Entries from May 2013 ↓

Frågan om nätfilter på arbetsplatser och skolor förtjänar att lyftas på nytt. Nyss uppmärksammade @ozonist (Marcus) en sak:

Intressant att megafonen.com är spärrad på min arbetsplats och klassad som “violence/hate/racism”.

Än mer intressant att de inte var spärrade förra veckan. Någon har alltså lagt till http://megafonen.com på någon slags lista sedan dess.

Föra upp ngt på spärrlistor gör vi inte själva, utan det är ngn förment analytiker på ett säk-företag som gör (typ). Drabbar alltså många. Demokratiproblem, någon?

Det konstaterades att megafonen.com för tillfället inte verkar finnas i det populära censurfilter som kallas McAfee Smart Filter. Men enligt Marcus är det troligen företaget Sophos som lanserar censurfilter till hans arbetsplats.

Finns det någon annan som sitter på en arbetsplats eller skola där Megafonen.com är spärrad? Kan det bekräftas vilket företag som är ansvarigt? Några idéer kring hur det konkret går till när en svensk politisk grupp blir censurerad på grund av “våld/hat/rasism”?

Uppdatering 19.30: Kalmar läns landsting blockerar Megafonen. Det har också noterats att man däremot kommer in på Avpixlat.

Krise, Kritik und Körperkultur. Löpningens politik togs upp i en rätt udda artikel på Expressens kultursida, där liberalen PM Nilsson agerar flåsande spökskrivare åt socialisten Göran Greider. Detta resulterar bland annat i en djärv tes om kris och kroppskultur:

Löparboomen i västvärlden ligger i perfekt fas med finanskrisen. Ju lägre tillväxt desto fler barfotalöpare och långlopp och svällande maratontävlingar. Att sätta den ena foten före den andra känns plötsligt som något värdefullt. Att springa långt när världen rids av kortsiktiga räddningspaket är att bygga något beständigt. En vänsterrörelse? /…/
Att springa långt är en planekonomi, en övning i hållbarhet. Du får inte överskrida den hastighet du har bestämt, du ska hålla ett jämt tempo, aldrig, aldrig börja gå, som en tung arbetsdag, en bestämd takt och den välförtjänta vilans sötma i slutet av dagen.

Nej, här ballar det ur i ett ganska så problematiskt hyllande av en förment arbetarkultur. Låt oss backa ett par steg.

Vad som skett med västvärldens kroppskultur under de senaste fem krisåren är en intressant fråga. Då gäller det nog först att historisera kroppskulturen: hur såg den ut under nollnolltalets, nittiotalets och åttiotalets bubbelår? Sedan kan man fråga sig hur den förändrats.

“Home training is killing the fitness industry – and it’s free“; en fin paroll, men är vi där? Gå ett varv i valfri svensk stad och du ser troligtvis minst ett nyöppnat gym. Helt i linje med samtidens finansialisering handlar det om att sälja abonnemang och såvitt jag har förstått är verksamheten extremt profitabel.
Att jogga/löpa kan vara ett rimligt alternativ till att köpa gymkort för att springa i en maskin. Även om det finns en löpningsindustri med oräknerliga varor att kränga, finns det tillräckligt med allmänningar i skog och på gator för att tillåta gratis motion. Det krävs inte mycket mer än skor – och tid.

Göran Greider får gärna återkomma med en vässad långdistanslinje, formulerad i egna ord. Gärna med lite mer om tidsaspekten. Tills vidare gör jag ett eget försök.

Långdistanslinjen i tre punkter

1. Träna aldrig
Nuförtiden får man inte motionera utan att det ska kallas för “träning”. Vi måste vägra ta del i detta motbjudande språkbruk.
Träning syftar på en instrumentell aktivitet, vars syfte är att uppnå ett visst resultat vid senare tillfälle (t.ex. en tävling). Detta är vad Nilsson/Greider vurmar för genom en skum analogi med oplanekonomi. Detta är vad jag vänder mig mot.
Motion är ett mycket bredare begrepp. Här förutsätts ingen åtskillnad mellan mål och medel. Kroppsrörelsen kan t.ex. syfta till att få en stund att tänka ostört, titta på naturen och sedan sova bättre. Långdistanslinjen bör handla om motion – inte om träning.

2. Köp ingen skit
Skor är bra om man ska springa. Inget mer behövs. Du har redan alla kläder.

3. Använd inga mätinstrument
Viktigast av allt är att inte dras in i ett sifferberoende. Ta inte tiden! Undvik därför att kolla på klockor i anslutning till ditt springande. Se till att ha en luddig uppfattning om hur långa sträckor du tillryggalägger. Snabbt eller långsamt är något du själv kan känna, eller öva dig i att känna.
Absolut förkastligt är att springa runt med en smartphone utrustad med särskilda appar som registrerar allt via GSM. Om du känner ett behov av detta gör du troligtvis bättre i att stanna i soffan och spela tevespel (vilket är minst lika trevligt). Lämna all elektronik hemma, så elimineras risken att du gör bort dig fatalt genom att låta dina vänner spammas av RunkEeper.

Börjar posta läsanteckningar kring Das Gespenst des Kapitals, en uppmärksammad bok som utgavs år 2010 av den tyske litteraturvetaren Joseph Vogl. Jag vill beskriva boken som ojämn, men bitvis mycket insiktsfull, på ett suggestivt sätt. särskilt i fråga om den tidslighet som finansmarknaderna framavlar.
Författaren rör sig flinkt mellan olika vetenskaper och lägger sig i kristeoretiskt hänseende nära Hyman Minsky. Om vi måste etikettera detta, skulle det kanske bli som en postmodern hybrid: kritisk–borgerlig kristeori. Men det intressanta i boken är dess grundliga anslag.
Vogl frågar sig vad som gör att den moderna världen har en “ekonomi” – alltså samma fråga som Robert Kurz ställer ur sitt ultrakritiska perspektiv.

I analogi med teodicéproblemet myntar Vogl begreppet “oikodicé“. Det står för föreställningen om att “ekonomin” är ett självreglerande system som, alla kriser till trots, lyder en naturlag som går i riktning mot ett jämviktsläge.

Det var Bernard de Mandevill som i sin fabel om bina från 1700-talets början myntade begreppet “private vices, publick benefits“. Det står för en teori om egenintressets mekanik: Människan behärskas av låga lidelser, men i det stora håller lidelserna varandra i rörelse på så sätt att de balanserar ut varandra.
Kärnan av alla aktioner och passioner utgörs av något som man sedan 1600-talet kallar för egenintresset. Troligen har intressebegreppet först tagit form i den politiska filosofin, syftande på statens intresse. Därifrån har det vandrat in i den moderna samhällsteorin som utgår från att samhället finns till eftersom individerna har intressen som krockar med varandra. Helvetius uttryckte saken med följande ord: “Medan fysikens universum lyder under rörelsens lag, så lyder moralens universum under intressets lag.”

Michel Foucaults föreläsningar från 1978–80 utgör en viktig utgångspunkt för Vogls resonemang kring hur “ekonomin” blev en vetenskap:

Det borgerliga samhället, som utgör den ekonomiska människans livsmiljö, präglas av intransparens, regeras av en princip om osynlighet; det finns ingen god politiska aktör som genom överblick och insikt kan vilja och göra det allmännas bästa. Och just de egennyttiga intressenas blindhet, mer än någon klar- eller översikt, står som garant för en allmännyttig målsättning.
/…/
Prissystemet får i uppdrag att ersätta ett frånvarande centrum. Lika oavsiktligt som omedvetet garanterar det att en social ordning emergerar ur divergerande enskildheter. /…/
Med aningen grova begrepp måste man här tala om uppståndelsen av en liberal despotism. /…/
Vad som senare bara skulle kallas för “liberalism” formerade sig alltså först som en naturalism

(Ovanstående är läsanteckningar till kapitel två i Das Gespenst des Kapitals. Här fortsätter vi i tredje kapitlet.)

Nationalekonomins grundantaganden bygger inte på empiriska observationer av hur en verklig marknad fungerar. Dessa antaganden formulerades nämligen innan marknaden började fungera, hävdar Vogl. Nationalekonomin är till sin innersta kärna normativ, eller med Vogls ord: “Dess realism är prospektiv, den handlar om att fullända en virtualitet som finns i tingen och förhållandena.”

Konkurrensteorins metodologiska egenart består i att den endast kan bevisas genom förkastandet av alla empiriska bevis. Själva poängen med konkurrens är att aktörer utför oväntade handlingar med oförutsägbara följder, vilket negeras i det empiriska studiet av handlingar som faktiskt har ägt rum. Detta är den aprioriska argumentation som drevs av Friedrich Hayek i en programmatisk essä från 1968, åtminstone som denna refereras av Vogl.
Hayek tänkte sig en spontan ordning, katallaxi, som inte orienterar sig mot något ändamål men som ändå präglas av en allmän ändamålsenlighet. Det rör sig kort sagt om den osynliga handen, uppdaterad till ett cybernetiskt system av negativ återkoppling.

Ekonomisk vetenskap måste utgå från ett postulat om jämvikt. Varje avsteg därifrån skulle betyda att det inte längre är fråga om en rent ekonomisk teori.

En “teori” om den rena ojämnvikten vore lika huvudlös som idén om ett system utan koherens, eller som en axiomatisk definition av oförnuftet.

Vogl menar att ekonomin som vetenskap uppvisar “en teoretisk resistens” gentemot ett grundläggande faktum. Detta faktum är att en verkligt existerande kapitalism förutsätter handel med krediter, sannolikheter och profitutsikter, “alltså en handel med tid, som inte längre låter sig återöversättas till elementära förhållanden av utbyte och utjämning.

Joseph Vogl bäddar här för en postmodern tes om finansväsendets frikoppling från den s.k. realekonomin, fast utan några illusioner om att en obefläckad realekonomi någonsin kan existera på egen hand, utan finansiell uppbackning. Här finns invändningar att göra, men säkert också en rad spännande avvikelser. Läsanteckningarna fortsätter i ett senare inlägg.

Kriget mot fildelningsnätverken rasar för fullt. För några år sedan omgavs detta krig av ett ständigt tjatter. Nu är det tystnaden som är öronbedövande. Inte bara i fråga om domännamnskriget är det tyst. Lika påfallande är frånvaron av diskussion om att Riksåklagaren vill ha ett prejudikat om att fängelse finns i straffskalan för vanlig fildelning.

Fredrik Edin skriver i veckans Arbetaren:

En man som laddat ner och delat ett sextiotal filmer, bland annat Harry Potter, dömdes till 160 dagsböter i hovrätten. Riksåklagaren tycker att mannen borde fått fängelse och vill att Högsta domstolen prövar fallet. I sin ansökan hävdar RÅ för övrigt att illegal fildelning ofta är knuten till grov internationell organiserad brottslighet och används för att finansiera terrorism.
/…/
Ett av skälen till att RÅ vill ha fängelsestraff är att det öppnar möjligheter för polis och åklagare att använda tvångsmedel som exempelvis husrannsakan när de utreder liknande brott. Det får de inte göra om brottet bara ger böter.

Detta handlar alltså inte främst om att “vanliga fildelare” ska riskera fängelse, utan om att utvidga möjligheterna till godtyckliga husrannsakningar. Och husrannsakningar får betraktas som ett straff i sig – särskilt när polisen har en obegränsad rätt att hålla datorer i beslag. Förr eller senare kommer fildelning att användas som ett svepskäl för polisiära trakasserier riktade mot människors hem – om Riksåklagaren får sin vilja igenom.

Artikeln i Arbetaren förmedlar intrycket att “fildelningsbrott” tidigare bara kunnat ge böter, men ett antal husrannsakningar mot misstänkta fildelare har redan genomförts. Här handlar det snarare om att en dom i Hovrätten kan tolkas som en mildrad rättspraxis som gör det svårare att motivera husrannsakan i fall som dessa. – något som poängteras av Gustav Nipe.

Men trots att kriget mot fildelningen rasar vidare, är det nästan ingen som tagit detta tillfälle i akt att lyfta frågan. Knappt ens Piratpartiet har gjort det. Inte heller verkar det ha sagts ett knyst från Vänsterpartiet eller Miljöpartiet som tidigare var så pigga att framhäva sitt stöd till en avkriminalisering. Låt oss fortsätta diskussionen om varför det är så tyst!

Vi ska försöka att tydliggöra de två motlinjerna till Arbetslinjen. Efter anteckningarna om Fritidslinjen följer här några anteckningar om Avvecklingslinjen. Begreppet myntades av Krigsmaskinen för en dryg månad sedan.

Avvecklingslinjen är alltså inriktad på att målmedvetet avveckla lönearbetet, varuproduktionen och bruket av pengar. Alltså en avveckling av ekonomin i sig, vilket även innebär en avveckling av staten. Krigsmaskinen poängterar att detta är en process som måste passera vissa “trösklar”. Avvecklingslinjen nöjer sig därför inte med Fritidslinjens inriktning på “mindre av det dåliga och mer av det bra”, utan vill ta upp frågan om makt.
“Medborgarlön är inte lösningen. Inte ens medborgarlön + allmänningar räcker som svar”, skriver Krigsmaskinen. Avvecklingslinjen menar att det krävs någon form av plan för hur sådant som energi- och matförsörjning ska lösas i ett samhälle som överger arbetslinjen. Eller åtminstone att det krävs en vilja att uppfinna nya former av planering, bortom stat och ekonomi.

David Graeber utkom nyligen med boken The democracy project. Ett utdrag därifrån har publicerats i Occupy-bladet The Baffler: “A practical utopian’s guide to the coming collapse“. Texten rymmer en rad resonemang som jag vill att ifrågasätta, men där förs också ett försök att formulera Avvecklingslinjen såsom ett konstruktivt projekt, fött ur arbetsvägran:

Submitting oneself to labor discipline /…/ does not make one a better person. Yet it’s only wgen we reject the idea that such labor is virtuous in itself that we can start to ask what is virtuous about labor. To which the answer is obvious. Labor is virtuous if it helps others. A renegotiated definition of productivity should make it easier to reimagine the very nature of what work is, /…/
At the moment, probably the most pressing need is simply to slow down the engines of productivity. /…/
Why not a planetary debt cancellation, as broad as practically possible, followed by a mass reduction in working hours: a four-hour day, perhaps, or a guaranteed five-month vacation.

Arbetstidsförkortningen är ju något som Fritidslinjen kan ställa upp på. När det däremot kommer till Avvecklingslinjens nästa steg – att utarbeta nya former för att främja “riktigt arbete” – är Graeber ganska vag, åtminstone i det aktuella utdraget.

Aaron Peters har en idé om att Arbetslinjen kan vändas mot sig självt – till Avvecklingslinjen. “Weaponising workfare” heter en intressant text som utgår från de senaste årens brittiska protester mot nedskärningar, som har förblivit defensiva. Någon återgång till trygga anställningar eller ordentlig a-kassa är helt enkelt inte möjlig, konstaterar han, för att sedan citera två välbekanta paroller: “Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen” (Gilles Deleuze); “Varje redskap är ett vapen om man håller det på rätt sätt” (Ani DiFranco).
Följaktligen menar Aaron Peters att arbetslinjen, i all sin ondska, inte enbart är ond utan även rymmer ett element av sanning – något som går att överta, för att använda strategiskt av arbetskritiker.

within workfare programs there is a kernel of truth which is neglected within the analysis of social democrats and those on the centre-left /…/
we must also understand it as a policy response to changed conditions of production (which themselves are a response to the as yet unsolved and merely deferred crisis of the mid-1970s) which will not disappear and will only continue to intensify.

I följande passage antyder Aaron Peters hur Avvecklingslinjen kan ta avstamp i de institutioner som inrättats av Arbetslinjen:

A start might even be that ‘workfare’ placements should pay the median income (£26,000 per annum) for a 21 hour working week and that in fact this is a plausible outcome for anyone who is currently unemployed and underemployed. Furthermore placements could be chosen by those undertaking them and might include, as Robert Schiller has touched upon; social care, teaching, coaching, presently unremunerated journalism and cultural production. Indeed it would naturally include much of the presently unpaid work that is inherent to Network Culture.

Aaron Peters citerar även tysken Johano Strasser, som menat att en reduktion av arbetstiden kan frigöra tid till “fria aktiviteter” av icke-professionellt slag “såsom arbete för en själv, ömsesidig hjälp mellan grannar, verksamhet i självhjälpsgrupper och välgörenhetsprojekt etc.” Men denna tilltro till att envar ska hitta sin plats känns mer som Fritidslinjen.

Avvecklingslinjen handlar om att avveckla den standard för produktivitet som råder i kapitalismen – till förmån för nya sätt för att fördela angelägna sysslor. “Kanske borde vi tala om ‘samhällsnyttiga arbeten’ eller liknande”, skriver Krigsmaskinen.
Detta kräver nya sätt att avgöra vilka sysslor som vi gemensamt väljer att klassa som angelägna eller samhällsnyttiga. Det kräver uppfinnandet av organisationsformer som befinner sig bortom både lönearbete och entreprenörskap, ja bortom “ekonomin” som sådan, alltså bortom det abstrakta likställandet av arbetstid och av varors värde.
Organisationsformerna som antyds ska inte bara ligga bortom ekonomin, utan även bortom politiken och bortom familjen. Att även fundera på det sistnämnda är av yttersta vikt! Tyvärr görs det inte i de texter som jag försöker att summera här.

Såväl Graeber som Peters ser alltså ett behov av att på allvar börja skilja mellan sådana sysslor som är socialt angelägna och sådana som inte är det. Graeber menar att det är angeläget att “hjälpa andra” – vilket kanske inte är ett tillräckligt tydligt kriterium när det kommer till att organisera framtidens matförsörjning och infrastruktur.
Aaron Peters lyckas trassla in sig i resonemang om “människans artväsende” när han åberopar Karl Marx anno 1844, samt surfar på engelskans ordskillnad mellan labour och work. Inte så lyckat. Saken blir skenbart förenklad, men till priset av inte minst ett osynliggörande av den familjära omsorg som är kvinnligt konnoterad.

Tomasz Konicz är en tysk ekonomiskribent som brukar skriva krisanalyser i Telepolis, men som även medverkar i de värdekritiska teoritidskrifterna Krisis och Streifzüge, men även i Exit – han verkar alltså inte ta ställning i konflikten mellan de två falangerna. Krisis-gruppen kan sägas flörta med Fritidslinjen: “Diese Gesellschaft ist zu reich für den Kapitalismus!” För detta (med mycket mera) har de kritiserats av Robert Kurz och gruppen kring Exit, vilka snarare lutar åt Avvecklingslinjen.

Nu har Konicz skrivit en kort “Plädoyer für eine realistische Utopie” som kan läsas som en inlaga för Avvecklingslinjen. Han förkastar paroller som “allt åt alla” som tar sikte på ett generellt överflödssamhälle. Dels för att sådant överflöd bara kan tänkas som en extrapolering av samtidens konsumtionssamhälle, alltså som ett överflöd av (gratis) varor. Men framför allt för att ett postkapitalistiskt samhälle fortfarande kommer att dras med allvarliga miljöproblem och ett skenande klimatkaos. Även om kapitalismens fossilparty har orsakat dessa problem, så blir de inte lösta bara för att kapitalismens avskaffas.

Den kommande samhällsformationen kommer alltså att präglas av behovet av att ta itu med den kapitalistiska systemkrisens katastrofala ödeläggelser – såväl av ekologisk och social som av psykologisk art.

Värdekritiker som Tomasz Konicz förkastar den unge Marx’ idéer om människans artväsende. Det finns ingen mänsklig essens som gör att vissa slags sysslor är mer angelägna än andra. När den mogne Marx ska tala om livsnödvändiga aktiviteter i överhistorisk mening, så talar han i stället om människans “ämnesomsättning med naturen”. Denna fras återkommer ofta hos Robert Kurz och även hos Tomasz Konicz.
Avvecklingslinjen i hans version syftar till “samhällsmedlemmarnas medvetna reglerande och planerande av den samhälleliga ämnesomsättningen”. Realiserandet av detta måste tänkas som en komplex process. Det räcker alltså inte att avskaffa kapitalismen för att befria de bruksvärden som redan finns.

Värde och bruksvärde hänger samman, de betingar varandra och kan inte särskiljas i “gott” bruksvärde och “ont” värde. Ett exempel på detta utgörs av de hundratusentals tomma bostadshusen i Spanien, bland vilka det mestadels handlar om rad- och enfamiljshus som är byggda för att separera de boende från varandra. Dessa hus framstår snarare som den raka motsatsen till en postkapitalistisk stadsstruktur.

Efter dessa långdragna referat av Graeber, Peters och Konicz kommer vi nu åter till Krigsmaskinen. Därifrån kommer tre texter som försöker ringa in Avvecklingslinjen:

• Tillägg till kritiken av arbetskritiken
  
• 8 problem med #avvecklingslinjen
  
• Strategisk hypotes

Ett nyckelbegrepp är “trösklar”. Fritidslinjen är inriktad på att utvidga någonting positivt som redan existerar på marginalen och är därför ovillig att erkänna det motstånd som kräver skapandet av helt nya institutioner. Dessa måste klara av att fatta historiskt avgörande beslut.

Som personlig eller småskalig kostnadsreduktion finns alltid möjligheter, men ett samhälles samlade behov för grundläggande reproduktion låter sig inte gradvis övergå från varuekonomin till allmänningar. Det rör sig inte bara om skalan; när övergår vi från individuell kostnadsreduktion med solceller på taket och den lokala grönsaksodlingen till kraftläggningen som försörjer stadens infrastruktur med energi och åkrarna som livnär befolkningen? Det ställer också frågor om produktionens och reproduktionens innehåll och riktning

Hur ska sådant avgöras?

Det är inte självklart att dessa problem kan avgöras inom de strukturer vi har idag. Det kanske behövs nya beslutsorgan, kanske rörliga och kanske inte alltid permanenta. Mer lokaldemokrati, medborgarråd och deltagarbudgetar? Visst, men allt blir inte bättre genom decentralisering. Vissa saker kräver antagligen tvärtom mer centralisering.

“Strategisk hypotes” avslutas med en skiss som påminner om den avslutande skissen hos Aaron Peters. Arbetslinjens åtgärdsprogram “skulle kunna omriktas för att avveckla stat och varuekonomi”, skriver Krigsmaskinen. Steg ett är att inskränka åtgärdsprogrammen till s.k. välfärdsjobb i offentlig sektor, där arbetets resultat kan göras fritt tillgängligt. Detta utan att glömma det faktum att den offentliga sektorn är beroende av ett överskott från varuproduktionen. Poängen är att “lösgöra välfärd från varuekonomin” och att strypa kapitalets tillväxt.

När kostnaden för denna typ av arbeten skulle bli för hög sätts tak på arbetstiden motsvarande lönen (som alltså blir en villkorad basinkomst). De omedelbara effekterna skulle förmodligen bli små då varken kostnaden (det offentligas utgifter), nyttan eller den samhälleliga arbetstiden kommer påverkas mycket. Poängen är friheten till garanterad försörjning som gör det attraktivt att arbeta mindre, eller med andra ord; om man inte orkar eller vill stå ut med det allt mer stressiga arbetet på kapitalets villkor väljer man fritt ett garanterat välfärdsjobb med minimal arbetstid. Med en sådan möjlighet skulle det räcka med ”de passiva massornas tyngd” snarare än arbetarklassens aktiva kamp för att sätta igång en accelererande och utvidgande process där ökad kostnad kompenseras med utökad välfärd, som i sin tur gradvis kan lösgöras från det offentliga eftersom både tid och arbetskraft fråntagits varuekonomin. Vad som tidigare ”avknoppades” till privata aktörer när stat och kommuner behövde spara, avknoppas istället till det gemensamma, blir allmänningar.

Krigsmaskinen är tydlig med att den skisserade processen skulle stöta på stora problem. För att hantera arbetsfanatismen kan det bli det nödvändigt att finna nytt innehåll för “begrepp som samhällsnytta, rationalitet, hållbarhet”, liksom för begreppet “frihet”.
Vidare går det med enkelhet att tänka sig en eskalerande inflation och statsskuld. Just där gäller det enligt Krigsmaskinen att ha en idé om överskridandet av en tröskel, en väg ut från själva penningekonomin.

Vad händer om det blir en accelererande process? Det skulle kunna leda till att marknadskrafter trängs undan, i alla fall på vissa områden, att färre och färre producerar tillväxtnyttiga prylar, och att penningfrihetens handlingsutrymme inskränks. Inför detta krävs ödmjuk öppenhet: ja, vi vill ha ett annat samhälle, vi sörjer inte kapitalismens död. Vi vet att visioner är farliga, men vi tror det är en nödvändighet.

Diskussionen fortsätter närmast i Umeå.

Inför seminariet i Umeå har jag försökt att tydliggöra skillnaden mellan olika varianter av arbetskritik, så som de formulerats på sistone. Här anas två huvudlinjer: Fritidslinjen och Avvecklingslinjen.

Detta handlar inte om reform kontra revolution. Jag tänker mig alltså inte att den ena linjen nödvändigtvis är radikalare än den andra. Mitt syfte är heller inte att plädera för den ena eller andra linjen. Snarare är jag ute efter att öppna en vidare diskussion genom att tydliggöra en kvalitativ skillnad mellan de två linjerna.

Fritidslinjen framstår som en “flyktlinje”, medan Avvecklingslinjen snarare kan tänkas som en “tvärlinje”. Här följer ett försök att ringa in den förstnämnda.

Fritidslinjen – ordet har på sistone använts av bland andra Basinkomst-nätverket, Allt åt alla, Ung Pirat Jönköping och Fredrik Virtanen. Utan att dra likhetstecken mellan vad dessa vill uppnå, anas ändå en gemensam tendens.

Uppenbarligen har Fritidslinjen som målsättning att maximera fritiden, vilket är detsamma som att minimera arbetstiden. Såtillvida utgår man från en konventionell uppdelning mellan arbetstid och fritid, vilket kan leda till ett osynliggörande av de obetalda omsorgssysslor som i huvudsak utförs av kvinnor. Omsorgen är ju varken arbete eller fritid!

Erik Persson bloggade i december 2012:

Jag drömmer om fritidslinjen. Där vi delar på de arbetsuppgifter som behöver utföras, och helt avskaffar de som saknar funktion – de verkliga skitjobben. Där vi skapar nya sociala relationer och bryter den totala isolering som våra bostadsområden idag utgör där jag inte ens vet namnet på grannen bakom väggen till vänster om mig. Tänk vad mycket vi kunde göra för varandra, hur bra vi kunde ha det, med större fritid. Hur kan det inte vara detta vi begär i en tid då möjligheterna borde vara oändliga? Jag drömmer om en garanterad basinkomst där den överflödiga tiden används till något progressivt, istället för repressiv magasinering. Jag drömmer om skapandet av allmänningarna – det gemensamma bortom stat och kapital.

Fredrik Virtanen skrev i en ledarkolumn i februari 2013:

Kan vi börja tala mer om ­fritidslinjen? Fritidslinjen! Där finns embryot till vår befrielse. Lyssna till den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss (1881–1977):

“Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Word, Ernst! Tid och möjlighet att leva och umgås. Fritidslinjen.

Allt åt alla Umeå frågade retoriskt inför 1 maj 2013:

Nolltaxa i kollektivtrafiken, hyrestak, arbetstidsförkortning eller till och med en garanterad basinkomst (”medborgarlön”)? Allmänningar och en ny gemensam välfärd bortom staten och kapitalets logik och kontroll? Vilka krav kan vi resa för arbetets avskaffande och fritidens förverkligande?

Nu över till mitt preliminära försök att ringa in Fritidslinjen.

Fritidslinjen hyllar fritiden, i syfte att utmana arbetsmoralen. Hyllandet av fritid kopplas inte sällan till en uppvärdering av amatörkultur och kan även associeras till en viss estetik: färgglad, spretig och avslappnad. Att softa i en solstol kan bli ett politiskt ställningstagande.

Fritidslinjen tror på växande allmänningar som ett centralt led i en strategi. Ofta finns en tanke om hur sfären av gratis saker ska vidgas steg för steg: från fri mjukvara och bibliotek, via avgiftsfri kollektivtrafik, med siktet inställt på att “allt” ska bli gratis. I manifestet “Att skapa allmänningar” hävdas att “produktionen vill vara fri” och en liknande tankegång återfinns ofta i anslutning till Fritidslinjen. Tanken är att mer fritid kan ge upphov till en positiv spiral, där allmänningar föder fler allmänningar.
Relaterat till detta är en allmän teknikoptimism, inte minst i fråga om 3D-skrivare. Ökad produktivitet innebär ju ett större utrymme för fritid – även om detta i dagsläget kommer till uttryck i teknologisk arbetslöshet. (Ännu en gång: Fritidslinjens resonemang utgår från en given tudelning av livet i arbete och fritid, där många omsorgsbetonade sysslor inte får plats.)

Fritidslinjen förordar basinkomst i en eller annan form. Basinkomst (medborgarlön) innebär att människor får pengar för sin försörjning utan att avkrävas arbete – en idé som sedan 1970-talets kris drivits av såväl liberaler som socialister. Många som driver Fritidslinjen ser basinkomst som blott ett första steg i en större samhällsomvandling, men icke desto mindre tillmäts kravet på basinkomst en central strategisk betydelse.

Fritidslinjen ställer krav. Efter att ha formulerat en uppsättning politiska åtgärder för mer fritid, ställs krav gentemot politikerna om att genomföra dessa. Det betyder inte att Fritidslinjens förespråkare förlitar sig på politikerna (eller vill bli politiker). Att ställa krav kan även uppfattas som en pedagogisk metod som ska avslöja politikens oförmåga.

Observera att dessa fyra teser om Fritidslinjen är extremt preliminära, samt att avsikten inte är att tillskriva någon en uppfattning som hen inte har, utan att bjuda in till diskussion. Härnäst kommer ett inlägg som tar sig an Avvecklingslinjen på liknande vis. Sedan ska det hela diskuteras i Umeå, varpå det mesta kanske kommer att revideras.

Vi måste fråga oss varför det är nästintill helt tyst om den stora nätpolitiska konflikt som just seglat upp i Sverige: statens försök att konfiskera domännamnet thepiratebay.se. En konflikt som tar sig den juridiska formen av att staten stämmer staten i Stockholms tingsrätt.

Åklagarmyndigheten (genom dess särskilda immaterialrättsåklagare) har lämnat in en yrkan om förverkande, riktad mot den statliga Stiftelsen för Internetinfrastruktur (som administrerar toppdomänen .se).

Stämningsansökan rapporterades som en nyhet den 30 april (se t.ex. Ekot, SVT, Metro). Två veckor meddelade stiftelsen att man inte böjer sig frivilligt, utan ser det som en principsak att inte stänga domännamn. Även detta blev en nyhet i tidningarna (tack vare Sten Gustafsson på TT som i många år bevakat konflikter kring fildelning).

Spridda nyhetsartiklar alltså, men ingen uppföljning, ingen medial dramaturgi och ingen debatt. Raka motsatsen till hur det var 2005–2009, då varje litet utspel i fildelningsfrågan blev dramatiserad i nyhetsmedierna. Gång på gång utmålades då bilden av en slutstrid, där fildelningens fortbestånd skulle avgöras. År 2013 är det inte längre bara fildelningen, utan själva internets infrastruktur som står på spel – och det är tyst som i graven.

Särskilt tydligt är hur debattindustrin har tappat intresset för nätpolitik. Fildelning är så ute! Att staten vill konfiskera ett domännamn är därför inget som triggar debattredaktörerna på Expressen, Newsmill och SVT. Om detta varit för några år sedan, hade dessa redaktörer inte tvekat att snabbt beställa artiklar som kritiserar åklagarmyndighetens angrepp på The Pirate Bay. De hade låtit andra artiklar vänta. Troligtvis hade domännamnskriget även blivit föremål för direktsänd tv-debatt.

År 2013 vet ingen vem som driver The Pirate Bay, så de kan inte uttala sig i massmedia. Det finns heller ingen Piratbyrå som piskar fram uppmärksamhet kring fall som detta. Förvisso finns det en rad aktörer – inklusive Juliagruppen – som är redo att ställa upp i debatt vid förfrågan. Men nyhetsmedierna och debattindustrin visar inte längre något större intresse. Kanske måste nätaktivister fundera mer på vad den nya situationen innebär.

Nu har vi Torrentfreak, som skriver på engelska men ofta är välinformerade om förhållanden i Sverige. Men det är typ allt. Jag hittar bara en enda svensk blogg som tillför något nytt i domännamnskriget: Upphovsträtan.

Och Piratpartiet? Deras webbsida publiceras frekvent med nyheter, men jag hittar ingenting om det stora domännamnskriget! Inte heller återfinns några kommentarer hos ledande partiföreträdare som Troberg, Engström och Andersson. Detta är anmärkningsvärt!

Tidigare missade Piratpartiet aldrig ett tillfälle att träda fram som försvarare av The Pirate Bay. Under knappt tre år levererade de bandbredd dit – men när saken sattes på sin spets så vek sig Piratpartiet. Möjligen har detta nederlag bidragit till att partiet inte längre är så intresserat av att associera sig med The Pirate Bay. Eller så har förklaringen att göra med att Piratpartiet har stängt sitt forum samtidigt som den interna debatten inriktats på “breddning“, alltså bort från fildelningsrelaterade frågor.

Finns det då ingenstans där statens attack mot domännamnssystemet har uppmärksammats? Jodå: på Flashback.se har det publicerats en nyhetsartikel, som troligtvis fått ett stort antal läsare, då den även exponerats tydligt på forumet. Men det kan noteras att fallet knappt alls har diskuterats på Flashbacks forum. Det kan också noteras att liknande nyhetsartiklar – vinklade till förmån för The Pirate Bay men utan ytterligare analys – har publicerats av nazistiska Realisten och högerradikala Fria Tider. Det är rätt sorgligt att just dessa verkar vara de enda politiska medier med stor läsekrets som alls tar upp fallet.

På tisdag nästa vecka åker jag till Umeå för att medverka i två seminarier, båda lokaliserade till stadens universitet. På eftermiddagen snackar vi om motlinjer till arbetslinjen och på kvällen snackar vi kritik och teknik. Här följer inbjudningarna från respektive arrangör.

I slutet av denna månad ska riksdagen ta beslut kring ett nytt lagförslag från den borgerliga regeringen. Förslaget, som är en utvidgning av den så kallade Landskronamodellen, innebär att socialbidragstagare tvingas till motprestationer för att få ta del av sitt understöd. Det är också del i en större tendens som brukar beskrivas som en övergång från welfare till workfare.

Samtidigt lever vi under en tid av tidigare ej skådad produktivitetsökning där den teknologiska utvecklingen gör arbetet mer och mer överflödigt. Men denna utveckling är tvetydig. För samtidigt som den befriar oss från arbetet skapar den samtidigt en ny industriell reservarmé som kapitalet kan utnyttja för att hålla arbetarnas krav nere.

Frågan handlar i grund och botten om vad arbete är: en självutvecklande och tillväxtskapande verksamhet eller helt enkelt en politisk disciplineringsmetod?

Och hur ser motståndet ut? Mot arbetslinjen har det inom en icke partianknuten vänster börjat växa fram ett krav på en fritidslinje, där alla medborgares elementära behov garanteras genom en så kallad medborgarlön som är frikopplad från arbetet. Om detta är en reformistisk linje som reser frågor om vem som ska få ta del i medborgarskapet och på vilka villkor, är det också möjligt att urskilja en alternativ linje som fokuserar mer på det lokala som platsen för att utvidga den sfär som inte är knuten till lönearbetet och där organisera våra grundläggande behov.

För att diskutera dessa frågor har vi bjudit in Rasmus Fleischer, samtidshistoriker som intresserat sig för dessa frågor med särskilt fokus på innevarande ekonomiska kris. Tillfället har karaktären av diskussionsseminarium och vi kommer att utgå ifrån följande två texter:

• Aaron Peters: “Weaponising Workfare”
  
• “Strategisk hypotes” från arbetaren och skribenten bakom krigsmaskinen.tumblr.com.

Plats: Sociologiska institutionens sammanträdesrum, C304, Beteendevetarhuset, Umeå universitet.
Tid: Klockan 15.00–17.00, tisdagen den 21 maj 2013.

Vad händer med det kritiska samtalet då kulturjournalistiken får ett allt mer begränsat utrymme? När kulturredaktionerna skär ner på kulturbevakning och allt mer kulturjournalistiskt material produceras och konsumeras i endast digital form finns all anledning att samtala kring kritikens förutsättningar och villkor. Utgör de nya plattformarna som finns på Internet, exempelvis bloggar, nätgemenskaper eller nättidskrifter, ett hot eller en möjlighet för det offentliga kritiska samtalet? Hur kan kritiken fungera i en digital tid?

Samtalsledare: Julia Pennlert, doktorand i litteraturvetenskap, Umeå

Medverkande:
Johanna Ögren, som bloggar för sajten bokhora, Kiruna
Rasmus Fleischer, samtidshistoriker, Stockholm
Lina Samuelsson, doktorand i litteraturvetenskap, Karlstad
Johannes Björk, doktorand i litteraturvetenskap, Umeå

Plats: HUMlab X, Konstnärligt Campus, Umeå universitet (Östra strandgatan 30B).
Tid: 19.00–20.30, tisdagen den 21 maj 2013.

Gáspár Miklós Tamás presenterades på Copyriot för några år sedan. Sedan dess har han även figurerat i Magnus Lintons De hatade såsom en av ytterst få intellektuella i Ungern som tar till orda mot den auktoritära nationalism som tagit över landet.

Som filosof har han liknats vid Slavoj Žižek. Detta är missvisande, bland annat för att Tamás står helt utanför den penningstinna, anglosaxiska teorimarknad där Žižek bygger sitt varumärke. Tamás företräder en radikal variant av kritisk teori som influerats av bland andra Moishe Postone och Robert Kurz, men även av Antonio Negris tidigaste skrifter. Samtidigt är hans tänkande djupt präglat av regionala och historiska erfarenheter av ett liv i Centraleuropa. New Left Review har nyligen publicerat en längre intervju med Gáspár Miklós Tamás, som varmt kan rekommenderas.

Adjektiv som används när Gáspár Miklós Tamás berättar om sin familj och om sin uppväxt i 1950-talets Transsylvanien: talmudisk, kvasi-gnostisk, kalvinistisk, viktoriansk, positivistisk.

Föräldrarna träffades i mellankrigstidens kommunistiska rörelse. Bini Adamczak har i sin lysande bok Gestern Morgen återupplivat denna rörelses livsåskådning: en kult av Historien som ställde enorma krav på offer och underkastelse. Modern kom från en judisk familj av talmudlärda, mormodern mördad i Auschwitz. Fadern var skräddare och författare. De tillhörde den ungerska minoriteten i det som efter 1945 åter blev Rumänien.

They could not have met anywhere else, only in the movement. The movement—they never spoke of the Party—meant mostly suffering and persecution: arrest, prison, beatings. The suffering was self-explanatory: punishment by an evil society proved the goodness of the Cause. It was a quasi-Gnostic world-view: on the one side there was exploitation, oppression, Hitler and death; on the other, the movement.

Later, when my father was thoroughly disenchanted with the system, I asked him why he still called himself a Communist. He showed me a little plastic—well, I suppose, bakelite—cube, with six little photos glued on its sides: the portraits of some of the best friends of his youth, tortured to death by the royal Hungarian and Romanian secret services, or by the Gestapo in that awful year, 1944. ‘Because I cannot explain it to them’, he said. It was the perfect Christian idea: bearing witness, martyrdom as the theological guarantee of truth. They were justified by heroic death, and so was the cause. He could not escape it. Keeping faith in the teeth of adverse political experience, the rotting away of the movement, was the only course. Anything else would have been treason. Duplex veritas also: he never denied that ‘state socialism’ was a failure.

Under 1960- och 1970-talet blev Rumäniens regim allt mer nationalistisk. Partiet började utesluta ungerska, judiska och framför allt ungersk-judiska aktivister. För familjen Tamás var det bara en fråga om tid. När den svarta bilen stannade utanför deras hus i februari 1974 var den väntad sedan länge.
Familjen hade alltid sett sig som goda internationalister, men inne i internationalismen fanns ett element av nationalism: nationalismerna var de andra – rumänerna.

Cluj/Kolozsvár var sedan länge en kluven stad, inte bara språkligt. Där fanns två universitet och två fotbollslag: ett som var ungerskt och med lång vänstertradition, ett som var rumänskt och med högernationalistisk tradition.

År 1974 när Securitate kom till familjen Tamás var också året då Nicolae Ceau?escu blev president i Rumänien. Gáspár Miklós Tamás var 26 år och filosofistudent – att han läste Kritik av det rena förnuftet redan som fjortonåring säger något om den superbildade socialistkultur som hans föräldrar representerade.
Efter att ha utgivit en studie om Descartes emigrerade han som trettioåring till Ungern, med planer på att engagera sig i oppositionen. Undervisade några år på ett universitet i Budapest innan han svartlistades för att ha publicerat en pamflett till stöd för arbetarrörelsen i Polen.
Fram till 1989 var han arbetslös och förbjuden att publicera sig i Ungern. Däremot kunde han skriva för ungerskspråkiga tidskrifter i Jugoslavien, som ju stod utanför Sovjets maktsfär. Där fanns en viss öppenhet för den “nya vänstern” (t.ex. kunde Herbert Marcuse bjudas in till Dubrovnik).
Annars var just den nya vänsterns idéer särskilt hårt undertryckta av myndigheterna i Öst – hårdare än annan politisk litteratur från Väst. Ungerns säkerhetspolis hade ända fram till 1991(!) en särskilt enhet för att bekämpa sådant som regimen kallade för “trotskism”.

Gáspár Miklós Tamás påpekar i förbifarten: statskapitalismen i Öst var ett försök att realisera just det som Marx i abstraherad form beskrev i Kapitalet, nämligen ett totalt system, ett automatiskt subjekt.

Längre fram i samma intervju uttrycks en idé om medborgarskapet som leder tankarna till just kapitalet som tillväxtprocess. Medborgarskapet är bara meningsfullt, säger Tamás, så länge som det utvidgas, så länge som det befinner sig i rörelse mot att bli universellt. Så skedde de facto i det statskapitalistiska Ungern. Här påpekas också att Ungern och Östtyskland var de enda öststaterna som stod mot den nya vågen av nationalism i östblocket och som fortsatte att bannlysa antisemitismen.

As a system still based on commodity production, wage labour, money and the separation of the producers from the means of production, class differences and inequality persisted. In this, the Party represented a kind of collective tribunus plebis, always adjusting consumption levels, life quality and cultural participation towards equality and maintaining—in a largely, but not exclusively, symbolic fashion—the primacy of the working class. Social mobility was swift and advantages were offered to working-class kids in access to higher education and cadre promotion. Statistics show that even in the 1980s, a crushing majority of leading officials and managers came from proletarian families.

Även om både Ungern och Rumänien präglades av åsiktsförtryck, skilde sig det politiska klimatet enormt. Rumänien under Ceau?escu blev en nationalistisk stat som genomsyrades av antikommunistisk och antirysk propaganda. Ceau?escu allierade sig glatt med allehanda fiender till Sovjet: de Gaulle i Frankrike och Begin i Israel, till Nixon i USA och shahen av Iran, samt ej att förglömma: Pol Pot.

Rumänien var det enda land i Öst där 1989 innebar en genuin revolution, enligt Tamás. Men det var i Polen som händelsekedjan tog sin början. Tamás påpekar att Solidarnosc endast på ytan var en fackförening. Organisationen var i själva verket en blåkopia av det kommunistiska partiet så som det fungerat i Centraleuropa under dess historiska höjdpunkt, 1917–23, med celler på arbetsplatserna under central ledning av intellektuella.

Själv var Gáspár Miklós Tamás under 1980-talet verksam i gruppen av intellektuella dissidenter i Ungern. Efter 1989 tog han del i en kollektiv omsvängning mot en liberal position och satt rentav i ungerska parlamentet för Fridemokraterna mellan 1989 och 1994 – en episod som han numera beklagar.
Besviken på utvecklingen fördjupade han sina studier i kritisk teori. Efter 2000 bröt han med flertalet av sina gamla dissidentvänner och började identifiera sig som marxist. Numera stämplas han allmänt som som nationsfiende i den ungerska offentlighet som genomsyras av aggressiv antiziganism, antisemitism och antifeminism.

How could we install a system of universal citizenship? The price to be paid is to dismantle the contemporary version of pseudo-liberal capitalism; no multiculturalism can do justice to this problem. But the white majorities are increasingly desperate. Before 1989, I was afraid only of the secret police. But today I may face the wrath of my own people as I am seen to be on the side of the Roma, of the immigrants, of the gays and so on—so, unlike at any other time in history, equality is perceived to be inimical to the interests of the majority. People are not interested in our opposition to the Wall Street regime, as soon as we defend the darkies. Both are foreign. The left is, again, seen as a Jewish cabal, representing the Other. Under the pretext of equality, the left is felt to attack, again, the local, the traditional, the intimate, the home-grown. Like global capitalism, communism is seen as insensitive to the Home. Yes, it is, as it is concerned about the homeless.

Ett antal längre essäer av Gáspár Miklós Tamás finns redan på engelska, tillgängliga här och var på nätet. Det vore hög tid att något förlag samlade dem i en bokvolym. Intresserade rekommenderas i vart fall att läsa hela intervjun – här har bara små delar refererats.

Brian Holmes skriver kort om sitt kristeoretiska projekt. Det har nog vissa likheter med det projekt som lyser igenom på Copyriot. Även han utgår i huvudsak från kritiska teorier, om än av delvis annat slag.

Själva inramningen tycks vara likartad. “Krisen” inskränks här inte till att betyda “den ekonomiska krisen”. Särskilt intressant är betoningen av hur varje ny generation måste utarbeta ett historiemedvetande där kriser som genomlevts av tidigare generationer får mening i en större berättelse. Relationen mellan 1930-talets kris, 1970-talets kris och samtidens kris är ju i kronologiska termer en relation mellan tre generationer.

Brian Holmes skriver:

This work takes time. The biggest difficulty is, first, realizing the extent to which the social-democratic projects of the mid-twentieth century have shaped all of us – expectations, personalities, habits, drives – even into the present. And second, realizing that those social-democratic projects, far from representing a desirable “golden age,” actually culminated in the trap where we find ourselves today.

Detta projekt tycks lägga rätt stor vikt vid förståelsen av finansiella derivat – om än i relation till industriproduktionens omlokalisering sedan 1970-talet. Detta vore intressant att sätta i samband både med Lohoff/Trenkle och med Joseph Vogl (den senare hör till de böcker som ännu väntar på att tas upp här).

in my reading derivatives function as a form of commodity money, replacing the stability of gold with an algorithmical flux that tries to stabilize values by capturing every form of movement so that all of them can be played off against each other. I believe derivatives act as meta-commodities /…/
What the metacommodity veils is the privatization of government.

I kommentarsfältet ges även respons från någon vid bloggen Permanent Crisis. Denne uttrycker viss skepsis mot Brian Holmes tonvikt på finansväsendet; i stället föreslås en mer tillspetsad fetischkritik.

Brian Holmes ger också en kort kommentar om hur krisprojektet är en del i en teoretisk omvärdering:

After working in the autonomist vein for many years (with the Multitudes journal in France) I thought the crisis had proven some of our ideas to be wrong, and others to be overstated. It appeared necessary to rework many things.

Ja, jävlar. Jag minns den autonomistiska kristeori som florerade kring sekelskiftet 2000, eftersom jag själv attraherades av den. Det var en teori som ville lyfta fram subjektet. Kort sagt gick teorin ut på att kapitalismens kriser alltid, på något vänster, var ett resultat av framgångsrikt motstånd.
När IT-bubblan kraschade (2000–2001) kunde alltså vi autonomister förklara detta med arbetarklassen hade varit synnerligen framgångsrik i sin kamp mot lönearbetet. Extra bra eftersom arbetarklassen i detta fall representerades av s.k. immateriella arbetare – kollektivet av kodare och designers på IT-företagen. Vi hade ju sett på nära håll hur dessa ägnat merparten av sin arbetstid åt annat än arbete. Alltså hade de lyckats skapa en kris, tänkte vi.

Det kan emellertid noteras att motsvarande kristeorier har lyst med sin frånvaro efter 2008. Som väl är, eller?