Entries from September 2010 ↓

Moms i allmänhet, bokmoms i synnerhet – jag finner det så oerhört intressant! Nu sitter jag och försöker få rätsida på den stora kulturpolitiska reform som trädde i kraft den 1 januari 2002 och som älskas av politiker från vänster till höger.

Då infördes en särskilt låg moms, 6 % i stället för sedvanliga 25 %, på böcker och tidskrifter. Syftet var att öka läsandet. Huruvida det uppnåddes är omtvistat, men fler böcker (särskilt pocketböcker) säljs nu än tidigare. Förslaget hade lagts fram av 1995 års kulturutredning och Förläggareföreningen hade drivit en intensiv kampanj.

Min inställning till bokmomsen är ren nyfikenhet – inte antipati, väl att märka. Vad jag finner så rysligt spännande är detta med hur man kan avgränsa böcker och tidskrifter från andra typer av publikationer och dokument. Jag tänker mig att denna gränsdragning var betydligt lättare för tio år sedan, när reformen förbereddes, än vad den är idag.
En annan aspekt jag finner intressant är varför det är så lätt att vinna politiskt gehör för en sänkt moms som kulturpolitiskt redskap, jämfört med hur kontroversiellt det är att föreslå direkta stöd till olika kulturformer. Kanske för att man inte uppfattar att lägre moms innebär statlig styrning.
Bokmomsen förefaller ha blivit något av ett kulturpolitiskt föredöme, där exempelvis Folkpartiet har drivit kravet på sänkt gallerimoms. Detta skulle väcka den spännande frågan om hur man skiljer ett konstgalleri från en butik som bara säljer fina saker – ett exempel som klargör att det visst handlar om statlig styrd uppmuntran till utvald kultur, även om styrningen utförs med grövre upplösning.

Det handlar om rätt stora pengar. Hur stora blir jag dock lite osäker på. Vänsterpartiets rapport om “digitala bibliotek” (2009) uppger: “sa?nkningen av bokmomsen kostar omkring 1 miljard om a?ret i uteblivna inta?kter”. Jag skulle hemskt gärna se en källa till denna siffra (ping, Mikael), för den tycks motsägas av förra årets kulturutredning (SOU 2009:16) som skriver:

subventionen uppskattas till ett va?rde av ca 75 miljoner kronor, dvs. mer a?n dubbelt sa? mycket som ja?mfo?rt med produktionssto?det och distributionssto?det inom ramen fo?r litteratursto?det. /…/
Bokpriskommissionen bera?knade 2005 va?rdet av den a?rliga subventionen till 75 miljoner kr.

En miljard kronor eller 75 miljoner? Ganska mycket pengar, oavsett vilket.

Jag blev ombedd av SVT Debatt att skriva någonting om “piratrörelsen”. Det blev en rätt lång text till vilken jag tänkte mig rubriken “Piratrörelsen har aldrig funnits”. Redaktionen valde att vässa till “Piratrörelsen var en bluff”, vilket kanske vid första anblicken kan låta lite väl KLF-artat. Nåväl, här följer hela texten med lite länkar.

///

“Piratrörelsen är död“, konstaterade Sam Sundberg i ett reportage på Svenska Dagbladets kultursida härom dagen. “Piratrörelsen lever“, kontrade en mängd piratpartistiska bloggar. Själv begriper jag mig inte på diskussionen. För jag har aldrig uppfattat att det funnits någon “piratrörelse” – trots att jag själv brukar anses som en av dess grundare, eftersom jag var en av dem som drog igång Piratbyrån sommaren 2003.

Vi identifierade oss aldrig som “pirater”. Valet av namn kom sig av att Antipiratbyrån redan fanns. Genom att klippa bort negationen visade vi vem som var den aktiva parten i den konflikt om fildelning som började segla upp. Tilltaget fungerade långt över förväntan. Vi inbjöds genast till teve och radio för att debattera mot film- och skivbolagens lobby, vilket sporrade vår egen nyfikenhet och fick Piratbyrån att bli någonting mycket mer långvarigt än den kampanj vi först hade tänkt oss. Folk i Piratbyråns krets ägnade sig även åt praktiska experiment med nya tekniker för fildelning, varav ett fick namnet “The Pirate Bay” och sedermera växte till någonting enormt.

Nu i efterhand slås jag av ett faktum som ingen av oss ens reflekterade över. Piratbyråns hemsida lades upp på nätet bara några veckor innan premiären för Hollywoods storsatsning “Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse“. Filmen markerade starten för en våg av piratmode. Under större delen av nollnolltalet var dödskallar med korslagda ben det första man såg om man gick in i en H&M-butik. Ofta var det även det första man såg när man slog upp en nyhetstidning. För hur skulle man annars visualisera någonting så flyktigt som internetkommunikation?

Jag minns när tidningen Fokus hade intervjuat mig för ett långt och välskrivet reportage om striderna kring fildelning. Efteråt ringde bildredaktören och försökte övertala mig att bli fotograferad med lapp för ögonlapp, “som en riktig pirat”, vilket jag givetvis vägrade. När sedan reportaget publicerades (i augusti 2007) skrev Fokus chefredaktör en inledning om hur “piraterna” borde “skärpa sig” och sluta kalla sig för pirater. Exemplet visar hur journalister var de som mest av alla, mer än några aktivister, lyfte fram piratsymboliken.

Med hjälp av Googlesökningar, Wikipediahistorik och pressarkiv har jag kartlagt när det började talas om en “piratrörelse”. Svaret är tydligt: sommaren 2006, veckorna efter polisens tillslag mot The Pirate Bay. Då började anhängare till Piratpartiet att referera till sig själva som delar av en bredare “rörelse”. Ännu erkändes dock inte rörelsens existens av nyhetsjournalisterna. Det skulle dröja ytterligare två och ett halvt år innan “piratrörelsen” blev ett mainstream-begrepp.

Från januari 2009 kryllar det av nyhetsartiklar som hänvisar till “piratrörelsen”. Orsaken är utan tvivel lanseringen av reportageboken “Piraterna” – skriven av just Sam Sundberg, tillsammans med Anders Rydell. Boken förklarar omsorgsfullt skillnaderna mellan Piratbyrån, Piratpartiet och The Pirate Bay, men marknadsfördes som en bok om “piratrörelsen”.

Kort sagt: Sam Sundberg hade själv stor del i att skapa den “rörelse” som han nu, inför nästa instans av rättegången, väljer att dödförklara.

Piratbyrån lades ner i somras. Tidningsrubrikerna skrev att “Piratbyrån lägger ner sin verksamhet”, men mer träffande är att verksamheten lade ner Piratbyrån. Aktiviteten har sedan länge fortsatt i andra forum, från personliga bloggar via lösa nätverk som Telecomix och organisationer som Juliagruppen, på debattsidor och seminarier, hackerspace och fristående kulturhus, universitet och konstinstitutioner – för att bara nämna några sammanhang där vi som startade Piratbyrån idag är aktiva. Christopher Kullenberg beskriver framväxten av denna aktivism i sin nya bok Det nätpolitiska manifestet, där piratbegreppet talande nog är helt frånvarande.

Redan för flera år sedan kungjorde Piratbyrån att det inte längre är relevant att debattera “för” eller “mot” fildelning. Snarare var fildelningsfrågan en konservöppnare som tillät allt fler att engagera sig i frågor om nätets framtid, makten över protokollen, möjligheterna att kommunicera utan att först fråga företag om lov. Men också en aktivism som kan kallas kulturpolitisk, där man inte bara ifrågasätter upphovsrättens etablerade idé om en liten klass av “kreatörer” utan också engagerar sig för fysiska rum som en förutsättning för oberoende kultur. En tidig företrädare för denna kulturpolitiska aktivism var Piratbion, verksam i bland annat Stockholm och Berlin. Piratbyrån samarbetade mycket närmare med Piratbion än med Piratpartiet, men ändå har Piratbion aldrig räknats till “piratrörelsen”.

Visst finns det saker som förenar alla de nämnda grupperingarna vars namn börjar på P, exempelvis kritiken av hur upphovsrätten tillämpas. Men upphovsrättskritik är inte längre en angelägenhet enbart för “pirater”, utan förekommer idag flitigt såväl inom den bredare kulturdebatten som i en rad politiska partier.

Piratpartiet, å sin sida, har allt mer kommit att betona rätten till personlig integritet, vilket vi i Piratbyrån aldrig brydde oss nämnvärt om. Vår utgångspunkt var aldrig universella rättigheter, utan vårt eget liv där nätets gemenskaper är en integrerad del – vår “nätvaro” för att låna ett begrepp från Det nätpolitiska manifestet.

Efter att Piratpartiet misslyckats i riksdagsvalet är det mycket möjligt att partiets medlemmar går skilda vägar. Vissa kanske satsar på praktisk nätpolitik och hacktivism, andra väljer att fortsätta arbeta på en parlamentarisk väg, i Piratpartiet eller andra partier. Jag ser inget fel i sådan splittring. Tvärtom ligger det helt i linje med hur vi alltid jobbade i Piratbyrån.

“Piratrörelsen” var mest av allt ett modebegrepp, vars popularitetskurva följde utbudet av barnkläder med dödskallar på. Dagens nätpolitik är fylld av rörelse och allianser, utan att för den skull vara en enda “piratrörelse”. Vi har för länge sedan lämnat Karibien.

///

Eftersom jag redan har hunnit få några frågor med anledning av texten, kan jag snabbt förtydliga ett par saker: Nej, jag är inte mot all kategorisering. Även i den här debattartikeln sätter jag artikel på sammanhang jag själv är eller var del av. Vad jag vänder mig mot är hur “piratrörelsen” används som samlingsbegrepp för Piratbyrån, The Pirate Bay och Piratpartiet (men tydligen inte Piratbion). Termen är nämligen både för smal, för bred och för ful.
För smal, eftersom den utesluter en massa befryndade strömningar och personer som aldrig har identifierat sig med p-ordet. För bred, eftersom den klumpar samman grupper som delvis har djupt skilda perspektiv och får det att framstå som att alla sluter upp bakom Piratpartiets program, trots att exempelvis Piratbyrån trots att vi aldrig utgick från “rätten till privatliv”. För ful, för ögonlappsestetiken har för länge sedan överexploaterats av Disney och H&M.
Jag menar heller inte att vi borde hitta ett alternativt begrepp för att benämna exakt samma “rörelse”. Vi kan tala om nätpolitisk aktivism för ett fritt internet. Vi kan också tala om kulturpolitisk aktivism. Om hacktivism. Om allmänningar. Om kopimi. Om hur dessa saker kan överlappa med varandra och befrukta varandra utan att de någonsin kan reduceras till en rörelse, utan att det upphäver en massa andra politiska skiljelinjer som begreppet “piratrörelsen” tenderade att släta över.

Upptäckte just att jag visst har dragits in i en biblioteksdebatt. Uppfriskande, må jag säga – även om debatten snabbt polariserades på ett sätt jag inte känner igen, eftersom den i hög grad kom att baseras på hörsägen. Utgångspunkten är ett seminarium om “Sociala medier och bibliotek“, dit Bibliotekshögskolan inbjudit mig med flera att tala.
Medan salen fylldes av omkring 250 åhörare (och ett hundratal tvingades vända i dörren) krafsade jag ner några anteckningar som grund för ett improviserat anförande.

Foto: Tove Eriksson, Framsidan.net

Jag inledde med att säga att jag är måttligt förtjust i begreppet “sociala medier”, när det oftast vore bättre att prata om internet. Internet är, bland annat, socialt. Men år 2010 tycker tyvärr många att det känns lite 2000-fånigt att diskutera internets betydelse för det ena eller andra, så man väljer hellre att prata om “sociala medier”.
För ett par år sedan var uttrycket synonymt med bloggar, vilket ledde till att bland annat många bibliotekarier började blogga. Många bibliotek är idag jättebra på att använda bloggar, vilket jag också påpekade. Idag har en förskjutning skett i begreppet “sociala medier”. Nu syftar man, i nio fall av tio, huvudsakligen på en liten handfull centraliserade webbtjänster: främst Facebook och Twitter, plus YouTube, Flickr och några till.

Gemensamt för dessa är att de kontrolleras av amerikanska företag. De har luddigt formulerade regler för vilken information som får spridas och inte, regler som kan ändras när som helst. (Ännu så länge är dock Twitter betydligt friare än övriga.) Dessa tjänster använder sig också flitigt av algoritmer för automatisk rekommendation, baserade på gigantiska databaser över användarnas beteende. Därigenom blir de ganska bra på att sålla ur det överflöd av information som annars tenderar att bli normaltillståndet i alla digitala medier. Ett exempel är rekommendationerna som kommer upp efter att man sett ett videoklipp på YouTube, ett annat är vad som dyker upp när man loggar in på Facebook. Nätbokhandlarna gör samma sak.
Biblioteken kan aldrig konkurrera med detta, om de nu skulle vilja det. De varken inte samla in samma mängder data eller anställa lika många programmerare. Sedan länge är dock bibliotekarierna experter på en annan slags urval – ett urval som görs av människor som företräder ett bildningsideal, som inte bara syftar till att ge folk vad man redan vet att de vill ha. Bibliotekariernas urval manifesteras i personliga rekommendationer, exempelvis muntligt eller på bloggar, men även i ett begränsat, tredimensionellt rum. Det präglas också av en långsamhet och ett levande minne som är svårt att hitta exempelvis på Twitter. Slutligen fattar de beslut som går att ifrågasätta och diskutera, till skillnad från den anonyma censuren på Facebook och YouTube.

Biblioteken står kort sagt för en hel del saker som “sociala medier” inte kan ersätta. Därför vore det dumt att utgå från att “sociala medier” skulle vara det ideal som biblioteken är dömda att anpassa sig till, eller att ensidigt utgå från att “mer är bättre”. Vi borde hellre fråga oss vad internet betyder för biblioteken, hur nyfikna människor når fram till kunskap, hur läsare når fram till böcker. Vad är det då som biblioteken är kan erbjuda? Inte handlar det väl i första hand om hurtiga “gilla”-sidor på Facebook?

Ungefär detta sade jag. Därtill pratade jag ännu mer om långsamhet och snabbhet, produktion och konsumtion, bibliotekets roll i mitten och hur denna roll får tänkas om mot bakgrund av internet. Efter mig talade Unni Drougge som i hög grad var inne på samma spår men var ännu hårdare i sin betoning av biblioteken som en potentiell motvikt till den krämarlitterära fixeringen vid kvantitet. När seminariet sedan var slut mötte jag flera bibliotekarier som var entusiastiska och förklarade att de ville ha mig som föreläsare. Någon polemisk stämning märkte jag knappast.

Jonas Thente skriver om seminariet, med mera, i sin krönika i dagens DN. Han är en mästerlig skribent som brukar vässa sina texter hårt. Även här förklarar att han ger “en medvetet hårdskruvad bild” när han ger sig på den socialmediafixering som han anser präglar vissa kretsar i bibliotekssverige.

Fleischer talade om människor som använder biblioteken – ja, om människor som själva poängen med bibliotek. Riktiga bibliotekarier som kan ge personliga tips om böcker och annan information.
Han såg en del problem – för att underdriva – med att svenska bibliotek är beredda att slänga ut grundläggande kompetenser och funktioner för att i stället bistå en handfull amerikanska IT-företags för tillfället populära tjänster.
Drougge talade om informationsproletariat kontra informationsaristokrati och menade att folkbiblioteken bör fortsätta arbeta för att uppväga obalansen mellan dessa.
Det är alltså en märklig situation, där nätaktivisterna knyter sina nävar för att försvara biblioteken och de dammiga böckerna mot bibliotekariernas stormtrupper, som hellre vill snacka Youtubeklipp med 13-åriga ”användare”.

Orden är Jonas Thentes. Själv påstod jag inte att “svenska bibliotek är beredda att slänga ut grundläggande kompetenser”, även om jag kan förstå att slarviga läsare uppfattade som ett citat. Däribland biblioteksportalen BiblFeed och sedan var polemiken igång. Jag blir lite ledsen av att läsa kommentarersfältet, där upprörda bibliotekarier som inte var på plats antar att jag skulle ha sagt det ena och det andra som jag faktiskt inte sa. För jag ödslade ingen tid alls på att kritisera vad som görs på dagens bibliotek, någonting jag har alldeles för dålig överblick på.
Vad jag (och Unni) polemiserade mot var den allmänna socialmediavurmen, som jag tror att bibliotekarierna klarar sig utan. Hellre en bredare reflexion kring allt vad internet betyder för biblioteken än ännu ett seminarium om den luddiga underkategorin “sociala medier”!

(Såtillvida håller jag helt med Jonas Thentes polemik om det är så illa som han menar att det är i stora delar av biblioteksvärlden, men jag varken kan eller vill uttala mig om i vilken utsträckning det är så.)

Det känns väldigt underligt när bibliotekarier på Twitter sedan säger saker som att “båda sidor /…/ ska ta ett djupt andetag och försöka se nyanserna i respektive sidas argument.” För jag uppfattade det aldrig som två sidor som träter. Möjligtvis finns det två sidor inom biblioteksvärlden. Eller tre. Eller fyra. Förhoppningsvis många.
Jag var (precis som Unni) inbjuden som någon utanför biblioteksvärlden. Inte som en “annan sida” i någon tvåsidad debatt om sociala medier. Till en sådan debatt hade jag inte tackat ja.
Därför känns det ännu underligare att se en Twitter-diskussion där någon säger att “båda parter/ståndpunkter” borde ha fått vara med i seminariet och någon annan fyller i att det var både “pinsamt” och “obehagligt” att “debatten” inte varit “öppen”. En annan är övertygad om att Bibliotekshögskolan är besvikna på hur seminariet utvecklades (det vill säga på vad jag och Unni valde att säga).
Märk väl – detta sägs av personer som inte var på plats, utan som bedömer det med utgångspunkt i Jonas Thentes krönika. Det är nästan så att man börjar tveka på det där om att bibliotekarier är experter på källkritik.

Nåväl, här är referat från några som var på plats:

• Bibliotekshögskolan


• Framsidan.net


• Bibliotek25


• Kristina Alexanderson


• Gustav Almestad

Därtill gjorde P3 Kultur – trots att de inte fick plats i salen – ett inslag där även jag intervjuas. Bland annat får Johanna Koljonen mig att gå med på att “ett rhizom” ungefär betyder “ett flum”. Jo, när radiomikrofonen gick på vidgades ämnet snabbt bortom även internet.

Uppdatering: Twitter är sannerligen inte gjort för att kunna spåra diskussioner tillbaka till dess början. Det verkar som att några av de kommentarer som citeras ovan handlade om ett annat seminarium, så jag strök den biten.

När jag läser Christopher Kullenbergs splitternya bok Det nätpolitiska manifestet slås jag plötsligt av en förkortning som det var länge sedan man hörde: PGP!

För tio år sedan var kryptering, åtminstone för mig, närmast synonymt med PGP-mjukvaran. Den användes främst för att kryptera e-post, inklusive bilagor. Grunden för PGP-kryptering var utbytet av offentliga nycklar som sparades i en kontaktlista. Det fanns även en starkt etablerad rutin om att man skulle signera varandras nycklar, alltså bekräfta att det verkligen var den rätta datasträngen som man utbytt. Detta skulle i princip inte göras via chatkanaler utan krävde att man var 100 % säker på vem man talade med. Alltså användes telefon eller ännu hellre så kallade nyckelpartyn där folk träffades öga mot öga för att signera varandras nycklar och därefter kunna vara helt säkra på vem man talade med på nätet. Man kan alltså säga att det redan i PGP-kulturen fanns ett starkt postdigitalt inslag, föranlett av behovet att bygga upp ett nät av tillit.

Inte PGP utan I2P står i centrum för kryptovisionerna i Det nätpolitiska manifestet. Här handlar det inte längre om att kryptera enskilda meddelanden, vilket fortfarande låter övervakare kartlägga vem som kommunicerar krypterat med vem, utan om att i förlängningen kryptera allt. Kapitel sju (av nio) heter “Cipherspace” och skisserar en vision av hur allt mer kommunikation flyttar ner i krypterade tunnlar:

Cyberspace blir cipherspace – ett krypterat internet inuti internet där det är nästintill omöjligt att röja en användares identitet. Följden av denna identitetslöshet blir att inga lagar kan verkställas och inga straff utdömas; cipherspace är ett tillstånd av teknologisk anarki.

En annan följd, tänker jag, är att det blir svårare att vara säker på med vem man kommunicerar. Helt anonyma kommunikationer är sårbara för desinformation. Mot detta går det dock att vaccinera sig genom att förutom kryptering även tillämpa signering, vilket förutsätter att nätpolitiska kollektiv även materialiserar sig, äger rum. Det nätpolitiska manifestet framhåller genomgående detta postdigitala moment som en självklarhet. Vad jag skulle vilja nysta mer i är hur det relaterar till cipherspace. Om spänningen mellan anonymitet och kryptering (som är just en spänning, inte något antingen-eller). Frågan om tillit är ingalunda enkel men har berörts tidigare av Christopher Kullenberg, dock inte i boken som i huvudsak undviker att gå in på specifika protokoll.

Med tanke på att cipherspace uppstod som en reaktion mot lagar som kränkte individers frihet bör man emellertid inte förstå det i termer av ett nihilistiskt kaos. Utvecklingen av darknets är en aktiv lösning på övervakningens problem. Det är ett tecken på nätvarons vilja till självförsvar, en direktaktion riktad mot de panspektriska samhällena.
/…/
Tunnlarna skapar veck mellan två punkter som gör att den som står mittemellan tappar kontrollen. Den mur som byggts för att förhindra informationsflödet faller samman. Nätvaron fortsätter i cipherspace, ett rum som sakta växer och förgrenas i nya världar.

Jag ser fram mot de diskussioner som Det nätpolitiska manifestet kan väcka, men får väl ge mig till tåls ett litet tag eftersom boken officiellt släpps först idag. Eftersom jag i någon mån är först att skriva om den kanske några ord om dess upplägg också vara på plats.
Manifestets första kapitel är snarast journalistiskt och karaktären av reportage återkommer även senare. Detta bidrar, tillsammans med det omsorgsfulla redaktörsarbetet av Ink, till att boken är mycket lättläst. Precis som sig bör har boktexten en annan karaktär än Christopher Kullenbergs blogg, samtidigt som man märker att det är därifrån den har vuxit fram.
Andra kapitlet är en rent deskriptiv historieskrivning över internet. För därefter, när grunden har lagts, slår texten in på en mer manifestisk bana – det vill säga manar öppet till handling, förordar vissa strategier framför andra. Nätpolitikens fält lokaliseras mellan det snarast fenomenologiska begreppet nätvaro och det mer posthumanistiska panspektron. Dess framtidsvision handlar i hög grad om det ovan nämnda cipherspace. Konkreta exempel som tas fram inbegriper bland annat Spectrial och Wikileaks, Gaza och Iran – vilket i manifestets sista avsnitt knyter ihop säcken genom en återgång till en reportagepräglad stil.

Detta var långt ifrån en fullständig sammanfattning. Vi återkommer till Det nätpolitiska manifestet när jag läst den en gång till och när även andra har hunnit bygga vidare kring den.

(Vad hände då med PGP? Några år efter att företaget köpts upp slutade man från år 2000 att publicera källkoden, varefter PGP-kulturen snabbt dog ut. Det fria alternativet GPG fortsätter dock att utvecklas, men verkar aldrig ha kommit i närheten av samma användarbas. En anledning är säkert att kryptering av enskilda meddelanden inte är mycket till skydd mot den panspektriska övervakning som ofta är mer inriktad på kommunikationsmönster än på budskapens innehåll, men det vore intressant att få ta del av fler spekulationer från dem som är bättre insatta.)

Att Fleischer talas så mycket om ett “överflöd” av rättigheter som man måste skapa ett “urval” från, beror av allt att döma på att han accepterar att motsägelser kan existera.

Jo, just så är det nog! Formuleringen kommer från en viss Henrik Sundholm, som utifrån ett Ayn Rand-objektivistiskt perspektiv formulerat en slags replik på mina tolv teser om liberalismen. Visserligen talar vi förbi varandra in i minsta detalj, mn jag är ändå uppriktigt tacksam för att han tog sig tid att skriva ner sina reflexioner. Det hjälper mig att förtydliga och omarbeta de där tolv teserna, även om jag knappast tror att Henrik Sundholm någonsin kommer att bli nöjd med vad jag skriver.

Han kallar sig liberal, jag kallar mig ickeliberal. Men den stora skillnaden ligger inte i hur vi definierar oss själv, utan i vad vi menar med “liberalism”. Ordet används i två helt olika betydelser.
Min definition är mycket bred: liberalism snarast i bemärkelsen “liberal demokrati” dit jag i slutändan räknar varje politik som utgår från individuella rättigheter. Henrik Sundholm har tvärtom en mycket snäv definition: liberalismen är för honom en objektiv följd av att “man tänker korrekt“, vilket dock bara görs av bokstavstrogna anhängare till Ayn Rand. Enligt denna snäva definition finns det sålunda bara en liten handfull verkliga liberaler i Sverige.

“En rättsteori måste börja med rätten till liv”, skriver Henrik Sundholm. “Mer specifika rättigheter, som äganderätt eller yttrandefrihet, existerar redan implicit i den mest grundläggande rätten till liv.” Utrymmet för politiska intressekonflikter finns inte. Om det ser ut att finnas är det ett missförstånd. Kanske rentav en mental defekt. För objektivismen är allt nämligen objektivt. Alla som inte är objektivister tänker helt enkelt fel.

Talet om “föräldrars rättigheter” kontra “barns rättigheter” viftar Henrik Sundholm bort genom att upprepa dogmen att endast individer har rättigheter. Men det duger inte. Frågor om graviditet och uppfostran, om barndom och vuxenblivande, är en vit fläck för den liberala dogmatismen.

Jag vet inte i vilken mån som Henrik Sundholm har ägnat sig åt barnomsorg, men jag tror ändå inte att han i praktiken skulle stå fast vid att en ettåring har samma “rättigheter” som en vuxen. Rätten till liv inbegriper enligt honom rätten att skada sig själv och att avsluta sitt liv utan att någon annan får ingripa. Jag har mycket svårt att tro att han skulle stå fast vid att detta gäller även för en ettåring, som vi för tydlighetens skull kan tänka oss med en giftflaska i handen.
Vi bör vara överens om att det är okej att lyfta runt spädbarn i en helt annan utsträckning än det är okej att – om man skulle vara stark och storvuxen – lyfta runt andra vuxna människor. Vem ska då ha rätten att lyfta bort ett barn med omsorg om barnets eget bästa? Har föräldrarna en särskild roll? Samma fråga återkommer sedan när det är dags för undervisning. Vilket utrymme ska finnas för föräldrarna att välja exempelvis en strikt religiös skolgång åt sina barn? Hur länge består föräldrarnas rätt att bestämma över sina barn? Kan den magiska gränsen mellan barn och vuxen dras som ett rakt streck?

Helena Granström skriver i nyutkomna Det barnsliga manifestet:

När börjar barnet: i befruktningsögonblicket, under vecka arton, vid födelsen, när det börjar tala? Barnet förkroppsligar det oavgjorda och ännu inte avgränsade, inte bara i rummet utan också i tiden. Ett bestämmande av barndomens övre gräns är lika problematiskt som moralens och lagstiftningens dragande av dess nedre.

Frågan sysselsatte i högsta grad även Immanuel Kant (vilken jag vid sidan av Adam Smith betraktar den historiskt viktigaste tänkaren inom en brett definierad liberalism). Om jag minns rätt försökte han höfta fram någon slags bastard av romersk och modern rättsteori som skulle visa att föräldrarna äger sina barn men ändå inte. Ayn Rand har säkert någon egen teori om detta. Men hennes bokstavstrogna följeslagare, objektivisterna, verkar inte helt bekväma med att tala om barndom.

Jag ska försöka stanna här. Även om jag är tacksam för att Henrik Sundholm ville behandla mina teser punkt för punkt, så har jag för svårt att se poängen i att återgälda med samma mynt. Mellan våra begrepp råder en fundamental dissonans. Han menar exempelvis att Platon uppfann socialismen, samtidigt som han anklagar mig för platonism eftersom jag erkänner en icke-överensstämmelse mellan de liberala katalogerna över ideala rättigheter och den realliberala praktiken. Ett ganska intressant påpekande, men jag ser inte hur det skulle träffa någon som likt mig kallar sig icke-liberal.

Jarl Hjalmarson-stiftelsen, som är knuten till Moderata samlingspartiet och finansieras av Sida, har startat kampanjen “Befria nätet“. Syftet är att lyfta fram inskränkningar i rätten till fria kommunikationer i Ryssland, Vitryssland, Kina, Iran, Kuba och Nordkorea. Under den pågående bokmässan har de bland annat bjudit på seminarier med en vitrysk regimkritiker. Där tog man upp den nya lag som undertecknades av president Lukasjenko den första februari, som dels ökar statens möjlighet att censurera nätet, dels syftar till att avskaffa anonymiteten på internet. Bland annat införs krav på att legitimera sig på internetkaféer, vilket lyftes fram som en oacceptabel inskränkning i nätfriheten.

Någon frågade en representant för Jarl Hjalmarson-stiftelsen om de kände till att Berlusconi införde samma legitimationstvång i Italien för fem år sedan. Det kände han inte till. Då får man milt uttryckt ifrågasätta kampanjens trovärdighet.
Moderaterna tillhör ju samma europeiska parti som Berlusconis parti. Hur vore det att börja städa framför den egna dörren?

Förvisso antyds det italienska exemplet i en artikel om Vitryssland som Jarl Hjalmarson-stiftelsen har publicerat.

Det är i dagsläget oklart exakt vad den nya lagen kommer att innebära. Det finns de som påpekar att många europeiska länder har liknande lagar och menar att lagen i sak inte borde vara särskilt kontroversiell. Kritikerna menar istället att skillnaden ligger i tillämpning. Den vitryska regimen har sedan tidigare gjort sig känd för att missbruka lagstiftning och använda den mot oppositionella.

Kontentan är alltså att inskränkt nätfrihet är okej i västeuropeiska stater som klassas som demokratier, men inte i diktaturer. Det är en mycket underlig inställning. Om man accepterar en statlig registrering av alla nätanvändare i Västeuropa så har man inte längre någon rätt att säga till regimer i Östeuropa att de inte får göra samma sak. Dessutom är det direkt fegt att inte nämna Italien vid namn.

Nutida Musik, nominerade till Årets kulturtidskrift 2010, har just utkommit med ett nytt nummer om alternativa kanaler för musik. Bland annat skriver Anja Enerud från NMFHU om kassettkultur.

Själv medverkar jag med en essä om hur digitala gränssnitt stöper all musik i samma form, en form som är anpassad efter rockparadigmet men funkar mindre bra för en del annan musik.. Det kretsar kring iTunes, Spotify, ID3-standarden och annat. Möjligen finns där något som kan intressera såväl musiker som mjukvaruutvecklare. “Spårets autonomi” lyder rubriken och om du klickar här kan du läsa en scannad pdf.

En tidig sommarmorgon 2010 driver en förvirrad man runt på gatorna i centrala Göteborg. Han möter ett par killar och inleder en monolog inför den enes mobilkamera. Engagerat och öppenhjärtligt delar mannen med sig av sina vanföreställningar. Han berättar om hur han “har ett noterat börsvärde på 5000 miljarder ungefär”, 1300 livvakter och 50-60 privatjet. Om att han har köpt Volvo, Ericsson, Viasat, TV3, Comviq och en rad andra svenska storföretag, merparten inom Kinneviksfären. Faktum är att han personifierar en parodi på framlidne Jan Stenbeck, fast i det obarmhärtiga ljuset av en schizofren morgonsol. Är inte den mannen psykiskt sjuk så är ingen det.

Klippet lades upp på YouTube under rubriken “Sveriges största mytoman” och blev ofantligt populärt kring mitten av augusti. Enligt uppgift visades det 350000 gånger innan det plockades bort med hänvisning till brott mot användarvillkoren. Mer detaljerade motiv än så får man inte från YouTube.

Användarvillkoren är ett i vissa delar råflummigt dokument. Bland annat utlovar YouTube “nolltolerans mot integritetskränkning”. Vad detta innebär är oklart, men det kan knappast betyda att alla som sagt något inför en kamera har rätt att välja om det ska spridas eller inte. I så fall hade politiker fritt kunnat plocka bort sina “grodor” i efterhand.
Ändå är vi nog alla överens om att detta delvis är något annat. Något som aktualiserar en lite ovanlig innebörd av begreppet “integritet”, nämligen den psykiatriska. Integritet kan enligt Nationalencyklopedin även beteckna det att ha en stabil jaguppfattning, i motsats till schizofrenins jagupplösning. Göteborgaren som i morgonsolen pratade om sitt börsimperium förefaller i denna bemärkelse ha haft en närapå obefintlig integritet redan innan han videofilmades. Huruvida det då innebar en “integritetskränkning” att videoklippet fanns tillgängligt på YouTube ska vara osagt, men spelar mindre roll – vad man än kallar saken så är det fullt förståeligt att klippet togs bort.

Hur skulle det kännas om “Sveriges största mytoman” var din son, din far, din make eller din bror? Hur skulle det kännas om det var du som led av en periodiska psykoser och efter att du återkommit från en tvingades inse att 350000 svenskar gapskrattat åt dig? Skulle det underlätta tillfrisknandet?

Någon jämförde videoklippets popularitet med att “garva åt en rullstolsburen som ramlat och inte kan ta sig upp”. Ja och nej. På ett sätt kan man se det som ännu värre, eftersom psykisk sjukdom till skillnad från en fysisk förlamning kan förvärras påtagligt av omgivningens bemötande. Å andra sidan går det inte att dra någon knivskarp gräns mellan psykiskt sjukdom och hälsa, för en sådan gräns förneka allt utrymme för det som bara är lite excentriskt. Skulle det förresten vara fel att skratta åt någon av alla de berömda komiker som lidit av vad som idag kallas för bipolärt syndrom?

YouTube fattade ett klokt beslut. De tog bort filmklippet och det verkar förvånansvärt nog inte ha dykt upp igen, trots att otaliga människor har efterfrågat det.

Jämför nu Google-ägda sajten YouTube med Bonnier-ägda tidningen Resumé. De senare valde i stället att hänga ut mannen med namn och bild. (Jag är ganska säker på att det är samma man, om än inte helt säker. Egentligen spelar det mindre roll, för mannen som outas av Resumé lider helt uppenbart av samma slags vanföreställningar.)

Mannen hängs ironiskt ut som “Alliansens bortglömda pr-konsult” efter att han skickat en faktura på 625000 kronor till Folkpartiet och Moderaterna. Var och en som läser hans intervjusvar kan konstatera att det rör sig om vanföreställningar. Men för tidningen Resumé är tydligen uthängning av psyksjuka helt normalt som lättsamt inslag. Jag bara undrar hur detta går ihop med etablerade idéer om pressetik.

Kanske anses det helt normalt, det som Resumé har gjort. I så fall anar jag en ännu oexploaterad marknad för psykojournalistik. För omkring tio år sedan fastnade jag en hel eftermiddag i Justitieombudsmannens diarium över inkomna anmälningar, som är en guldgruva för alla som fascineras av rättshaveri. Av alla de JO-anmälningar som kommer in finns även en viss del som formulerats av personer vars paranoia uppenbart kvalificerar som psykiatrisk diagnos. Gräver man lite så kan man hitta allt man kan vänta sig: strålar, tankekontroll och utomjordingar men också oväntade kopplingar till vardagsliv och politik. Tragiska livsöden. Stor bitterhet. Men för den frilansjournalist som är tillräckligt cynisk att bortse från detta är det väl då bara att börja leverera.
Om en psyksjuk som betraktar sig som pr-konsult kvalificerar för pr-branschens tidning Resumé, så kan jag lova att JO:s diarium kan ge material för motsvarande artiklar till branschtidningar om allt från ridsport till upphovsrätt. Eller är det så att andra tidningar – för att inte tala om YouTube – har en pressetik som Resumé saknar?

Via Twitter hamnade jag på sajten Sverigedemokrater.se. Av allt att döma har okända motståndare till Sverigedemokraterna lyckats hacka partiets databas innehållande ett stort antal sympatisörer. Det är dock knappast medlemsregistret. Snarare verkar det omfatta personer som har beställt informationspaket. Många av dessa har även kryssat i rutan “Jag kan tänka mig att arbeta aktivt för partiet”, några har skrivit egna meddelanden.
En sökning på Stockholm visar exempelvis en person som framhåller sin tidigare erfarenhet av kommunfullmäktige, då från ett lokalt parti i Tyresö. Sånt är lite intressant eftersom Sverigedemokraternas starka bas i Skåne tidigare byggdes upp just genom att suga upp aktiva från de många lokala missnöjespartierna. Andra som hängs ut på Sverigedemokrater.se uppger att de tidigare har varit moderater och i några fall har de tidigare stått på valsedlarna. Går det kanske rentav att hitta politiker som idag är aktiva i andra partier? Här finns en hel del att luska i för journalister runt om i landet. Samtidigt finns det inga garantier för att informationen är korrekt. Och att någon har beställt ett informationspaket behöver ju inte betyda att de sympatiserar med Sverigedemokraterna. De som har lagt upp sajten tycks dock inte ha bekymrat sig om att göra detta tydligt, utan lät folk tro att det rörde sig om ett medlemsregister.

Kunde inte heller låta bli att söka på min gamla hemstad, Halmstad. Vem dök då upp om inte Boris Staël von Holstein, affärsman och styvfar till Johan Staël von Holstein. Förra valet kandiderade han för Nationaldemokraterna, men nu vill han – om uppgifterna stämmer – bli aktiv i Sverigedemokraterna. Huruvida han har släppts in där är oklart.

Från Holstein.se länkas till fotoalbum på Picasa, bland annat med bilder från ett möte med byalaget hemma hos Boris Staël von Holstein. Fyra gubbar, tre slags kakor, en svensk flagga och… vänta lite, vad är det för flagga uppe i vänstra hörnet? (Klicka för större bild.)

Byalaget i ett litet samhälle strax utanför Halmstad håller alltså möte under en järnkorsbeprydd Reichskriegsflagge, som visserligen stammar från tyska kejsarrikets tid men som i dagens Tyskland enbart används av nationalsocialister. Fräscht!

Läckan på Sverigedemokrater.se kan jämföras med hur Wikileaks spred hela medlemslistan för Sverigedemokraternas brittiska syskonparti. Den gången blev det en del ståhej kring polismän som återfanns där. Men det ska än en gång understrykas att det nu inte är Sverigedemokraternas medlemslista som har läckt.