Grundrisse, III: Framträdelser

Framträder si, framstår så. Saker framträder eller framstår fasligt mycket hos Marx. “Erscheinen” är det tyska verb som ständigt återkommer, inte bara i Grundrisse utan även exempelvis i den mening som inleder Kapitalet:

Auf den ersten Blick erscheint der bürgerliche Reichtum als eine ungeheure Warensammlung, die einzelne Ware als sein elementarisches Dasein.

Zur Kritik der politischen Ökonomie, 1859

Der Reichtum der Gesellschaften, in welchen kapitalistische Produktionsweise herrscht, erscheint als eine “ungeheure Warensammlung”, die einzelne Ware als seine Elementarform.

Das Kapital, 1867

Rikedomen i de samhällen, där kapitalistiskt produktionssätt härskar, framträder som en “oerhörd varuanhopning”, den enskilda varan som dess elementarform.

Svensk översättning: Ivan Bohman, 1968

“Erscheinen” kan översättas till antingen framträda, framställa eller uppträda, konstaterade den svenska översättaren. Det räcker inte. Verbet har många fler sidor. Exempelvis används det ofta i den mer konkreta betydelsen av att dyka upp, exempelvis när en person anländer till en plats. Det är också det vanliga verbet för att säga att en bok ska utkomma på ett visst förlag.
Slutligen används det även i reflexiv form: “es erscheint mir”, det tycks mig som att… Och det går inte komma ifrån att ordets stam är “Schein“, sken, det där som bedrar.

Mångfalden av betydelser är förbryllande för dem som läser eller översätter Marx. Vad vill han säga – är det på ett visst vis, eller tycks det bara så? Uppenbarligen vill han inte bestämma sig för det ena eller det andra, utan väljer medvetet ett verb som rymmer både vara och icke-vara.

Här kommer sju exempel, plockade på måfå ur Sven-Eric Liedmans översättning av Grundrisse:

I detta den fria konkurrensens samhälle framstår den enskilde som lösgjord från de naturliga band, som i tidigare epoker gjort honom till ett tillbehör till en bestämd och begränsad mänsklig sammanslutning.

I alla samhällsformer är det en bestämd produktion, och därmed dess förhållanden, som bestämmer alla andra produktioners rang och inflytande. Den är den allmänna belysning, i vars ljus alla andras färger framstår, och den modifierar därmed dessa färgers egenart.

På tidigare utvecklingsstadier framstår den enskilde individen som fullständigare, därför att mängden av hans förhållanden ännu inte utvecklats och oberoende samhälleliga makter och förhållanden ännu inte står emot honom. Lika löjligt som det är att längta tillbaka till denna ursprungliga fullhet, lika löjligt är det att tro att man måste stanna vid den nuvarande tomheten.

Den allmänna prostitutionen framstår som en nödvändig fas i utvecklingen av de personliga anlagen, möjligheterna, verksamheterna. Eller sagt på ett hövligare sätt: Det allmänna nyttighets- och användbarhetsförhållandet.

Det kan inte uppkomma något vid processens slut, som inte framstod som förutsättning och betingelse för den vid dess början.

Tendensen att skapa en världsmarknad är omedelbart given i själva kapitalets begrepp. Varje gräns framstår som en begränsning som måste övervinnas.

Maskinen framstår inte i något sammanhang som den enskilde arbetarens arbetsmedel. /…/ Arbetet framstår tvärtom som ett medvetet organ spritt över det mekaniska systemet på många punkter, vilka utgörs av enskilda, levande arbetare; underordnat själva maskineriets totalprocess

Nu har jag inte kontrollerat att det i alla dessa verb rör sig om verbet erscheinen, men det står ändå klart att det inte är lätt att spika fast dess betydelse. Läsare av Marx kan välja mellan minst två olika riktningar. Å ena sidan går det att betona det overkliga, att “skenet bedrar”, att det finns en sann bild som döljs av en falsk ytan, ett synsätt som ligger i linje med s.k. ideologikritik. (Det kan påpekas att “ideologi” är ett ord som knappt alls används av ekonomikritikern Marx, det vill säga från Grundrisse och framåt. Snarare hör det till hans humanistiska ungdomsskrifter, tillsammans med ord som “alienation”. Jag har ingen aning om hur flitigt dessa använde sig av verbet erscheinen.)

Å andra sidan går det att betona det motsägelsefullt verkliga i framträdelsen, mer i linje med Marx kritik av varufetischismen. Denna kritik formuleras också i termer av erscheinen: förhållanden mellan människor framstår som förhållanden mellan ting – och Marx menar där knappast att det ena är sant och det andra falskt, utan att båda i någon mening är verkliga.

9 kommentarer ↓

#1 Hilton Friedman on 17 July 2011 at 2:30 pm

Även om jag förstår vad du menar tycker jag inte ideologikritik innebär att det finns en sann bild under den falska ytan. Ett ideologiskt objekt är vad det är. Det finns inget genuint bakom/under. Däremot är det formulerat på ett visst sätt, “i maktens tjänst”.

Ideologi inbegriper heller inte bara språk, imho. Exempelvis en bänk i tunnelbanan som lutar för att sovande trasproletärer ska rulla av är ideologiskt utformad.

#2 rasmus on 17 July 2011 at 6:19 pm

Även om jag förstår vad du menar så förstår jag inte vad man vinner på att beteckna en lutande bänk som “ideologi”. Vilken är bänkens icke-ideologiska vinkel? Nej precis, det kan väl knappast finnas någon bänk som inte är ideologisk i antingen sin utformning eller utplacering. Ändå antyder begreppet att det skulle kunna finnas, att det önskvärda vore att nå “bakom” ideologin till det där verkliga. Är jag helt fel ute när jag tänker så?

#3 Hilton Friedman on 17 July 2011 at 7:27 pm

Många “ideologikritiker” skulle nog reservera ideologi för just “betydelse i maktens (kapitalismens) tjänst”. Ur ett sådant perspektiv kan bara bänkar som medvetet är utformade för kontroll och / eller ackumulation vara “ideologiska”. Som en sån här:

http://fredrikedin.wordpress.com/2011/03/02/en-snabbare-arbetarklass/

Men jag ser det snarare som en kamp mellan idéer där språket är en av flera arenor. Man kan tänka sig sköna allmännyttiga soffor istället för lutande bänkar. Dessa skulle också vara politiska (eller ideologiska, men personligen vill jag reservera detta begrepp enligt ovan). Ingen av dem skulle dock vara mer eller mindre falska än någon annan bänk.

Tror inte heller man ska fästa så stor vikt vid intetionerna bakom bänkarna utan se vad de faktiskt gör.

#4 Hilton Friedman on 17 July 2011 at 8:02 pm

…en ideologisk funktion uppstår när det förutsätts att bänkar i offentliga miljöer ska luta

#5 Anders Ramsay on 17 July 2011 at 11:54 pm

Framträda är mycket riktigt ett helt centralt begrepp och det förfuskades totalt i Bohmans Kapitalet. Den här kritiken av översättningen från mitten av sjuttiotalet, författad av ett par dåtida kamrater till mig i FK, tar upp betydelsen av det: http://www.marxistarkiv.se/sverige/fk/kommunist15-kapitalet_for_folket.pdf

Det finns också en diskussion om detta och andra uttryck i Mats Dahlkvists översättning av varuanalysen från första upplaga, på svenska av någon anledning kallad “Supplement” (finns ännu att få från Arkiv och är mycket läsvärd).

“Framträda” och “framträdelseform” bör inte uppfattas som att något är falskt eller overkligt i motsättning till ett verkligt väsen. Värdet måste framträda i någon form (som bytesvärde i andra varor, eller som pengar), vi kan inte ta på det direkt. En del uttolkare, särskilt positivistiskt eller strukturalistiskt (althusserrianskt) influerade, har velat rensa ut den här sortens uttryck från Marx för att de låter alltför metafysiska. men det menar jag är förhastat.

#6 Fredrik on 19 July 2011 at 10:48 am

Kanske finns det anknytning till Kant här, för vilken framträdelsen var central (där tingen framträder genom åskdåningsformerna tid och rum samt förståndets kategorier). Steget därifrån till tanken om varufetischismen är ju inte särskitl långt (kanske kan man säga att tingen där framträder genom varans begrepp, typ). I alla fall borde väl Marx ha varit medveten om att ordvalet starkt hänvisar till Kant, om det nu är “erscheinen” Kant använder sig av, det är jag osäker på.

#7 Fredrik on 19 July 2011 at 10:52 am

Håller förresten med Rasmus om ideologikritiken. Finns ju ingen anledning att harva på med den, som ju alltid kommer att antyda att det finns en sanning under ytan, när t.ex. Foucault finns.

#8 Fredrik on 19 July 2011 at 10:58 am

Hm, Erscheinungen tror jag Kant använder. Fast jag har ingen aning om hur det förhåller sig till erscheinen.

#9 krigstid on 19 July 2011 at 2:14 pm

Fredrik: lär väl vara Hegel snarare än Kant, åtminstone i direkt mening. Men det finns ju en omfattande historia av försök till att av-hegelisera Marx. Ex. Coletti försökte sig på detta genom att lyfta fram en kantiansk tendens hos Marx. I just hans fall ledde det fram till ett avmarxifierande av hela tänkandet och deltagande i Berlusconis projekt, men det kanske inte hör hit. Generellt sett – och kanske begripligt, på sätt och vis – så har Marx-receptionen (efter Frankfurtskolan åtminstone, men kanske även inom den) utmärkts av en rätt dålig förståelse av Hegel.

Vad det gäller Foucault och ideologikritiken så kan det ju diskuteras, men det finns redan en omfattande litteratur på ämnet – se ex. Eagleton och Zizek, passim. En generell regel upphämtad därifrån är att alla påståenden om att det inte finns någon utsida är ideologins form av idag.

Kommentera