Krisen, del 106: Joseph Vogl om liberalismen

Börjar posta läsanteckningar kring Das Gespenst des Kapitals, en uppmärksammad bok som utgavs år 2010 av den tyske litteraturvetaren Joseph Vogl. Jag vill beskriva boken som ojämn, men bitvis mycket insiktsfull, på ett suggestivt sätt. särskilt i fråga om den tidslighet som finansmarknaderna framavlar.
Författaren rör sig flinkt mellan olika vetenskaper och lägger sig i kristeoretiskt hänseende nära Hyman Minsky. Om vi måste etikettera detta, skulle det kanske bli som en postmodern hybrid: kritisk–borgerlig kristeori. Men det intressanta i boken är dess grundliga anslag.
Vogl frågar sig vad som gör att den moderna världen har en “ekonomi” – alltså samma fråga som Robert Kurz ställer ur sitt ultrakritiska perspektiv.

I analogi med teodicéproblemet myntar Vogl begreppet “oikodicé“. Det står för föreställningen om att “ekonomin” är ett självreglerande system som, alla kriser till trots, lyder en naturlag som går i riktning mot ett jämviktsläge.

Det var Bernard de Mandevill som i sin fabel om bina från 1700-talets början myntade begreppet “private vices, publick benefits“. Det står för en teori om egenintressets mekanik: Människan behärskas av låga lidelser, men i det stora håller lidelserna varandra i rörelse på så sätt att de balanserar ut varandra.
Kärnan av alla aktioner och passioner utgörs av något som man sedan 1600-talet kallar för egenintresset. Troligen har intressebegreppet först tagit form i den politiska filosofin, syftande på statens intresse. Därifrån har det vandrat in i den moderna samhällsteorin som utgår från att samhället finns till eftersom individerna har intressen som krockar med varandra. Helvetius uttryckte saken med följande ord: “Medan fysikens universum lyder under rörelsens lag, så lyder moralens universum under intressets lag.”

Michel Foucaults föreläsningar från 1978–80 utgör en viktig utgångspunkt för Vogls resonemang kring hur “ekonomin” blev en vetenskap:

Det borgerliga samhället, som utgör den ekonomiska människans livsmiljö, präglas av intransparens, regeras av en princip om osynlighet; det finns ingen god politiska aktör som genom överblick och insikt kan vilja och göra det allmännas bästa. Och just de egennyttiga intressenas blindhet, mer än någon klar- eller översikt, står som garant för en allmännyttig målsättning.
/…/
Prissystemet får i uppdrag att ersätta ett frånvarande centrum. Lika oavsiktligt som omedvetet garanterar det att en social ordning emergerar ur divergerande enskildheter. /…/
Med aningen grova begrepp måste man här tala om uppståndelsen av en liberal despotism. /…/
Vad som senare bara skulle kallas för “liberalism” formerade sig alltså först som en naturalism

(Ovanstående är läsanteckningar till kapitel två i Das Gespenst des Kapitals. Här fortsätter vi i tredje kapitlet.)

Nationalekonomins grundantaganden bygger inte på empiriska observationer av hur en verklig marknad fungerar. Dessa antaganden formulerades nämligen innan marknaden började fungera, hävdar Vogl. Nationalekonomin är till sin innersta kärna normativ, eller med Vogls ord: “Dess realism är prospektiv, den handlar om att fullända en virtualitet som finns i tingen och förhållandena.”

Konkurrensteorins metodologiska egenart består i att den endast kan bevisas genom förkastandet av alla empiriska bevis. Själva poängen med konkurrens är att aktörer utför oväntade handlingar med oförutsägbara följder, vilket negeras i det empiriska studiet av handlingar som faktiskt har ägt rum. Detta är den aprioriska argumentation som drevs av Friedrich Hayek i en programmatisk essä från 1968, åtminstone som denna refereras av Vogl.
Hayek tänkte sig en spontan ordning, katallaxi, som inte orienterar sig mot något ändamål men som ändå präglas av en allmän ändamålsenlighet. Det rör sig kort sagt om den osynliga handen, uppdaterad till ett cybernetiskt system av negativ återkoppling.

Ekonomisk vetenskap måste utgå från ett postulat om jämvikt. Varje avsteg därifrån skulle betyda att det inte längre är fråga om en rent ekonomisk teori.

En “teori” om den rena ojämnvikten vore lika huvudlös som idén om ett system utan koherens, eller som en axiomatisk definition av oförnuftet.

Vogl menar att ekonomin som vetenskap uppvisar “en teoretisk resistens” gentemot ett grundläggande faktum. Detta faktum är att en verkligt existerande kapitalism förutsätter handel med krediter, sannolikheter och profitutsikter, “alltså en handel med tid, som inte längre låter sig återöversättas till elementära förhållanden av utbyte och utjämning.

Joseph Vogl bäddar här för en postmodern tes om finansväsendets frikoppling från den s.k. realekonomin, fast utan några illusioner om att en obefläckad realekonomi någonsin kan existera på egen hand, utan finansiell uppbackning. Här finns invändningar att göra, men säkert också en rad spännande avvikelser. Läsanteckningarna fortsätter i ett senare inlägg.

5 kommentarer ↓

#1 Viktualiebrodern on 28 May 2013 at 10:14 am

“som inte orienterar sig mot något ändamål men som ändå präglas av en allmän ändamålsenlighet.”

Tanken utövar väl en sådan lockelse genom sin likhet med evolutionsprocessen.

Vad är då replikatorn, vad är det som det “naturliga urvalet” verkar på som fortplantar sig?

Kan man se utbrända bilar som en “extended phenotype” för att tala med Dawkins?

#2 Viktualiebrodern on 28 May 2013 at 10:25 am

“En “teori” om den rena ojämnvikten vore lika huvudlös som idén om ett system utan koherens, eller som en axiomatisk definition av oförnuftet.”

En kritik av stabila jämvikter från en ekologisk utgångspunkt gjordes av Josef H Reichholf härom året i “Stabila ojämvikter – Framtidens ekologi” på Daidalos. Salig(?) Suhrkamp för originalet.

Citat bakkappan: “Förvisso är strävan efter jämvikt nödvändig…, men en härpå grundad livsåskådning blir till en pseudoreligion med fundamentalistiska drag”.

#3 kjell on 28 May 2013 at 3:09 pm

…jag tar fasta pa uttrycket “egenintresset”, som passar in i “mervärdesteorin-arternas överlevnad”.
Vi har väl inte riktigt enats om hur vi definierar “mervärdet”,
jag försökte med ett “nödvändigt överskott för artens överlevnad “(sättpotatis) dvs ej vinst. Endast av ett egenintresse, delar sig cellen, när den delar sig över “egenintresset” kallar vi det cancer, är det där kapitalismen befinner sig i vår samtid?

#4 99, our 68 » Mitchell om koldemokrati on 29 May 2013 at 10:22 am

[…] Donna Haraway pratar ju om att Adam Smith hade ett finger med i detta spel, och Foucault är ju också inne och rotar i samma fråga. Mitchell, däremot, visar att ordet “economy” först […]

#5 Maggan on 1 June 2013 at 8:46 pm

Kjell: att få fram ett överskott av “sättpotatisen” för att människorna ska reproducera sig – det vore ju en bra sak. Men det vore en ekonomi som “anskaffar de ting som är nödvändiga eller nyttiga för livet” och detta ändamål känner den kapitalistiska ekonomin inte till. Här handlar det inte om cancer, utan om vinst på kapital. Marx citerar Aristoteles (4 kapitlet i Kapitalet):
“Aristoteles ställer chrematistik gentemot ekonomi. Han utgår från ekonomin. I den mån den är förvärvskonst, inskränker den sig till att anskaffa de ting, som är nödvändiga för livet eller nyttiga för hushållet och staten. “Den sanna rikedomen (ό άληθινός πλούτος) består av sådana bruksvärden; ty den mängd av detta slags ägodelar, som behövs för ett gott liv, är inte obegränsad. Men det finns ett annat slags förvärvskonst, som vanligen och med rätta kallas chrematistik, för vilken inga gränser för rikedom och ägande tycks existera. Varuhandeln (“ή καπηλική” betyder ordagrant kramhandel, och Aristoteles väljer denna form, emedan bruksvärdet är det huvudsakliga däri) tillhör av naturen inte chrematistiken, ty varuhandeln befattar sig endast med vad som är nödvändigt för köparen och säljaren.” Därför, säger han vidare, var också varuhandelns ursprungliga form byteshandeln, men när den utvidgades, uppkom nödvändigtvis penningen. Med penningens uppfinning måste byteshandeln nödvändigt utvecklas till καπηλική, till varuhandel, och i motsats till sin ursprungliga tendens utvecklade sig denna till konsten att göra pengar, till chrematistik. Denna skiljer sig från ekonomin därigenom, att “för den är cirkulationen källan till rikedom (ποιητική χρημάτων … διά χρημάτων μεταβολής). Och den tycks handla om pengar, ty penningen är början och slut i detta slags utbyte (τό γάρ νόμιδμα δτοιχείον καί πέρας της άλλαής έδτίν). Därför är också rikedomen, som chrematistiken eftersträvar den, obegränsad. Varje konst, som i sitt mål inte ser ett medel utan betraktar det som ett slutmål, är obegränsad i sin strävan, ty den söker alltid komma närmare detta slutmål, medan andra konster, vilkas omedelbara mål endast är medel som skall tjäna andra mål, inte är obegränsade, eftersom själva slutmålet sätter gränser för dem. Därför känner chrematistiken inga gränser för sitt mål, utan målet är det absoluta berikandet. Ekonomin men inte chrematistiken har en gräns … den förra syftar till något som är skilt från penningen, den senare till dess tillväxt … Förväxlingen av dessa båda former, som övergår i varandra, föranleder några att som ekonomins slutmål betrakta penningens förvärvande och tillväxt i det oändliga.” (Aristoteles: “De Republica”, ed. Bekker, lib. I, c. 8, 9 f.)”

Kommentera