Gáspár Miklós Tamás om Centraleuropa, 1900-talet och medborgarskapet

Gáspár Miklós Tamás presenterades på Copyriot för några år sedan. Sedan dess har han även figurerat i Magnus Lintons De hatade såsom en av ytterst få intellektuella i Ungern som tar till orda mot den auktoritära nationalism som tagit över landet.

Som filosof har han liknats vid Slavoj Žižek. Detta är missvisande, bland annat för att Tamás står helt utanför den penningstinna, anglosaxiska teorimarknad där Žižek bygger sitt varumärke. Tamás företräder en radikal variant av kritisk teori som influerats av bland andra Moishe Postone och Robert Kurz, men även av Antonio Negris tidigaste skrifter. Samtidigt är hans tänkande djupt präglat av regionala och historiska erfarenheter av ett liv i Centraleuropa. New Left Review har nyligen publicerat en längre intervju med Gáspár Miklós Tamás, som varmt kan rekommenderas.

Adjektiv som används när Gáspár Miklós Tamás berättar om sin familj och om sin uppväxt i 1950-talets Transsylvanien: talmudisk, kvasi-gnostisk, kalvinistisk, viktoriansk, positivistisk.

Föräldrarna träffades i mellankrigstidens kommunistiska rörelse. Bini Adamczak har i sin lysande bok Gestern Morgen återupplivat denna rörelses livsåskådning: en kult av Historien som ställde enorma krav på offer och underkastelse. Modern kom från en judisk familj av talmudlärda, mormodern mördad i Auschwitz. Fadern var skräddare och författare. De tillhörde den ungerska minoriteten i det som efter 1945 åter blev Rumänien.

They could not have met anywhere else, only in the movement. The movement—they never spoke of the Party—meant mostly suffering and persecution: arrest, prison, beatings. The suffering was self-explanatory: punishment by an evil society proved the goodness of the Cause. It was a quasi-Gnostic world-view: on the one side there was exploitation, oppression, Hitler and death; on the other, the movement.

Later, when my father was thoroughly disenchanted with the system, I asked him why he still called himself a Communist. He showed me a little plastic—well, I suppose, bakelite—cube, with six little photos glued on its sides: the portraits of some of the best friends of his youth, tortured to death by the royal Hungarian and Romanian secret services, or by the Gestapo in that awful year, 1944. ‘Because I cannot explain it to them’, he said. It was the perfect Christian idea: bearing witness, martyrdom as the theological guarantee of truth. They were justified by heroic death, and so was the cause. He could not escape it. Keeping faith in the teeth of adverse political experience, the rotting away of the movement, was the only course. Anything else would have been treason. Duplex veritas also: he never denied that ‘state socialism’ was a failure.

Under 1960- och 1970-talet blev Rumäniens regim allt mer nationalistisk. Partiet började utesluta ungerska, judiska och framför allt ungersk-judiska aktivister. För familjen Tamás var det bara en fråga om tid. När den svarta bilen stannade utanför deras hus i februari 1974 var den väntad sedan länge.
Familjen hade alltid sett sig som goda internationalister, men inne i internationalismen fanns ett element av nationalism: nationalismerna var de andra – rumänerna.

Cluj/Kolozsvár var sedan länge en kluven stad, inte bara språkligt. Där fanns två universitet och två fotbollslag: ett som var ungerskt och med lång vänstertradition, ett som var rumänskt och med högernationalistisk tradition.

År 1974 när Securitate kom till familjen Tamás var också året då Nicolae Ceau?escu blev president i Rumänien. Gáspár Miklós Tamás var 26 år och filosofistudent – att han läste Kritik av det rena förnuftet redan som fjortonåring säger något om den superbildade socialistkultur som hans föräldrar representerade.
Efter att ha utgivit en studie om Descartes emigrerade han som trettioåring till Ungern, med planer på att engagera sig i oppositionen. Undervisade några år på ett universitet i Budapest innan han svartlistades för att ha publicerat en pamflett till stöd för arbetarrörelsen i Polen.
Fram till 1989 var han arbetslös och förbjuden att publicera sig i Ungern. Däremot kunde han skriva för ungerskspråkiga tidskrifter i Jugoslavien, som ju stod utanför Sovjets maktsfär. Där fanns en viss öppenhet för den “nya vänstern” (t.ex. kunde Herbert Marcuse bjudas in till Dubrovnik).
Annars var just den nya vänsterns idéer särskilt hårt undertryckta av myndigheterna i Öst – hårdare än annan politisk litteratur från Väst. Ungerns säkerhetspolis hade ända fram till 1991(!) en särskilt enhet för att bekämpa sådant som regimen kallade för “trotskism”.

Gáspár Miklós Tamás påpekar i förbifarten: statskapitalismen i Öst var ett försök att realisera just det som Marx i abstraherad form beskrev i Kapitalet, nämligen ett totalt system, ett automatiskt subjekt.

Längre fram i samma intervju uttrycks en idé om medborgarskapet som leder tankarna till just kapitalet som tillväxtprocess. Medborgarskapet är bara meningsfullt, säger Tamás, så länge som det utvidgas, så länge som det befinner sig i rörelse mot att bli universellt. Så skedde de facto i det statskapitalistiska Ungern. Här påpekas också att Ungern och Östtyskland var de enda öststaterna som stod mot den nya vågen av nationalism i östblocket och som fortsatte att bannlysa antisemitismen.

As a system still based on commodity production, wage labour, money and the separation of the producers from the means of production, class differences and inequality persisted. In this, the Party represented a kind of collective tribunus plebis, always adjusting consumption levels, life quality and cultural participation towards equality and maintaining—in a largely, but not exclusively, symbolic fashion—the primacy of the working class. Social mobility was swift and advantages were offered to working-class kids in access to higher education and cadre promotion. Statistics show that even in the 1980s, a crushing majority of leading officials and managers came from proletarian families.

Även om både Ungern och Rumänien präglades av åsiktsförtryck, skilde sig det politiska klimatet enormt. Rumänien under Ceau?escu blev en nationalistisk stat som genomsyrades av antikommunistisk och antirysk propaganda. Ceau?escu allierade sig glatt med allehanda fiender till Sovjet: de Gaulle i Frankrike och Begin i Israel, till Nixon i USA och shahen av Iran, samt ej att förglömma: Pol Pot.

Rumänien var det enda land i Öst där 1989 innebar en genuin revolution, enligt Tamás. Men det var i Polen som händelsekedjan tog sin början. Tamás påpekar att Solidarnosc endast på ytan var en fackförening. Organisationen var i själva verket en blåkopia av det kommunistiska partiet så som det fungerat i Centraleuropa under dess historiska höjdpunkt, 1917–23, med celler på arbetsplatserna under central ledning av intellektuella.

Själv var Gáspár Miklós Tamás under 1980-talet verksam i gruppen av intellektuella dissidenter i Ungern. Efter 1989 tog han del i en kollektiv omsvängning mot en liberal position och satt rentav i ungerska parlamentet för Fridemokraterna mellan 1989 och 1994 – en episod som han numera beklagar.
Besviken på utvecklingen fördjupade han sina studier i kritisk teori. Efter 2000 bröt han med flertalet av sina gamla dissidentvänner och började identifiera sig som marxist. Numera stämplas han allmänt som som nationsfiende i den ungerska offentlighet som genomsyras av aggressiv antiziganism, antisemitism och antifeminism.

How could we install a system of universal citizenship? The price to be paid is to dismantle the contemporary version of pseudo-liberal capitalism; no multiculturalism can do justice to this problem. But the white majorities are increasingly desperate. Before 1989, I was afraid only of the secret police. But today I may face the wrath of my own people as I am seen to be on the side of the Roma, of the immigrants, of the gays and so on—so, unlike at any other time in history, equality is perceived to be inimical to the interests of the majority. People are not interested in our opposition to the Wall Street regime, as soon as we defend the darkies. Both are foreign. The left is, again, seen as a Jewish cabal, representing the Other. Under the pretext of equality, the left is felt to attack, again, the local, the traditional, the intimate, the home-grown. Like global capitalism, communism is seen as insensitive to the Home. Yes, it is, as it is concerned about the homeless.

Ett antal längre essäer av Gáspár Miklós Tamás finns redan på engelska, tillgängliga här och var på nätet. Det vore hög tid att något förlag samlade dem i en bokvolym. Intresserade rekommenderas i vart fall att läsa hela intervjun – här har bara små delar refererats.