Kristina Lindquists artikel “I skitjobbens land“, publicerad i Arena, lyfter fram hur en viss typ av postmodern relativism har blivit det slentrianmässiga argumentet mot all arbetskritik.
“I ett samhälle behövs alla jobb, och vem är jag att avgöra vad som är ett skitjobb”, som en kristdemokratisk politiker uttryckte saken. En annan politiker bad om ursäkt för att hon antytt att alla arbeten inte är bra, med följande ord: “Det finns i faktisk bemärkelse inga skitjobb. Det finns inga oviktiga uppgifter, inga skituppgifter.”
Envar som försöker betrakta sådana fraser med en liten, liten distans inser att jargongen är religiös, för att inte säga sektartad. Kristina Lindquist refererar också ganska utförligt ur Roland Paulsens bok Arbetssamhället, som utkom förra året och där just den teologiska idéhistorien ges ett visst utrymme. Såväl Paulsens bok som Lindquists artikel undviker däremot frågan om kapitalet, vilket i båda fallen är lika begripligt som otillfredsställande. Den här långsamma bloggserien var tänkt att diskutera inte minst boken Arbetssamhället och samtidigt återknyta till den där besvärliga totaliteten, inte minst via Grundrisse. Så kommer förhoppningsvis också att ske, tids nog.
En sista fråga: varför ska vi bara använda begreppet “skitjobb” om jobb som är subjektivt motbjudande och individuellt destruktiva? Själv har jag svårt att se varför inte t.ex. fastighetsmäkleri kan kallas för ett skitjobb. Det är trots allt objektivt motbjudande och har entydigt destruktiva verkningar, även om destruktionen inte inte primärt drabbar mäklarna själva. Vad säger ni andra?
45 kommentarer ↓
“…diskutera inte minst boken Arbetssamhället … inte minst via Grundrisse. Så kommer förhoppningsvis också att ske, tids nog.”
Överdoserat på Carl Bildt? :)
Diskussionen om skitjobb tycks mig åtminstone delvis handla om den gamla vanliga maktkampen. Om inga skitjobb finns (KD), utan alla är lika viktiga, ges arbetsgivarna makten att definiera vilka som är viktiga – dvs de som erbjuds av arbetsgivarna. De som hävdar att skitjobb finns, vill ge antingen enskilda arbetstagare eller arbetstagarorganisationer att definiera dessa.
Att hänvisa till “objektiva” skitjobb löser inte konflikten; snarare döljs den. Vore det inte bättre att definiera den position från vilken fastighetsmäkleri är ett skitjobb?
När jag säger skitjobb brukar jag utgå från vad jag själv tycker är ett jobb som är negativt för den som utför det, inte för de som påverkas av det utförda jobbet.
Detta hindrar ju inte att jobb som påverkar andra negativt inte kan få den som utför jobbet att må dåligt då jobbaren inte vill att andra ska påverkas negativt och isåfall är det ju ett skitjobb
Gärna arbetskritik men just termen “skitjobb” är dålig. Termen är för enkel att (oärligt men inte oväntat) förvridas av högern till att arbetskritiker hånar och föraktar de arbetande.
Är inte en av huvudpunkterna i diskursen om att det inte finns några skitjobb att göra distinktionen mellan lönearbete å ena sidan och “utanförskap” å andra sidan skarpare. Denna distinktion är dels förutsättningen för arbetslinjen och de sysselsättningsåtgärder som följer denna, dels för att just undandra sig just den betydelse av skitjobb som antyds i bloggposten, det vill säga arbeten som exempelvis fastighetsmäklare eller eller för den delen jobbcoach.
Om det övergripande målet enligt rådande logik är att “skapa jobb” kan ju inga arbeten vara destruktiva skitjobb, vare sig subjektivt eller objektivt. Därför blir skitjobb en oxymoron.
Jag är hursomhelst glad att idén om en serie om Arbetssamhället inte är släppt!
Råkade just på en fejkdoku med intressant vinkel på det hela: http://ghostswithshitjobs.com/
Vilket leder till en annan fråga: i vilka andra länder finns uttrycket “skitjobb”? Vad säger tyskar, fransmän …
Möjligen är det bra retorik men att blanda “objektivt” med värdeladdade ord är nog att beskriva som gravt tendensiöst. Det kan kanske ses symmetriskt med uppfattningen om den lutheranska arbetsmoralen där arbete är nyttigt i sig, men det kräver i så fall argument.
Att säga att fastighetsmäkleri är objektivt motbjudande och har enbart negativa effekter kan man nog bara göra om man har sovjetiska glasögon på sig. Jag tror att många såväl säljare som köpare uppskattar tjänsten även om jag kanske inte är så förtjust i alla eller ens merparten av yrkets utövare i deras yrkesroll.
Att säga att det “inte finns skitjobb” är troligen ett uttryck för att man vill visa respekt för de som gör jobb som inte är “fina nog” för de som anser sig kunna bedöma sådant. Men alla uppskattar inte den sortens solidaritet, förstås.
jag har i hela mitt vuxna liv i sverige jobbat på skitjobb. jag har svårt att tänka mig att någon av de arbetskollegor jag haft skulle haft problem att kalla det skitjobb – förutom enstaka bizzarra, förvirrade kälkborgarlönetagare. det är ett skitjobb inte främst för att man utför skituppgifter (som ibland, långt ifrån alltid är samhällsnödvändiga) men för att man behandlas som skit.
arbetssamhället, arbetslinjen, osv innebär så oändligt mycket mer arbetarförakt än diverse ganska random ord som ‘skitjobb’. du menar alltså att det är en bra idé att vi fortfarande arbetar åtta (och långt däröver numera) timmar om dagen? behagar du skoja med mig?
Vissa jobb är skitjobb. Det är låg lön, långa arbetstider, obekväma arbetstider, ingen fackklubb, smutsigt, jobbigt mentalt m.m. Som att köra taxi och färdtjänst t.ex. Vackra omgivningar och intressanta människor väger inte upp det. Ingen vill göra det och definitivt inte du själv heller. Men hemma hamrar du kanske på din master och de tusenlappar du tjänar adderas till studielånet och vips har du råd med några extra öl på kåren.
Det är väl inte bara högerretorik att hävda att ”det finns inga skitjobb”. Historiskt åtminstone har vänstern velat glorifiera arbetarens tillvaro och inte gillat när man framställ den (eller specialfall av den) som inte riktigt god nog. Som ett litet exempel undrar jag om 1970-talsvänsterns föraktfulla kritik mot Saturday Night Fever inte har med detta att göra. Vänsterfolket borde ha gillat filmens mörka bild av ett amerikanskt klassamhälle, men ändå spydde de galla över den, vilket jag tänker åtminstone delvis handlar om att Travoltas jobb framställs just som ett skitjobb, och arbetartillvaron som han och hans kompisar lever i som något värt att fly från.
Rancieres “Proletärernas natt” är ju ett försök att klssbestämma den tidiga arbetarklassen, inte via dess produktivitet utan snarare verksamheter “utanför” arbetet som utggjorde den egentliga klassbestämningen. Klass-för-sig ungefär. I slutändan handlar det om pengar, en underläkares jobb är “äckligare” än någons som jobbar i hemtjänsten. Dock är det förstnämnda behäftat med såväl rimlig betalning som status. Skitjobb.
Det är absurt att påstå att skitjobb inte finns. Alla jobb är dessutom definitivt inte samhällsnödvändiga. Jag skulle istället vilja påstå motsatsen, att ytterst få jobb är samhällsnödvändiga.
Det handlar till hundra procent om postmodern relativism, precis som Lindquist skriver. Men jag håller med om att frågan om kapitalet, som du uttryckte det, saknas i hennes text. Problemet bottnar väl i att de som så ivrigt påstår att alla jobb är samhällsnödvändiga gör det med utgångspunkt i att konstant tillväxt är ett eftersträvansvärt mål. Då blir förstås alla medel för att tillskansa sig resurser för konsumtion samhällsnödvändiga, åtminstone på sikt. Insikten om den ohållbara ständiga tillväxten som ett mått på välbefinnande lyser som alltid med sin frånvaro i den politiska debatten.
Facelifting är ett skitjobb för nevrotiker som Nip/Tuck, vilket serien kanske på ett undermedvetet sätt poängterar.
Annars kan man ju alltid kolla hur haussad mode-frisör-nagelmakar-branscherna blivit. Inga skitjobb förstås, men intressant haussade just på grund av det lilla ordet egenföretagare/entreprenör/trendsättare.
Sätt en enda jävla trend som inte luktar diskvatten i morgon, please. guys!
Aktiearbetare som asfaltarbetare: Fyll, pressa, dra, släta över. Make things roll!
@Kalle: “Att säga att det “inte finns skitjobb” är troligen ett uttryck för att man vill visa respekt för de som gör jobb som inte är “fina nog” för de som anser sig kunna bedöma sådant.”
Det är också en behändig omskrivning som gör att de som har privilegiet att inte själva ha ett skitjobb paradoxalt nog ges definitionsrätten av detsamma. För genom att slå fast att “det finns inga skitjobb” så slipper man ju även ta ställning till det som konstituerar skitjobb:
– Dåligt betalt
– Dålig arbetsmiljö
– Dåligt inflytande
För övrigt gillar jag också Rasmus tanke som utgår från ett större perspektiv som i den annalkande resursbristens dagar kommer att bli allt mer aktuellt.
Om det finns skitjobb vore det omoraliskt att acceptera dem och tvinga någon att ta dem. Om det inte finns skitjobb blir termen istället ett ord som enbart används av arbetsföraktande människor som vill leva på bidrag… det går helt i linje med regeringens övriga retorik.
@Kalle “Att säga att det “inte finns skitjobb” är troligen ett uttryck för att man vill visa respekt för de som gör jobb som inte är “fina nog” för de som anser sig kunna bedöma sådant.”
Det måste rimligen gå att skilja på själva arbetsuppgiften och den som utför den. Jag tycker snarare ditt resonemang avslöjar just förakt för dem som utför jobben, varför skulle det annars behövas den sortens solidaritet?
“Det finns inga skituppgifter” kan jag kanske hålla med om. Men skitjobb är väl *kombinationen* av ett tråkigt/skitigt/farligt jobb och usel lön och usla övriga arbetsvillkor.
Vilket väl också betyder att för en vettig diskussion bör man fokusera på arbetsvillkoren, inte arbetsuppgifterna.
Alienerande arbeten (med de fyra dimensioner som Marx inbegriper i begreppet) är skitjobb, såtillvida inte produkten tillfaller samhället gemensamt (vilket gör att det inte är alienerande i meningen att man som arbetare skiljs från produkten). Varför kan man inte säga det? Udden skall ju inte riktas mot de som utför arbetena, utan mot dem som organiserar dem.
Kommentera