Anteckningar om Avvecklingslinjen

Vi ska försöka att tydliggöra de två motlinjerna till Arbetslinjen. Efter anteckningarna om Fritidslinjen följer här några anteckningar om Avvecklingslinjen. Begreppet myntades av Krigsmaskinen för en dryg månad sedan.

Avvecklingslinjen är alltså inriktad på att målmedvetet avveckla lönearbetet, varuproduktionen och bruket av pengar. Alltså en avveckling av ekonomin i sig, vilket även innebär en avveckling av staten. Krigsmaskinen poängterar att detta är en process som måste passera vissa “trösklar”. Avvecklingslinjen nöjer sig därför inte med Fritidslinjens inriktning på “mindre av det dåliga och mer av det bra”, utan vill ta upp frågan om makt.
“Medborgarlön är inte lösningen. Inte ens medborgarlön + allmänningar räcker som svar”, skriver Krigsmaskinen. Avvecklingslinjen menar att det krävs någon form av plan för hur sådant som energi- och matförsörjning ska lösas i ett samhälle som överger arbetslinjen. Eller åtminstone att det krävs en vilja att uppfinna nya former av planering, bortom stat och ekonomi.

David Graeber utkom nyligen med boken The democracy project. Ett utdrag därifrån har publicerats i Occupy-bladet The Baffler: “A practical utopian’s guide to the coming collapse“. Texten rymmer en rad resonemang som jag vill att ifrågasätta, men där förs också ett försök att formulera Avvecklingslinjen såsom ett konstruktivt projekt, fött ur arbetsvägran:

Submitting oneself to labor discipline /…/ does not make one a better person. Yet it’s only wgen we reject the idea that such labor is virtuous in itself that we can start to ask what is virtuous about labor. To which the answer is obvious. Labor is virtuous if it helps others. A renegotiated definition of productivity should make it easier to reimagine the very nature of what work is, /…/
At the moment, probably the most pressing need is simply to slow down the engines of productivity. /…/
Why not a planetary debt cancellation, as broad as practically possible, followed by a mass reduction in working hours: a four-hour day, perhaps, or a guaranteed five-month vacation.

Arbetstidsförkortningen är ju något som Fritidslinjen kan ställa upp på. När det däremot kommer till Avvecklingslinjens nästa steg – att utarbeta nya former för att främja “riktigt arbete” – är Graeber ganska vag, åtminstone i det aktuella utdraget.

Aaron Peters har en idé om att Arbetslinjen kan vändas mot sig självt – till Avvecklingslinjen. “Weaponising workfare” heter en intressant text som utgår från de senaste årens brittiska protester mot nedskärningar, som har förblivit defensiva. Någon återgång till trygga anställningar eller ordentlig a-kassa är helt enkelt inte möjlig, konstaterar han, för att sedan citera två välbekanta paroller: “Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen” (Gilles Deleuze); “Varje redskap är ett vapen om man håller det på rätt sätt” (Ani DiFranco).
Följaktligen menar Aaron Peters att arbetslinjen, i all sin ondska, inte enbart är ond utan även rymmer ett element av sanning – något som går att överta, för att använda strategiskt av arbetskritiker.

within workfare programs there is a kernel of truth which is neglected within the analysis of social democrats and those on the centre-left /…/
we must also understand it as a policy response to changed conditions of production (which themselves are a response to the as yet unsolved and merely deferred crisis of the mid-1970s) which will not disappear and will only continue to intensify.

I följande passage antyder Aaron Peters hur Avvecklingslinjen kan ta avstamp i de institutioner som inrättats av Arbetslinjen:

A start might even be that ‘workfare’ placements should pay the median income (£26,000 per annum) for a 21 hour working week and that in fact this is a plausible outcome for anyone who is currently unemployed and underemployed. Furthermore placements could be chosen by those undertaking them and might include, as Robert Schiller has touched upon; social care, teaching, coaching, presently unremunerated journalism and cultural production. Indeed it would naturally include much of the presently unpaid work that is inherent to Network Culture.

Aaron Peters citerar även tysken Johano Strasser, som menat att en reduktion av arbetstiden kan frigöra tid till “fria aktiviteter” av icke-professionellt slag “såsom arbete för en själv, ömsesidig hjälp mellan grannar, verksamhet i självhjälpsgrupper och välgörenhetsprojekt etc.” Men denna tilltro till att envar ska hitta sin plats känns mer som Fritidslinjen.

Avvecklingslinjen handlar om att avveckla den standard för produktivitet som råder i kapitalismen – till förmån för nya sätt för att fördela angelägna sysslor. “Kanske borde vi tala om ‘samhällsnyttiga arbeten’ eller liknande”, skriver Krigsmaskinen.
Detta kräver nya sätt att avgöra vilka sysslor som vi gemensamt väljer att klassa som angelägna eller samhällsnyttiga. Det kräver uppfinnandet av organisationsformer som befinner sig bortom både lönearbete och entreprenörskap, ja bortom “ekonomin” som sådan, alltså bortom det abstrakta likställandet av arbetstid och av varors värde.
Organisationsformerna som antyds ska inte bara ligga bortom ekonomin, utan även bortom politiken och bortom familjen. Att även fundera på det sistnämnda är av yttersta vikt! Tyvärr görs det inte i de texter som jag försöker att summera här.

Såväl Graeber som Peters ser alltså ett behov av att på allvar börja skilja mellan sådana sysslor som är socialt angelägna och sådana som inte är det. Graeber menar att det är angeläget att “hjälpa andra” – vilket kanske inte är ett tillräckligt tydligt kriterium när det kommer till att organisera framtidens matförsörjning och infrastruktur.
Aaron Peters lyckas trassla in sig i resonemang om “människans artväsende” när han åberopar Karl Marx anno 1844, samt surfar på engelskans ordskillnad mellan labour och work. Inte så lyckat. Saken blir skenbart förenklad, men till priset av inte minst ett osynliggörande av den familjära omsorg som är kvinnligt konnoterad.

Tomasz Konicz är en tysk ekonomiskribent som brukar skriva krisanalyser i Telepolis, men som även medverkar i de värdekritiska teoritidskrifterna Krisis och Streifzüge, men även i Exit – han verkar alltså inte ta ställning i konflikten mellan de två falangerna. Krisis-gruppen kan sägas flörta med Fritidslinjen: “Diese Gesellschaft ist zu reich für den Kapitalismus!” För detta (med mycket mera) har de kritiserats av Robert Kurz och gruppen kring Exit, vilka snarare lutar åt Avvecklingslinjen.

Nu har Konicz skrivit en kort “Plädoyer für eine realistische Utopie” som kan läsas som en inlaga för Avvecklingslinjen. Han förkastar paroller som “allt åt alla” som tar sikte på ett generellt överflödssamhälle. Dels för att sådant överflöd bara kan tänkas som en extrapolering av samtidens konsumtionssamhälle, alltså som ett överflöd av (gratis) varor. Men framför allt för att ett postkapitalistiskt samhälle fortfarande kommer att dras med allvarliga miljöproblem och ett skenande klimatkaos. Även om kapitalismens fossilparty har orsakat dessa problem, så blir de inte lösta bara för att kapitalismens avskaffas.

Den kommande samhällsformationen kommer alltså att präglas av behovet av att ta itu med den kapitalistiska systemkrisens katastrofala ödeläggelser – såväl av ekologisk och social som av psykologisk art.

Värdekritiker som Tomasz Konicz förkastar den unge Marx’ idéer om människans artväsende. Det finns ingen mänsklig essens som gör att vissa slags sysslor är mer angelägna än andra. När den mogne Marx ska tala om livsnödvändiga aktiviteter i överhistorisk mening, så talar han i stället om människans “ämnesomsättning med naturen”. Denna fras återkommer ofta hos Robert Kurz och även hos Tomasz Konicz.
Avvecklingslinjen i hans version syftar till “samhällsmedlemmarnas medvetna reglerande och planerande av den samhälleliga ämnesomsättningen”. Realiserandet av detta måste tänkas som en komplex process. Det räcker alltså inte att avskaffa kapitalismen för att befria de bruksvärden som redan finns.

Värde och bruksvärde hänger samman, de betingar varandra och kan inte särskiljas i “gott” bruksvärde och “ont” värde. Ett exempel på detta utgörs av de hundratusentals tomma bostadshusen i Spanien, bland vilka det mestadels handlar om rad- och enfamiljshus som är byggda för att separera de boende från varandra. Dessa hus framstår snarare som den raka motsatsen till en postkapitalistisk stadsstruktur.

Efter dessa långdragna referat av Graeber, Peters och Konicz kommer vi nu åter till Krigsmaskinen. Därifrån kommer tre texter som försöker ringa in Avvecklingslinjen:

Ett nyckelbegrepp är “trösklar”. Fritidslinjen är inriktad på att utvidga någonting positivt som redan existerar på marginalen och är därför ovillig att erkänna det motstånd som kräver skapandet av helt nya institutioner. Dessa måste klara av att fatta historiskt avgörande beslut.

Som personlig eller småskalig kostnadsreduktion finns alltid möjligheter, men ett samhälles samlade behov för grundläggande reproduktion låter sig inte gradvis övergå från varuekonomin till allmänningar. Det rör sig inte bara om skalan; när övergår vi från individuell kostnadsreduktion med solceller på taket och den lokala grönsaksodlingen till kraftläggningen som försörjer stadens infrastruktur med energi och åkrarna som livnär befolkningen? Det ställer också frågor om produktionens och reproduktionens innehåll och riktning

Hur ska sådant avgöras?

Det är inte självklart att dessa problem kan avgöras inom de strukturer vi har idag. Det kanske behövs nya beslutsorgan, kanske rörliga och kanske inte alltid permanenta. Mer lokaldemokrati, medborgarråd och deltagarbudgetar? Visst, men allt blir inte bättre genom decentralisering. Vissa saker kräver antagligen tvärtom mer centralisering.

“Strategisk hypotes” avslutas med en skiss som påminner om den avslutande skissen hos Aaron Peters. Arbetslinjens åtgärdsprogram “skulle kunna omriktas för att avveckla stat och varuekonomi”, skriver Krigsmaskinen. Steg ett är att inskränka åtgärdsprogrammen till s.k. välfärdsjobb i offentlig sektor, där arbetets resultat kan göras fritt tillgängligt. Detta utan att glömma det faktum att den offentliga sektorn är beroende av ett överskott från varuproduktionen. Poängen är att “lösgöra välfärd från varuekonomin” och att strypa kapitalets tillväxt.

När kostnaden för denna typ av arbeten skulle bli för hög sätts tak på arbetstiden motsvarande lönen (som alltså blir en villkorad basinkomst). De omedelbara effekterna skulle förmodligen bli små då varken kostnaden (det offentligas utgifter), nyttan eller den samhälleliga arbetstiden kommer påverkas mycket. Poängen är friheten till garanterad försörjning som gör det attraktivt att arbeta mindre, eller med andra ord; om man inte orkar eller vill stå ut med det allt mer stressiga arbetet på kapitalets villkor väljer man fritt ett garanterat välfärdsjobb med minimal arbetstid. Med en sådan möjlighet skulle det räcka med ”de passiva massornas tyngd” snarare än arbetarklassens aktiva kamp för att sätta igång en accelererande och utvidgande process där ökad kostnad kompenseras med utökad välfärd, som i sin tur gradvis kan lösgöras från det offentliga eftersom både tid och arbetskraft fråntagits varuekonomin. Vad som tidigare ”avknoppades” till privata aktörer när stat och kommuner behövde spara, avknoppas istället till det gemensamma, blir allmänningar.

Krigsmaskinen är tydlig med att den skisserade processen skulle stöta på stora problem. För att hantera arbetsfanatismen kan det bli det nödvändigt att finna nytt innehåll för “begrepp som samhällsnytta, rationalitet, hållbarhet”, liksom för begreppet “frihet”.
Vidare går det med enkelhet att tänka sig en eskalerande inflation och statsskuld. Just där gäller det enligt Krigsmaskinen att ha en idé om överskridandet av en tröskel, en väg ut från själva penningekonomin.

Vad händer om det blir en accelererande process? Det skulle kunna leda till att marknadskrafter trängs undan, i alla fall på vissa områden, att färre och färre producerar tillväxtnyttiga prylar, och att penningfrihetens handlingsutrymme inskränks. Inför detta krävs ödmjuk öppenhet: ja, vi vill ha ett annat samhälle, vi sörjer inte kapitalismens död. Vi vet att visioner är farliga, men vi tror det är en nödvändighet.

Diskussionen fortsätter närmast i Umeå.

15 kommentarer ↓

#1 Micke vK on 21 May 2013 at 11:13 am

Uppskattar rotandet! En grej bara: du råkar i förbifarten trassla in dig i tanken att “den offentliga sektorn är beroende av ett överskott från varuproduktionen”. Försöker du speca det påståendet tror jag du märker att det är knepigt.

Det den skattefinansierade sektorn behöver från den avgiftsfinansierade – i dagens modell – är ett avgiftstryck som tvinga folk att lönearbeta.

#2 rasmus on 21 May 2013 at 11:46 am

Micke VK: Fast jag vidhåller att det är så. Skatten kan, i likhet med profiten, i slutändan bara komma från mervärdet som genereras i en kapitalistisk varuproduktion. Om vi är överens om vad mervärde är – vad återstår då att specificera?

#3 Eskaton on 21 May 2013 at 7:02 pm

Håll utkik efter “Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse” som snart är ute. En hel bok om avvecklingslinjen skulle man kunna säga: http://eskaton.se/?page_id=17.

#4 Jesper Nilsson on 21 May 2013 at 8:55 pm

Micke vK : Hur ser knepigheten ut? Jag utgår ofta utifrån detta väldigt enkla schema (från Dabe Zachariah’ Socialdemokratin – statsbärare eller samhällsomvandlare? Arbetarrörelsens forskarnätverk):
http://cl.ly/image/3q0E1v452h2g

Man kan ju nyansera med den (tänkta) varuproduktion som staten är direkt ansvarig för. Men det vore intressant med andra nyanseringar.

#5 kjell on 22 May 2013 at 6:30 am

Rasmus, en undran; Finns det andra sätt att producera varor på än den kapitalistiska och som inte skapar “mervärde”?
Mervärde är väl “sättpotatisen” som vi inte behövde äta upp för att överleva?

#6 Eva on 22 May 2013 at 9:19 am

@krigsmaskinen “… om man inte orkar eller vill stå ut med det allt mer stressiga arbetet på kapitalets villkor väljer man fritt ett garanterat välfärdsjobb med minimal arbetstid. Med en sådan möjlighet skulle det räcka med ”de passiva massornas tyngd” snarare än arbetarklassens aktiva kamp för att sätta igång en accelererande och utvidgande process där ökad kostnad kompenseras med utökad välfärd…”

Både fritids och avvecklingslinjen spekulerar i min mening här i en tomhet. Ovan citat gör det extra tydligt. Att fröet till nuvarande systems undergång skulle sås via vad som liknar arbetsmarknadsåtgärder är väl absurt? Vem pressar kapitalismen att begå detta självmord utan arbetarklassens aktiva kamp?

Ligger bakom en underskattning av kapitalismens förmåga att lösa sina kriser till varje pris? En variant av ekonomisk determinism?

Jag hoppas jag missat något fundamentalt i min tågläsning av texten.

#7 krigsmaskinen on 22 May 2013 at 6:40 pm

Eva: Vi har kanske olika tolkning av krisen och arbetarklassens tillstånd idag. För det första är jag inte alls övertygad om att kapitalismen i all evighet kan lösa sina kriser utan är mer inne på värdekritikernas linje om att det rör sig om slutkrisen. Naturligtvis innebär inte det med nödvändighet att avvecklingslinjen utan någon som helst kamp omkullkastar kapitalismen osv. Idén om “de passiva massornas tyngd” (egentligen en omskrivning av Baudrillards gamla tes) grundar sig dels i arbetarklassens, i Sverige, inaktivitet och behovet att vända en svaghet till en styrka. Det behövs kamp, absolut, det tror jag. Men om det förutsätter arbetarklassens (i bred mening) aktiva (som i drivande, icke-passiv mening) kamp så är jag rädd att det inte finns något hopp.

#8 Eva on 22 May 2013 at 9:00 pm

krigsmaskinen: *Om* detta är slutkrisen (igen…) och arbetarklassen inte reagerar ser jag det som mycket troligare att totalt krig och sammanbrott tar vid än att politiker accepterar kapitalismens nederlag och sår fröet för dess undergång.

Andra determinister (jag är själv inte alls övertygad om att detta är “slutkrisen”) som tex ICC betonar att i slutkrisen kommer kapitalismens absolut värsta sidor att accelerera med katastrofala följder.

Denna process stoppas inte utan en motmakt som motsvarar kapitalismen.

#9 Blanqui on 23 May 2013 at 2:17 pm

En välvillig och mer intressant läsning handlar väl mer om hur den aktiva minoriteten kan hämta sin styrka i klassens apati, dvs. hur massornas apatiska vegeterande, och längtan till ett liv i lugn och ro, kan påskynda en process som en mäktig minoritet bör tvinga fram, exempelvis genom krav på förändring när det kommer till existensminimum.

När socialdemokratin inte kan komma med ett alternativ, och när vänstern inte lyckas mobilisera, bör ju rörelserna i stället försöka inse den politiska potentialen i dialektiken mellan den tysta massan och de upproriska utstötta. Kanske finns det ingen möjlighet till en allians däremellan idag, vi lär nog snarare se motsättningar, men i framtiden, i takt med en tilltagande proletarisering lär en sådan allians mellan medel-, arbetar- och underklass kunna uppstå. Det visar inte minst högerns mobiliseringar, som på sätt och vis visar vad som bör göras.

Tror också det finns problem i krigsmaskinens resonemang, en typisk svensk fixering vid politiken som stör textens verkliga potential, men själva idéen om att fråga sig hur den aktiva minoriteten kan använda sig av massornas tyngd, i stället för att naivt försöka påtvinga dem ett kritiskt medvetande genom upplysande performanceaktivism eller dylikt, det är värt att bejaka. Det är också vad som händer runtom i världen.

Och slutkris eller ej, slutet på reformistisk politik som vi vant oss vid den, slutet på europeisk välfärd, är ju garanterat. Det är det avgörande. Det som tar slut är kanske inte kapitalismen men väl västerlandet, och det är skäl nog att vara glad för.

#10 MH on 23 May 2013 at 3:38 pm

Visst behövs det vägar ut och framåt, men aktiva minoriteter som använder sig av massornas tyngd, konfiskerande av nödvändig egendom och mer centralisering låter onekligen lite olycksbådande.

#11 Eva on 24 May 2013 at 7:28 am

@Balanqui “medel-, arbetar- och underklass” = arbetarklassen

#12 Fritidslinjen och avvecklingslinjen | flyktlinjer on 26 May 2013 at 4:04 pm

[…] om avvecklingslinjen”: http://copyriot.se/2013/05/19/anteckningar-om-fritidslinjen/ samt http://copyriot.se/2013/05/21/anteckningar-om-avvecklingslinjen/ > John Bellamy Foster, Robert W. McChesney & R. Jamil Jonna ”The Global Reserve Army of […]

#13 Micke vK on 27 May 2013 at 10:51 pm

Rasmus och Jesper: Sent svar, men ändå. Anta att typ 3D-skrivare/fritt arbete har ersatt varuproduktionen. Staten vill fortfarande städa gatorna, och behöver lönearbetare för det. För att göra det tar staten ut en obligatorisk årlig avgift/fast skatt, som finansierar lönen och tvingar folk att lönearbeta. (Jmf kolonialekonomierna.)

Fördelen med en avgiftsfinansierad varuproduktion bredvid är att staten inte behöver vara the bad guy på samma sätt – arbetstvånget finns redan där – utan kan välja en beskattningsform som upplevs som rättvisare.

#14 rasmus on 27 May 2013 at 11:01 pm

Micke vK: Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar. Om vi tänker oss ett scenario där varuproduktionen har avskaffats – varför vill då någon då lönearbeta? Då finns det ju rimligtvis inget att köpa för pengarna – alla slags nyttigheter är fritt tillgängliga eller fördelas via andra mekanismer än varumarknaden. Det faller på sin orimlighet att pengar endast skulle ha funktionen att fungera som medium för avgifter till staten.

#15 Jesper Nilsson on 28 May 2013 at 9:47 am

Micke vK : Det du beskriver låter i mina öron som ett scenario vi såg i förkapitalistiska samhällen. Där statens skatteindrivning (som finansierade främst militära investeringar) tvingade in oberoende producenter i varuhandel och lönearbete. Men är förhoppningsvis inte något vi kommer mötas av i en möjlig framtid där fritt arbete är den utbredda formen.

Men just idag är väl statens beroende av den fria varuproduktionen ett faktum? Och snarare än att vara den starkare parten (som tvingar in människor i lönearbete och tvingar fram en varuproduktion) som faller den som den svagare parten (som tvingas att rätta sin egen ekonomi utifrån varuproduktion ställning).

Kommentera