Entries from December 2011 ↓

För egen del var året tredelat: vinter, Berlin, höst.

Vintern omfattade de första tre månaderna av 2011: januari, februari, mars. Jag var föräldraledig. Mina minnesbilder är fyllda av snö och av nyheter från Nordafrika. Jag bloggade frenetiskt på eftermiddagstimmarna och det handlade då i hög grad om arbete på Boken & Biblioteket som till stor del skrevs just under denna årstid. Jag minns särskilt några mörka kvällar i ödsliga salar på Stockholms universitetsbibliotek då jag vägde formuleringar med svartmetall i lurarna.

Berlin var en fyra månader lång årstid, mer eller mindre somrig, som i sin tur kan delas upp i två eftersom vi hann bo på två adresser. Tidigt på morgonen brukade jag cykla ner till det nya universitetsbiblioteket i Mitte för att skriva hela dagarna på min avhandling. Fast jag kunde inte heller avhålla mig från bibliotekets öppna magasin utan snöade in på uppemot hundra böcker som jag inte hade tänkt snöa in på. Förutom att detta bidrog till att höja ambitionsnivån på min avhandling, det vill säga till att försena den och krångla till den, spillde fynden över i riktningar som jag ännu inte kunnat följa ens halvvägs.
Till detta kom all den läsning av tyskspråkiga texter som bara tenderar att ske på plats. Mestadels lyckades jag avhålla mig från att blogga. Under dessa idylliska månader kretsade det mesta kring avhandlingen och sandlådorna.
Arbetet med Boken låg i stort sett på is i Berlin, med ett viktigt undantag: Jag minns den långfredag när jag cyklade runt för mig själv med ett manusutkast som jag jobbade på först över kaffe vid Weißer See, senare över öl i Boxhagener Platz och slutligen till solnedgången i Ernst-Thälmann-Park.

Höst är det lite slarviga namn jag väljer på årets tredje och längsta årstid. Augusti betraktar som något av en övergångsmånad; till den egentliga hösten hörde september, med en symbolisk startpunkt på bokmässan då Boken & Biblioteket katapulterades iväg. Utan tvivel var det sedan höst i både oktober, november och december. Årstiden präglades av återgång till vissa rutiner (skriva avhandling på bibliotek), etablering av vissa nya rutiner (dagis), återupptagande av visst socialt umgänge (på en höstlig nivå).
Höstarna präglas alltid av att sommarens intryck kristalliserar sig på olika sätt och 2011 kom detta i hög grad att handla om en förmedling av tankar från ett tyskt till ett svenskt sammanhang. Detta resulterade i en ännu opublicerad artikel och sedan i ett trängande behov av att resonera i realtid kring världskrisen, i form av en bloggserie som kommer att fortgå in i 2012, trots att tiden att blogga för tillfället är knapp och lär bli knappare.

Årsskiftet 2011–2012 bildar för egen del ännu ett tydligt årstidsskifte, även om jag inte vet om det som kommer ska kallas för vinter eller för något annat. Vi flyttar nämligen på nyårsdagen, från sydvästra till sydöstra Stockholm.

Hur 2012 kommer att bli vågar jag knappt spekulera i. Även om jag faktiskt vågar räkna med att disputera innan sommaren har jag ingen aning om vad jag i övrigt kommer att ägna mig åt.

Den här veckan bjöd Dagens Nyheter på en längre intervju med Anders Borg. Det verkar denna tidning f.ö. göra varje vecka. Men just den här veckan talade finansministern om s.k. ungdomsarbetslöshet.

Anders Borg /…/ betecknar ungdomsarbetslösheten som ett komplext samhällsproblem som ingen har lyckats lösa under de senaste 30 åren. Men enligt honom finns det verkningsfulla lösningar:
–?Vi måste se över praktiken i yrkesutbildningarna, som inte håller tillräcklig kvalitet. Det gäller också att få till stånd fungerande lärlingssystem.

Tänk, alla de år som har gått – 1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1987, 1988, 1989, 1990, 1991, 1992, 1993, 1994, 1995, 1996, 1997, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010 – utan att någon har lyckats genomföra de “lösningar” som trots allt är “verksamma”!

Nä, låt oss lägga sarkasmen åt sidan. Finansministern har ju rätt i att ungdomsarbetslöshet är ett komplext problem. Lika komplext som den underliggande krisen, som är global, vilket tyder på att problemet inte kan lösas genom reformerade yrkesutbildningar.

Den välrenommerade finansjournalisten Felix Salmon publicerade just en slagkraftig bloggpost betitlad “The global youth unemployment crisis“.

As we come to the end of 2011, it’s worth taking note of the fact that stunningly high youth-unemployment numbers are increasingly a global phenomenon — and that this is a new thing, which postdates the financial crisis, and which doesn’t seem to be improving anywhere.

Uppemot hälften av alla unga (under 25 år) är nu arbetslösa i länder som Spanien och Grekland. Även i Irland har krisen fått ungdomsarbetslösheten att stiga till över 30 procent. Det är nästintill ofattbara siffror för att vara Europa. Snarast kan de jämföras med 2008 års siffror för hur många unga som var arbetslösa i Tunisien (30 %) och i Egypten (25 %). Felix Salmon drar också slutsatser som påminner om Paul Masons upprorsanalys. Och hans gissning att fängelserna kommer att byggas ut får klassas som en lågoddsare.

Olika länder mäter arbetslöshet på olika sätt. Att jämföra siffror är knepigt, men den historiska faktorn blir tydlig om man jämför den snabba ökningen av arbetslösa unga nästan överallt, även i USA. Diagrammen finns i Felix Salmons bloggpost. Var lösningen finns ska vara osagt. Grejen är denna: Om ungdomsarbetslösheten är ett globalt och historiskt fenomen, så är det inte en “politisk fråga” som kan ryckas loss från världskrisens större sammanhang.

Är inte själv på 28C3 i Berlin. (“Nobody goes there anymore. It’s too crowded.“).

Likväl är jag lockad att förhålla mig till programmet. Första dagen bjöd på presentationer om hacktivismens historia i Tyskland, om nätpolitisk aktivism i Turkiet, om att bryta sig in i mobiltelefoner och om de faktiska möjligheterna till övervakning genom mönsterigenkänning.

As governments increase their data collection capabilities software developers are stepping up to both utilize and augment surveillance capabilities. DNA databases, facial recognition, behavioral patterning, and geographic profiling are all in use today. Police are crowdsourcing identification of suspects and citizens are willingly participating.

Detta får mig att minnas “We lost the war” som var konferensens paroll för sex år sedan, 2005.

År 2011 verkar första konferensdagen ha dominerats av Evgeny Morozov och Cory Doctorow, åtminstone om man ser till de omedelbara vattenringarna. Jag gör ett snabbt försök att summera utifrån.

Evgeny Morozov talade på ett välkänt tema: hur västvärldens telekomföretag hjälper diktaturer att skärpa kontrollen. Första frågan som väcks blir då: Kan vi inte bara förbjuda dem? Detta är möjligt i vissa fall, som i Ericssons export av övervakningsutrustning till Syrien som även inkluderar underhåll. Men i andra fall är det inte lika enkelt, för hård- och mjukvara kan nå sin destination via mellanhänder. Så gick det till när Israel exporterade övervakningsutrustning till Iran – fast inte direkt och troligtvis inte medvetet, utan via det danska företaget Rantek.
Morozov hänvisade till Spyfiles.org, som lanserades för en månad sedan. Där hänvisas till dokument som Wikileaks uppger sig ha, men väntar med att släppa. Bland annat handlar det om Ericsson, som verkar vara det enda berörda företaget från Sverige. Morozov hänvisade även till Telecomix’ Blue Cabinet som ett exempel på hur övervakning av övervakarna kan organiseras. Dmitry Kleiner refererar föredraget och här är kärnan:

As Evgeny mentioned, as did others asking questions from the audience, this can not be understood as a few unscrupulous firms making sinister deals with foreign powers to profit from the suppression of dissidents and activists. For this most part these firms are not designing and building surveillance technologies at the behest of the likes of Iran and Syria, but as result driven by law enforcement in western states. And what’s more, they are required by laws passed by western states to build-in the very backdoors and interception features that surveillance systems depend on. It’s hard to blame the companies for building in features that the law requires them to build in.

Expressing outrage that enemies of the US and it’s allies are using the technology being developed by the west also seems misplaced, and rests on regressive exceptionalist view that privileges western states as being somehow noble enough to be trusted with the ability to survey their citizens, but not sinister foreign powers.

Framtiden kommer enligt Evgeny Morozov att präglas av att diverse övervakare skaffar sig allt mer avancerad mjukvara för ansiktsigenkänning, videoanalys och mönsterigenkänning. Utvecklingen är ännu i startgroparna men såväl företag som regeringar satsar stora pengar. Morozov pekar på behovet av att höja medvetenheten inom universitetsvärlden. Matematikers arbete kan idag ha geopolitiska implikationer.
Iran är en enkel måltavla, när det gäller att börja uppmärksamma dessa saker. Få västliga regeringar (förutom Ungern) är förtjusta i Iran. Knepigare blir det i fråga om västallierade diktaturer som Saudiarabien och Bahrain, konstaterar Morozov.
Han avslutar sin presentation med frågan: “An opportunity for the Pirate Parties and others to develop an explicit foreign policy dimension?” Men varför måste nätpolitisk solidaritet nödvändigtvis stöpas i den form som kallas “utrikespolitik”? Jag förblir skeptisk. Dmitry Kleiner, igen:

Evgeny Morozov suggests that we act and get the media and our political representatives to take notice and lead an outcry against this rapidly increasing lock-down of our online platforms, yet this requires that our media and our politicians will rally against capitalism

Cory Doctorow talade om “det stundande kriget mot universaldatorn”. De senaste tjugo årens upptrappande krig mot piratkopiering var bara en förövning till det som nu brakar loss, menade han. Föredraget sägs ha varit bra, men jag har inte kunnat ta del av detaljerna. Därför nöjer jag mig med att sammanställa vad Geraldine Juarez skrev på Twitter:

@doctorow talking about the stupid ways industry find to “sell” info..which involves control the way we use OUR computers.
The problems is politicians are evil or clueless or evily clueless.
lol. your ipad is an appliance not a computer.
Parliament after Parliament introduce an stupid copyright law.
COPYRIGHT IS NOT IMPORTANT TO PRETTY MUCH EVERYONE.
The #copyright war was the 0.9 beta version of that what will come.
as we saw in (c) wars attempts to control general purpose computing will end in censorship and surveillance.
Banning (computation) instructions or routines will be unsuccessful, just as DRM and copyright is (was).
We have to win the copyright wars to keep computation open (this are the early days).
WE HAVE TO SUPPORT OPEN AND FREE TECHNOLOGIES.
The innefectiveness of their plans (the (c)ensorship people) make them to try harder inneffective remedies.
Companies dont need a lot of freedom… China proves you can have triving vibrant markets without freedom.
#SOPA exhibits a level of stupidity … normally only found in the core of a newborn star.
Things like anonymous and occupy are something new on earth, so we lack a vocabulary to describe them.

Cory Doctorow drog en mindre lyckad parallell till “war on drugs”, som Geraldine Juarez också påpekade:

The war on drugs is not a disaster because it doesnt stop drug trade… It is a fail because people is being killed by guns GOT IT? /…/
Cory talk was good. but dropping the war on drugs example to explain copyright is horrible. More if you dont mention the actual consequences.

Där sätter jag punkt för detta tafatta försök att på distans sammanfatta den första av fyra dagar på 28C3. Jag kommer inte att ha lika mycket tid för återstående tre dagar. Det hoppas jag att andra gör, t.ex. alla ni från Sverige som är där. (Om ni inte ens orkar blogga själva, får ni åtminstone tröstflattra mig.)

Här kommer ännu en översatt ekonomikrönika signerad Robert Kurz: “Kapital und Geschichte” (“Capital and history“), som ursprungligen publicerades i april 2009. Budskapet skiljer sig inte särskilt mycket från den förra krönikan som nyligen publicerades här: “Kapitalismen upprepar sig inte“. Även den här gången vill jag påminna om att det rör sig om en hastig översättning från tyskan.

Kapitalet och historien
Tilltron till kapitalismen tycks vara orubblig; även hos vänstern. Ur alla kriser kommer kapitalismen att resa sig ur askan likt Fågel Fenix, redo för en ny återhämtning. Samtidigt kan det inte förnekas att vi med dagens världskris nu har att göra med en historiskt annorlunda situation, vars följder inte går att förutsäga.
Likväl frågar sig alla: när kommer krisen att ta slut? Vad för slags kapitalism kommer efter krisen? Dessa förväntningar kommer sig av idén om att kapitalismen skulle vara “den eviga återkomsten av detsamma”. Värdetillväxtens elementära mekanismer förblir desamma. Det sker visserligen teknologiska revolutioner, sociala omvälvningar, förändringar i maktbalans och nya globala hegemoner. Men detta framstår bara som en yttre “händelsehistoria”, ett ständigt på och av i cykler. Ur en sådan synvinkel är krisen blott funktionell för kapitalismen. Krisen är “renande”, i det att den rensar undan överflödigt kapital. Därmed skapas utrymme för nya ackumulationsprocesser.

En sådan förståelse tar inte kapitalismens inre dynamik på allvar. Men det finns en alternativ förståelse, enligt vilken värdetillväxten bara existerar reellt inom ramen för den historiska dynamik som utgörs av produktivkrafternas utveckling. Denna utveckling är inte blott teknologisk, utan uppsätter nya villkor för värdetillväxt.
Kapitalismen är därför en irreversibel historisk process som leder mot en punkt som utgör dess kulmen. Inom dess historia krymper nämligen utrymmet för ytterligare värdetillväxt. Drivkraften för detta är frigörandet av arbetskraft, som i allt högre grad görs överflödig av de vetenskaplig-teknologiska aggregaten. Samtidigt är arbetet kapitalets substans, då endast arbete har förmågan att skapa reellt mervärde. Detta snöbollssystem måste dock stöta mot sina gränser, när förväntningarna sträcker sig alltför långt in i framtiden. Ur denna synvinkel utgör krisen inte bara en “rening” utan är historiskt eskalerande och leder fram till värdetillväxtens inre gränser.

Frågan är nu vilken status den nya världskrisen har. Företrädarna för den sistnämnda uppfattningen brukar anklagas för att de bara vill invänta kapitalismens slut. Men den inre gränsen ersätter inte den sociala befrielsen, för den leder i sig inte till annat än att världssamhället störtas i kaos. Snarare skulle man kunna anklaga den första uppfattningens företrädare för att de blåögt vill vänta på att kapitalismen efter sin “rening” ska starta på nytt. Denna förhoppning delar de härskande eliterna med stora delar av vänstern.
Tänk om så inte sker? Tänk om inga nya möjligheter till reell värdetillväxt går att finna. Då blir teorin om “rening” inte mer än en tom formel. En ny och arbetsintensiv produktionsordning finns ingalunda i sikte. För de allmänna förväntningarnas del pekar detta mot ett otrevligt uppvaknande. Frågan måste då bli: vad kommer efter kapitalismen?
Att blott förstatliga de kapitalistiska kategorierna är inte längre något alternativ, utan hör i sig till historien. Om den här krisen ska hanteras på ett civilisatoriskt vis, krävs mer än att vänta på nästa återhämtning.

Robert Kurz

Not: “Verwertung” har här översatts till “värdetillväxt”. Den engelska översättaren valde att översätta till “exploitation”.

Krisen vecklar ut sig över Europa inte som en våt filt utan snarare som ett kalejdoskop. Ursäkta den usla metaforen. Poängen är att skuldberättelserna tycks utvecklas mycket olikartat i länder vars ekonomiska situation ändå är likartad. Tydligast blir detta om man tittar åt de håll som kan kallas högerpopulistiska och -extrema.

Här kan det inte bli tal om någon heltäckande genomgång, bara en snabb jämförelse mellan Grekland, Italien och Spanien. Alla tre är hårt drabbade av skuldkrisen, alla tre har nyligen bytt regering. Jungle World körde just ett svep över hur bilden av Tyskland ser ut i bl.a. dessa länder och samma tidning har även berättat om Italiens extremhöger i krisen. Dessa två artiklar bildar den huvudsakliga källan till detta inlägg.

Grekland har just fått en samlingsregering som inkluderar ett nyfascistiskt parti, vid sidan om de två stora partierna. Italiens nya teknokratstyre innebär å andra sidan att extremhögern, som länge regerat tillsammans med Berlusconi i olika konstellationer, går i opposition. Spanien är däremot ett land där extremhögern saknar parlamentarisk slagkraft och där det senaste regeringsbytet var en följd av ett helt vanligt val. Under 2012 är det värt att hålla ögonen på hur extremhögerns inflytande utvecklar sig i dessa tre länder.

Högerpopulister (liksom nationalistiskt sinnade vänsterpopulister) söker efter en nationell fiende som ska ges skulden för krisen. Då finns det i praktiken bara två kandidater: Tyskland eller England–USA. Vattendelaren som framträder ligger alltså i linje med den klassiska geopolitikens idé om landmakt kontra sjömakt.

Grekland verkar gå i en entydigt antitysk riktning. Samma tendens återfinns såväl på den vänstra som den högra sidan av landets politiska spektrum. Symbolen för krisen heter Angela Merkel. Detta betyder att skulden inte riktas mot USA, som vänstern i Grekland annars alltid brukat göra. “Antiamerikanismens tid är slutligen förbi i den grekiska vänstern”, skriver Jungle World.
Allra antityskast är det högerpopulistiska medborgarinitiativ som anförs av den kända regissören Dimitris Kollatos. De arrangerar gatuteatrar fyllda med nazistiska symboler, i syfte att etablera en parallell mellan Tysklands agerande idag och den nazityska ockupationen av Grekland. Ur ett historiepolitiskt perspektiv kan detta betyda att möjliga paralleller till militärjuntans tid skjuts i bakgrunden.

Italien verkar inte alls lika mottagligt för den berättelse som riktar all skuld på Tyskland. Kanske har det viss betydelse att Italien aldrig har varit ockuperat av Tyskland, utan tvärtom tvingades kapitulera inför de allierade (USA och Storbritannien). Sånt kan få ökad betydelse i dagens läge. Visserligen förtäljer Jungle World att italienska tidningar porträtterar Angela Markel inte bara i wilhelminsk pickelhuva utan även i SS-uniform. Men fascisterna i Italien jobbar i annan riktning när de nu utarbetar en ny oppositionell position.
Forza Nuova har täckt centrala Rom med affischer mot “bankirernas regering”. De lyfter fram “anglo-judisk-amerikanska” kopplingar mellan Italiens nya premiärminister Mario Monti. “Den sanna orsaken till krisen återfinns i det globala frimureriet”, hävdar Forza Nuova, i likhet med gruppen kring Casa Pound. De två andra högerextrema partierna Fiamma Tricolore och La Destra går dock inte på samma konspiracistiska spår.
Lega Nord, å sin sida, börjar åter att på allvar hävda sin separatistism. “Italien har förlorat det europeiska finanskriget”, hävdar deras företrädare. Detta presenteras som en anledning att rita om statsgränserna så att norra Italien kan knytas närmare österrike och södra Tyskland. Lega Nord verkar kort sagt hoppas på att Italien ska gå i konkurs.

Spanien, slutligen, verkar efter det senaste regeringsskiftet vara ett oskrivet kort. Antityska stämningar verkar åtminstone inte vara särskilt framträdande – trots att en en “skuldbroms” infördes i Spaniens konstitution mitt under valrörelsen och det framkom att detta skedde på inrådan från Tyskland.

Att rikta skulden. “Skuld” har här använts i två bemärkelser, en finansiell och en moralisk. Finansiella skulder kan inte riktas, deras riktning är given men deras slutdestination är diffus: någon har lånat av någon som har lånat av någon som har lånat av någon, i ett oöverskådligt antal led. Moralisk skuld är däremot bara meningsfull när den når sin slutdestination, men i vilken riktning som den skyldiga ska sökas är öppet för omförhandling.

Robert Kurz är på väg med ännu en bok om samtidens kris: Weltmacht und Weltkrise: Die Grenzen des Kapitalismus. Samtidigt fortsätter han att publicera teoretiska mastodontessäer som följetong i Exit och toppar det hela med lättsammare ekonomikrönikor i Neues Deutschland. En av dessa kolumner översatte jag i somras: “Bilsagans slut“.

Här kommer ännu en slarvöversättning av hans senaste krönika, “Kapitalismus wiederholt sich nicht“. En ganska simpel sak. I andra sammanhang har Robert Kurz mer ingående vecklat ut själva grundtesen, som går ut på att krisen inte kan tänkas i termer av en evig återkomst.

* * *

Kapitalismen upprepar sig inte
Som livskänsla kallas det nostalgi: minnet av påstått bättre tider, exempelvis folkhemmet. I popkulturen kallas det “retro”: när producenterna får slut på idéer värmer de upp något annat och upprepar i lätt varierad version. Och i tv-serien “Brottsplats” vet man aldrig om man redan har sett samma program för ett par år sedan.

Inget är nytt under solen – så lyder devisen. På något vis har en övertygelse bredit ut sig om att det räcker att blicka bakåt för att få ett recept som fungerar i samtiden. Varför skulle annars politik, ekonomi och massmedia vara på ständig jakt efter historiska paralleller till de senaste årens krisutveckling? När man slår upp tidningen är det ofta som att ha blivit förflyttad till en historielektion.

Halsbrytande finansspekulationer, små och stora kriser, statsbankrutter i parti och minut och kollaps för misslyckade valutaunioner – den moderna tidens ekonomihistoriker tycks inte sakna något. Och historiens moral? Att allt redan har skett, vilket även betyder: ingen fara på taket, allt kan hanteras på grundval av förhandenvarande fakta.

Tanken är inte bara ett önsketänkande utan grundar sig även i en bestämd bild av kapitalismen som den eviga återkomsten av detsamma. Ibland blomstrar konjunkturen, ibland kraschar den; det finns vinnare och förlorare i varje år och århundrade. Men i princip ska det fortsätta så för alltid, enligt denna föreställning.

Men detta är feltänkt. Vi har inte att göra med ett statiskt system, utan ett dynamiskt. Kapitalismen upprepar sig inte och rör sig heller inte i en cirkelrörelse, utan den utgör en irreversibel historisk process. Kapitaltillväxten börjar inte ständigt om från noll, utan den kan bara gå vidare genom att överträffa sin senaste notering på den samhälleliga måttstocken. Graden av global ekonomisk integration låter sig inte vridas tillbaka. Produktivkrafternas utveckling kan inte göras ogjord. Detta garanteras av den universella konkurrensen.

Men när globaliseringen och produktiviteten fortsätter att nå ständigt högre nivåer, varför skulle då krisernas karaktär, djup och räckvidd ständigt förbli densamma? Den ständigt återberättade historien om 1600-talets tulpanbubbla på Amsterdambörsen lär oss ingenting om 2008 års fastighetsbubbla eller om Lehman Brotheres-kraschen. För att begripa att en statsbankrutt på tidigt 1800-tal var någonting helt annat än idag, räcker det att kasta en blick på statens andel av nationalinkomsten. Dagens historielektionen är i själva verket en spökstund.

Ständigt hör man påståendet att politik och förvaltning har lärt sig så mycket av förgångna kriser att det idag finns tillräckligt med redskap för att hantera situationen. Diagnostikerna är på sin höjd oense i frågan om dagens kris är som 1872 eller som 1929 eller kanske bara som 1973.

Inlärningsförmågan framstår som begränsad, när regeringar och centralbanker dagligen demonstrerar att deras näringslivs- och finanspolitiska koncept är ungefär lika hjälpsamma som en verktygslåda för ett ånglokomotiv är för att nödreparera ett snabbtåg. Om man ständigt talar om framtiden, som vår tids eliter gör, bör man inte förlita sig alltför mycket på förgångna tider metoder för att rädda systemet. Oavsett vilket, så lever de gamla räddningspaketen och deras följder snarare som katastrofer i mänsklighetens minne.

Robert Kurz

Steve Goodmans bok Sonic Warfare aktualiseras av ett nytt patent.

A folded acoustic horn is incorporated into the physical shell of the shield. The horn couples acoustic pulses from a sonic pulse generator to an acoustic aperture to output a pulsed pressure beam that approximates a plane wave to produce a pressure barrier.

Tanken är alltså att kravallpoliser ska utrustas med extremt feta bashögtalare, inbyggda i deras sköldar. Hur dessa sköldar fortfarande ska vara möjliga för en enskild människas muskler att bära är mera oklart, men man får väl anta att patentet även ska täcka tillämpningar där högtalarna byggs in i polisbilar. Genom att rikta en tillräckligt låg och tillräckligt kraftfull frekvens mot diverse orosmoment ska dessa oskadliggöras. De kommer helt enkelt att drabbas av andnöd.

Orosmomenten avbildas i patentansökan som festande ungdomar. Företaget som har fått patentet heter Raytheon. De har feta kontrakt med amerikanska militären och är bland annat världens största producent av målsökande missiler.

Jag har upprepat detta flera gånger tidigare: Ljud är våld.

Så här ser det tydligen ut i skyltfönstret på anrika bokhandeln Gleerups i Lund. (Michael Holmgren skickade bilden.)

Skojigt – en robotbok blir ju knappast mer uppenbar än så här. Medan andra robotförlag ofta pryder omslaget mer irrelevanta bilder, framhärdar Books LLC i enklast möjliga utformning. Detta är en utskrift av artiklarna i en Wikipedia-kategori, automatiskt genererad vid sidan om hundratusentals andra kategoriutskrifter, varken mer eller mindre än så. Möjligtvis lite mindre, eftersom bokstaven ø inte kom med.

Varför boken beställdes in till Gleerups är svårt att säga. Att den därtill hamnade i skyltfönstret kan ha två alternativa förklaringar, tänker jag mig. Antingen tyckte någon anställd i bokhandeln att det var lulz. (Trolla är det nya maska.)
Eller så tänkte någon att det fula omslaget, inklusive stavningen “J?rn”, var ett hippt designergrepp. Man vet aldrig med danska arkitekter!

Den svenska nationalbibliografin, som upprätthålls av Kungliga Biblioteket, har börjat ta in s.k. ljudböcker. Det berättar Librisbloggen.

Detta är synnerligen intressant, eftersom “ljudbok” är ett begrepp som bara har varit i bruk i tio år. Som jag skriver i Boken:

Vid slutet av 2001 – månaderna innan momssubventioneringen av böcker infördes – började det i Sverige på allvar talas om ljudböcker.

Momsreglerna är ett sätt att dra bokmediets gränser. Boken frilägger den skatterättsliga definitionen av “ljudbok”:

För att åtnjuta ljudbokens ekonomiska privilegier måste texten först ha utgivits som vanlig bok på papper. /…/
Författare som enbart författar ljudböcker är ett okänt fenomen, trots ljudböckernas stora popularitet. /…/
I enskilt tillstånd kan inte en ljudinspelning kallas för ljudbok. Bara som kopia av ett original blir den till bok.

Tillämpas dessa principer även i nationalbibliografin? Nej! Kungliga Biblioteket har valt en betydligt bredare definition av ljudbok.
Detta märks om vi kollar listan på “Ljudboksposter importerade från SMDB till Libris“, sorterad med de äldsta först och bläddrar förbi de odaterade. Då hittade vi ett antal vinylskivor som utgavs på 1950- och 1960-talet. Några av skivorna rymmer välkända författares uppläsningar av egna verk. Andra rymmer kurser i bantning och retorik. Där finns också etnografiska fältinspelningar från missionsmöten i Kongo och av dialekter i svenska landsändar. Alltsammans är katalogiserat som ljudböcker.

Framför allt återfinns en massa porr. Några exempel:

• Den svenska synden / Sådan man, sådan hustru (Comédie Records, 1966)
  
• De älskandes åtrå och Natten är vår: 2 frivola indiskretioner med Sonja Turhagen och Björn Rungsås (Cupido Recording, 1966)
  
• Sängknarr (Pornophone, 1966)
  
• Mys 1 (Mys-produktion, 1966)
  
• Lisa ligger bra till; Porrigång på firmafesten (Pornophone, 1966)
  
• Ligga på hålet: en samlagsskiva med fjång. Autentisk ljudupptagning (Pornophone, 1968)
  
• Liebe und Sadismus (Pornophone, 1970)

Under perioden 1962–70 dominerar de pornografiska ljudinspelningarna bland det material som Kungliga Biblioteket just har klassat som ljudböcker och inkluderat i nationalbibliografin. Produceras det fortfarande porrskivor, alltså med ljud men inte bild? Jag har ingen aning. Kanske utgör porrskivan en s.k. döende konstform.

Kungliga Biblioteket har valt att tillämpa en bred definition av ljudböcker. Det är minst lika rimligt som att tillämpa de snäva kriterier som idag gäller i vardagsspråket och på Skatteverket. Frågan är bara hur de ska kunna tillämpa sina breda kriterier över en längre tidsrymd. För om porrskivor är ljudböcker, går det då att inte säga att poddradioprogram är ljudböcker? Eller bottnar kriteriet i vad för slags företag (skivbolag, bokförlag) som är utgivare? Det vore mycket intressant att höra någon från Kungliga Biblioteket utveckla resonemangen om vad man definierar som ljudbok, i dåtid såväl som framtid.

Nästintill dagligen använder jag Mediearkivet, som är en betaltjänst. Givetvis betalar jag inte för detta. Jag har svårt att föreställa mig hur någon som använder Mediearkivet skulle betala ur egen ficka. Enligt den enda tillgängliga prislistan kostar det 25 kronor att få tillgång till en artikel.

Själv kan jag utan vidare ta del av 25 artiklar på en dag. Förhoppningsvis leder inte detta till att någon annan måste betala hundratals kronor. “Någon annan” tenderar nämligen att vara skattefinansierade bibliotek, som ser till att jag kan använda Mediearkivet utan kostnad. Själv loggar jag in på nätet via Södertörns högskolebibliotek.

Såvitt jag förstår har biblioteken bildat ett konsortium som gemensamt köper in tjänsten, men detaljerna är inte tillgängliga för allmänheten. Det är lite trist, tycker jag.
Biblioteken hade kunnat bidra till den arkivpolitiska debatten genom att själva vara öppna med vilka betalningsmodeller de ger sig in i. Betalar de en fast summa per månad, eller tickar skattepengarna iväg varje gång som jag läser en artikel på Mediearkivet? Om det senare är fallet, bör inte vi som nyttjar och värnar biblioteket få känna till det?

Mediearkivet drivs av det ytterst lönsamma företaget Retriever Sverige AB, som ägs av TT-gruppen, som i sin tur ägs av Sveriges största tidningar. Det vill säga: Bonniers äger en tredjedel, Schibsted äger en tredjedel, övriga tidningar den återstående tredjedelen.
Så har det fungerat sedan sekelskiftet 2000, då Konkurrensverket gav grönt ljus för att låta TT vara en kommersiell kartellbildning inom nyhetsförmedlingens område. Sedan dess har TT-gruppen monopoliserat även närliggande verksamheter – inte minst arkiv.

Åren 2006–2008 köpte TT-gruppen upp alla de stora nyhetsjournalistiska bildbyråerna: Scanpix, Pressens Bild, Svenska Grafikbyrån. Sedan köpte de Retriever som kontrollerar Mediearkivet.
TT-gruppen kontrollerar därmed enorma arkiv med både bild och text. Arkiv som successivt fylls på med material även från mindre och oberoende tidningar. Att kontrollera arkiven betyder inte bara att det går att ta betalt för tillgång till bild och text. Åtminstone på sikt kan det nog ligga större pengar i panspektrisk mönsterigenkänning. “Retriever erbjuder skräddarsydda kvantitativa och kvalitativa analyser”, heter det redan idag.

För att återgå till bibliotekens roll i det hela: en lagstiftning om e-plikt borde i princip innebära att Kungl. Biblioteket kan bygga upp ett eget arkiv, ännu mäktigare än Mediearkivet. Då skulle inte biblioteken längre behöva pumpa in pengar i TT-gruppen. Dessutom skulle arkivet kunna utformas på ett sätt som gör det möjligt för forskare och allmänhet att inte bara söka upp enstaka artiklar, utan faktiskt ägna sig åt samma slags mönsterigenkänning som Retriever redan kan göra.

Även ett icke-kommersiellt mediearkiv skulle nog utkrävas på upphovsrättsliga ersättningar till Alis som är ett slags text-Stim. Alis har bråkat en del med Retriever men mött hårt motstånd i rätten och backat tillbaka. Det är i dagsläget oklart om Retriever alls betalar några pengar till Alis. Om biblioteken skulle bygga upp ett icke-kommersiellt alternativ till Mediearkivet, kan det bli Alis som avgör om initiativet tillåts att lyfta.