Att begripa krisen, del 14: Sydeuropa riktar den moraliska skulden

Krisen vecklar ut sig över Europa inte som en våt filt utan snarare som ett kalejdoskop. Ursäkta den usla metaforen. Poängen är att skuldberättelserna tycks utvecklas mycket olikartat i länder vars ekonomiska situation ändå är likartad. Tydligast blir detta om man tittar åt de håll som kan kallas högerpopulistiska och -extrema.

Här kan det inte bli tal om någon heltäckande genomgång, bara en snabb jämförelse mellan Grekland, Italien och Spanien. Alla tre är hårt drabbade av skuldkrisen, alla tre har nyligen bytt regering. Jungle World körde just ett svep över hur bilden av Tyskland ser ut i bl.a. dessa länder och samma tidning har även berättat om Italiens extremhöger i krisen. Dessa två artiklar bildar den huvudsakliga källan till detta inlägg.

Grekland har just fått en samlingsregering som inkluderar ett nyfascistiskt parti, vid sidan om de två stora partierna. Italiens nya teknokratstyre innebär å andra sidan att extremhögern, som länge regerat tillsammans med Berlusconi i olika konstellationer, går i opposition. Spanien är däremot ett land där extremhögern saknar parlamentarisk slagkraft och där det senaste regeringsbytet var en följd av ett helt vanligt val. Under 2012 är det värt att hålla ögonen på hur extremhögerns inflytande utvecklar sig i dessa tre länder.

Högerpopulister (liksom nationalistiskt sinnade vänsterpopulister) söker efter en nationell fiende som ska ges skulden för krisen. Då finns det i praktiken bara två kandidater: Tyskland eller England–USA. Vattendelaren som framträder ligger alltså i linje med den klassiska geopolitikens idé om landmakt kontra sjömakt.

Grekland verkar gå i en entydigt antitysk riktning. Samma tendens återfinns såväl på den vänstra som den högra sidan av landets politiska spektrum. Symbolen för krisen heter Angela Merkel. Detta betyder att skulden inte riktas mot USA, som vänstern i Grekland annars alltid brukat göra. “Antiamerikanismens tid är slutligen förbi i den grekiska vänstern”, skriver Jungle World.
Allra antityskast är det högerpopulistiska medborgarinitiativ som anförs av den kända regissören Dimitris Kollatos. De arrangerar gatuteatrar fyllda med nazistiska symboler, i syfte att etablera en parallell mellan Tysklands agerande idag och den nazityska ockupationen av Grekland. Ur ett historiepolitiskt perspektiv kan detta betyda att möjliga paralleller till militärjuntans tid skjuts i bakgrunden.

Italien verkar inte alls lika mottagligt för den berättelse som riktar all skuld på Tyskland. Kanske har det viss betydelse att Italien aldrig har varit ockuperat av Tyskland, utan tvärtom tvingades kapitulera inför de allierade (USA och Storbritannien). Sånt kan få ökad betydelse i dagens läge. Visserligen förtäljer Jungle World att italienska tidningar porträtterar Angela Markel inte bara i wilhelminsk pickelhuva utan även i SS-uniform. Men fascisterna i Italien jobbar i annan riktning när de nu utarbetar en ny oppositionell position.
Forza Nuova har täckt centrala Rom med affischer mot “bankirernas regering”. De lyfter fram “anglo-judisk-amerikanska” kopplingar mellan Italiens nya premiärminister Mario Monti. “Den sanna orsaken till krisen återfinns i det globala frimureriet”, hävdar Forza Nuova, i likhet med gruppen kring Casa Pound. De två andra högerextrema partierna Fiamma Tricolore och La Destra går dock inte på samma konspiracistiska spår.
Lega Nord, å sin sida, börjar åter att på allvar hävda sin separatistism. “Italien har förlorat det europeiska finanskriget”, hävdar deras företrädare. Detta presenteras som en anledning att rita om statsgränserna så att norra Italien kan knytas närmare österrike och södra Tyskland. Lega Nord verkar kort sagt hoppas på att Italien ska gå i konkurs.

Spanien, slutligen, verkar efter det senaste regeringsskiftet vara ett oskrivet kort. Antityska stämningar verkar åtminstone inte vara särskilt framträdande – trots att en en “skuldbroms” infördes i Spaniens konstitution mitt under valrörelsen och det framkom att detta skedde på inrådan från Tyskland.

Att rikta skulden. “Skuld” har här använts i två bemärkelser, en finansiell och en moralisk. Finansiella skulder kan inte riktas, deras riktning är given men deras slutdestination är diffus: någon har lånat av någon som har lånat av någon som har lånat av någon, i ett oöverskådligt antal led. Moralisk skuld är däremot bara meningsfull när den når sin slutdestination, men i vilken riktning som den skyldiga ska sökas är öppet för omförhandling.