Entries from September 2010 ↓

Valanalys

Cybernetiken vann valet

Cybernetiken vann valet, igen. För att undvika missförstånd måste först klargöras att detta inte betyder att “nätet” vann eller att robotarna vann utan någonting mycket, mycket tristare. Valets vinnare var styrningskonsten, den självförverkligande teorin om självreglerande system: cybernetiken.

“Valrörelsen”, detta ord som vi alla lärde oss att använda utan en blinkning, kom att beteckna en slags generalexercis i systemadministration. Med detta menar jag inte att samtliga partier ägnar sig åt att bevara en rådande samhällsordning, även om detta i flera bemärkelser är sant. Jag syftar i stället på valrörelsesystemet som ett eget system med endast vaga kopplingar till vad som kommer efter valdagen och med absolut noll kopplingar till den mandatperiod som inleds 2014. Det har hela tiden varit underförstått ordet “vinnare” betecknar de individer som vid ett visst styre kan föränta sig en något större privatekonomi under de närmaste fyra åren.

Valrörelsen görs till ett system genom kontinuerlig återkoppling, vilket förutsätter ett oupphörligt mätande.

Cybernetik fungerar, eller började först fungera, genom en oerhörd insats för att göra världen cybernetisk genom en enorm datainsamling, genom utplacerande av sensorer, genom mätningar och undersökningar samt kontollinstrument för att kunna styra om världens flöden cybernetiskt.

Opinionsmätningar är förutsättningen för att göra valrörelsen till ett system att styra. Vi har i år inte bara bombarderats med statistiska undersökningar om vad folk planerar att rösta på. En rad undersökningar har också gjorts av vad folk tror att andra kommer att rösta på. Till nästa valrörelse kan vi se fram mot undersökningar om vad folk tror att andra tror att flertalet kommer att rösta på.
Ändå är de publicerade väljarbarometrarna bara en liten del. Partierna beställer även undersökningar för internt bruk. “Väljarkåren” blir till ett system genom varje mätbar aspekt mäts. Vilka ord man tycker känns viktigast, vilken partiledare som är snyggast klädd, vem som gjorde bäst ifrån sig på teve, vem man starkast identifierar i rollen som en stark internationell ledare. Informationen används för att kontinuerligt justera återkopplingar syftande till att förstärka eller försvaga avlästa tendenser.

På intet sätt skulle detta förändras att förbjuda opinionsmätningar veckorna före ett val, som man gjort i flera andra länder. Först och främst för att förbjudet inte gäller mätningarna i sig, utan bara att de görs offentliga. Partierna fortsätter att göra mätningar för internt bruk och tajma sina “utspel” i enlighet med dess resultat. Dessutom har de möjligheten att låta dessa interna mätningar “läcka”. Vi kanske även måste förbjuda Wikileaks under veckorna innan ett val? Fast det behövs nog inte, så länge det finns utländska undersökningsföretag och utländska massmedier som inte berörs av svensk lag. Det vore ytterst konstigt om svensk press inte fick referera till vad som redan publicerats utomlands.

Cybernetiken, sägs det ibland, överskrider åtskillnaden mellan information och energi. För att beteckna denna syntes har den samtidspolitiska svenskan etablerat av ett enstavigt ord: jobb.

Avslutningsvis vill jag citera två tweets:

Jag hoppas vi får en ny regering, full av öppna konflikter och spänningar, och som drivs av passion i stället för teknokratiska ideer (arbetslinjen).
Jag är förbannat trött på det civiliserade samtalets, enighetens självändamåls och arbetslinjens lobotomering av politiken.

Blixtkraschens tidsålder

Högfrekvenshandelns monstruösa skönhet” löd rubriken på ett inlägg som postades här för en månad sedan. Där flaggades för en kommande artikel av Daniel Berg, som nu har kommit på papper i senaste numret av Ordfront magasin.

Här finns artikeln “Blixtkraschens tidsålder” som inscannad pdf (6 sidor, 1,5 MB)

Ämnet är alltså högfrekvenshandel, “introduktionen av kiselbaserade arter i en kolbaserad ekologi” och hur detta resulterar i en deflatorisk inflation.
Spiralen där krediter skapar fler krediter spårar Daniel Berg tillbaka till vattendelaren 1971. Året då USA genomlevde sitt inhemska oljekrön. Året då dollarn frikopplades från guldet, vilket blev dödsstöten för Bretton Woods-systemet och innebar att världen gick från guldmyntfot till oljemyntfot. Året då Intel började marknadsföra sin första mikroprocessor. Något som i förlängningen, skriver Daniel Berg, betydde att världen bytte penningform från papper till binärdata. Finansväsendet kunde börja accelerera mot ljusets hastighet, vilket paradoxalt nog har givit den rumsliga positionen ny betydelse. Tidsmarginalerna är så små att nyckeln till monopolvinst kan vara att ens datorer ligger nära börsens.

Läs och känn svindeln.

Arbetssamhället, del 1: Fyrtio heliga timmar

Förra inlägget handlade om min gamla radio men slank in på frågan om arbetstid. Hur långa arbetsdagar berövar oss tiden att själva laga sånt som är trasigt (kläder såväl som elektronik), att koda, att odla, att spela. Och när tiden inte finns, trots att intresse finns, så utvecklas inte våra förmågor. Vi tvingas i stället att köpa nya produkter eller möjligtvis tjänster, vilket “skapar jobb” och tvingar oss själva att jobba ännu mer för att ha råd.
Detta är arbetslinjens utopi. Den är rakt igenom pervers. Arbetslnjen – i den totalitära betydelse som begreppet idag har fått – gör det till ett självändamål att nyttiga sysslor utförs som avlönat arbete. Inte för att lönearbete skulle vara rationellt, som medel för att uppnå någonting särskilt. Lönearbete är rationaliteten, den rationalitet som drar upp gränserna för valrörelsen 2010.

Carl Schlyter (mp) skriver i senaste numret av Arena:

Om vi tagit ut hälften av den produktivitetsökning som ägt rum sedan 1980 i form av arbetstidsförkortning så hade vi i dag varit nere i 32 timmars arbetsvecka. Men i stället för att de partier som har kortare arbetstid i sina partiprogram tar strid för detta ligger de lågt och vågar inte längre driva frågan. Det är dags att detta dödläge bryts denna valrörelse. De som är emot kortare arbetstid hävdar att det inte går att finansiera välfärden då, men samtidigt föreslår de aldrig 45-timmarsvecka. Det är som om själva siffran 40 är helig.

Ja, det är sannerligen suspekt att ingen föreslår förlängd normalarbetstid. Utom då i form av höjd pensionsålder, tidigare skolstart, försvårande av livet för studenter och underlättande av livet för dem som jobbar övertid – alltsammans olika sätt att öka totalarbetstiden. Men ingen vill höja siffran 40, som står fastslagen i Arbetstidslag (1982:673), 5 §. Och de som vill sänka den talar tyst.

Samtidigt är det väl lika bra att vi inte stirrar oss blinda på normalarbetstiden, för den betyder inte allt. Att bara ändra den behöver inte leda till bestående resultat. Se hur det gick i Frankrike och betänk hur lite normalarbetstid betyder för alla oss som i någon mån är utlämnade att arbeta i egen firma.
På samma sätt är det ett misstag att föra fram medborgarlön/grundinkomst som universalmedel mot arbetshetsen. Detta är vanligt inte minst bland radikala kretsar i Finland och Italien. Invändningarna mot en sådan modell är många och tankeväckande så vi återkommer dit, men först senare i den bloggserie som härmed inleds.

Arbetssamhället är namnet på en ny bok av sociologen Roland Paulsen. Om den finns mycket att säga, så det blir en rad bloggposter med utgångspunkt där. Både rena referat, vidare associationer och vissa kritiska anmärkningar. Men bloggserien om arbetssamhället är inte tänkt att stanna där, utan fortsätter sedan i ännu rätt oklara riktningar. Vi håller nog på ett tag.

Telefunken Paroll 500. Vem lagar min radio?

Detta, kära vänner, är vad jag kallar en radio:

Jag vet inte exakt vilket år som den tillverkades, denna FM-mottagare av märket Telefunken Paroll 500. Gissningsvis i början av 1970-talet. Paroll-serien tycks ha varit särskilt avsedd för export till Sverige.
Tre knappar var som gjort för de tre radiokanaler som existerade i Sverige: P1, P2, P3. Ännu idag är dessa tre de enda som existerar för mig. Men om man någon gång vill berika sin köksvardag med lite slumpmässighet finns där den fjärde tuning-knappen som låter en träda in i närradions förunderliga värld, även om närradio nog knappast hade införts när den här maskinen lämnade fabriksportarna i Hannover (eller någon annan västtysk industristad.

Min mormor och morfar, Ulla och Casimir Lindhe, hade en radiomottagare i varje rum. Även på toaletten. Just den här stod i köket. Nu står den i mitt kök. Men där hann den inte tjäna särskilt länge innan den en dag bara gav ifrån sig brus.
Kanske har mottagaren fastnat på någon av FM-bandets mellanfrekvenser. Jag vet inte. Tyvärr är min kunskap om radiomottagare pinsamt låg. Jag gissar dock att det inte är jättesvårt att laga, ens för en lekman med lödkolv. Det känns mer som en fråga om tid än en fråga om pengar. Risken är stor att min radio i slutändan kommer att förbli ett olagat bidrag till sopberget, medan jag köper en ny köksradio.

“Vi vill lämna köp-och-släng-samhället”, skriver Miljöpartiets valmanifest. “Det ska vara lönsamt att reparera när något är trasigt.” Lösningen är enligt Miljöpartiet att sänka momsen på tjänster. Men jag är lite tveksam.

Visserligen är jag ingen större vän av moms. Regressiv beskattning är orättvist och jag beundrar vänsterpartierna i Japan, som sedan länge driver kravet på att all moms ska sänkas till noll procent. Med ett mycket stort mått av god vilja så kanske en sänkning av tjänstemomsen till tio procent kan betraktas som ett steg i sådan riktning.

Jodå, sänkt tjänstemoms kan säkert också stimulera till att vissa dyrare maskiner repareras i stället för att slängas. Men nu snackar vi om en futtig köksradio. Om jag bara vill kunna lyssna på radio i köket kan jag köpa en modernare sak för några hundralappar. Förhoppningsvis håller den i åtminstone ett par år. Sen kan jag köpa ett år. Det lär vara mer “ekonomiskt rationellt” för mig att göra så än att lämna in min gamla Telefunken på verkstad – även om jag helt skulle slippa moms.

Om vi verkligen vill ersätta köp-och-släng-samhället med en kultur av att laga trasiga saker, då duger det inte med en övertro på marknadsutbyten. Väldigt många lagningar är för små för att det ska vara meningsfullt att “skapa jobb”, även om man är så pervers att man anser jobbskapande vara ett självändamål. Många lagningar är också såpass osäkra – man vet inte om det kommer funka eller inte – att ett marknadsutbyte blir krångligt.
Vad som däremot fungerar är vardaglig fixarförmåga och vänskaplig tillit. Sådan skapas inte genom sänkt moms, utan förutsätter först och främst tid. Därför vore sänkt arbetstid en mycket starkare stimulans.
Inte bara ger sänkt arbetstid mer tid för utbyte av småtjänster mellan vänner. Vi får också mer tid att utveckla våra egna kompetenser. Vissa kan lära sig sy bättre. Andra lär sig löda i radiotransistorer. För att inte tala om hur många fler som kan lära sig programmeringsspråk och bidra till fria mjukvaruprojekt. Eller få tid att göra musik. Kanske även odla mat i trädgården.

Att ifrågasätta 40-timmarsveckan anses dock ytterst suspekt, så vi sätter punkt där (bara för att snart återkomma med en hel bloggserie om arbetssamhället). Just nu drömmer jag inte om politiska beslut av ena eller andra slaget. Jag drömmer om att min köksradio, min Telefunken Paroll 500, ska börja fungera igen.
Och kom inte och säg “internetradio”. För mig är det inte ett alternativ. Enda gångerna som jag lyssnar på P1, P2 eller P3 i flera timmar är när jag har en genuint analog mottagere till hands. Just det lyssnandet är ofta vad jag vill ha. Jag vill inte välja från en meny av hundratals specialprogram, utan öppna en dörr mellan slumpen och köket.
En slump som samtidigt är synkroniserad med alla andra som lyssnar på Sveriges Radio i realtid. Riktig realtid, inte simulerad realtid vilket är vad digitala överföringar ger. Analog kommunikation är snabbare än digital. När kommunikationen störs vill ha höra störningen som ett brus, inte som en upphackning eller fördröjning av flödet. Om min uppkoppling till internet av någon anledning skulle brytas, vill jag fortfarande ha tillgång till radion.

Och det ska fan inte vara någon “retromodell”, vilket vår tids radiobutiker svämmar över av. Det ska inte vara en modell där man måste scanna hela FM-bandet, förbi en massa skitkanaler, för att komma till P1, P2 och P3. Vad jag vill ha är en enkel jävla köksradio. Tre knappar. En för varje kanal. Allra helst en Telefunken. Min mormors radio, min morfars radio. Min radio.

Legopatent

Lego förlorar varumärkesstrid“, skriver Dagens Nyheter. “Lego förlorar sitt viktigaste patent“, rapporterar Dagens Industri.
Rubrikerna är satta över precis samma TT-telegram. Detta säger kanske något om den allmänna kunskapen om immaterialrätt bland Sveriges journalister.

Sydsvenskan har en bättre artikel som förklarar vad saken gäller. Lego-koncernen hade försökt att registrera det visuella uttrycket i en klassisk legobit som ett skyddat varumärke, vilket inte godkändes av EU-domstolen. Legobitens utformning befanns vara ett uttryck för en teknisk funktion, vilket kan kvalificera för tidsbegränsat patentskydd men inte för varumärkesskydd som är potentiellt evigt.

Lego-systemet har mycket riktigt åtnjutit patentskydd. Grundpatentet lämnades in år 1958. Även om detta bara var ett av många, har alla patent för länge sedan löpt ut. Antagligen var detta en bidragande faktor till att Lego-koncernen övergick från att bygga enkla klossar till att förproducera färdiga leksaker – vars konstruktion åtnjuter upphovsrättsligt skydd, en tredje immaterialrättslig variant. Lego-koncernen har i vart fall förblivit en duktig vinstmaskin.

Go, Godard

Jean-Luc Godard donerar 1000 euro till James Climent, en 37-årig fotograf som av fransk domstol dömts till stora skadestånd för att han tillgängliggjort 13788 mp3-filer via Soulseek. (Enligt Torrentfreak; Boingboing uppger däremot att han skulle ha laddat ner samma antal filer via Bittorrent, vilket inte förefaller så troligt att någon skulle åka dit för.)

I samband med detta uttalade sig den legendariske filmregissören:

Självklart är jag motståndare till Hadopi. “Intellektuell egendom” existerar inte. Jag är motståndare till att rättigheter kan gå i arv. Nog för att barnen till en konstnär kan få dra fördel av föräldrarnas verk fram tills att de blir myndiga. Men efter den punkten är det obegripligt för mig varför Ravels barn skulle tjäna pengar på Bolero.

Godards ställningstagande är föga förvånande. Han har länge varit känd för att inte tro på upphovsrätt. Pirate Cinema Berlin formulerade saken för fem år sedan ungefär såhär: Godard må ha försvarat den kinesiska kulturrevolutionen gentemot den amerikanska, men aldrig den franska revolutionen gentemot den digitala.

Han lär för övrigt även ha sagt att det är filmtittarna som borde få betalt för att titta på film, inte tvärtom. En gång i tiden var Godard inne på att avskaffa filmen som separat konstform – en mycket sympatisk ambition för en filmare, tycker jag själv. Fast enligt dem som vet bäst så gjorde han inte mycket mer än att rippa idéer från lettristerna och situationisterna för att därefter tämja dem till att passa i filmens varuform.

Årets film från Godard heter rätt och slätt Socialism (torrent). Den lanserades i Cannes (oerhört radikalt), distribueras på traditionalistiskt vis (oerhört radikalt) och involverar posörmaoisten Alain Badiou i rollen som “berömd fransk filosof” (oerhört jävla radikalt).
Nä, då blir jag mer sugen på att kolla in den 23 år gamla Soigne ta droite – som inte bara är en slapstick-komedi, utan som även åtminstone av vissa ses som en dödförklaring av själva filmmediet. Därifrån kommer bilderna som illustrerar det här inlägget.

Om Acta, med mera, i nya numret av Internationella Studier

Tidskriften Internationella Studier, som ges ut av Utrikespolitiska institutet, bad mig skriva en artikel om vilka internationella nätpolitiska utmaningar som väntar Sveriges nästa regering. Jag skrev mest om Acta, men även en del om Island som stundande “yttrandefrihetsparadis”. Andra frågor fanns det inte utrymme att gå på djupet i, men jag hoppas ändå att min genomgång kan vara till nytta för någon.

Nu har numret utkommit på papper, i formen av en mindre pocketbok. Här finns min artikel som inscannad pdf.

Bland övriga texter i Internationella Studier 3/2010 fanns tre som jag läste med särskilt intresse. Sven Gunnar Simonsen skriver om hur Bosnien sakta upplöses som statsbildning till följd av agerandet från de styrande i landets ena “entitet”, Republika Srpska, men även påskyndas av de politiska framgångarna för den bosniakiske mediemogulen Fahrudin Radončić.
Zonen just söder om Sahara kallas Sahel och om vad som händer i dess västra hälft, “där gränserna är porösa”, skriver förre ambassadören Agneta Bohman. Norr om Sahara ligger ett antal stabilare statsbildningar – Tunisien, Algeriet, Libyen, Egypten – som alla styrs av åldrade män. Aron Lund skriver intressant om vad som kan ske när det är dags för tronföljd. Även om tawrith el-sulta (ärvd makt) tills nyligen var tabu i arabvärldens republiker, märks nu en klar tendens till “monarkisering”. Något som i stabilitetens namn verkar accepteras även av ledarna i EU och USA.

Catherine Christer Hennix

Catherine Christer Hennix, född 1948. Svensk-amerikansk kompositör, ljudteoretiker och matematiker.

Så sent som i morse hade jag ännu inte hört namnet. Sökningar på webben och i textarkiv antyder att nästan ingen i Sverige har uppmärksammat C.C. Hennix under de senaste 10–20 åren. Möjligtvis kommer detta nu att ändras av en aktuell återutgåva av The Electric Harpsichord, inspelad på Moderna Museet år 1976. Därtill kommer snart en artikel i oktobernumret av The Wire, signerad Marcus Boon som även är aktuell med boken In praise of copying, vilken verkar ytterst spännande.

Ljudexperimenten som C.C. Hennix inledde på 1960-talet är en direkt föregångare till vår tids drönmusik. Influenserna kom tidstypiskt från mötet mellan en västlig och en östlig musiktradition: Iannis Xenakis, Karlheinz Stockhausen, La Monte Young och Pandit Pran Nath. Men lika viktigt är antagligen att C.C. Hennix var professionell matematiker, vars forskning enligt uppgift gick i fotspåren av Alexander Esenin-Volpin vars verk jag är oförmögen att bedöma men tycks ha handlat om ändlighet och intuition. (Fyll gärna i här, matematiker!)
Vidare så uppges C.C. Hennix redan år 1969 ha använt sig av datorgenererad talsyntes i verket Still Life, Q som även ska finnas på LP-skivan Speech Songs (Fylkingen/SR, 1972). C.C. Hennix har även länge ägnat sig åt att spela såg, vilket inte saknar koppling till matematiken. Det handlar om att utforska kombinationstoner som uppstår i interferensen mellan två frekvenser.

Allt detta kan på fascinerande vis kopplas till en längre musikhistoria som visar på hur drön/bordun är någonting mer än bara en “musikstil”. C.C. Hennix säger i en intervju att den första stora orgeln i Notre Dame-katedralen innebar någonting helt nytt för Europa. Det var det kraftfullaste ljud som hörts – och orgeln spelade inga melodier, bara en enda ton. Ovanpå denna sjöng man olika toner.

That was the biggest revolution in western music, that idea of a big sound. But it was cut short because of the introduction of the keyboard which resulted in the need for re-tuning all the scales, and that just destroyed what they’d started to do
… if they had had the money they would have produced a keyboard for each scale. But they were short on money, so they just had one, and they forced everybody else onto that keyboard.

Enligt C.C. Hennix historieskrivning skedde alltså en form av kontrarevolution när tonerna reterritorialiserades på endast tolv vita och svarta tangenter, vilka såsmåningom började stämmas enhetligt och liksvävande. Denna modell har – via Moog – fortsatt att i hög grad dominera även vår tids ljudsyntes. Men samtidigt lever drömmen om en framtidsmusik med “ett oändligt antal tangentvord”, som C.C. Hennix säger i intervjun. Något som trots allt underlättas av tillgången till datorer, plus en viss dos av matematisk teori.

each composer should simply have her own concept of tuning. That seems to me basically the future of music. Instead of everyone using the same system of tuning, each composer works out her own system of tuning and makes music accordingly.

The Electric Harpsichord som nu har återutgivits är en 25 minuter lång inspelning, men enligt C.C. Hennix är verket “egentligen” oändligt och överskrider skivindustrins tidsbegränsade format. Hen menar vidare att The Electric Harpsichord bör avlyssnas på en volym av 100 decibel för att hela rikedomen av övertoner ska framträda, men man får ett ganska bra hum om saken ändå. Lyssningen är inte odelat njutbar. Ljudbilden får beskrivas som kuslig. Marcus Boon beskriver det som en känsla av att marken under en börjar smälta halvvägs in i stycket – vilket kanske var vad C.C. Hennix och Henry Flynt åsyftade när de på 1970-talet talade om “Hallucinogenic Ecstatic Sound Experience“.

Kompositören som då kallades Christer Hennix har senare figurerat som Catherine Hennix men är idag folkbokförd (som kvinna) just som Catherine Christer Hennix, i Enköping. Olika uppgifter gör dock gällande att hen är verksam i Amsterdam eller Berlin där hen fortsätter att på olika sätt arbeta med drön.

Via extraordinära musikbloggen Post-Global går det att hitta Electric Harpsichord i en rad filarkiv.

Krisland, del 6: Skönmålning

Häromveckan var det premiär i Reykjavík för en ny film, Future of hope. Det är en dokumentär om det nya Island som framträder efter kraschen för två år sedan, gjord av två brittiska filmare. Budskapet är odelat positivt. Filmen tar upp småskalighet, förnybar energi, ekologiskt jordbruk, samarbete, DIY-attityd, att laga trasiga saker i stället för att kasta dem – ja, hur en ny mentalitet har börjat blomstra till följd av att den finansiella parentesen tog slut.

Visserligen verkar filmen ännu bara ha visats på Island. Ännu har den varken nått till biografer i andra länder eller till nätets öppna torrentindex. Men några saker går nog att säga på grundval av ett fåtal recensioner samt filmens två trailers.
Särskilt de senare gör mig skeptisk. Ohöljt exotiserande och med sliskig musik påminner trailerna om en reklamfilm, finansierad av Islands turistbyrå. Oavsett vad personerna i filmen säger, implicerar bilderna på unik natur och nationalromantisk konst att den pågående omställningen är någonting specifikt isländskt som inte kan kopieras av andra krisdrabbade regioner. En recensent kritiserar också Future of hope för att släta över de många personliga tragedierna – de som förlorade allt i kollapsen och aldrig tog sig upp igen. Gränsen mellan positivt budskap och reklamartad skönmålning är tunn, precis som gränsen mellan hopp och uppgivenhet.

Future of hope verkar trots allt inte ha finansierats av Islands turistbyrå. Med hjälp av Kickstarter lyckades filmmakarna snabbt få 182 frivilliga att skaka fram 10000 dollar för att “sprida ett positivt budskap om Island”. Alltså samma finansieringsmetod som Simon Klose nyligen använde för att dra in fyra gånger så mycket till dokumentären TPBAFK.