Entries from May 2013 ↓

Krisen, del 104: Vad växer i tillväxten?

Om det inte sker tillväxt så råder kris. Men vad är det som växer i tillväxten? Vad är det som krymper i en ekonomisk depression?

Det tautologiska svaret, “ekonomin”, räcker inte långt. För i själva begreppet om en ekonomi tycks tillväxten vara implicerad.

Som objektivt mått på “ekonomins storlek” används BNP, men för att konstatera en reell BNP-tillväxt måste man först räkna bort inflationen med hjälp av en s.k. BNP-deflator. Detta förutsätter en subjektiv bedömning av samtliga varors kvalitet. Mätandet av tillväxt bygger alltså på en ohämmad relativism.

Vi har tidigare konstaterat att de borgerliga kristeorierna är ense om att tillväxt är ekonomins normaltillstånd – men att de samtidigt är oförmögna att tydligt definiera vad som växer i tillväxten. Så har det grovt talat varit sedan 1870-talet, då neoklassikerna bemötte utmaningen från Marx ekonomikritik genom att helt sonika överge begreppet värde.

Om alltså “tillväxten” saknar ett objektivt mått – betyder det att den kan reduceras till ett subjektivt hittepå? Inte nödvändigtvis. Borgerliga kristeorier förutsätter en strikt åtskillnad mellan subjekt och objekt, men kritiska kristeorier kan skönja en kris i själva subjekt/objekt-relationen. Kanske är det så vi måste närma oss tillväxtfrågan.

Nyss skrev Olof i en kommentar här:

Jag har uppfattningen att den globala tillväxten som skett varit reell. Den nationella tillväxtpolitiken uppfattar jag därmed som ett sätt för de styrande eliterna att se till att det egna landet får en del av tillväxten och även förhindra att det man redan skaffat sig tappar värde.

Detta synsätt ligger i linje med en kritisk förståelse av tillväxten som fetisch vilket är något annat än ideologi. Men det är ju uppenbart att tillväxtfetischen ligger till grund för ideologier. Exempelvis får man lov att kalla BNP för ett ideologiskt mått på tillväxt.

Tillväxten är en fetisch, alltså är den verklig – men endast i det stora, globala, totalkapitalistiska systemperspektivet. Marknadens konkurrens bestämmer hur denna tillväxt fördelas mellan enskilda kapital, i form av profit. Men profiten har alltid formen av pengar och pengar är föremål för inflation. Därför finns det inget givet sätt att addera alla profiter till ett mått på tillväxt.

Så vad är det som växer i tillväxten? En kritisk kristeori (med utgångspunkt i Marx) kan hävda att det växande kallas värde – alltså “samhälleligt nödvändig arbetstid”. Men enligt en värdekritiker som Ernst Lohoff är det nödvändigt att skilja mellan värdetillväxt och kapitaltillväxt, även om den historiska kapitaltillväxten i huvudsak bestått i värdetillväxt. Kapitalet kan växa utöver värdet i form av “fiktivt kapital“, alltså anspråk på framtida värde.

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 8), om avspaltningen

Fortsatta läsanteckningar från Geld ohne Wert av Robert Kurz (fortfarande i kapitel 6).

En ortodox marxism förutsätter att det finns varor innan det finns kapitalism. Den moderna penningekonomin skulle alltså ha uppstått ur en transhistorisk varulogik.

Robert Kurz hävdar det motsatta: den militära revolutionen drev fram ett omättligt behov av pengar. Behovet av pengar ledde i sin tur till varuformens utbredning.

Här återfinns ursprunget till varuformens paradoxala “realabstraktion” och den transcendentala karaktären hos de samhällsförhållanden som kretsar kring varuformen. Den muterade förmoderna penningen var själva urformen för denna transcendentala realabstraktion, alltså ur-varan.
/…/
Det förhöll sig alltså helt annorlunda än vad Polanyi ville föreställa sig. Det var inte pengarna som “artificiellt” gjordes till vara och gled in i ett sedan urminnes tider givet varu-universum, utan precis tvärtom. Först med pengarna som proto-vara började successivt alla andra produkter och förnödenheter till varor.

På ett plan kan detta läsas som en radikalisering av den “monetära värdeteori” som hos Michael Heinrich stannar på en logisk nivå, men som hos Robert Kurz läggs ut i en historisk dimension. Emellertid föredrar Kurz att framföra sina teser i form av en polemik mot Heinrich, till vilken vi ska återkomma längre fram.

I enlighet med teorin om Wert-Abspaltung menar Robert Kurz att det inte bara var kapitalismen i snäv mening som uppstod till följd av den militära revolutionen. Snarare handlar det om ett “varuproducerande patriarkat”, där varuproduktionens utbredning samtidigt innebär att andra sysslor “spaltas av” genom att tillskrivas ett kvinnligt livssammanhang. Tvåkönsmodellen är en strukturell förutsättning för ett system där livets förnödenheter har formen av varor.

I denna transformation omdanades även genusrelationerna /…/ Detta var ett väsentligt moment i kapitalismens konstitution ända sedan begynnelsen av pengarnas transformation. Alla de moment av den sociala reproduktionen som inte alls, eller endast svårligen, gick att uttrycka [darstellen] i den penninglogik som även var bestämmande för staten – från matlagning via barnomsorg till “kärlek” – bkev nämligen frånkopplade [wurde herausgelöst] inte bara från de gamla förbindelse- och förpliktelseförhållandena, utan avspaltades även från den nya varu-samhälleligheten. I stället delegerades de till kvinnorna. /…/
Ovanpå det gemensamma ursprunget för moderna pengar (kapital) och stat inom det officiella samhället lade sig den andra och mer grundläggande gemensamheten i ursprung [grundsätzlichere Gleichursprünglichkeit] av å ena sidan abstrakt universalism (pengar och stat), å andra sidan könad avspaltning. /…/
Processen av symboliska och reproduktiva tillskrivelser på det kvinnliga könet var precis lika blodig och repressiv som upprotningen av stora befolkningssegment och pengarnas omvandling [till abstrakt självändamål, ö.a.]. Detta bevisas av de barbariska häxförföljelserna som pågick från 1400-talet och ända till det tidiga 1700-talet. Det antika och feodal-medeltida patriarkatet transformerade sig således till det moderna patriarkat som är förmedlat med den nya pengalogiken. /…/ Den strukturellt “manliga” karaktären i pengarnas löskopplingsprocess, kopplad till den ursprungliga eldvapenmobiliseringen, skrevs in i själva fundamentet för det gryende kapitalet

(Översättningen är slarvig, men originalet har bitvis ännu längre meningar. Hur mycket som kommer fram i dessa översatta utdrag är oklart. Men det bör väl framgå att Robert Kurz åtminstone har en ambition om att betrakta den moderna genusordningen som grundläggande för kapitalismen och inte som någon “överbyggnad” på densamma.)

Geld ohne Wert: läsanteckningar (del 7), om kapitalismens uppkomst ur den militära revolutionen

Fortsatta läsanteckningar från Geld ohne Wert av Robert Kurz. Vi befinner oss här i kapitel 6.

Hur uppstod kapitalismen? Se där, en fråga som inte reds ut i Das Kapital.

Välbekant är hur Marx beskrev den “ursprungliga ackumulation” som skedde i England, då mark som brukats gemensamt blev inhägnad. Orsaken var att textilindustrin krävde mer ull, alltså större betesytor för får. Resultatet blev att en stor människomassa blev utblottad. Eftersom de inte längre kunde försörja sig själva, tvingades de till lönearbetare i industrin.

Men denna (engelska) historia om en “ursprunglig ackumulation” är ingalunda en förklaring av hur kapitalismen uppstod.

Robert Kurz betonar kriget. Visserligen blir han aldrig någon militärdeterminist, likt Friedrich Kittler eller Paul Virilio. Men det går att uppfatta som en liknande typ av utmaning mot konventionella idéer om historiska orsaksförhållanden.

Kapitalismens historia kan grovt sammanfattas som historien om tre industriella revolutioner. Den första tog sin början i slutet av 1700-talet, den andra i slutet av 1800-talet, den tredje i slutet av 1900-talet. Men före den moderna epokens industriella revolutioner ligger den tidigmoderna epok som präglades av en militär revolution, kopplad till införandet av eldvapen.

Robert Kurz menar alltså att kapitalismen föddes ur den nya typ av resursmobilisering som eldvapnen föranledde i Europa från 1300-talet. Först med artilleri och infanteri, laddade med svartkrut, skapades en nitratdriven dödsmaskin som transcenderade människans omedelbara råstyrka.

Eskalationen som följde är att betrakta som en kvalitativ förändring. För hotet om kanoneld tvingade fram nya slags fortifikationer. Troligen var mobiliseringen av arbetskraft till dessa byggen avgörande för att sätta “den moderna kapitalfetischen” i rörelse, menar Robert Kurz. Den koloniala expansionen var inte en orsak till detta, utan snarare en följd.

Den militära revolutionen förde så att säga till ett slags eldvapenekonomi, eller åtminstone till en typ av resursmobilisering, som kan begripas som själva prototypen för en “ekonomi” i modern mening (till skillnad från begreppets antika betydelse). /…/ Det uppstod ett dittills obekant proto-industriellt militärkomplex, som fordrade en storskalig logistik.

Spår av en liknande argumentation fördes fram av Werner Sombart i hans studie Krieg und Kapitalismus (1913). Men först på 1980-talet togs ämnet på systematiskt vis upp av historiker. Robert Kurz hänvisar framför allt till Geoffrey Parker som år 1988 utkom med med sin omtalade studie The Military Revolution. En oväntad men värdefull insats gjordes också tidigt av den tyske vänsterkeynesianen Karl Georg Zinn i Kanonen und Pest (1989).

Överlag har historiker ofta konstaterat att en penningekonomi snabbt bredde ut sig då medeltiden gick mot sitt slut. Ofta har detta beskrivits som pengarnas “återkomst”, som om medeltiden i detta hänseende blott varit en historisk parentes. Men det var ingen återkomst. Även om antikens mynt och de moderna mynten liknade varandra på ytan, fyllde de helt olika funktioner. Vid tröskeln till den tidigmoderna eran bredde pengarna ut sig särskilt som ett medium för att hålla samman den logistik som krävdes av den nya militärteknologin.

Myntväsendets traditionellt sakrala funktion (jfr. Le Goff) öppnade en möjlighet att inordna mynten under en ny målsättning som visserligen inte var omedelbart sakral, men som ändå befann sig bortom den vardagliga reproduktionen.

Resursflödena som följde på den militära revolutionen måste ta formen av pengaflöden. Denna nya expansion av penningformen hade inget att göra med pengarnas dittillsvarande existens. Det var inte de senantika pengarelationerna som återvände, utan början av en kvalitativ förvandling av pengarna i sig, sammanhängande med ett kvalitativt brott i krigföringen.
Pengarnas expansion skedde inte horisontellt i en kontext av religiös-personliga förpliktelseförhållanden, utan vertikalt, “från ovan”, i kontexten av den militära revolutionen. Därigenom förvandlades också detta “ovan” självt; den religiösa hierarkin upplöste sig i en annan maktlogik, ännu diffus. /…/
maktens decentraliserade, feodala lapptäcke ersattes av det centraliserade, furstliga/kungliga “hovet” i en ny mening. /…/ Den moderna territorialstaten, till början “absolutistisk”, ja staten överlag i en nutida förståelse av ordet, uppstod tillsammans med det militärindustriella komplexet av kanonproduktion och ny krigföring samt den kvalitativt förändrade mobiliseringen av pengar i ett sammanhang som tidigare inte existerade

Penningväsendets framväxt handlar alltså inte så mycket om ömsesidighet, men desto mer om beskattning. Pengar måste skaffas fram för att tillfredsställa ett pengahungrigt våldsmonopol.

Karl Polanyi var blind för allt detta. När han föreställde sig kapitalismens uppkomst, såg han bara marknadernas utbredning. Detta för att hans stora syfte inte handlade om en kritisk förståelse av kapitalismen, utan snarare var att kritisera 1800-talets liberalism.

Kapitalets födelse ur den moderna krigsekonomin var ingen fortsättning på senmedeltida utbytesformer eller på de “gamla” pengarna. Tvärtom blev dessa våldsamt överkörda av den nya politiska ekonomin. Så gick också den berömda Hansan under i denna process, likt alla senmedeltida köpmannagillen och besläktade organisationsformer.

Logiken där mer pengar måste skaffas, i syfte att skaffa mer pengar – under lång tid fanns ett yttre mål för denna logik, i form av en ny, omättlig krigsmaskin. Men i ett visst skede kunde det abstrakta självändamålets logik lösgöra sig från varje yttre målsättning, från varje materiellt innehåll. Detta är innebörden av att penningformen är transcendental.

Att det blev just en militär förstörelsemaskin som bildade språngbräda åt den transcendentala penningformen var knappast en slump, menar Robert Kurz. Det handlade om en materiell mobilisering inriktad på förintelse, alltså en abstraktion från människors behov till förmån för ett hinsides mål.

Läsanteckningar från kapitel 6 fortsätter i nästa inlägg.

Solsystem i majafton

Solens sista strålar faller över sjön Trekanten. Paraden är över och folk har börjat gå hem från strandpicknicken. Kvällsvinden drar in och kyler fingrarna på de tio planeter som allra sist står på den lilla scenen.

Det är förstamajafton, men känns nästan som en juligryning.

Vi heter Vårt Solsystem och är inget band. Vi har aldrig repat eller stått i en studio, men vi har ett partitur och ett antal figurer som brukar delta, varav många spelar i diverse andra band. Vi är tio stycken, men inte samma tiotal varje gång. Själv halkade jag in i sensomras, vid en spelning på Utflykten som även blev min återförening med klarinetten efter närmare tjugo års uppehåll.

Senare i år utkommer vi med en LP på ett amerikanskt skivbolag som heter Beyond Beyond is Beyond.

Krisen, del 103: Guld, konst och det anala subjektet

Krisen är löst och det är erat fel. Jag tyckte mig höra meningen citerad i ett förstamajtal. Jag råkade höra ett “t” för mycket, där på stranden vid sjön Trekanten. Men frasen fastnade just i sin obegriplighet – vem tilltalar vem?

Alltså, vem skulle beskylla någon annan för att ha löst en kris? Kanske det anala subjekt som på engelska kallas “goldbug“. (Saknar svenskan ett motsvarande ord?)

Priset på guld har fallit över 20 procent sedan toppen. Bara i år kan raset summeras till över 10 procent. Bakom raset ligger bedömningen att en förbättrad världsekonomi är inom räckhåll, vilket minskat efterfrågan på mer säkra tillgångar.

Att investera i guld är att spekulera i kris. Drivkraften är att behålla sina tillgångar i det stundande ögonblick då bubblan spricker. Hyperinflationen som ska vidimera ädelmetallens sanning.
Guldet sägs vara den säkra tillgången. Men när det visar sig att kollapsen skjutits upp på obestämd tid – då faller guldpriset. Det anala subjektet hade sett fram mot att få höja sig över lössläpptheten, men blir (tills vidare) blåst på konfekten? Hur reagerar då detta subjekt?

Samtidigt som guldet demonstrerar sin oförmåga att vara en säker investering, fortsätter det permanenta undantagstillåndet med negativ realränta. Pengar som investeras i statsobligationer krymper snarare än att växa. Vart ska då det anala subjektet vända sig? Vart ska rikt folk finna ett investeringsobjekt som kan bevara deras tillgångar i en tid som trots allt är osäker?

När det kommer till helt andra tillgångsslag som alternativ till börsen uppger Nordea att banken även kommer titta mer på konst som placeringsalternativ.

– En konstinvestering har varit ett bra skydd under nedgångarna på börsen. Vi har sett att det finns ett ökat intresse från våra kunder.

Såklart – det anala subjektet köper på sig en massa konst! Samtidigt som samtidskonstens högsta division går på tomgång, samtidigt som kulturbudgetar slaktas, får vi en injektion av nervöst kapital som trissar upp priserna på konstobjekt. Vad innebär detta för konstvärlden?

Någon annan får svara på vilken konst som är hetast att investera i just nu. Är det måhända just konst som vittnar om en tid innan krisen?