Anteckningar om Långdistanslinjen

Krise, Kritik und Körperkultur. Löpningens politik togs upp i en rätt udda artikel på Expressens kultursida, där liberalen PM Nilsson agerar flåsande spökskrivare åt socialisten Göran Greider. Detta resulterar bland annat i en djärv tes om kris och kroppskultur:

Löparboomen i västvärlden ligger i perfekt fas med finanskrisen. Ju lägre tillväxt desto fler barfotalöpare och långlopp och svällande maratontävlingar. Att sätta den ena foten före den andra känns plötsligt som något värdefullt. Att springa långt när världen rids av kortsiktiga räddningspaket är att bygga något beständigt. En vänsterrörelse? /…/
Att springa långt är en planekonomi, en övning i hållbarhet. Du får inte överskrida den hastighet du har bestämt, du ska hålla ett jämt tempo, aldrig, aldrig börja gå, som en tung arbetsdag, en bestämd takt och den välförtjänta vilans sötma i slutet av dagen.

Nej, här ballar det ur i ett ganska problematiskt hyllande av en förment arbetarkultur. Låt oss backa ett par steg.

Vad som skett med västvärldens kroppskultur under de senaste fem krisåren är en intressant fråga. Då gäller det nog först att historisera kroppskulturen: hur såg den ut under nollnolltalets, nittiotalets och åttiotalets bubbelår? Sedan kan man fråga sig hur den förändrats.

Home training is killing the fitness industry – and it’s free“; en fin paroll, men är vi där? Gå ett varv i valfri svensk stad och du ser troligtvis minst ett nyöppnat gym. Helt i linje med samtidens finansialisering handlar det om att sälja abonnemang och såvitt jag har förstått är verksamheten extremt profitabel.
Att jogga/löpa kan vara ett rimligt alternativ till att köpa gymkort för att springa i en maskin. Även om det finns en löpningsindustri med oräknerliga varor att kränga, finns det tillräckligt med allmänningar i skog och på gator för att tillåta gratis motion. Det krävs inte mycket mer än skor – och tid.

Göran Greider får gärna återkomma med en vässad långdistanslinje, formulerad i egna ord. Gärna med lite mer om tidsaspekten. Tills vidare gör jag ett eget försök.

Långdistanslinjen i tre punkter

1. Träna aldrig
Nuförtiden får man inte motionera utan att det ska kallas för “träning”. Vi måste vägra ta del i detta motbjudande språkbruk.
Träning syftar på en instrumentell aktivitet, vars syfte är att uppnå ett visst resultat vid senare tillfälle (t.ex. en tävling). Detta är vad Nilsson/Greider vurmar för genom en skum analogi med oplanekonomi. Detta är vad jag vänder mig mot.
Motion är ett mycket bredare begrepp. Här förutsätts ingen åtskillnad mellan mål och medel. Kroppsrörelsen kan t.ex. syfta till att få en stund att tänka ostört, titta på naturen och sedan sova bättre. Långdistanslinjen bör handla om motion – inte om träning.

2. Köp ingen skit
Skor är bra om man ska springa. Inget mer behövs. Du har redan alla kläder.

3. Använd inga mätinstrument
Viktigast av allt är att inte dras in i ett sifferberoende. Ta inte tiden! Undvik därför att kolla på klockor i anslutning till ditt springande. Se till att ha en luddig uppfattning om hur långa sträckor du tillryggalägger. Snabbt eller långsamt är något du själv kan känna, eller öva dig i att känna.
Absolut förkastligt är att springa runt med en smartphone utrustad med särskilda appar som registrerar allt via GSM. Om du känner ett behov av detta gör du troligtvis bättre i att stanna i soffan och spela tevespel (vilket är minst lika trevligt). Lämna all elektronik hemma, så elimineras risken att du gör bort dig fatalt genom att låta dina vänner spammas av RunkEeper.

37 kommentarer ↓

#1 Marcus on 30 May 2013 at 10:37 am

För övrigt driver väl aktuella bästsäljaren Born to Run tesen att löparskor också är en av Industrin uppfunnen “nödvändighet”, nödvändiga endast för att vi har lärt oss springa fel. Tveksam om den håller för vetenskaplig prövning dock…

#2 bananders on 30 May 2013 at 10:46 am

Jag har alltid utgått ifrån att bra skor är något som behövs för att vi springer på hårdare underlag än vad som finns i naturen.

Bra om ordet “träna” för övrigt. Jag har tidigare uppfattat ordet “träna” som ganska synonymt till “öva.” Man tränar på något, för att bli bra på något. När folk sa “jag ska gå och träna” ville jag alltid fråga “på vadå?” men insåg efter ett tag att de menade något annat.

#3 Marcus on 30 May 2013 at 10:56 am

Bananders: det är stegisättningen som är boven, enligt boken. Fyllug rec här: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/christopher-mcdougall-born-to-run-jakten-pa-lopningens-sjal

#4 EH on 30 May 2013 at 11:12 am

Instämmer med föregående talare angående skor. Med ett bra löparsteg kan du springa i nästan vilka skor som helst. Alltså har du redan skorna. Att dokumentera löpningen med mobiltelefonen är fånigt om det görs för att imponera på omgivningen. Däremot kan det vara trevligt för egen del, till exempel för att kartlägga en stad du nyligen flyttat in i.

#5 Inez on 30 May 2013 at 11:28 am

Bra artikel. Men jag undrar hur det går att spola förbi det otympliga i långdistansanalogin redan innan den visar sig hylla en förment arbetarkultur? Är inte analogin som motivation i sig en katastrofal ingång att bygga en kollektiv riktning utifrån? Varför ska till exempel ens uppfattning om nödvändig samhällsplanering speglas i varje kroppslig aktivitet? Som att det bara går att genomföra något om det är en god analogi. Som att vi alla var Juche-aspiranter som måste översätta på ett analogt sätt alla rörelser och gestaltningar till “vårt mål”.

#6 Viktualiebrodern on 30 May 2013 at 11:50 am

Efter att ha läst Lars Myttings: Ved och Sven-Åke Henrikssons: I flottarnas fotspår, känns en sådan här diskussion oerhört främmande och alienerad, historiskt och geografiskt, från de allra flesta människors vara. I den senare boken finns en bild på en 64:åring som står på händer i en roddbåt. Han har alldeles säkert vare sig joggat eller gått på gym.
http://allehanda.se/mer/kultur/bocker/1.4255706-en-epok-for-de-viga-och-starka
Och dessa herrar stod aldrig på ett löpband, en snowboard eller en skateboard
https://www.youtube.com/watch?v=upsZZ2s3xv8

Men om vi nu skall hoppa till ett urbant konsumtionsvara, så menar jag som ett rent konkret exempel att en viss andel ståplatser på arenor skall bli krav för offentlig finansiering. Om det uppfattas som “Juche” vet jag inte. Det finns ju också deltagarkulturella mål vid sidan av hälsomål för att kräva ståplats på arenor.

#7 Puck on 30 May 2013 at 11:58 am

Personligen föredrar jag ordet “träning” framför “motion”, trots att jag i stort håller med om artikelns definition av båda begreppen. Motion handlar just om personlig utveckling och/eller njutning, det är ett mål i sig själv.

Träning har ett mål utöver aktiviteten i sig och syftar inte uteslutande till fysisk aktivitet.

Den träning som vurmas för inom sundhetskulten handlar också om personlig utveckling, utan att detta motiveras ytterligare. En implicit konsekvens är formandet av en kropp sund och hög på endorfiner som klarar av det dagliga lönearbetets helvete.

Men eftersom mål och medel skiljs åt inom träningen kan målet variera efter eget tycke. Det gäller bara att sätta upp andra – mer ambitiösa – mål och anpassa träningen efter detta. Därför är det för mig bara träningen som innebär en meningsfull fysisk (eller psykisk) aktivitet.

#8 Isak Gerson on 30 May 2013 at 1:27 pm

Att jag köper löparskor handlar mest om att jag inte vill slita ut mina vanliga skor. Mer än något annat.

Sedan jag började styrketräna har jag lärt mig att protokollföra min träning. Vi förde då protokoll på papper där vi dokumenterade vad vi lyfte, övning för övning, för att kunna jämföra och spåra vår utveckling. Att jag använder runkeeper när jag springer är bara en utveckling av det. Det handlar om att jag vill kunna spåra min utveckling över tid. Visst skulle det gå någotsådär att följa utvecklingen helt på känn, men varför? Jag älskar teknikskepticism när den är välmotiverad, men att bara köpa teknikskepticism rakt av är verkligen inte min grej. Jag gillar data.

Däremot, att hålla på att publicera sina resultat förstår jag inte grejen med. Jag använder nästan bara runkeeper för egna studier (och, vid ytterst få tillfällen, när jag vill skryta).

#9 chrisk on 30 May 2013 at 1:48 pm

Så kallad “self-monitoring” som dessa smarttelefoner sysslar med befinner sig i en övergångsfas. I nuläget befinner vi oss i ett disciplinärt paradigm – data skapar värde, vi joggar som arbete. Nästa steg är det Deleuze kallade kontrollparadigmet, då vi erbjuds nonsense-light-sjukförsäkringar som är jättebilliga givet att försäkringsbolaget får installera en “app” som övervakar din självdisciplinering av kroppen.

Då ersätts den disciplinära ångesten inför att “jag motionerar/konsumerar för lite” med att man motionerar i föregripande syfte för att undvika en nedåtgående hälsospiral.

#10 Aron Ambrosiani on 30 May 2013 at 3:08 pm

En genusaspekt värd att tänka på i gymboomen är att där kan du, när som helst på dygnet, träna i en upplyst lokal med någon slags portvaktsfunktion. Rädsla för överfall och sexuella övergrepp tror jag håller många borta från joggingspåren på kvällarna, befogat eller ej.

#11 manen on 30 May 2013 at 3:33 pm

Ja! Till storms mot långdistanslinjens politiska ekonomi!

:D

#12 m on 30 May 2013 at 4:19 pm

Två saker värda att nämna i sammanhanget:

Friskis och Svettis har vuxit med 100.000 medlemmar sedan 2007.
http://web.friskissvettis.se/om-friskis-svettis/historia

En allmänning som växer är utegymmen, t.ex.
http://www.stockholm.se/-/Jamfor/?enhetstyp=96a67da3938b487eac3449b155cb277b

#13 Robert Andersson on 30 May 2013 at 5:22 pm

Chrisk: Om du blir erbjuden en sjukförsäkring så vet du att du är frisk, och du behöver således ingen.

#14 chrisk on 30 May 2013 at 6:29 pm

Robert: Jag har inga motargument mot det.

#15 Kalle on 30 May 2013 at 7:58 pm

Intressant ämne som vanligt Rasmus. Jag tror att Inez är ngt på spåren. Min uppfattning om en mängd olika kroppsliga kulturer är att de av forskare,filosofer och journalister används som analogier alldeles för lättvindigt. Det kanske inte är de sämsta liknelserna , men åtminstone några av de minst ifrågasatta.

#16 Swedish Dissident on 30 May 2013 at 9:41 pm

http://blog.svd.se/maratonbloggen/2011/04/18/fraga-malin-%E2%80%9Dvad-ar-en-elitmotionar%E2%80%9D/

#17 jonte on 30 May 2013 at 10:41 pm

Det finns absolut nått intressant i frågan som du formulerar vad som skett med västvärldens kroppskultur under de senaste fem krisåren. Och att detta borde historiseras. Men när det gäller långdistanslinjen håller jag med Kalle och Inez. Svårt att se att det finns nån poäng i att formulera nått sånt program.

När det gäller träna vs motionera så kan jag hålla med om defininitionen om skillnad i mål och medel. Ingen åtskillnad däremellan för utövaren när det gäller motion. Men motion har ju mer och merblivit ett medel i arbetslivet för att få oss att palla lönearbetet. Greider nämner arbetsgivare som erbjuder rabatterat gymkort. Har givetvis inget emot detta men går inte med på att detta entydigt “innebär en överföring av resurser från kapital till arbete. ”

(Förövrigt: fantastiskt bra blogg!)

#18 Malte on 31 May 2013 at 12:53 am

Jätte bra att ta upp det här. Påminner om pratet kring spotifieringen av rörelse några år sedan.

Jag tycker mest om ordet ‘rörelse’ (danska ‘bevægelse’). Känner det i kroppen om jag inte har rört mig tillräckligt i perioder, när min vardag inte är i rörelse: ryggen blir stel och börjar verka, på annorlunda sätt än när den överbelastas av kropsarbete. Den blir svag.

Motion känner jag är något människor gör, som inte rör sig i vardagen. Kanske som en kompensation.

Våra kroppar behöver rörelse, för att kunna fungera bra, hålla oss uppe, tillåta rätt sätt att lyfta saker, även lyfta vår egen vikt och låta oss sova väl på natten (observera hur rastlösa nätter främst är ett problem för de av oss som ibland sitter hela dagar bakom en dator).

Det anglificerande (eller egentligen latinska) ‘motion’ känns lika mycket som ett ord fitness-världen har spridit som ‘träning’. Motion känns som något jag måste göra för att uppnå X, typ öka min kroppskapital, inte som ett mål i sig själv. Som utgångspunkt är det ju inte kul att motionera, det är först när man blir motionist eller tilpas bra på att komma in i drog-endorfin-flowet när man motionerar, att det blir fantastisk. (En av orsakerna till att jag hatar att motions-springa är att jag aldrig kommer in i den där trancen som alla diggar).

Ursäkta, men är det här med att springa runt inte världens mest oengagerande sätt att röra sig på? Och så jävligt ensamt ofta.

Det finns jätte många sätt att röra sig på, som inte är slitande kropsarbete och beroende av att man ska köpa en massa skit, och som samtidigt rör oss i hjärta, sinne, hand, axel og finger osv. Hela kroppen. Tror det finns mycket plats för en analys av hur urbana rum disciplinerar rörelse till att vara så otroligt monoton i sitt uttryck. Springa, springa, springa. Känner det fortfarande, när jag får lust att hoppa över den grind där, klätra på den vägg här eller krypa under den barriär där borta … folk tittar, det ser konstigt ut. Varför inte bara springa långa distanser och slita ner mina knä och min känsla för det område jag bor i som alla andra?

Jag tycker det finns ansatsen till en falsk motsätning mellan, å ena sidan, disciplinerad sifferberoende träning, och å andra sidan, en jag-springer-som-jag-känner-för-stil. Det kanske inte var så du menade, men nu påpekar jag det, åtminstonne för att precisera.

Visst kan jag ha behov av disciplin. De flesta saker i kroppen lär vi bäst genom repetition och i bland, när det handlar om styrka (fysisk/psykisk/metafysisk), att trycka på sina gränser. Det är en klyscha. Men poängen är, att då krävs disciplin!

Den ondartade disciplin, som du kanske också syftar på, tycker jag grundar sig i, ja, matematik. Visst kan jag öva mig på något i form av luddiga mål, som jag vet är över min kapacitet, genom repetition, repetition, repetition. Luddiga mål är dessutom ofta funktionella: jag vill kunna springa så fort, att jag hinner fram innan X, jag vill kunna klätra upp på den väggen, jag vill kunna dribbla förbi henne nästa gång osv. När jag börjar gå in på kalkyllinjen blir luddiga, funktionella mål till matematiska, abstrakta mål.

Det påminner mig, kanske helt sjuk association, om skillnaden mellan att å ena sidan ha luddiga skulder mellan vänner och vara noga med hur mycket den måste betala den osv. Om vi har varit på road-trip tillsammans och någon gör ett deciderad excel-ark över hur mycket benzin de betalade för, hur mycket choklad en annan betalade för och efter check-and-balances ska jag sätta in 17 kr. på någons bankkonto. Fientlig inställning alltså. Som att alla våra ‘transaktioner’ af värde kunde repräsenteras. Ungefär så, alltså igen en liten sjuk association, men nu är det ju copyriot … men ungefär så tänker jag att den sifferberoende motionist måste relatera sig till värdet av sina kraftansträngningar.

#19 chrisk on 31 May 2013 at 9:23 am

Bra att Malte tar upp distinktionen bevægelse/Bewegung och ‘motion’.

Spotifismen är ju Kopernikansk (‘motion’), alltså, den “hackar upp” en rörelse genom att positionera den i rummet. Detta är hårdkodat i GPS-chippet, som förhåller sig till en externaliserande tidslighet, och en Mercator-rumslighet.

Att springa (sich Bewegen, laufen, fühlen) är dock i grund och botten en Bergsonsk rörelse. Malte beskriver ovan de olika kvalitativa faser som modulerar nuflödets känsloliv, där vi kan pendla mellan trötthet, smärta och muskelanstränging (något jag för närvarande friforskar om), och å andra sidan eufori och drogberoende.

När ‘motion’ överantvardar Bewegung, allltså ger det kopernikanska en förrangsställning framför det bergsonska, hittar vi det lilla, och ständigt utvecklande gränssnitt, mellan “att springa” och spotifiering av denna rörelse.

#20 chrisk on 31 May 2013 at 9:40 am

eller är det så genomgripande att den springande människokroppen har genomgått en “andra industriell revolution”.

sifferberoende motionist måste relatera sig till värdet av sina kraftansträngningar.

Först satte vi en “dator på en motor” och industriproduktionen kunde genomgå en rationell revolution. Nu har vi satt en “dator på en kropp”. Frågan är då om vi även får en “kroppens finansmarknad” där vi kan börja spekulera i framtida värden i våra kraftansträngningar.

#21 Är kendo ”träning” eller ”motion”? | Kulturbryderier on 31 May 2013 at 11:06 am

[…] ett inlägg på Copyriot värjer sig Rasmus Fleischer mot Greiders vurmande kring långdistanslöpning, men mer intressant […]

#22 Axel on 31 May 2013 at 11:18 am

Dagen då Copyriot totalt spårade ut. Är det här någon form av försenat aprilskämt?

#23 Axel on 31 May 2013 at 11:21 am

Eller spårade ur kanske det ska vara.

#24 rasmus on 31 May 2013 at 11:54 am

Axel: Tack för komplimangen, jag brukar försöka så gott jag kan att få Copyriot att spåra ur. Undantagsvis lyckas det så bra att jag förlorar läsare, vilka jag aldrig sörjer. Den här gången resulterade den lindriga urspårningen i ett spännande samtal i kommentarsfältet, vilket jag är mycket tacksam för. (Hoppas snart få tid att själv gå in i samtalet.)

#25 Smg on 31 May 2013 at 12:02 pm

Älskar att Rasmus blir utsatt för ett försök till disciplinering just i kommentarsfältet till detta inlägg.

#26 Kalle on 31 May 2013 at 6:29 pm

I what is philosophy anmodar Deleuze och Guattari oss att ta sådana frågor allvarligt: What relationship is there between the movements … of an image of thought and the movements or sociohistorical features of an age? (Deleuze ovh Guattari, 1994, S. 58).

#27 Max A on 31 May 2013 at 10:36 pm

Håller verkligen inte med om långdistanslinjen.

Framförallt punkt 2 är uppåt väggarna. Funktionsstrumpor är till exempel riktigt bra för att slippa skavsår. Primitivism i all ära, men när det finns enkla, billiga produkter som gör att man slipper problem så ska de användas.

#28 Smg on 1 June 2013 at 6:30 am

Hahaha, den här tråden är verkligen guld. De sammanhang som Rasmus pekar på är i grunden enkla och ganska okontroversiella. Vem minns till exempel inte de där satans stegmätarna som introducerades på varenda arbetsplats för några år sedan? Man måste vara både blind och döv för att inte inse att detta rör sig om disciplinering.

Att man sedan kan välja att acceptera denna disciplinering, eller väga den mot andra intressen, är en annan fråga.

Mycket bra och läsvärt inlägg.

#29 kjell on 1 June 2013 at 10:04 am

…det här får väl sätta punkt;
http://www.svd.se/naringsliv/livsstil/skarp-kritik-mot-loparkurser_8228664.svd

#30 Viktualiebrodern on 1 June 2013 at 3:07 pm

Värt att nämna är hur rörelsemönster kodar för misstänkt beteende i automatiserade övervakningssystem.

En “bergsonsk” rörelse väcker uppmärksamhet i en massa av “kopernikansk”.

Jag skymtar ett sätt att systematiskt förvirra övervakarna genom att röra sig medvetet “bergsonskt”. Lite som Optimistorkestern i Malmö. Eller “The Uprising” av Lyonel Feininger.

http://www.moma.org/collection_images/resized/419/w500h420/CRI_205419.jpg#

#31 bananders on 3 June 2013 at 9:26 pm

Smg: Stegmätarna, ja… vi hade stegmätartävling på min arbetsplats, måste ha varit våren 2007. Förutom att rapportera in antal steg som stod på mätaren kunde man också tillgodoräkna sig vissa schablonbelopp om man utövat viss annan motionsaktivitet. Jag upptäckte ganska snart att även om man gick aldrig så mycket så var det omöjligt att komma ikapp dem som t.ex. höll på med aerobics. Jag var nämligen ute och fotvandrade i Västerdalarna i två hela dygn, jag gick och jag gick och jag gick. Men kom ändå inte i närheten av de siffror som aerobics-tjejerna på avdelningen loggade varje dag. Eller så fuskade de, vad vet jag. Hursomhelst gav jag upp ganska snart efter den upptäckten.

#32 Revolución nu! on 5 June 2013 at 2:52 pm

Ja du, när revolutionen kommer kan det ju vara rimligt att kunna KLÄTRA UPP PÅ barrikaderna om manska stå på den. Skulle kanske tänkt på det innan du slutade träna?

#33 rasmus on 5 June 2013 at 7:40 pm

Till vem riktar sig kommentar #32?

#34 Revolución nu! on 6 June 2013 at 7:03 am

Till dig. Handling utan mål är snarare en produkt av kapitalismen än något annat. Att arbeta mot ett syfte, en vidare utveckling och en modifikation av dig själv är att arbeta för en utveckling av samhället. Därav påpekandet/skämtet/piken att om du inte har tränat orkar du dig inte upp på barrikaden.

#35 rasmus on 6 June 2013 at 8:36 am

Tagga ner lite. Jag har aldrig sagt att det skulle vara fel att arbeta mot ett syfte. Att däremot låta all (kroppslig) verksamhet inordnas i en sådan logik ter sig förskräckligt.

#36 den rabiata orakade flat-feministen Fany on 18 June 2013 at 10:51 pm

Har faktiskt efter detta inlägg slutat säga “träna” och börjat säga motionera. Har även slutat säga löpa/springa och börjat säga jogga, för det låter så mycket trevligare och mer avslappnat. Tycker så illa om alla de pretentioner som har börjat dyka upp kring att röra på sig.

#37 jonte on 7 September 2013 at 7:42 am

Kom över en bok som fick mej att komma ihåg detta blogginlägget.
Dagens boktips:
Sven Linqvist – Bänkpress

Förutom att det är en fantastisk bok och författare är den intressant i det här sammanhanget som en liten pusselbit om man är intresserad av kroppsbyggandets historia. Man får en bild av bodybuildingen i Sverige på 80-talet, berättad av någon utanför rörelsen.

Kommentera