Förslaget om “digitala bibliotek” pekar framåt (oavsett om de bör förverkligas eller inte)

Vi skulle kunna diskutera till leda hur kulturekonomin skulle ha sett ut utan fildelningen, men det blir mer och mer som att diskutera hur den hade sett ut om det inte fanns högtalare.

Tjusigt uttryckt av Lars Ohly och Mikael von Knorring (v)! Inte minst genom kombinationen av undertecknare bekräftas en omsvängning i vänsterpartiets linje. Striden kring fildelning var het på förra årets (v)-kongress, som ändå beslöt att verka för legaliserad fildelning. För cirka ett år sedan tillsattes en arbetsgrupp som nu alltså lagt fram sitt förslag – både i pdf-format och på en särskild wiki.

Alldeles oavsett vad man tycker om förslaget att införa skattefinansierade “digitala bibliotek”, är rapportens 17 sidor väl värda att läsa. Argumentationen är på alla sätt föredömligt pragmatisk och präglas av en vilja att komma ur låsta positioner, inte bara lyfta fram det egna partiet. Gränsen mellan upphovsrätt och kulturpolitik luckras upp, vilket är välbehövligt. Vänsterpartisterna understryker också att det inte kan handla om att hitta en lösning för framtiden.

Digitala bibliotek skulle inte ersätta fildelningen, lika lite som folkbiblioteken gjorde att människor slutade låna böcker av varandra.

Tydliga avgränsningar görs mot Stims förslag, som ju hur den än presenterats bara är en i raden av tänkta onlinebutiker, samt mot förslag om bredbandsskatt. Vänsterpartisterna anför dels pragmatiska argument mot bredbandsskatt: “digitala bibliotek” kan genomföras här och nu, utan att man behöver vänta på en reform av upphovsrättslagstiftningen, menar de. Upphovsrätten måste fortfarande reformeras, men att offensivt föra fram en nätvänlig kulturpolitik under tiden förbättrar förutsättningarna för en vettig diskussion.
Idén om bredbandsskatt är också problematisk eftersom hela tanken på “kompensation” för kopiering är en underlig kultursyn, för att inte säga en skymf mot nätet.

Bredbandsskatten begränsar frågeställningen till att handla om att vissa konsumenter ska kompensera vissa producenter för uteblivna inkomster. Biblioteken öppnar för en mycket bredare diskussion om kulturens villkor: om saker som sociala rum på nätet, praktiskt stöd till nya artister och filmare eller hur vi hittar fram till verk vi inte visste fanns.

Sistnämnda frågan förblir dock den vita fläcken i förslaget: Hur hittar vi kulturen som vi inte visste fanns? Hur gör vi ett urval ur överflödet? Ett “digitalt bibliotek” skulle i praktiken kunna få mycket olika kulturpolitisk innebörd beroende på vilket gränssnitt som ges.
När tillgången medieras av en tom sökruta blir det fortfarande de skivbolag med störst reklambudget som i slutändan fångar människors öron. Trenden bland traditionella bibliotek verkar ju annars vara att man mer aktivt ska hjälpa till med urvalet genom att exempelvis skylta med utvalda böckers framsidor. Å andra sidan kan man fråga sig om bibliotekarier har kompetens att göra sådana urval av musik. Betoningen av öppna standarder gör det dock möjligt att tänka sig en lösning där de digitala biblioteken bara är en grundlösning, till vilket andra tjänster kan länka eller fungera som gränssnitt.

Vänsterpartisterna gör klart att deras tänkta digitalbibliotek inte ska vara ett YouTube där vem som helst kan lägga upp vad som helst, utan att en sållning ska ske i vad som släpps in – precis som med vanliga bibliotek. Men även om vi litar på bibliotekens förmåga till urval – den fungerar trots allt utmärkt med vanliga böcker – så leder det digitala till andra legitimitetsproblem. Sådant som tar fysisk plats måste sållas, men med digitala filer kan man i princip tänka sig fritt tillträde. Utrymmesbrist kan då inte motivera nejet till den tonåriga musikgrupp vars taffliga demoinspelning inte anses platsa i det digitala biblioteket. Hur kommer det sedan att påverka gruppmedlemmarnas relation till biblioteket?

Förresten så missuppfattar Kulturnytt vad det hela handlar om: de tror att vänsterpartiet föreslår “digitalisering av biblioteken” eller “en statlig digitalisering av böcker och musik”. Men det handlar ju knappast om att någonting som inte redan är digitalt skulle behöva göras digitalt. Det handlar heller inte, såvitt jag kan förstå, om att de befintliga biblioteken ska bli “mer digitala”, utan snarare om att staten ska öppna webbservrar som inspireras av den klassiska bibliotekstanken.
Huruvida detta vore ett bra eller ett dåligt sätt att spendera 300 skattemiljoner per år är en sekundär fråga just nu, eftersom löftet/hotet knappast är överhängande. Intressantare är att testa hur idén kan användas på ett sätt som utvecklar debatten. Inte som en kompromiss, utan som ett sätt att tala om fildelning som ett faktum och om upphovsrätt som kulturpolitik. Då blir biblioteksersättningen intressant.

Visserligen föreslås inte rakt ut att skivbolagens royaltyprocent ska avskaffas, men det öppnas åtminstone för en diskussion om procenten. Där nämns behovet av “golv och tak i ersättningarna, precis som i dagens system” – vilket då syftar på dagens biblioteksersättning, men varför skulle det inte även gälla Stim-ersättningarna från radio? Ett tak i radioersättningen skulle innebära en enorm omfördelning från sådana som Björn Ulvæus till sådana som verkligen behöver inkomster. Slutligen droppar vänsterpartisterna några andra idéer:

Progressiv royaltybeskattning är en intressant idé. Det finns redan vissa stöd till inspelningsstudior och konsertlokaler, som kanske skulle kunna utvecklas. Vänsterpartiet har också lyft frågan om stöd till utveckling av fri programvara: en tänkbar insats är att stödja utvecklingen av fria program för mixning, redigering och datoranimering.
Digitala bibliotek är inte lösningen med stort L på hur framtidens nätekonomi ska se ut. Det kommer behövas många olika lösningar, både i form av nya affärsmodeller och av politiska reformer.

Förresten: Det postdigitala manifestet, § 33, avhandlar de två dominerande positioner som stått mot varandra i diskussionerna om digitaliseringens verkningar på kulturområdet (oftast förd som en “fildelningsdebatt”). Å ena sidan upphovsrättens fundamentalister, å andra sidan de som lovsjunger “nya affärsmodeller” som helst ska ge alla omedelbar tillgång till allt. Schematiseringar av detta slag hör ju liksom till manifestgenren, så den senare gruppen delas sedan också upp i två. Högst förenklat: en större grupp av marknadsliberaler som gillar reklamfinansiering, en mindre grupp av socialister som gillar skattefinansiering och som förespråkar “upprättandet av en simulerad variant av folkbibliotek”. Så skriver jag i manifestet, innan jag går vidare till att i § 34 diskutera två inte fullt så dominerande strömningar, betecknade med orden remixkultur respektive deltagarkultur. Syftet är inte att fördöma någon av de nämnda strömningarna – utom möjligtvis upphovsrättsfundamentalismen – men däremot att peka på dess blinda fläckar. Vad jag då skriver är i stort sett att även socialisterna är liberaler, i den mening att de tror på individens förmåga att på egen hand göra ett urval ur överflödet. Även för de förslag om bredbandsskatt eller digitala bibliotek som framförts vänsterifrån har utgått från den abstrakta tanken om individuell konsumtion. Vänsterpartiets nya programskrift tar visserligen inte tag i frågan om urvalets kollektivitet, men öppnar för att tala om den, vilket är gott nog.

Nog ordat. Vi får se om någon annan kanske orkar pejsta in grejer härifrån i wikin på digitalabibliotek.se…