Att begripa krisen, del 15: Ännu en krönika av Robert Kurz

Här kommer ännu en översatt ekonomikrönika signerad Robert Kurz: “Kapital und Geschichte” (“Capital and history“), som ursprungligen publicerades i april 2009. Budskapet skiljer sig inte särskilt mycket från den förra krönikan som nyligen publicerades här: “Kapitalismen upprepar sig inte“. Även den här gången vill jag påminna om att det rör sig om en hastig översättning från tyskan.

Kapitalet och historien
Tilltron till kapitalismen tycks vara orubblig; även hos vänstern. Ur alla kriser kommer kapitalismen att resa sig ur askan likt Fågel Fenix, redo för en ny återhämtning. Samtidigt kan det inte förnekas att vi med dagens världskris nu har att göra med en historiskt annorlunda situation, vars följder inte går att förutsäga.
Likväl frågar sig alla: när kommer krisen att ta slut? Vad för slags kapitalism kommer efter krisen? Dessa förväntningar kommer sig av idén om att kapitalismen skulle vara “den eviga återkomsten av detsamma”. Värdetillväxtens elementära mekanismer förblir desamma. Det sker visserligen teknologiska revolutioner, sociala omvälvningar, förändringar i maktbalans och nya globala hegemoner. Men detta framstår bara som en yttre “händelsehistoria”, ett ständigt på och av i cykler. Ur en sådan synvinkel är krisen blott funktionell för kapitalismen. Krisen är “renande”, i det att den rensar undan överflödigt kapital. Därmed skapas utrymme för nya ackumulationsprocesser.

En sådan förståelse tar inte kapitalismens inre dynamik på allvar. Men det finns en alternativ förståelse, enligt vilken värdetillväxten bara existerar reellt inom ramen för den historiska dynamik som utgörs av produktivkrafternas utveckling. Denna utveckling är inte blott teknologisk, utan uppsätter nya villkor för värdetillväxt.
Kapitalismen är därför en irreversibel historisk process som leder mot en punkt som utgör dess kulmen. Inom dess historia krymper nämligen utrymmet för ytterligare värdetillväxt. Drivkraften för detta är frigörandet av arbetskraft, som i allt högre grad görs överflödig av de vetenskaplig-teknologiska aggregaten. Samtidigt är arbetet kapitalets substans, då endast arbete har förmågan att skapa reellt mervärde. Detta snöbollssystem måste dock stöta mot sina gränser, när förväntningarna sträcker sig alltför långt in i framtiden. Ur denna synvinkel utgör krisen inte bara en “rening” utan är historiskt eskalerande och leder fram till värdetillväxtens inre gränser.

Frågan är nu vilken status den nya världskrisen har. Företrädarna för den sistnämnda uppfattningen brukar anklagas för att de bara vill invänta kapitalismens slut. Men den inre gränsen ersätter inte den sociala befrielsen, för den leder i sig inte till annat än att världssamhället störtas i kaos. Snarare skulle man kunna anklaga den första uppfattningens företrädare för att de blåögt vill vänta på att kapitalismen efter sin “rening” ska starta på nytt. Denna förhoppning delar de härskande eliterna med stora delar av vänstern.
Tänk om så inte sker? Tänk om inga nya möjligheter till reell värdetillväxt går att finna. Då blir teorin om “rening” inte mer än en tom formel. En ny och arbetsintensiv produktionsordning finns ingalunda i sikte. För de allmänna förväntningarnas del pekar detta mot ett otrevligt uppvaknande. Frågan måste då bli: vad kommer efter kapitalismen?
Att blott förstatliga de kapitalistiska kategorierna är inte längre något alternativ, utan hör i sig till historien. Om den här krisen ska hanteras på ett civilisatoriskt vis, krävs mer än att vänta på nästa återhämtning.

Robert Kurz

Not: “Verwertung” har här översatts till “värdetillväxt”. Den engelska översättaren valde att översätta till “exploitation”.