Liberalism och barnslighet

Att Fleischer talas så mycket om ett “överflöd” av rättigheter som man måste skapa ett “urval” från, beror av allt att döma på att han accepterar att motsägelser kan existera.

Jo, just så är det nog! Formuleringen kommer från en viss Henrik Sundholm, som utifrån ett Ayn Rand-objektivistiskt perspektiv formulerat en slags replikmina tolv teser om liberalismen. Visserligen talar vi förbi varandra in i minsta detalj, mn jag är ändå uppriktigt tacksam för att han tog sig tid att skriva ner sina reflexioner. Det hjälper mig att förtydliga och omarbeta de där tolv teserna, även om jag knappast tror att Henrik Sundholm någonsin kommer att bli nöjd med vad jag skriver.

Han kallar sig liberal, jag kallar mig ickeliberal. Men den stora skillnaden ligger inte i hur vi definierar oss själv, utan i vad vi menar med “liberalism”. Ordet används i två helt olika betydelser.
Min definition är mycket bred: liberalism snarast i bemärkelsen “liberal demokrati” dit jag i slutändan räknar varje politik som utgår från individuella rättigheter. Henrik Sundholm har tvärtom en mycket snäv definition: liberalismen är för honom en objektiv följd av att “man tänker korrekt“, vilket dock bara görs av bokstavstrogna anhängare till Ayn Rand. Enligt denna snäva definition finns det sålunda bara en liten handfull verkliga liberaler i Sverige.

“En rättsteori måste börja med rätten till liv”, skriver Henrik Sundholm. “Mer specifika rättigheter, som äganderätt eller yttrandefrihet, existerar redan implicit i den mest grundläggande rätten till liv.” Utrymmet för politiska intressekonflikter finns inte. Om det ser ut att finnas är det ett missförstånd. Kanske rentav en mental defekt. För objektivismen är allt nämligen objektivt. Alla som inte är objektivister tänker helt enkelt fel.

Talet om “föräldrars rättigheter” kontra “barns rättigheter” viftar Henrik Sundholm bort genom att upprepa dogmen att endast individer har rättigheter. Men det duger inte. Frågor om graviditet och uppfostran, om barndom och vuxenblivande, är en vit fläck för den liberala dogmatismen.

Jag vet inte i vilken mån som Henrik Sundholm har ägnat sig åt barnomsorg, men jag tror ändå inte att han i praktiken skulle stå fast vid att en ettåring har samma “rättigheter” som en vuxen. Rätten till liv inbegriper enligt honom rätten att skada sig själv och att avsluta sitt liv utan att någon annan får ingripa. Jag har mycket svårt att tro att han skulle stå fast vid att detta gäller även för en ettåring, som vi för tydlighetens skull kan tänka oss med en giftflaska i handen.
Vi bör vara överens om att det är okej att lyfta runt spädbarn i en helt annan utsträckning än det är okej att – om man skulle vara stark och storvuxen – lyfta runt andra vuxna människor. Vem ska då ha rätten att lyfta bort ett barn med omsorg om barnets eget bästa? Har föräldrarna en särskild roll? Samma fråga återkommer sedan när det är dags för undervisning. Vilket utrymme ska finnas för föräldrarna att välja exempelvis en strikt religiös skolgång åt sina barn? Hur länge består föräldrarnas rätt att bestämma över sina barn? Kan den magiska gränsen mellan barn och vuxen dras som ett rakt streck?

Helena Granström skriver i nyutkomna Det barnsliga manifestet:

När börjar barnet: i befruktningsögonblicket, under vecka arton, vid födelsen, när det börjar tala? Barnet förkroppsligar det oavgjorda och ännu inte avgränsade, inte bara i rummet utan också i tiden. Ett bestämmande av barndomens övre gräns är lika problematiskt som moralens och lagstiftningens dragande av dess nedre.

Frågan sysselsatte i högsta grad även Immanuel Kant (vilken jag vid sidan av Adam Smith betraktar den historiskt viktigaste tänkaren inom en brett definierad liberalism). Om jag minns rätt försökte han höfta fram någon slags bastard av romersk och modern rättsteori som skulle visa att föräldrarna äger sina barn men ändå inte. Ayn Rand har säkert någon egen teori om detta. Men hennes bokstavstrogna följeslagare, objektivisterna, verkar inte helt bekväma med att tala om barndom.

Jag ska försöka stanna här. Även om jag är tacksam för att Henrik Sundholm ville behandla mina teser punkt för punkt, så har jag för svårt att se poängen i att återgälda med samma mynt. Mellan våra begrepp råder en fundamental dissonans. Han menar exempelvis att Platon uppfann socialismen, samtidigt som han anklagar mig för platonism eftersom jag erkänner en icke-överensstämmelse mellan de liberala katalogerna över ideala rättigheter och den realliberala praktiken. Ett ganska intressant påpekande, men jag ser inte hur det skulle träffa någon som likt mig kallar sig icke-liberal.

32 kommentarer ↓

#1 Dan on 26 September 2010 at 11:14 am

En sak som ligger nära det du skriver: Något säger mig att de Ayn Rand-inspirerade liberalerna hävdar en absolut rätt till “frukterna av det egna arbetet”. Ingår barn där som en av frukterna eller? Kanske är en trivial fråga, men man undrar ändå. Äger man sin avkomma eller?

#2 rasmus on 26 September 2010 at 11:32 am

Dan: Jag frågade en Ayn Rand-inspirerad liberal, en ovanligt resonabel sådan, om man äger sin avkomma. Svaret var nej, men föräldrarna hade tydligen ändå någon slags särskild rätt till “sina” barn. Samtidigt som varken föräldrar eller barn har särskilda rättigheter, utan bara är “individer”. Jag anar samma ambivalens som hos gamle Kant här, men det skulle inte förvåna mig om randianerna går i taket vid det påståendet.

#3 Karl Raimund on 26 September 2010 at 1:47 pm

H.S gick betydligt djupare. Kan inte du skriva om totali…socialismen?

#4 rasmus on 26 September 2010 at 2:09 pm

Jag anmälde mig aldrig till djuptävlingen som Karl Raimund tydligen är domare i.

#5 GottaLeif on 26 September 2010 at 7:35 pm

För dom som är intresserade av vad en objektivist har att säga om saken så har Svanberg har en liten utveckling om barns rättigheter:
http://svanberg.wordpress.com/2010/08/13/barns-rattigheter/

#6 Kalle on 27 September 2010 at 12:13 am

Varför diskutera? Att diskutera med en “objektivist” är som att diskutera med en bokstavstrogen kristen, som hela tiden säger: Det står så i bibeln.

#7 Adrian on 27 September 2010 at 12:35 am

@Rasmus: Antagligen äger ju inte barnet giftflaskan och då är det ju helt acceptabelt att stoppa dennes stöldförsök. ;)

@Kalle: Underlig inställning. För att det ska vara meningslöst att diskutera borde du ju rimligen anse att objektivisten har fel, och du har rätt, varpå du har samma utgångspunkt du kritiserar objektivisten för?

#8 Magnus on 27 September 2010 at 12:38 am

Förhållandet föräldrar/barn handlar om ansvar, inte ägande. Allt eftersom barnen blir äldre och mer kompetenta så ger vi dem allt mer frihet att själva ta ansvar. Omvänt så ser vi hur den som inte är fri inte heller kan ta ansvar. Det är därför som infantiliserande övervakning av den preventiva typen, i likhet med hur små barn alltid måste övervakas, leder till minskat ansvarstagande.

Troligtvis är det ansvarsbiten de liberaler som propagerar för ökad övervakning själva har problem med, de har inte ansvar nog i kroppen för att våga visa förtroende. Sådärja, då har jag kallat batongliberaler för oansvariga fegisar. Håll till godo folkpartister.

#9 Kalle on 27 September 2010 at 2:36 am

Adrian: Jag talar inte med människor som inte kan skriva korrekt svenska.

#10 Widing on 27 September 2010 at 8:28 am

Låt inte liberalismen komma undan genom att gömma sig bakom en objektivist. Insistera på din kriik av en breda liberalismen!

#11 e on 27 September 2010 at 9:26 am

Ett enkelt test:

Ett barn håller på att drunkna i en grund damm. Kalle kan enkelt vada i och rädda det men väljer att se på tills det drunknat och går sen därifrån.

Gjorde Kalle fel? Hade Kalle en skyldighet att rädda barnet? Svarar du “ja” så är du inte Ayn Rand-troende.

#12 e on 27 September 2010 at 9:29 am

Oj, nu såg jag att en Kalle precis kommenterat. Namnvalet i testet har ingen koppling till honom.

#13 Kalle on 27 September 2010 at 4:11 pm

Det är helt meningslöst att diskutera med objektivister — eftersom de inte tro att man kan komma någonvart genom att tänka, forska, utvecka idéer. Allting finns redan i deras heliga skrifter.

En sociobiologisk attityd leder nog rätt här — objektivister är precis samma sorts människor som bokstavstroende kristna, muslimer, kommunister. De kan inte hantera världens komplexitet. Den enkla lösningen blir då att hitta en profet av något slag, som redan löst alla problem, så att man själv slipper tänka.

Sedan är det väl på sin plats att påpeka att Rand, även bland egoistiska akademiska filosofer, betraktas som ett skämt.

#14 GUNNAR on 27 September 2010 at 8:44 pm

Efter att ha läst det här inlägget, dina tolv punkter om liberalismen och Henrik Sundholms kritik fick jag lust att slänga lite tankar åt ditt håll.

Så, spridda skurar skrivna på fem minuter mellan de sk. varven.

1. Undran över de tolv tesernas ursprung

För mig verkar det som om du har ställt upp tolv teser på basis av hur du sedan avser att kritisera liberalismen.

Stämmer det, eller råkade det bara bli så?

Finns en tanke/ett system bakom dem (ännu)? För mitt öga framstår det som en blandning av högt och lågt, och en aning redundant.

Det sagt, så tycker jag att du resonerar intressant kring dem.

(Notera att jag inte klistrar etiketten Liberal på vare sig mig själv eller de grundvärden som jag håller för viktigast.)

2. Virrig arg. om varför paragraf 2 bör utgå

“Liberal politik handlar därför alltid om urval.”

Förvisso är det sant, men är inte detta sant för all politik, oavsett vilken ideologi man baserar den på?

Det går att hävda: Politik handlar därför alltid om (ur)val.

Och även: Ren X existerar bara i ord. (Där X är valfri politisk ideologi.)

För den vidare arg.: Själv tror jag att det finns avsevärda klyftor (till skillnad från ex. Henrik Sundholm) mellan idéer, ideologier och konkret politik (åter till Platon på den punkten). “Översätter” man från det ena abstraktionssfären till den andra uppstår ofrånkomligen konflikter/spänningar.

(Dock: du gör def. inget fel i att fokusera på dessa sprickbildningar för att hitta uppslag till kritik; det är snarast mycket fruktbart. Exemplet om barnens rättigheter är talande i kritiken av den “rena” liberalism som vissa kallar Objektivism)

Men tillbaka till min kritik av paragraf 2.

Återigen, fast med andra ord: Med tanke på att det finns sprickor (se ovan) mellan alla politiska ideologier och dess grundläggande idéer, tycker jag inte att påståendet passar under rubriken tolv teser om liberalismen; det är för brett, för allmängiltigt.

Mitt förslag är att ta ner påståendet en abstraktionsnivå. Fokusera istället på de val som blir (mest) problematiska när just liberalismen går från enskilda idéer (eller som i Objektivismen fall: axiom) till ideologi och sedan politik. De djupaste sprickorna mao.

Och det gör du ju redan (bra) i några andra paragrafer. Så, mitt förslag: stryk paragraf 2.

Ps. ett lysande, och konkret, exempel på vår mänskliga oförmåga att transponera våra ideal till verkligheten, finns i Jaron Laniers läsvärda One-half of a manifesto: http://www.wired.com/wired/archive/8.12/lanier.html där han, bland annat, resonerar väl om skillnaden mellan teoretisk mjukvarukod och den som faktiskt skrivs. Ett pedagogiskt och självklart exempel som de flesta kan relatera till.

Pps. Snabbkritik av Objektivismen. Den enda rena vetenskap som existerar (där alla utsagor måste gå att ordna i strikta logiska system, och där axiom faktiskt finns och alltid måste vara sanna), är matematiken. Inte ens fysiken kan leva upp till de hårda kraven. En filosofi (eller ideologi) som tror sig ha axiom på det sättet är ett ytterliggare exempel på något som bara kan existera på idéstadiet, och knappt där. Ett falsarium mao.

Ds.

#15 Magnus Jernkrok on 29 September 2010 at 10:03 am

Helig bananpaj!

Den här bloggposten innehöll inte ett endaste argument för den egna sakens skull, eller mot Henrik Sundholms invändningar. Den bestod enbart i ad hominem-anklagelser av en halmgubbevariant av objektivismen, relativistiska undanflykter (“Vi kan inte nå någon sorts sanning om liberalismens väsen – jag har mitt perspektiv, och du har ditt, men du är en dogmatisk bokstavstroende”), samt ett byte av ämne (diskussionen rörde väl ändå liberalismens kärna, och inte barnens förhållande till rättigheter inom liberalismen?).

Tydligare än såhär blir det inte att intelligenta människor har förlorat en debatt (d.v.s. det utmynnar i skickliga undanflykter från diskussionens kärna).

// Magnus Jernkrok, inte objektivist

#16 rasmus on 29 September 2010 at 10:24 am

Magnus Jernkrok: För min del har tanken aldrig slagit mig att jag skulle befinna mig i en debatt med Henrik Sundholm, än mindre att jag borde “vinna” densamma. Mina tolv teser postades som preliminära funderingar vilka jag nu jobbar vidare på.
Möjligtvis byter jag rubrik till “12 teser om den liberala demokratin”. Får se.

#17 Magnus Jernkrok on 29 September 2010 at 11:34 am

Rasmus: Quod erat demonstrantum. :)

Du förnekar debattens existens, och att det ens går att vinna något sådant (exemplifierat genom dina vackert utsatta citationstecken). Samtidigt är du oerhört klar med att Sundholms invändningar inte behöver tas på allvar.

/ Magnus Jernkrok

#18 rasmus on 29 September 2010 at 11:43 am

Magnus Jernkrok: Nej, jag har ingen plikt att på min blogg ägna tid åt att ta alla möjliga typer på allvar.

Jag finner det spännande att typ halva jordens befolkning tydligen inte har någonting med “liberalismens kärna” att göra. Fast mitt syfte var aldrig att hitta “liberalismens kärna”.

#19 Henrik Sundholm on 29 September 2010 at 12:15 pm

För att säga ett par ord i sak:

Naturligtvis existerar politiska intressekonflikter. Existerade inga sådana hade vi inte behövt något rättsväsen över huvud taget. Vad som inte kan finnas är rättighetskonflikter. Jag kan t.ex. inte ha rätt att leva, samtidigt som du har rätt att mörda mig. Dylika konflikter innebär motsägelser.

Vad gäller barns rättigheter måste man komma ihåg att rättigheter inte är lösryckta dogmer. De implicerar olika saker beroende på sammanhanget. Man har t.ex. rätt att skjuta med vapen på en skjutbana, men inte mitt i en folksamling på stan. Ett barn har vissa naturgivna begränsningar som inverkar på vad dess rättigheter innebär. (Och nej, äganderätt kan inte sträcka sig till ägande av sina barn, eftersom barnen själva är individer med rättigheter.) Är någon intresserad har jag skrivit mer om föräldraskap här: http://www.equil.net/?p=852

Och så några ord “non ad rem”:

Man blir snabbt trött på de pejorativa tillmälen (“bokstavstroende”, “dogmatisk”, etc.) som förekommer i inlägget och framför allt i kommentarsfältet. Eftersom någon klok person sagt att man inte bör tillskriva illvilja det som kan förklaras med okunskap, vill jag ändå klargöra ett par saker om objektivismen.

“Bokstavstroende” kan betyda (minst) två olika saker. Dels kan det betyda att man anser något vara rätt, endast och allenast för att Rand sagt det vara rätt. Kanske finns personer som tänker så, precis som det finns dumbommar i de flesta grupper. Att göra det går emellertid stick i stäv mot objektivismens principer. Den som substituerar sitt eget förnuft för Rands (eller någon annans) är knappast en objektivist annat än i ord. (Nej, det är förstås inte bara objektivismen som menar att man bör tänka självständigt…) “Bokstavstroende” kan också betyda att man läser bokstavligt snarare än symboliskt. Nästan all filosofisk litteratur bör tas ad notam, med ett par få undantag (t.ex. Nietzsches Zarathustra-svit). Även Rands.

Till Kalle #6/#13: “Guilt by association”, “argumentum ad verecundiam” och psykologiseringar. Utöver dessa argumentationsfel fanns inget kvar att bemöta.

Till Widing #10: Jag trodde jag knuffar fram liberalismen, inte att den gömmer sig bakom mig.

Till e #11: Ayn Rand hade svarat jakande. Däremot tror jag att Murray Rothbard hade svarat nekande. (Han ansåg att det är legitimt att passivt döda barn, t.ex. genom att svälta dem.)

Så! Tid är en begränsad resurs, så jag vet inte om jag får tid att svara på fler saker… vi får se.

#20 Henrik Sundholm on 29 September 2010 at 12:17 pm

PS: “Nej, jag har ingen plikt att på min blogg ägna tid åt att ta alla möjliga typer på allvar.” Detta har Rasmus alldeles rätt i.

#21 Magnus Jernkrok on 29 September 2010 at 1:32 pm

Rasmus: Varken jag eller någon annan har påstått att du har någon plikt att ta alla på allvar. Poängen är väl att det är intellektuellt ohederligt att ersätta faktiska argument med ad hominem. Ett bättre alternativ vore att inte kommentera Sundholm alls, än att börja kasta pejorativ mot honom (eller att relativisera vår kunskap om världen in absurdum).

#22 Malte Roed on 29 September 2010 at 9:26 pm

Vad som är intellektuellt spännande är också att fortsätta det intellektuella projekt som copyriot påbörjat – nämligen det som startades i de tolv teser på denna blogg – och samtidigt begränsa den energi man/rasmus lägger ner på att svara undersökningar av liberalismen inom liberalistisk diskurs. Jag misstänker att det finns gott om böcker att läsa, om det är det man vill, och gott om den sortens diskussioner att delta i.

Vad som kan bli intressant med en undersökning av liberalismen om denna diskussion samtidig är lite agnostisk inför den liberalistiska terminologin, stil, estetik, argumentationsföreställningar, logik osv – är precis detta, att den inte redan tar alla dessa komponenter för givet. Det blir då mycket roligare om man undersöker liberalismen med “fel” metod, så att säga. Att ta på sig detta sätt att tänka på, fast med helt “fel” ingång. Och att den är “fel” tyder ju reaktionerna här i kommentarspåret på.

I det perspektiv tycker jag ovanstående bloggpost var ganska intressant, eftersom det sätter fingret på liberalismens svårigheter att dra gränser – här mellan barn och vuxen – för det är just det liberalismen bygger på, att dra binära gränser: rättighet eller inte rättighet, inne eller ute, barn eller vuxen. Rättigheter måste dessutom alltid definieras idealistisk, i en tänkt och hypotetisk värld, där gränser är klara, och situationerna är kontrollerade, där alla “externaliteter” och “intangibles” lämnas åt sidan. Vilket nog är varför liberalistisk politisk teori så ofta använder tankeeksperiment. De finns aldrig i den köttiga värld.

#23 Magnus Jernkrok on 30 September 2010 at 12:30 am

Malte Roed: Du får hemskt gärna anse att det är fruktbart att diskutera liberalismens kärna helt frånskilt ifrån liberalers faktiska åsikter. Sen förstår jag att du inte tycker att det är ett problem att det inte låter sig göras. Sådana epistemologiska bryderier löser man lätt med lite hederlig “dekonstruktion”. :)

Anledningen till att liberaler använder tankeexperiment är för att liberaler bryr sig om stringenta resonemang. Jag gissar att sådant “is frowned upon” i dina kretsar.

#24 Henrik Sundholm on 30 September 2010 at 12:43 am

Att avgöra om någon är ett barn eller en vuxen faller utanför liberalismens ramar. Det är inte en ideologisk fråga.

#25 Magnus Jernkrok on 30 September 2010 at 1:13 am

Henrik: Däremot är det inom liberalismens ramar att förklara vad som skiljer ett barn från en vuxen rättighetsmässigt, och varför. I mina ögon är det inte en särskilt svår diskussion kopplat till rätten till liv, samt en rätt till självbestämmande kopplat till det mänskliga förnuftet.

#26 Troll? on 30 September 2010 at 9:26 pm

“-Hominem hominem hominem hominem hominem hominem hominem… ad!”

Har Herr Jernkrok en egen blogg, måhända?

#27 Adrian on 1 October 2010 at 3:01 am

@Kalle: Var det en pik åt mig? Du får gärna precisera, allt jag skriver på den här bloggen verkar bli fel.

#28 Magnus Jernkrok on 3 October 2010 at 9:04 pm

Troll?: Menar du att jag skulle vara troll? Du får hemskt gärna förklara vad du menar. Menar du att Fleischers inlägg inte innehöll Ad hominem? Jag förstår ärligt talat inte. :/

Jag har ingen blogg, och jag tror inte att jag skaffar någon heller – även om jag har blivit ombedd några gånger. Jag tror helt enkelt inte att jag förmår att producera intressanta inlägg tillräckligt ofta utan att skriva om saker jag själv som bäst finner halvintressanta.

#29 Magnus Jernkrok on 3 October 2010 at 9:05 pm

Om du nu skulle anklaga mig för att vara troll, så måste jag säga att jag är ett aningen unikt troll som skriver ut mitt riktiga namn på mina inlägg. :)

#30 Kalle on 6 October 2010 at 1:34 pm

Henrik: vad du inte kan förstå (bland mycket annat) är att jag inte begår några “argumentationsfel”, eftersom jag inte argumenterar. Jag diagnosticerar, om något.

#31 Magnus Jernkrok on 10 October 2010 at 8:39 pm

Kalle: Och skillnaden mellan att diagnosticera och att argumentera är att när man diagnosticerar kan man påstå vad fanken som helst oemotsagd?

#32 Henrik Sundholm on 14 October 2010 at 11:43 am

Kalle: Man ska ju enligt god sed avstå från att tillskriva illvilja det som kan förklaras med ärliga misstag. I det här fallet var det alltså ett ärligt misstag från min sida att tillskriva dig ärliga misstag, när det egentligen var fråga om elakhet. Alltså kan jag med gott samvete svara att jag inte orkar öda tid på ondsinta idioter.

Kommentera