Att begripa krisen, del 13: “Kapitalismen upprepar sig inte”

Robert Kurz är på väg med ännu en bok om samtidens kris: Weltmacht und Weltkrise: Die Grenzen des Kapitalismus. Samtidigt fortsätter han att publicera teoretiska mastodontessäer som följetong i Exit och toppar det hela med lättsammare ekonomikrönikor i Neues Deutschland. En av dessa kolumner översatte jag i somras: “Bilsagans slut“.

Här kommer ännu en slarvöversättning av hans senaste krönika, “Kapitalismus wiederholt sich nicht“. En ganska simpel sak. I andra sammanhang har Robert Kurz mer ingående vecklat ut själva grundtesen, som går ut på att krisen inte kan tänkas i termer av en evig återkomst.

* * *

Kapitalismen upprepar sig inte
Som livskänsla kallas det nostalgi: minnet av påstått bättre tider, exempelvis folkhemmet. I popkulturen kallas det “retro”: när producenterna får slut på idéer värmer de upp något annat och upprepar i lätt varierad version. Och i tv-serien “Brottsplats” vet man aldrig om man redan har sett samma program för ett par år sedan.

Inget är nytt under solen – så lyder devisen. På något vis har en övertygelse bredit ut sig om att det räcker att blicka bakåt för att få ett recept som fungerar i samtiden. Varför skulle annars politik, ekonomi och massmedia vara på ständig jakt efter historiska paralleller till de senaste årens krisutveckling? När man slår upp tidningen är det ofta som att ha blivit förflyttad till en historielektion.

Halsbrytande finansspekulationer, små och stora kriser, statsbankrutter i parti och minut och kollaps för misslyckade valutaunioner – den moderna tidens ekonomihistoriker tycks inte sakna något. Och historiens moral? Att allt redan har skett, vilket även betyder: ingen fara på taket, allt kan hanteras på grundval av förhandenvarande fakta.

Tanken är inte bara ett önsketänkande utan grundar sig även i en bestämd bild av kapitalismen som den eviga återkomsten av detsamma. Ibland blomstrar konjunkturen, ibland kraschar den; det finns vinnare och förlorare i varje år och århundrade. Men i princip ska det fortsätta så för alltid, enligt denna föreställning.

Men detta är feltänkt. Vi har inte att göra med ett statiskt system, utan ett dynamiskt. Kapitalismen upprepar sig inte och rör sig heller inte i en cirkelrörelse, utan den utgör en irreversibel historisk process. Kapitaltillväxten börjar inte ständigt om från noll, utan den kan bara gå vidare genom att överträffa sin senaste notering på den samhälleliga måttstocken. Graden av global ekonomisk integration låter sig inte vridas tillbaka. Produktivkrafternas utveckling kan inte göras ogjord. Detta garanteras av den universella konkurrensen.

Men när globaliseringen och produktiviteten fortsätter att nå ständigt högre nivåer, varför skulle då krisernas karaktär, djup och räckvidd ständigt förbli densamma? Den ständigt återberättade historien om 1600-talets tulpanbubbla på Amsterdambörsen lär oss ingenting om 2008 års fastighetsbubbla eller om Lehman Brotheres-kraschen. För att begripa att en statsbankrutt på tidigt 1800-tal var någonting helt annat än idag, räcker det att kasta en blick på statens andel av nationalinkomsten. Dagens historielektionen är i själva verket en spökstund.

Ständigt hör man påståendet att politik och förvaltning har lärt sig så mycket av förgångna kriser att det idag finns tillräckligt med redskap för att hantera situationen. Diagnostikerna är på sin höjd oense i frågan om dagens kris är som 1872 eller som 1929 eller kanske bara som 1973.

Inlärningsförmågan framstår som begränsad, när regeringar och centralbanker dagligen demonstrerar att deras näringslivs- och finanspolitiska koncept är ungefär lika hjälpsamma som en verktygslåda för ett ånglokomotiv är för att nödreparera ett snabbtåg. Om man ständigt talar om framtiden, som vår tids eliter gör, bör man inte förlita sig alltför mycket på förgångna tider metoder för att rädda systemet. Oavsett vilket, så lever de gamla räddningspaketen och deras följder snarare som katastrofer i mänsklighetens minne.

Robert Kurz

10 kommentarer ↓

#1 preskinn on 21 December 2011 at 12:45 am

Tack för denna läsning. Re-tweetat of course.

Tittar man historiskt så kan man absolut förstå dagens situation – då är det dock logiska och strukturella förklaringar, sådant som är både kvalitativt relevant och kvantitativt mätbart – inte hur man format exempelvis politiska “lösningar”. Allt för ofta låter vi fullkomligt historielösa anekdot-junkies sponsrade av finanssektorn komma undan med att förklara för oss varför “de” (läs TPTB) idag står rustade att hantera krisen.

Det de gör är inte att titta på vilka de verkliga problem som skapar dessa sk. “kriser” utan på de speglar och den rök som dåvarande makteliter lät manifestera för att hantera situationen.

De ämnar även idag lösa krisen som de alltid gjort, låta den löpa ut, skylla den på olika abstrakta system, sedan låta the fall guys (läs vd etc) ta smällar, sedan skylla på olika politiska, religiösa och kulturella parter och låta dessa nedkämpa varandra. Om nödvändigt starta något gigantiskt krig för att skapa undantagstillstånd och till sist upprätta ett nytt system under samma inflytandesfär.

Allt medan man nedkämpar de uppvaknade massorna genom desinformation, psy-ops och sedan slutligen om nödvändigt, det fulla spektrumet och skräcken som finns tillgänglig i den moderna neo-fascismens katalog.

Återigen tack för många fina artiklar.

Compyriot.se åker helt klart upp på länk via min sida.

Peace

#2 rasmus on 21 December 2011 at 8:59 am

preskinn: Tack. Dock ska det kanske förtydligas att Robert Kurz verkligen inte, som du, resonerar i termer av att “de” manipulerar “massorna”. Även om man måste kunna tala om makteliter så bör även dessa förstås som funktionseliter eller “karaktärsmasker” (Marx). Ingen har full koll på vad som händer – inte ens makteliterna. Så det hjälper oss föga att anklaga “dem” för desinformation.

#3 Jowo on 21 December 2011 at 2:21 pm

“Ingen har full koll på vad som händer – inte ens makteliterna.” Så är det förvisso. En tanke så skrämmande att man gärna slår undan den…

#4 jaonas on 21 December 2011 at 3:12 pm

Viktig grundläggande poäng som tyvärr många förvånatsvärt missar.

Givetvis ska man inte avfärda ekonomihistoria helt och hållet -men den måste utgå från att studera just dynamiken. Jävligt tröttsamt att läsa och lyssna på trams om någon sorts avgjord historisk utveckling. Om så vore fallet, varför avgår inte alla nyttiga idioter till ekonomer självmant?

Problemet är väl snarare tilltron till den okritiska nationalekonomins modeller. Visst, alla metodologiska vetenskaper använder modeller och förenklade antaganden för att bevisa historiska samband. Men det ekonomiska systemet är som sagt otroligt dynamiskt. En modell som prövas mot gårdagens empiri idag är rimligt nog vajsig imorgon. Istället är just nationalekonomin en jävligt statisk vetenskap. Inte minst pga de dynamiska konflikterna som kännetecknar kapitalism.

Kanske ännu viktigare poäng att ständigt belysa är problemet med definition av eliter. Går inte att vara övertydlig där (Rasmus har ju mycket föredömligt skrivit om detta tidigare).

Tack för översättningen!

#5 Gabrielle B on 21 December 2011 at 5:02 pm

Bra julkort du skrev där, via Kurz.
Optimismen kan ju bara existera som mer kunskap…i alla fall just nu. En annan dag kan det vara skojigare än så.

#6 Preskinn on 22 December 2011 at 10:26 pm

Aktivt spridande av Desinformation är en av många strategier som många olika grupper använder sig av.
Däremot håller jag fullständigt med om att ingen sitter och har koll på allt – vad vore sporten i det?
nej men allvarligt talat, låt oss inte falla för myten som säger att de allra rikaste av de ultrarika inte träffas, och inte har delade intressen.

#7 Preskinn on 22 December 2011 at 10:34 pm

Och låt oss inte reducera faktiska personer i historien exempelvis till endast resultat av våra snäva förklaringsmodeller. Människor med enorm makt vet mycket väl om det. De utnytjar den hela tiden, och de organiserar sig betydligt lättare än majoriteten av folket.
Det är inte alls ovanligt med olika former av hemliga eller inofficiella sammankomster och faktiska konspirationer. Historien är full av dem, och vidare är makt på denna planet mer koncentrerad idag än den någonsin tidigare varit – en naturlig följd av systemet naturligtvis. Men om man bara glömmer bort att där finns en organiserad (traditionellt kallad) härskarklass så tror jag att man lika gärna kan sluta att diskutera. Jag märker starka av tendensen i vår kultur idag att människor emotionellt tar avstånd ifrån blotta tanken på att där finns s.k. härksare.

Men det är kanske bara jag.

#8 COPYRIOT | Att begripa krisen, del 15: Ännu en krönika av Robert Kurz on 26 December 2011 at 1:51 am

[…] Att begripa krisen, del 13: “Kapitalismen upprepar sig inte” […]

#9 Arbetets tillväxt / Commoniser on 26 December 2011 at 1:45 pm

[…] tiden översätter Copyriot texter av värdekritikern Robert Kurz: Bilsagans slut, Kapitalismen upprepar sig inte och Kapitalet och historien. Den senaste krönikan handlar om “värdetillväxtens inre […]

#10 COPYRIOT | Krisen, del 19: Resumé on 19 January 2012 at 7:46 pm

[…] Att begripa krisen, del 13: “Kapitalismen upprepar sig inte” […]

Kommentera