Upptäckte just att jag visst har dragits in i en biblioteksdebatt. Uppfriskande, må jag säga – även om debatten snabbt polariserades på ett sätt jag inte känner igen, eftersom den i hög grad kom att baseras på hörsägen. Utgångspunkten är ett seminarium om “Sociala medier och bibliotek“, dit Bibliotekshögskolan inbjudit mig med flera att tala.
Medan salen fylldes av omkring 250 åhörare (och ett hundratal tvingades vända i dörren) krafsade jag ner några anteckningar som grund för ett improviserat anförande.
Jag inledde med att säga att jag är måttligt förtjust i begreppet “sociala medier”, när det oftast vore bättre att prata om internet. Internet är, bland annat, socialt. Men år 2010 tycker tyvärr många att det känns lite 2000-fånigt att diskutera internets betydelse för det ena eller andra, så man väljer hellre att prata om “sociala medier”.
För ett par år sedan var uttrycket synonymt med bloggar, vilket ledde till att bland annat många bibliotekarier började blogga. Många bibliotek är idag jättebra på att använda bloggar, vilket jag också påpekade. Idag har en förskjutning skett i begreppet “sociala medier”. Nu syftar man, i nio fall av tio, huvudsakligen på en liten handfull centraliserade webbtjänster: främst Facebook och Twitter, plus YouTube, Flickr och några till.
Gemensamt för dessa är att de kontrolleras av amerikanska företag. De har luddigt formulerade regler för vilken information som får spridas och inte, regler som kan ändras när som helst. (Ännu så länge är dock Twitter betydligt friare än övriga.) Dessa tjänster använder sig också flitigt av algoritmer för automatisk rekommendation, baserade på gigantiska databaser över användarnas beteende. Därigenom blir de ganska bra på att sålla ur det överflöd av information som annars tenderar att bli normaltillståndet i alla digitala medier. Ett exempel är rekommendationerna som kommer upp efter att man sett ett videoklipp på YouTube, ett annat är vad som dyker upp när man loggar in på Facebook. Nätbokhandlarna gör samma sak.
Biblioteken kan aldrig konkurrera med detta, om de nu skulle vilja det. De varken inte samla in samma mängder data eller anställa lika många programmerare. Sedan länge är dock bibliotekarierna experter på en annan slags urval – ett urval som görs av människor som företräder ett bildningsideal, som inte bara syftar till att ge folk vad man redan vet att de vill ha. Bibliotekariernas urval manifesteras i personliga rekommendationer, exempelvis muntligt eller på bloggar, men även i ett begränsat, tredimensionellt rum. Det präglas också av en långsamhet och ett levande minne som är svårt att hitta exempelvis på Twitter. Slutligen fattar de beslut som går att ifrågasätta och diskutera, till skillnad från den anonyma censuren på Facebook och YouTube.
Biblioteken står kort sagt för en hel del saker som “sociala medier” inte kan ersätta. Därför vore det dumt att utgå från att “sociala medier” skulle vara det ideal som biblioteken är dömda att anpassa sig till, eller att ensidigt utgå från att “mer är bättre”. Vi borde hellre fråga oss vad internet betyder för biblioteken, hur nyfikna människor når fram till kunskap, hur läsare når fram till böcker. Vad är det då som biblioteken är kan erbjuda? Inte handlar det väl i första hand om hurtiga “gilla”-sidor på Facebook?
Ungefär detta sade jag. Därtill pratade jag ännu mer om långsamhet och snabbhet, produktion och konsumtion, bibliotekets roll i mitten och hur denna roll får tänkas om mot bakgrund av internet. Efter mig talade Unni Drougge som i hög grad var inne på samma spår men var ännu hårdare i sin betoning av biblioteken som en potentiell motvikt till den krämarlitterära fixeringen vid kvantitet. När seminariet sedan var slut mötte jag flera bibliotekarier som var entusiastiska och förklarade att de ville ha mig som föreläsare. Någon polemisk stämning märkte jag knappast.
Jonas Thente skriver om seminariet, med mera, i sin krönika i dagens DN. Han är en mästerlig skribent som brukar vässa sina texter hårt. Även här förklarar att han ger “en medvetet hårdskruvad bild” när han ger sig på den socialmediafixering som han anser präglar vissa kretsar i bibliotekssverige.
Fleischer talade om människor som använder biblioteken – ja, om människor som själva poängen med bibliotek. Riktiga bibliotekarier som kan ge personliga tips om böcker och annan information.
Han såg en del problem – för att underdriva – med att svenska bibliotek är beredda att slänga ut grundläggande kompetenser och funktioner för att i stället bistå en handfull amerikanska IT-företags för tillfället populära tjänster.
Drougge talade om informationsproletariat kontra informationsaristokrati och menade att folkbiblioteken bör fortsätta arbeta för att uppväga obalansen mellan dessa.
Det är alltså en märklig situation, där nätaktivisterna knyter sina nävar för att försvara biblioteken och de dammiga böckerna mot bibliotekariernas stormtrupper, som hellre vill snacka Youtubeklipp med 13-åriga ”användare”.
Orden är Jonas Thentes. Själv påstod jag inte att “svenska bibliotek är beredda att slänga ut grundläggande kompetenser”, även om jag kan förstå att slarviga läsare uppfattade som ett citat. Däribland biblioteksportalen BiblFeed och sedan var polemiken igång. Jag blir lite ledsen av att läsa kommentarersfältet, där upprörda bibliotekarier som inte var på plats antar att jag skulle ha sagt det ena och det andra som jag faktiskt inte sa. För jag ödslade ingen tid alls på att kritisera vad som görs på dagens bibliotek, någonting jag har alldeles för dålig överblick på.
Vad jag (och Unni) polemiserade mot var den allmänna socialmediavurmen, som jag tror att bibliotekarierna klarar sig utan. Hellre en bredare reflexion kring allt vad internet betyder för biblioteken än ännu ett seminarium om den luddiga underkategorin “sociala medier”!
(Såtillvida håller jag helt med Jonas Thentes polemik om det är så illa som han menar att det är i stora delar av biblioteksvärlden, men jag varken kan eller vill uttala mig om i vilken utsträckning det är så.)
Det känns väldigt underligt när bibliotekarier på Twitter sedan säger saker som att “båda sidor /…/ ska ta ett djupt andetag och försöka se nyanserna i respektive sidas argument.” För jag uppfattade det aldrig som två sidor som träter. Möjligtvis finns det två sidor inom biblioteksvärlden. Eller tre. Eller fyra. Förhoppningsvis många.
Jag var (precis som Unni) inbjuden som någon utanför biblioteksvärlden. Inte som en “annan sida” i någon tvåsidad debatt om sociala medier. Till en sådan debatt hade jag inte tackat ja.
Därför känns det ännu underligare att se en Twitter-diskussion där någon säger att “båda parter/ståndpunkter” borde ha fått vara med i seminariet och någon annan fyller i att det var både “pinsamt” och “obehagligt” att “debatten” inte varit “öppen”. En annan är övertygad om att Bibliotekshögskolan är besvikna på hur seminariet utvecklades (det vill säga på vad jag och Unni valde att säga).
Märk väl – detta sägs av personer som inte var på plats, utan som bedömer det med utgångspunkt i Jonas Thentes krönika. Det är nästan så att man börjar tveka på det där om att bibliotekarier är experter på källkritik.
Nåväl, här är referat från några som var på plats:
Därtill gjorde P3 Kultur – trots att de inte fick plats i salen – ett inslag där även jag intervjuas. Bland annat får Johanna Koljonen mig att gå med på att “ett rhizom” ungefär betyder “ett flum”. Jo, när radiomikrofonen gick på vidgades ämnet snabbt bortom även internet.
Uppdatering: Twitter är sannerligen inte gjort för att kunna spåra diskussioner tillbaka till dess början. Det verkar som att några av de kommentarer som citeras ovan handlade om ett annat seminarium, så jag strök den biten.
28 kommentarer ↓
I centrum av det bibliotek jag drömmer om finns texten. Texten per definition skapas i läsakten – en akt som är ett meningsskapande med hjälp av någon form av textartefakt. Gränserna mellan text, ikon, bild, media är redan kända, men låter sig i denna kommentar något slarvigt sammanfattas i begreppet TEXT. Biblioteket blir mötesplatsen där en ökad kvalitet kring detta meningsskapande blir möjlig om, och bara om de som tagit på sig rollen att vara bibliotekarier är medvetna om vad i det gamla och beprövade, som verkligen är värdefullt och hur detta kan användas för att ge sammanhang åt det som är nytt. Detta betyder också att ansvaret att hänga med i det nya (nya genrer, nya ”tesalonger” på nätet, nya aforismformat, nya dialogformer, nya arkiv, nya möten mellan TEXT och läsare) vilar lika tungt på biblioteket. Att ordna och begripliggöra och utifrån en uppsättning transparenta och kända kvalitetskriterier skapa denna biblioteksmötesplats är utmaningen som måste antas om folkbibliotekets upplysnings- och folkbildartanke ska kunna flytta in i samtiden. Att höra människor beskriva Twitter ”som min skattkista och mitt universitet” @ulrikajonson är väl värt att undersöka. Spännande är också att se hur TEXT i dessa sammanhang snarare blir en social väv som pekar mot en muntlig folklig tradition än en TEXT som utgår från den genialiske romantiska författarens stora text (prissatt och paketerad…) De sociala mediernas funktion behöver modellas för att skapa en generation som i demokratisk mening kan LÄSA, och folkbiblioteket och skolan är de givna kandidaterna för uppgiften.
Missade tyvärr seminariet. Men problemet med att bibliotek vurmar för sociala medier är ju att de vurmar in dem i företagens databaser, i stället för att de emanciperas inte bara i sitt läsande, utan än viktigare, i skrivande.
Sociala medier fungerar ofta som en billig lösning på enkelriktadhet. Om man vill “demokratisera” kommunikationsflödena är ju elkontakter och kanske print-on-demand-skrivare viktigare.
Att lura läsare in i sociala medier är som att skicka proletariatet tillbaka till 16-timmarspassen. Varför ska de arbeta för facebook, när man kan läsa real books.
Tack! Det här var ju ett betydligt mer nyanserade synpunkter än de Thente framförde i dagens DN. Vill också påpeka att de twitterkommentarer du refererar till i slutet gäller ett helt annat seminarium, arrangerat av BiS, Bibliotek i Samhälle.
Jag strök det där som enligt flera handlade om ett BiS-seminarium. (Jag är dock nyfiken på vad folk var så sura på där. Göran Greider och Annina Rabe är ju kloka människor och det är väl klart att det kan anses ensidigt, men är inte tanken med BiS just att vara en partist och politisk förening inom biblioteksvärlden? Merparten av alla seminarier på Bokmässan är ju just kraftigt partiska. Men här har jag säkerligen missat något.)
Vem arbetar vi i såna fall för just nu? Varför denna märkliga debatt om format istället för innehåll?
Hej! Jag har just lyssnat på intervjun med dig på P3 kultur. Du låter annorlunda än vad jag är van vid men ändå låter det som du. Hur som jag tycker du sa en del bra saker om att man bör vara medveten om vad Facebook är. Jag instämmer mycket in din kritik mot att termen “sociala medier” ofta syftar på några få amerikanska webbplatser och tycker att det vore bättre att använda begreppet internet mer, jag mer en håller med jag tycker ännu mer att internet som begrepp är bättre!
http://blog.brokep.com/2010/04/24/facebook-owns-us/
bra inlägg av Brokep om Facebook. Hur som nu tillbaka till huvudtemat för inlägget jag kommenterar vilket är Dagens biblioteksdebatt. Jag var inte där men jag är en heldel på bibliotek och tror att bibblan kommer finnas kvar i framtiden i många kommuner med lokaler och kataloger. Jag använder ibland dator på biblan även om jag har internet anslutning hemma dels så kanske jag är i grannstaden och sen så är biblans datorer bra att ha när jag nu har demonterat min stationära dator.
Böcker och annan media att låna något som är bra med bibliotek verkligen vettigt. Idag lånade jag en mellan nivå ryska cd-rom kurs. Imorgon ska jag lämna tillbaka en hel drös men böcker jag knappt läst men jag lånar ändå böcker ibland i stora omgångar och länge. Så jag tror absolut att bibliotek har en framtid. En sak jag tycker fler bibliotek ska ha som Biblioteket i min stad har är att läsarna själva kan sända in recensioner av böcker de lånat på biblan och läst är väl meningen.
Jag skulle kanske börja låna böcker att slå upp i för olika saker och skriva små rapporter i olika ämen göra efterforskningar till blogginlägg…
Bibliotekens annorlunda tempo mot vad som är lätt men inte alltid att falla in i på internet är bra.
Kanske skulle jag läsa ut lite böcker jag lyckats låna om och skriva recensioner och skicka till biblan och sen blogga om? Kanske skulle jag använt lite mer komma tecken och mindre och??????
Har du märkt att jag är lite av en återkommande kommentator på Copyriot? Lungn jag gör annat också.
Henrik Widaeus: Beroende på Rasmus inställningar i WordPress arbetar vi antingen bara för honom (han har all data) eller så har han installerat plugin och statistikverktyg som vidaresänder datan till en tredje part, exempelvis google eller wordpress.com.
Rasmus, måhända har jag en del i skulden till att du tilldelats åsikter som du inte har. Jag borde nog inte formulerat foruminlägget som jag gjorde på BiblFeed. Just med tanke på att jag själv inte var närvarande på seminariet borde jag fokuserat på artikelförfattaren, inte på dig. Ber om ursäkt om du blivit orättvist påhoppad, det var inte min avsikt att bidra till en mobb. Min intention var att skapa utrymme för fortsatt debatt i en för oss i biblioteksvärlden brännande fråga.
Jag lyckades komma in på seminariet och tyckte att det var fem sansade personer som uttryckte sina tankar om bibliotek och bibliotekarier, de bibliotekarier jag pratat med var alla nöjda. Det var intressant, tog upp problemen med haussen och vi fick höra många tänkvärda ord från dig och övriga.
Thentes krönika är som du skriver mer uppskruvad. Min teori om varför flera bibliotekarier har blivit så upprörda av krönikan beror på något som det pratas alldeles för lite om och som är orsaken till många biblioteks sociala medier-satsningar och interna kurser; bibliotekspersonalens oroande låga kompetens när det gäller datorer och internet.
I ett samhälle där mycket av kontakter med myndigheter, arbetsgivare, skolor m.m. kräver att du gör det via internet är biblioteket ett av de få ställen (det enda?) där människor kan få hjälp med det. Jag vet inte hur många gånger jag har hjälpt människor fylla i studieförsäkran, söka kommunala bostäder, skriva ut blanketter från migrationsverket osv. Det är basala kunskaper för en som är någorlunda van vid datorer. Sorgligt nog är oroande många av mina kollegor inte det. Kurser som 13-saker och 21-saker där bibliotekarier har lärt sig hantera olika verktyg/sociala medier har kanske varit onödiga på det sättet att mina kollegor inte kommer börja twittra men det har gjort att många är lite mer bekväma med att använda en dator och därmed är de lite bättre på att hjälpa de som kommer till biblioteket. Samma sak med de pensionärer som kommer in på bibliotekets minikurser i hur man skaffar ett Facebook-konto, de blir lite mer vana vid datorer och internet överlag. Den digitala klyftan är i min värld ett hot mot demokratin. I ett samhälle där kontakten med myndigheterna kräver datavana måste någon hjälpa den stora delen av befolkningen som inte klarar det än och jag när en förhoppning om att biblioteken här kan komma in och hjälpa till. Men då måste personalen klara av det och där har de sociala medierna hjälp enormt mycket.
I övrigt, bra seminarium och bra att du tog upp att facebook etc är stora privata företag, det tror jag många av bibliotekscheferna som var där inte har tänkt på.
Tack för din utmärkta postning om vad som egentligen sades! Som redan framgått rör de sista twitterkommentarerna ett annat seminarium, som det också blev diskussion om efteråt.
[…] Copyriot […]
Intressant, synd att jag inte kunde höra debatten. Håller helt med om att det är lite synd att sociala medier mer och mer kommit att handla om företagsstyrda plattformar som Facebook och Twitter vars urusla arkiveringsfunktioner inte erbjuder så många möjligheter att bygga taxonomier över inlägg och debatter (vilket väl bibliotekarier borde gilla?). Och där har faktiskt bibliotek och museer en möjlighet att välja bort sådana plattformar och istället använda mer öppna för att slippa inlåsningsmekanismer. Varför lägga kulturarvsgrejer på flickr när man kan bygga något på Omeka?
Gustav, delvis svar på din fråga:
För att det inte finns kunskap och pengar. Många bibliotek och muséer har för lite pengar för att ta in folk som har koll på bra alternativ. Ska något göras så måste man göra det själv och tyvärr så är kunskapen om bra alternativ till kommersiella plattformar dålig.
En allmän och allvarligt menad fråga, när ett bibliotek ska göra en satsning på internet, vem ska det fråga som inte tar betalt om var man ska göra satsningen för att inte använda sig av företagsstyrda lösningar som låser in informationen?
Twitter och facebook har aldrig varit optimala plattformar för bibliotek. När användare söker sig till bibliotek vill de ha strukturerad organiserad information, twitter och facebook handlar mer om flöden och personlig anknytning till den som skriver. Visst kan facebook vara komplement till bibliotekens websidor men aldrig mer än så. Jag har aldrig förstått “bibliotekarier på facebook”-debatten. Det är en icke-fråga.
vem har sagt att det är annat än ett komplement? inte någon av bibliotekarierna vad jag vet.
[…] september 2010 av peterals Jag var inte på seminariet ”Sociala medier och bibliotek” på bokmässan, så jag ska väl inte kommentera vad som sas eller inte. Och borde heller […]
Siska:
Jo, jag förstår problematiken. (Dessutom, om man köper in dyra konsulter är det inte säkert det blir bra ändå ;) )
Som ett svar på din fråga: en bra nollbudgetvariant är att använda wordpress – mycket bättre taxonomifunktioner och mycket öppnare än Facebook. Gratis. Exportfunktion; du kan exportera allt material i ett standardformat.
Ett alternativ för en mer ambitiös webbsatsning är att se om bibliotekets eller museets webbansvariga kan installera Omeka på bibliotekets server. Omeka är en fri plattform för bibliotek, museer etc.
Tack för tipsen Gustav, men min fråga gällde mer vem man kan fråga om hjälp i sådana här frågor. Alltså vid val av plattform för olika syften.
Gustav: Jag undrar lite vad du menar med WordPress. Om nu Siska med “satsning på internet” menar att bygga upp en ordentlig och välfungerande webplats för ett bibliotek, med integrerad opac och länksamlingar och annan information är såklart inte en bloggplattform som WordPress att tänka på.
Siska: Jag uppfattade intensiteten med vilken vissa bloggande bibliotekarier för några år sedan försvarade och propagerade för bruket av facebook på bibliotek (det var ju en liten “debatt” om ämnet i blogosfären) som att man från deras håll inbillade sig att facebook skulle vara en optimal kommunikation med bibliotekets besökare på internet, “för att där finns ju alla”. Typ.
Med satsning på internet menar jag inte en opac. Jag menar läsfrämjande verksamhet som är internetbaserad, en plats där biblioteket kan visa upp sin verksamhet och liknande. Bloggar och facebook har för många bibliotek varit en väg runt de hårt styrda kommunala hemsidorna.
Ok, det känner jag inte till. Det var en del diskussion om facebook och bibliotek sen Bromölla blev förbjudna att använda sig av facebook (av säkerhetsskäl vad jag minns), efter det har inte jag hört något. Mitt bibliotek var ett av de första som använde sig av facebook, främst för att visa upp vår programverksamhet på fler ställen än anslagstavlan på Ica. Att det skulle vara det optimala trodde inte vi och det har jag aldrig hört någon i biblioteksvärlden säga att facebook är. Däremot är det ett bra komplement till affischer och små gratisannonser i lokaltidningen vilket är alternativet. Bibliotek har som sagt inga pengar.
Sagostunder, bokcirklar och föredrag kan vara sociala (synkrona), men tystläsning ur böcker och informationssökning i bibliotek och databaser är främst en solitär (asynkron) upplevelse.
Angående angående begrepp som “Sociala medier”, ska man ju komma ihåg att det som begrepp stammar från samma källor som “Web2.0” “Read/write web” “The Cloud” osv – och att dessa begrepp helt eller delvis är buzzwords sprungna ur marknadsanalytiker och IT-evangelister på jakt efter föreläsningar och investerare. Det brukar dyka upp några nya stjärnor och då som har åsikter som går hand i hand med de senaste buzzwordet.
“Webben” har i denna värld varit “ute” i några år. Websidor är ute. “Sociala medier” är det nya. Twitter. Facebook.
..Chris Andersen (The Long tail) dödförklarar t ex Webben i en artikel i The Wire nyligen. Nu är det realtid som gäller. Och Apps!
Naturligtvis fångar såna här personer alltid korn av sanning, men konsekvenserna är oftast mest att betrakta som långt dragna överdrifter för att belysa trender.
Webben har aldrig varit så levande som den är 2010.
Jag gillar att Rasmus talar om en internet som i sig socialt. Det stämmer ju, nätet handlar om kommunikation. Ibland envägs, ibland från båda hållen.
Webben som del av internet handlade för 10 år sen mer om envägskommunikation, men det luckras upp. En välskött webplats är i dag I SIG social. Man behöver inte längre dra skiljelinjer mellan “sociala medier” (i betydelsen blogg, facebook, twitter) och webben som tänkt statisk envägskommunikation.
[…] Copyriot […]
RS:
Självklart skulle ett bibliotek eller ett museum kunna ha en ofta uppdaterad WordPressblogg som ett sätt att presentera sin verksamhet!
Jag menade att om ett bibliotek eller ett museum skulle föra en dialog med omgivningen om sin verksamhet skulle man inte lägga in materialet på Facebook, Flickr eller Twitter utan på en plattform där man har mer kontroll över material, bättre exportmöjligheter, inte utestänger den del av befolkningen som inte är medlemmar i Facebook och så vidare. WordPress är ett exempel på en sådan plattform. (Kan för övrigt mycket väl användas som länksamlingsverktyg.) Andra exempel är Drupal, Omeka, Pixelpost osv osv.
Självklart föreslog jag inte att man skulle bygga in bibliotekskatalogen i en wordpressblogg! Det var inte det frågan gällde. (Vid närmare eftertanke borde man kunna bygga bryggor mellan kataloger och bloggar – jag har länge tyckt att kataloger som Libris borde ha trackbackfunktionalitet, till exempel.)
Sen håller jag med dig om buzzworderiet. Finns inget fel i vanliga webbsidor. Det jag vänder mig mot är att bygga offentligt finansierade kultursatsningar på centraliserade plattformar med inlåsningsmekanismer där man, som Rasmus skrev ovan, är utsatt för filtreringsmekanismer och regler för vad som får spridas som man själv inte har kontroll över.
Webbgränssnittet mot Svensk Mediedatabas (smdb.kb.se) är vad jag förstår byggt i WordPress.
[…] om det beror det på det som Rasmus Fleischer pratar om i sitt inlägg om sociala medier och bibliotek: […]
[…] Dagens biblioteksdebatt […]