Jag har inte läst någon av dem. Morozov (Net delusion) verkar intressantast. Att döma av Amazon-recensionerna, tycks både Carr (Shallows) och Turkle (Alone together) vara lätta att avfärda, lite som när Elias Sehlstedt diktar om hur han avskyr tågkupéer och föredrar hästskjutsen. Roligt skrivet, men folk slutade inte åka tåg.
http://runeberg.org/famijour/1868/0145.html
Efter allt som skrivits om bristande kvalitet i Wikipedia (som Keen, 2007), så fortsätter ju folk att googla och Wikipedia ligger högt i träfflistan. Så har kritiken någon förmåga att förutsäga framtiden? Eller fyller kritiken mest syftet att dra in talararvoden?
Att några få jättar (Google, Facebook, Youtube, Amazon, Apple, Microsoft, längre tillbaks IBM och AT&T) är så dominerande är ett mera verkligt problem (Pariser, Filter bubble), inte minst med tanke på att nätet konstruerades för att vara decentraliserat utan centrala noder som kunde slås ut. Men det problemet bör vara ingenjörsmässigt lösbart genom P2P-teknik. Och kanske är de problem, som Morozov ser, också lösbara med bättre teknik?
[…] några intressanta inlägg hos Christopher Kullenberg och Rasmus Fleischer förs just nu diskussionen om en backlash mot amatörutvecklingen […]
[…] hastigheter framför objekt. Dock, för att göra en återblick till skiftet 2008/2009, året då Boken framtiden lokaliserar en höjdpunkt i digitaliseringsoptimism, lanseras samtidigt smittontologin/civilsociologins forskningsprogram på ett typiskt 2009-manér. […]
Accepterar begreppet “destruktiv entusiasm”, med viss entusiasm (!). Men jag är nog för ung/gammal för att hänga på vad du menar med Googles inriktning på personsök. Att Facebook är en tomhetsinrättning håller jag med om. Men när du beskriver Newsmill och Twingly som DE destruktiva krafternas myrmarschörer så kommer alla (utom jag) att undra om du inte bara är ute efter deras liberal-konservativa utrymme?
Svara om du gitter, tack!
Tillägg: Att gå in på Twinglys Top 100 Most Subscribed Channels är deprimerande. Shopping. Noll entusiasm.
FreedomBox någon? (eller telekompinnen på riktigt…)
Det enda jag saknar är en begriplig och handfast handbok i anonymitet.
[…] CopyriotI copyriotII copyriot III copyriotIV DN Intensifier IntensifierII Intensifier III Artikel i Expressen tar upp boken En sågning i […]
[…] Tankar kring Framtiden, IV: Kontrarevolution och destruktiv entusiasm […]
[…] en tid av streaming och molntjänster är det nätets recentralisering snarare än dess decentralisering som är problematisk. De tjänster vi använder och de […]
Kommentera